Det fanns en gång ett fackligt löfte, men det var för länge sen, så länge sen!

Sitter här i kvällningen och låter tankarna gå lite hur som. Tänker på berättelser från min barndom. Strejker i norra Finland. Mitt i striden mormor och morfar. Många nederlag. Revolution. Nederlag. Arbetare skjutna mot bastuväggar. Egna upplevelser av 1 majtåg och majvippor. Fest och glädje!

Efter flytten till Sverige växte nya berättelser fram. Sundsvallstrejken. Nederlag! Arbetare omringade av militär. Träbaronerna firade i champagne på hotell Knaust. Berättelser om förbud mot strejker. Arbetsvilliga och arbetsovilliga. Fler strejker och fler nederlag. Ådalen, återigen militär och återigen nederlag. När jag sitter här och funderar upptäcker jag, att jag så förvånansvärt väl minns alla berättelser om nederlagen.

De berättelserna är på många plan sanna, men för att sanningen skall bli fullständig, får vi inte glömma all den styrka, som växte fram ur nederlagen. Nederlagen ledde inte till att arbetaren tappade sin stolthet, oavsett hur mycket champagne segerrusiga arbetsköpare vräkte i sig. Varje strejk och nederlag ledde bara till en ännu fastare övertygelse om behovet, att organisera sig ännu bättre. Att bygga fler Folkets Hus. Starta ännu fler Konsumbutiker. Starta nya folkrörelsebibliotek. Starta ett eget bildningsförbund, ABF. Ja, uppräkningen kan göras hur lång som helst. Efter många nederlag och segrar hade arbetarrörelsen vunnit ideologisk hegemoni i samhället. Vilket bl. a visade sig i, att arbetarklassen frambringade den ena författaren efter den andre och som under massor av år, var totalt dominerande i den litterära världen.

Så här går tankarna en vinterkväll i Bjuråker. Jag vet också, att tankarna bara är nostalgiska gammelmansminnen. Har allt oftare under senare tid upplevt känslan av vara den där gamla onkeln på släktkalas, som de flesta pliktskyldigast pratar några ord med, men som flyr så snabbt artigheten tillåter. ”Nu sitter han där och ältar sina gamla minnen. Han förstår inte, att vi lever i en ny tid! Gubben börjar nog bli lite senil”

Gubben kanske inte förstår, men han både ser och hör! Och det han hör och ser, förvånar honom storligen. Ska detta vara det nya och spännande?

Han ser en utveckling där staten bestämmer vilka som skall ha rätten att arbeta under kollektivavtal och vilka, som inte skall ha den rätten. Gubben har med stor spänning väntat på de fackliga kampsignalerna, men inser med bestörtning, att ”världens starkaste fackförening” tydligen avser att under stillsamma protester, acceptera ordningen, att staten under tvång, anvisar fackliga medlemmar till oavlönat arbete hos skilda arbetsgivare. Gubben drar sig till minnes: Vad gör världens starkaste fackförening? Världens starkaste fackförening beklagar!

Gubben vill vara rättvis och säga att han sett och hört mängder av fackliga representanter protestera i TV. Varje gång han hör protesterna, önskar gubben att han inte slagit på TV:n! Vad är det han för höra? Jo, att de fackliga representanterna inte i första hand protesterar mot systemet, utan de protesterar mot att det tydligen händer, att tvångsarbetarna, oftast deras egna medlemmar, utför ”ordinarie arbetsuppgifter!” Gubben är möjligen på gränsen att bli något slagrörd, men fortfarande minns han hyfsat väl innehållet i kollektivavtal. Han minns, att det funnits formuleringar om kvinnolöner och ungdomslöner. Men hur han än anstränger sig, kan han inte minnas att det någonsin stått någonting i kollektivavtal, som skiljer på ”ordinarie” arbetsuppgifter och arbetsuppgifter. Självklart skall kollektivavtal gälla alla och alla arbetsuppgifter på en arbetsplats. Herrarna korkar nog upp champagnen just nu och hurrar segervisst! Tänker gubben, på sitt nostalgiskt förenklade sätt.

Gubben vill inte ens tänka på, att ABF bygger arbetsplatsbibliotek med hjälp av oavlönade tvångsarbetare. Tanken känns alltför tung! Kan det verkligen vara en god grund för det framtida bildningsarbetet?

Här får vi lämna gubben åt sina funderingar och påminna oss, att under alla den fackliga kampens olika faser, fanns det en övertygelse och en förvissning om, att står vi bara eniga, då segrar vi. Vi kan kalla övertygelsen för det fackliga löftet. Ett ömsesidigt löfte som man gav varandra. Löftet gällde för en enskild arbetsplats, men den gällde också globalt. Jag minns hur jag läste, med en nackhårsresande känsla, att arbetare på Nya Zeeland skickat stöduttalande och insamlade pengar, som ett stöd till strejkande arbetare i Sverige. Det fackliga löftet levde!

Jag är en aktiv kristen och kan ibland känna i en Gudstjänst, den mäktiga känslan, att hela den himmelska härskaran och alla de som gått före, bokstavligt är med och firar Gudstjänst. Detsamma gäller det fackliga löftet. Överallt där människor samlas och ger varandra löftet, att kämpa för människovärde och mot mänsklig förnedring, där är alla de, som gått före också med och inte bara de. Jesus är mitt ibland dem! Det må vara nostalgiska gammelmansfunderingar, men det är min övertygelse och fasta tro!

Det fackliga löftet

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

 

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Annonser

10 Responses to Det fanns en gång ett fackligt löfte, men det var för länge sen, så länge sen!

  1. […] Leo Holtter om det fackliga löftet och […]

  2. Kerstin skriver:

    Bortsett från att jag inte är troende, så känner jag igen mig i en hel del av det du skriver, och trots att jag inte varit arbetare. Men gammal gumma är även jag idag och minns med vemod en tid när solidaritet var mottot och välfärden byggdes för oss alla. Då när ingen skulle stampas ut, då när alla skulle ha anständiga arbeten att gå till.
    Jodå, visst är det en annan tid. Ny kan jag inte kalla den, snarare nygammal, men det vet ju inte de yngre. För dem är vår ungdom och den tid vi talar om lika avlägsen som Stockholms blodbad, stenåldern och de kan inte föreställa sig att det kan bli likadant igen – fast vi i rask takt är på väg dit.

    Vi hade tur, brukar jag säga, som fick leva våra bästa år i världshistoriens bästa kompromiss, och jag är idag övertygad om att vi hade ryssarna och deras revolution att tacka för det, trots att det gick illa för Sovjet och arbetarna förlorade där också. Det var Sovjets sammanbrott som möjliggjorde baklängesrevolutionen i Väst – också.

  3. Kan ärligt säga att jag blir djupt rörd över kampen våra förfäder kämpade för att vi skulle nå välfärden, men jag blir också upprörd över sakernas tillstånd som de är nu.

    Själv har jag i protest gått ur LO/TCO och anslutit mig till SAC, inte för att ideologin är min, utan för att kampen fortfarande finns kvar där.

  4. SLJ skriver:

    Det är uppfriskande att läsa er gamlingar. Alla fyrtiotalister vill alltså inte sälja ut allt för en andelslägenhet i Thailand. Och alla sjuttiotalister röstar inte på Reinfeldt.

  5. LeoH skriver:

    Jag har många gånger upplevt att jag har mycket gemensamt med sjuttiotalister. Där finns ofta en tåga, som ändå lovar gott för framtiden.

  6. LeoH skriver:

    Kerstin du har rätt både när det gäller kompromissen och att leva i en helt osannolik verklighet.
    Jag minns åren jag bodde i Stockholm på 60-talet. Jag kunde sluta ett jobb i vredesmod på måndagen. Gick och slöade några dagar. Köpte en DN, slog upp industri och hantverk. Blundade och pekade. Copy tryck? Låter intressant. Började på måndag!

    Sen kom 70-talet och friheten blev något beskuren om man säger så.:-)

    Det slutliga straffet kom, när strategin ”de 15 bästa åren”, sket sig!

  7. Kerstin skriver:

    SLJ:
    Jag tror nog att vi är väldigt många i 40-talistgenerationen som är fly arga på vad som skett sedan 1985, och som inte för våra liv kan förstå hur någon som inte redan är miljardär kan rösta på Reinfledt & Co.

  8. Josef skriver:

    Tack LeoH, jag läser girigt varje ord och funderar på vad som behövs för att väcka kämparglöden igen. Snälla sluta inte tjata!

  9. LeoH skriver:

    Tack Josef! Inte kommer jag att sluta tjata!

  10. […] tidigare inlägg i ämnet, här, här, här, […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: