Det var nog lite bättre förr!

Läser i medierna att Volvo i Skövde ansåg, att tre anställda på ett bemanningsföretag, inte längre var välkomna på Volvo. De fick gå med omedelbar verkan. De hade tydligen varit illojala. Inte så att de spridit några viktiga företagshemligheter omkring sig. Nejdå, en av de anställda hade skrivit på sin statusrad på Facebook: ”En dag kvar av veckan på detta dårhus.” Storföretagen har tydligen blivit oerhört mer känsliga än de var när jag hade anställningar inom tillverkningsindustrin.

Jag påminner mig en diskussion jag hade som fackordförande med min avdelningschef på Material och transport inom ASEA/ABB. Han ansåg, att Metall hade orimliga krav på pausutrymmen. Han kunde inte förstå behovet. Jag försökte ta det från den skämtsamma sidan och undrade om inte han och hans ledningsgrupp kände behov av att prata lite skit om underlydande över en kopp kaffe? ”Nej, det har vi verkligen inte” blev hans något ilskna svar. Jag svarade, att vi metallare däremot hade stora behov, att över en kopp kaffe, prata av oss ilskan över våra chefer. Jag tror inte att Kjell ens ett ögonblick upplevde, att vare sig jag eller de övriga metallarna var illojala. Kjell och jag blev inte ens personliga ovänner, utan vi samarbetade bra kring förändringar i metallarnas arbetsorganisation. Vilket resulterade i, att vår avdelning, under några år, hade den snabbaste löneutvecklingen på hela ASEA/ABB i Västerås.

Innan jag hamnade på Material och transport arbetade jag på svetsverkstaden Sigfrid. Där tillverkade vi statorer till olika kraftverk bl a till de kärnkraftverk som då var under uppbyggnad. På Sigfrid hade jag inga fackliga uppdrag, utan var en mycket aktiv frifräsare. Lite då och då delade jag och andra ut flygblad utanför verkstadsportarna med kritik av kapitalismen och ASEA. När kärnkraftsdebatten tog fart, deltog jag ivrigt och med stor entusiasm i skilda aktiviteter mot kärnkraften. Under folkomröstningskampanjen stod jag, vid flertal tillfällen, på torget i Västerås och kritiserade satsningen på kärnkraft. Deltog i paneldebatter, som representant för linje tre i Västerås. Tillsammans med andra aseater bildade vi organisationen ”ASEA-anställda mot kärnkraft.” Det märkliga var, när man ser till dagens situation, att inte en enda gång fick jag höra av chefer, att jag var illojal mot ASEA. Jag blev inte ens omplacerad, utan jag fick fortsätta, att svetsa på mina statorer. Omplaceringen till Material och transport skedde på mitt initiativ några månader efter folkomröstningen.

Nu ska ingen tro, att jag var någon enstaka udda figur på ASEA vid den tiden. Vi var många och hyfsat högljudda, om jag ska uttrycka det milt. Om ASEA då skulle varit lika känsligt för kritik, som tydligen Volvo är i dag. Då skulle några hundra metallare fått vandra till Arbetsförmedlingen och på vägen anmält sig till Metalls A-kassa.

 ”En dag kvar av veckan på detta dårhus.” Illojalt? Det är så erbarmligt barockt, att i egentligen skulle jag gråta. Vi ifrågasatte och bekämpade offentligt och ljudligt en vinstgivande produkt och fick bli kvar på företaget. I dag räcker det med en raljerande suck av glädje över att arbetsveckan snart är slut, för att en anställd skall få sparken. Det är inte lojalitet Volvo kräver, utan fullständig underkastelse. Systemet med bemanningsföretag är ett otyg och måste bekämpas. Uppgiften är fackföreningarnas, men de har tydligen, som jag uppfattar det, inte tagit uppgiften riktigt på allvar.

Har ett svagt minne av en raljerande paroll vi skanderade i någon demonstration på 70-talet. Jag låter det vara osagt i vilket sammanhang, men den vaga minnesbilden kan användas i dag. ”Vad gör Löfven? Löfven protesterar!” Eller kanske än mer ilsket raljerande: ”Vad gör världens starkaste fackförening? Världens starkaste fackförening protesterar!”

Visst kunde man få sparken även på 70-talet. Efter en ettårig AMS-utbildning till svets- och plåtmekaniker fick jag anställning, med stöd från arbetsförmedlingen, på Åslund & Co, som svetsare. Det ekonomiska stödet till företaget, för att de anställde mig och en kamrat, var ett introduktionsstöd och utgick under sex månader. Sen var det tänkt att företaget skulle tillsvidareanställa oss. Från första dagen blev det helt klart, att personkemin mellan Åslund och mig inte var den bästa. Det hela slutade med, för att göra en lång historia kort, att i slutet av 73 dök Åslund och en av de andra delägarna upp på ett, som jag och min kompis trodde var ett fackmöte och började skälla ut oss för att vara illojala och bråkmakare. Åslund spände ögonen i mig och frågade: ”Tror du att du klarar mitt jobb bättre än jag?” Jag var så ilsken, att jag bara vräkte ur mig: ” Ja, för fan! Ge mig 200 000 kr i lön, så kan jag också gå omkring och vara otrevlig och bete mig svinaktigt mot folk!”

Åslund & Co blev min sista arbetsplats i Sundsvall. Min arbetsförmedlare gav mig rådet eller löftet om man så vill. ”Sök arbete var som helst i Sverige. Kom och berätta för mig var du fått arbete, så ska jag fixa alla nödvändiga flyttbidrag.” Så blev det och någon gång på senvåren 1974 flyttade vi till Västerås och till ASEA. Där blev jag kvar till 1988. Vad som hände efter det får jag ta någon annan gång.

Källor: DN, SvD,

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Annonser

6 Responses to Det var nog lite bättre förr!

  1. SLJ skriver:

    Rasande intressant. När du skriver om ASEA brister mina kunskaper, vad tillverkade ni? Hade det med kärnkraften att göra?

    ”Tillsammans med andra aseater bildade vi organisationen ”ASEA-anställda mot kärnkraft.” Det märkliga var, när man ser till dagens situation, att inte en enda gång fick jag höra av chefer, att jag var illojal mot ASEA. Jag blev inte ens omplacerad, utan jag fick fortsätta, att svetsa på mina statorer.”

    Vad är ‘statorer’?

  2. LeoH skriver:

    ASEA var en central producent av komponenter till kraftverk och överföring av elektricitet över stora avstånd. Västerås var centralorten för ASEA. ASEA var en mycket viktig del av kärnkraftsindustrin.

    Här lite info om statorer: http://sv.wikipedia.org/wiki/Stator

    Egentligen skulle jag skrivit statorhöljet.

  3. Anders Nilsson skriver:

    Och ASEA gick 1988 samman med den schweiziska firman och konkurrenten Brown Boveri och bildade det som idag heter ABB. Brorsan jobbade åt schweizarna och blev sedermera ingenjör på Barsebäcks kärnkraftverk innan han tragiskt omkom i förtid.

    Intressant text Leo. Och mycket tänkvärd idessa dagar då näringslivet verkar känna sig otryggare än någonsin. Vann inte borgarna valet? Eller är det just därför man tror sig ha rätt att ta sig friheter på vanligt folks bekostnad?

    Vi hade ingen FRA-lag på 60- och 70-talet men då räckte det kanske med IB.

    Följ också Leo på facebook http://www.facebook.com/notes/leo-holtter/det-var-nog-lite-battre-forr/10150154988203222

  4. Oj, oj … Läs ”Tankar i natten” om dagens känsliga storföretag på http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1732&blogg=47911

    God fortsättning på det nya bloggåret!

    /Eva

  5. LeoH skriver:

    God fortsättning själv, Eva! Tack för det vänliga omdömet!

  6. LeoH skriver:

    Jag tror jag minns fel, vad gäller parollerna. Jag tror att det här blir mer rätt:

    ”Vad gör Löfven? Löfven beklagar” Eller kanske än mer ilsket raljerande: ”Vad gör världens starkaste fackförening? Världens starkaste fackförening beklagar!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: