Här får vi den råa sanningen slängd i ansiktet!

30 mars, 2011

Så här motiverar, i en nyhetsartikel, SvD- journalisten Mikael Holmström, varför Sverige måste ställa upp i Libyen, när Nato kallar.

Men just därför att Sverige inte är med i alliansen måste vi i paradoxalt nog delta nu, när Nato kallar. Sveriges riksdag har nämligen 2007 och 2008 slagit fast en ensidig solidaritetsklausul. Enligt denna ska vi inte vara passiva om ett EU-land eller nordiskt land (det vill säga Natogrannarna) hotas. På samma sätt förväntar vi oss deras hjälp om vi själva hotas. Sverige ska därför ”både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd”.

Oj, tänker jag och scrollar frenetiskt för att hitta nyheten, jag tydligen totalt har missat. Jag letar och letar, men inte hittar jag nyheten som berättar, att något EU-land eller Norge är eller har varit hotat av Libyen. Här faller förutsättningen för vår ensidiga solidaritetsklausul! Inget EU-land eller Norge är hotat av Libyen och det torde inte vara troligt, att Sverige behöver söka militärt stöd från Nato för att Libyen hotar oss militärt.

Det SvD säger, vilket inte ter sig fullständigt osannolikt, är att vår ensidigt antagna ”solidaritetsklausul” innebär att Sverige måste ställa upp, när Nato kallar. Vilket i sin tur innebär, att vi inte kan veta vilket krig ”solidaritetsklausulen” i framtiden kan tvinga Sverige att delta i. Vi medborgare kan helt bortse från all vacker förklarande retorik. Vi har bara att inse. Vi är tvungna att delta, när husse visslar!

Vilka partier i riksdagen är ansvariga till att ha försatt Sverige i den här äventyrliga utrikespolitiska positionen? Någon måste ställas till svars!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Är det här ett exempel på det där som kallas en vinn vinn-situation?

26 mars, 2011

När jag läste DN-artikeln om hur svenskar köpt njurar av fattiga människor, fick jag två bilder i huvudet, som förföljt mig t o m i sömnen. Bägge bilderna är förfärliga.

I den ena bilden möts två individer. En fattig, men stolt pakistansk bonde i behov av pengar möter en rik svensk i behov av en njure. Affären genomförs och bägge skiljs tillfredställda (nåja) och går åt varsitt håll. Svensken försöker dölja sitt dåliga samvete med att det ändå var en vinn vinn-situation mellan två fria individer.

Den andra bilden, som ändå är den troligaste. Två individer möts. Den ena med en njure på lager möter en rik svensk i behov av en njure. Det blir affär av och bägge skiljs med en handskakning, som det anstår två världsvana individer, som vet hur gott uppförande ser ut.

Hur ser vinn vinn-situationen ut i det här fallet? Jo, bägge parter slipper se den som blivit berövad sin njure!  I artikeln åskådliggörs den inställningen:

 ”En av de svenska organköparna berättar för SR:s Vetenskapsradion att han tröttnade på att stå i kö och åkte till Pakistan för att köpa en njure.”

Vi kommer säkert, vad tiden lider, få läsa påståenden om de lyckliga njurförsäljarna och att vi som protesterar bara är diktaturkramare, som vill förhindra individers fria val.

Till sist vill jag i Jonathan Swifts anda ge ett anspråkslöst förslag till staten. Vore det inte på sin plats, att socialkontoren, när de undersöker sökandes behov av försörjningsstöd också kontrollerade statusen på deras njurar? Om klienten har friska njurar, då bör klienten uppmanas att sälja sin ena njure, innan det kan bli tal om försörjningsstöd!

Förslaget har, enligt mitt förmenande, många goda sidor. Tänk vilka positiva effekter det skulle ha klimatet, när rika slipper kuska världen runt och söka njurar! Egna inhemska njurar skulle också ge positiva effekter på tillväxten, för att inte säga, hur gynnsamt det skulle vara för den kommunala budgeten! Även för den enskilde klienten skulle förslaget innebära stora fördelar. Tänk er, att slippa vara en passiv bidragstagare och istället stolt kunna bidra till statens välstånd!

Är jag bitter? Inte då! Jag är ända in i märgen förbannad!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,


Inte visste jag att läget var så illa i Italien!

21 mars, 2011

”Italien överklagade beslutet och utrikesminister Franco Frattini beskrev rättsfallet som ”en avgörande strid för religionsfrihet” så att troende inte behöver gömma sig ”i katakomber”. (Dagen)

Jag har genom åren skrivit på namnlistor och protesterat mot hur kristna förföljs bl. a i Irak och Palestina. Det är många förböner som lyft från Kyrkbyn i Bjuråker, när jag läst om kristna syskons situation i Indien, Pakistan och Egypten. Mitt all detta nyhetsflöde, har det fullständigt undgått mig att förföljelsen av kristenheten i Italien varit så hård, att den fått överväga att gå under jorden, som på urkristen tid.

Varför har inte medierna rapporterat om situationen? Varför har vi inte hört nödropen från kyrkorna i Italien, som vi gjort från kristna på andra ställen? Varför har inte Katolska kyrkan i Sverige tagit upp frågan i Sveriges kristna råd? Frågorna är många, men tids nog får vi säkert svaren på våra ”varför?”

Tills svaren kommer, får vi glädjas åt att Europadomstolen för mänskliga rättigheter, åtminstone tillsvidare, avvärjt hoten om nödvändigheten av en underjordisk tillvaro för de kristna i Italien. Den sista sköra försvarslinjen, de obligatoriska krucifixen i klassrummen, är fortfarande intakt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Är det verkligen möjligt att jag blivit islamofob på gammeldar?

18 mars, 2011

Egentligen är det fascinerande att se hur gränser för hur den enda möjliga vägen förflyttas över tid. En uppfattning eller en handling som inte fanns på kartan för några veckor sedan, har blivit den enda goda sanningen. Alla andra åsikter från i går blir, i ett enda slag, fullständigt obsoleta.

Allt det jag skrivit om religionsdialog, diskriminering av muslimer, burkaförbud, moskéförbud. Listan är lång och jag har tydligen blivit alldeles för självgod i min självuppfattning. Innerst inne dolde sig en bigott islamofob och en motståndare till religionsdialog.

De flesta av mina läsare förstår nog, att jag syftar på debatten efter Sofia församlings beslut att anställa imam Otham Al Tawalbeh för arbete i Fryshuskyrkan. Beslutet har skapat debatt. En debatt, som i mångt och mycket, kännetecknas av att direkt hugga mot strupen på meningsmotståndare.

Så här skriver Bo Larsson, stiftsprost i Stockholms stift i ett svar till Annika Borgs och Johanna Anderssons debattartikel i SvD :

Svenska kyrkan är också det största samfundet i Sverige och har därför inte bara ansvar för sin egen verksamhet utan också för att stödja andra troende människors möjligheter att få utöva sin religion och få tillgång till sådana mötesplatser som främjar förståelse och respekt för den Andre. (Annika Borg och Johanna Andersson replikerar här.)

Sofia församling och Bo Larsson slår fast en helt ny strategi för Svenska Kyrkans ansvar för religionsfrihet, religionsdialog och människors möjlighet att utöva sin religion. Kyrkan skall tydligen vara skyldig att anställa företrädare för andra religioner. Allt annat uttrycker bara en rädsla för den Andre. Vad ska man säga om ett sådant påstående, annat än struntprat?

Om det vore så, att muslimer inte fick bygga moskéer i Sverige eller att de inte fick organisera sig i muslimska församlingar eller att de till råga på allt inte fick anställa imamer, skulle innebära en helt annan grund för diskussionen. I en sådan situation skulle jag erbjuda mitt hem för fredagsbönen. Jag skulle stödja alla ansträngningar från församlingen i Bjuråker-Norrbo till stöd för alla muslimer inom församlingens geografiska område och deras rätt att utöva sin religion. T o m i våra två kyrkor i Bjuråker och Norrbo.

Utan att skönmåla situationen för muslimer i Sverige, vill jag ändå hävda att muslimer har stora möjligheter att organisera sig och utöva sin religion. Sofia församling har alla möjligheter till dialog med muslimska församlingar och deras imamer. Om jag ska tro ett radioprogram jag lyssnat på ett antal gånger nu, för att få någon reda i frågan. Stiftsprosten Bo Larsson hävdar som ett mantra i programmet, behovet av samlingsplatser. När jag lyssnar på Larsson får jag intrycket att Fryshuset inte tidigare varit en samlingsplats för religionsdialog. Vi ska tolka beslutet, att anställa imamen, var det enda sättet att skapa en samlingsplats, som tydligen tidigare saknats.

Men vänta nu! I programmet hör jag hur Bo Larsson presenterar projektet som ett samarbete mellan Fryshuset, Sofia församling och Stockholms stora moské. Ett samarbete förutsätter väl en samlingsplats för dialog? Det är ju helt uppenbart att Sofia församlings anställning av imamen inte var någon nödvändig förutsättning för vare sig samlingsplats eller dialog på Fryshuset. Den fanns ju redan där. Projektet skall i sin tur anställa en präst och en imam. I väntan på projektanslaget hade alla ingående samarbetspartners ett antal val att göra.

Ett av valen var tydligen viljan att starta projektet innan anslagen börjar utbetalas. När det beslutet väl var taget, gällde det att lösa finansieringen. Vilka av samarbetsparterna har tillräckliga finansiella resurser? Av den redovisade utvecklingen, var det tydligen enbart Sofia församling som hade de ekonomiska musklerna. Det innebär inte, att den enda tänkbara lösningen var att församlingen anställer en imam. Än mindre innebär det, att all kritik mot beslutet är islamafobisk eller ett utryck för motstånd mot religionsdialog.

För mig finns det ett självklart alternativ. Jag vill gå så långt, att jag hävdar, det enda självklara alternativet. Sofia församling borde ha erbjudit Stockholms stora moské ett ekonomiskt bidrag motsvarande en anställning av en imam under nio månader. Det hade varit, enligt min uppfattning, det enda självklara alternativet, att en samarbetspartner får utse den egna representanten i samarbetet. För det är väl inte så illa, att Sofia församling önskat anställa en dialogpartner som motsvarar den egna kravprofilen?

Frågorna är många och jag uppskattar inte svaren om påstådd islamofobi och fientlighet mot religionsdialog. Jag betraktar alla antydningarna eller anklagelser i den riktningen, som smädelser och som en ovilja till samtal.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,


Det facklig-politiska samarbetet har nått nivåer bortom all sans och förnuft!

14 mars, 2011

Fick via FB tips om att i Trollhättan städas det på äldreboenden med tvångskommenderad oavlönad arbetskraft. De som städar från kl. 7 på morgonen till kl. 16 på eftermiddagen kallas, av någon outgrundlig anledning, för arbetslösa. Det är inte bara den tekniska utvecklingen som springer ifrån mig. Ordens betydelse har tydligen också nått, för mig, helt obegripliga nivåer! Om någon i min ungdom skulle ha svarat på frågan: ”Vad arbetar du med?” med ett ”Jag är arbetslös, jag städar på äldreboenden”, skulle jag upplevt svaret som fullständigt obegriplig. Jag lämnade arbetslivet i augusti 2004 och känner att det var i grevens tid!

Om det skulle vara så, att ni inte har tid att se vad Västnytt har att berätta i ämnet, skall jag försöka göra en kort sammanfattning. Trollhättan kommun har kommit på en genial projektidé. Vad jag ogillar ordet projekt! Nå, projektet går ut på att under två år undersöka om det finns möjligheter att skapa en städorganisation inom äldreomsorgen i Trollhättan. Så långt finns det väl inget att säga om projektet. Det är i det här läget kommunen får den geniala idén. Varför inte kontakta Arbetsförmedlingen och erbjuda att placera 14 arbetslösa, som hamnat i Fas 3 i meningsfull sysselsättning. Tänka sig, staten erbjuder tvångskommenderad oavlönad arbetskraft och kommunen får också ett generöst bidrag för varje arbetslös den tar emot.

Sagt och gjort. Kommunen får Kommunal på vagnen i sann facklig-politisk samarbetsanda och sen är det bara att köra. Den fackliga representanten har stora förväntningar på projektet. Målet är att skapa en ny arbetsmarknad. Att den arbetsmarknaden inte existerar i dag, beror, enligt den fackliga företrädaren, på att kommunen saknar pengar. Nåväl, efter två år ska projektet utvärderas.

Nu ska jag göra något som inte ter sig helt naturligt för mig. I vart fall har det inte hänt ofta. Jag erbjuder Trollhättans kommun en fullständigt gratis utvärdering av projektet. En riktig volontärsinsats! Så här kommer det att gå, tro mig. Efter två år kommer kommunen att konstatera: ”Jomenvisst kan vi skapa en helt ny städorganisation inom äldreomsorgen, under förutsättning, att vi kan bedriva verksamheten med oavlönad arbetskraft och med ett saftigt statsbidrag. Kommunal vi beklagar, vi har inte mer pengar i kommunens kassa idag, än vi hade före projektstarten. Vi avslutar projektet, men fortsätter med tvångskommenderad och oavlönad arbetskraft med statsbidrag, så länge staten erbjuder så generösa villkor.”

I allt finns det någon som har ansvaret. I Trollhättan är följande ytterst ansvariga: (vill reservera mig något till namnen, trots att sidan uppdaterats nyligen, har mandattiden inte blivit ändrat.)

Nämnd   Kommunstyrelsen
2003-01-01 — 2006-12-31 <<
 
Ordinarie ledamöter (15)
 

Namn Parti Uppdrag Ort
Gert-Inge Andersson (S) Ordförande  
Margreth Johnsson (S) Vice ordf  
Peter Hemlin (M) 2:e vice ordf  
Paul Åkerlund (S) Ledamot TROLLHÄTTAN
Anita Frisk-Kjell (S) Ledamot TROLLHÄTTAN
Sture Nilsson (S) Ledamot  
Patricia Valeria – Labrana (S) Ledamot TROLLHÄTTAN
Bengt Karlsson (S) Ledamot TROLLHÄTTAN
Monica Hanson (S) Ledamot TROLLHÄTTAN
Hans Hoffman (M) Ledamot TROLLHÄTTAN
Per-Gunnar Modigh (S) Ledamot  
Dan Möllengård (FP) Ledamot TROLLHÄTTAN
Penilla Gunther (KD) Ledamot TROLLHÄTTAN
Mats Häggner (C) Ledamot TROLLHÄTTAN
Peter Rådberg (MP) Ledamot  
 

En av de förvirringar, som drabbat mig de senaste åren och med ökad intensitet de senaste veckorna, jag har fått stora svårigheter att definiera vilka som tillhör vänstern eller högern i partiet. Kan någon statsvetare eller socialdemokratisk debattör förklara för mig. Tillhör socialdemokraterna i Trollhättan partiets vänster eller höger? För mig, som är känd för att vara lagd för illvilliga slutsatser, framstår de mer som förklädda moderater.

Till sist bjuder jag på ett blogginlägg av Anders Nilsson: Ska vi verkligen låta dem stå kvar ute i regnet? Jag planerade att göra en inlägg om Juholts paraplyliknelse. Folkhemmet reduceras till ett skydd från ett paraply. Juholt har tydligen aldrig gått under ett paraply som hålls av någon annan. Ryggen blir blöt. Bakhasarna blir blöta och för att inte tala om fötterna!

Läs även andra bloggares intressant åsikter om , , , , , , ,


Inte läge för skadeglädje!

13 mars, 2011

Det vore lätt att i dag säga – vad var det vi sa, när vi tar del av rapporteringen om hur kärnkraftverken i Japan exploderar, att kylningen inte fungerar, att människor får evakueras för att undkomma en eventuell härdsmälta.

Samtidigt ser vi i samma rapporteringar, hur byar och städer utplånats, människor omkommit i förfärande stort antal och ännu fler skadats svårt. Bilderna av förtvivlade människor som förlorat nära och kära, gör att all eventuell skadeglädje över, att ha fått rätt om kärnkraftens farlighet, inte får fotfäste.

Jag kan bara känna stilla sorg över att inte fler insåg eller insett vilken förödande kraft vi försöker tämja.

DN, DN2, SvD


Ett brev kan betyda så mycket.

11 mars, 2011

Sveriges Kristna Råd (SKR) har skrivit ett öppet brev till regeringen. Väl så! Brevet ansluter sig, i allt väsentligt, till den kritik som Påskuppropet representerar. Visserligen något diplomatiskt formulerat, men budskapet är ändå klart och tydligt. Hela brevet kan läsas här.

Jag avslutar med att citera ett avsnitt ur brevet:

Till sist vill vi uttrycka vår tacksamhet till dem som i lokala församlingar och andra organisationer engagerar sig för medmänniskor i svårigheter. Vi är glada och stolta över att diakoner och andra socialt engagerade människor i våra kyrkor gör sina röster hörda och också är beredda att tala för dem vars röster inte når ut eller slår igenom. I mötet mellan enskilda människor har vi alla ett personligt ansvar för varandra. Att möta medmänniskor i kriser och svårigheter innebär en kallelse att handla och det finns det, Gud vare lov, många som gör.  
 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,