Är det verkligen möjligt att jag blivit islamofob på gammeldar?

Egentligen är det fascinerande att se hur gränser för hur den enda möjliga vägen förflyttas över tid. En uppfattning eller en handling som inte fanns på kartan för några veckor sedan, har blivit den enda goda sanningen. Alla andra åsikter från i går blir, i ett enda slag, fullständigt obsoleta.

Allt det jag skrivit om religionsdialog, diskriminering av muslimer, burkaförbud, moskéförbud. Listan är lång och jag har tydligen blivit alldeles för självgod i min självuppfattning. Innerst inne dolde sig en bigott islamofob och en motståndare till religionsdialog.

De flesta av mina läsare förstår nog, att jag syftar på debatten efter Sofia församlings beslut att anställa imam Otham Al Tawalbeh för arbete i Fryshuskyrkan. Beslutet har skapat debatt. En debatt, som i mångt och mycket, kännetecknas av att direkt hugga mot strupen på meningsmotståndare.

Så här skriver Bo Larsson, stiftsprost i Stockholms stift i ett svar till Annika Borgs och Johanna Anderssons debattartikel i SvD :

Svenska kyrkan är också det största samfundet i Sverige och har därför inte bara ansvar för sin egen verksamhet utan också för att stödja andra troende människors möjligheter att få utöva sin religion och få tillgång till sådana mötesplatser som främjar förståelse och respekt för den Andre. (Annika Borg och Johanna Andersson replikerar här.)

Sofia församling och Bo Larsson slår fast en helt ny strategi för Svenska Kyrkans ansvar för religionsfrihet, religionsdialog och människors möjlighet att utöva sin religion. Kyrkan skall tydligen vara skyldig att anställa företrädare för andra religioner. Allt annat uttrycker bara en rädsla för den Andre. Vad ska man säga om ett sådant påstående, annat än struntprat?

Om det vore så, att muslimer inte fick bygga moskéer i Sverige eller att de inte fick organisera sig i muslimska församlingar eller att de till råga på allt inte fick anställa imamer, skulle innebära en helt annan grund för diskussionen. I en sådan situation skulle jag erbjuda mitt hem för fredagsbönen. Jag skulle stödja alla ansträngningar från församlingen i Bjuråker-Norrbo till stöd för alla muslimer inom församlingens geografiska område och deras rätt att utöva sin religion. T o m i våra två kyrkor i Bjuråker och Norrbo.

Utan att skönmåla situationen för muslimer i Sverige, vill jag ändå hävda att muslimer har stora möjligheter att organisera sig och utöva sin religion. Sofia församling har alla möjligheter till dialog med muslimska församlingar och deras imamer. Om jag ska tro ett radioprogram jag lyssnat på ett antal gånger nu, för att få någon reda i frågan. Stiftsprosten Bo Larsson hävdar som ett mantra i programmet, behovet av samlingsplatser. När jag lyssnar på Larsson får jag intrycket att Fryshuset inte tidigare varit en samlingsplats för religionsdialog. Vi ska tolka beslutet, att anställa imamen, var det enda sättet att skapa en samlingsplats, som tydligen tidigare saknats.

Men vänta nu! I programmet hör jag hur Bo Larsson presenterar projektet som ett samarbete mellan Fryshuset, Sofia församling och Stockholms stora moské. Ett samarbete förutsätter väl en samlingsplats för dialog? Det är ju helt uppenbart att Sofia församlings anställning av imamen inte var någon nödvändig förutsättning för vare sig samlingsplats eller dialog på Fryshuset. Den fanns ju redan där. Projektet skall i sin tur anställa en präst och en imam. I väntan på projektanslaget hade alla ingående samarbetspartners ett antal val att göra.

Ett av valen var tydligen viljan att starta projektet innan anslagen börjar utbetalas. När det beslutet väl var taget, gällde det att lösa finansieringen. Vilka av samarbetsparterna har tillräckliga finansiella resurser? Av den redovisade utvecklingen, var det tydligen enbart Sofia församling som hade de ekonomiska musklerna. Det innebär inte, att den enda tänkbara lösningen var att församlingen anställer en imam. Än mindre innebär det, att all kritik mot beslutet är islamafobisk eller ett utryck för motstånd mot religionsdialog.

För mig finns det ett självklart alternativ. Jag vill gå så långt, att jag hävdar, det enda självklara alternativet. Sofia församling borde ha erbjudit Stockholms stora moské ett ekonomiskt bidrag motsvarande en anställning av en imam under nio månader. Det hade varit, enligt min uppfattning, det enda självklara alternativet, att en samarbetspartner får utse den egna representanten i samarbetet. För det är väl inte så illa, att Sofia församling önskat anställa en dialogpartner som motsvarar den egna kravprofilen?

Frågorna är många och jag uppskattar inte svaren om påstådd islamofobi och fientlighet mot religionsdialog. Jag betraktar alla antydningarna eller anklagelser i den riktningen, som smädelser och som en ovilja till samtal.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Annonser

2 Responses to Är det verkligen möjligt att jag blivit islamofob på gammeldar?

  1. MartinA skriver:

    Även med ditt förslag, frågan är väl vad svenska kyrkans medlemmar tycker om att deras pengar går till att betala en moske för att predika islamisk trosbekännelse och världsbild? Ni mångkulturalister är sannerligen förvirrade.

  2. LeoH skriver:

    Jag ska återgälda din vänliga kommentar i samma anda. Jag tror inte, att du läst mitt inlägg än mindre förstått den.
    Jag tror inte heller att du kan förklara begreppet mångkulturalism på ett intellektuellt begripligt sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: