Varför gå över ån efter vatten?

14 april, 2011

Jag började läsa en bok om fredsarbete och ickevåld. Återigen fick jag ett plötsligt sting av irritation. Inte för att jag skulle vara motståndare till vare sig fredsarbete eller ickevåld. Jag har märkt, att jag numer allt oftare regagerar över att nästan alla texter, som tar upp frågan om ickevåld, tar sin utgångspunkt i de två internationellt kända giganterna, Gandhi och Martin Luther King. De är värda alla hyllningar, som kommer dem till del, men ändå, jag känner en viss frustration.

Orsaken till frustrationen är att vi i Sverige har en enorm erfarenhet av en social omvälvning, som skedde med ett minimum av våld. Från Sundsvallsstrejken och framåt ser vi en ickevåldsbaserad medborgarrättsrörelse som steg för steg förändrade samhället. De som stod för våldet var staten och överheten med sin våldsapparat av militär, polis och lagar. Lagarna ledde ofta till fängelse, vräkningar, svartlistningar och tvång att fly landet, för många av dem som vågade ta strid mot orättvisorna.

Det finns inte många exempel på, att arbetarrörelsen svarade med våld mot alla maktens provokationer. Istället fortsatte de bygga sina organisationer, starta konsumaffärer, bygga än fler Folkets Hus. Ja, uppräkningen kan bli hur lång som helst. Ni känner till dem!

Om behov finns att kunna identifiera Sveriges Gandhi eller Martin Luther King, så finns det en radda kända personer bakom den fredliga strategin, att ta till. Mäster Palm, som när han inte fick demonstrationstillstånd, berättade i en annons att han skulle ta en promenad och inbjöd människor att göra honom sällskap. Andra exempel är Branting, Axel Danielsson, Fredrik Sterky, Kata Dahlström för att bara nämna några ur den tidiga arbetarrörelsen. Ledargestalterna var inte isolerade, de stöddes av mängder av anonyma lokala fackliga och politiska ledare, som under stora personliga uppoffringar bar upp rörelsen och dess fredliga strategi.

Vi har, som jag ser det, djupa och fruktbara erfarenheter av fredligt motståndsarbete, att ösa ur, när vi i dagens Sverige och värld bjuder motstånd mot makten och dess arrogans. Det fredliga och ickevåldsbaserade motståndet garanterar inga varaktiga segrar, vilket Gandhi fick uppleva. Martin Luther King hann inte uppleva eventuella misslyckanden, han blev mördad mitt i sin gärning, när han vidgat medborgarrättsrörelsens mål till att också omfatta fackliga frågor. Här i Sverige har vi fått uppleva hur den tidiga arbetarrörelsens medborgarperspektiv förbytts till väljarkonsumism av mer eller mindre trovärdiga löften från etablissemanget.

Därför har jag varit oerhört glad de senaste månaderna. Den 25 april är det en landsomfattande manifestation mot utförsäkringarna, även här i Hudiksvall. (Gågatan utanför Fyren 13.00 – 15.00) Det oppositionen i riksdagen inte klarade av att organisera, lyckades Charlotte Therese Björnström med sitt initiativ – Påskupprop mot utförsäkringarna. Uppropet har blivit en landsomfattande gräsrotsrörelse. Ett klassiskt medborgarinitiativ. När jag i framtiden tänker på arbetarrörelsens pionjärer, då finns också Charlotte där i mina tankar. Jag upplever det mycket befriande, att jag inte behöver ha läst mängder av statsvetenskaplig litteratur eller Bibeln från pärm till pärm, för att kunna ta ställning. Det räcker att se hur människor far illa och inse, att det är min kristna plikt att glatt och villigt ställa upp.

Till sist vill jag också påminna om Kyrkans diakoner, som mötte människor i nöd och insåg, att det inte var fråga om några tillfälligheter, utan att människorna var offer för en orättfärdig politik. De kontaktade sina biskopar och slog larm. Så ska Kyrkans lackmuspapper över samhällstillståndet, som våra diakoner är, göra. De ska agera.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Annonser

Jag är minst sagt förundrad!

3 april, 2011

Det kanske är lite fel, att kritiskt granska en organisations inre liv, där jag inte är medlem. Kan ändå inte låta bli, för det ter sig så enormt märkligt för en utomstående. Jag har med stort intresse följt debatten inom socialdemokratin efter valet och speciellt utvecklingen efter att Mona Sahlin meddelade att hon önskade avgå som partiordförande.

Alla minnesgoda, minns säkert hur medierna fylldes av spekulationer om vem som skulle bli efterträdare, men spekulationerna kändes ointressanta. Det som fångade mitt intresse var hur bloggosfären, Facebook och Twitter översvämmades av kritik mot valberedningen, att den agerade i ett slutet rum utan insyn. Debattörer, statsvetare och andra efterlyste öppenhet och minst två kandidater att välja mellan. Det förekom också mängder av kritik mot alla som nämndes som kandidater, att de inte framträdde och berättade vad de ville med partiet. Jag som i min enfald trott att det är partiet som slår fast vad den vill med partiledaren, men jag har tydligen fel.

Nå, tiden gick och den stora dagen stod för dörren. Valberedningen skulle offentliggöra namnet! Berit Adnor öppnade lite lätt med det mycket märkliga påståendet att valberedningen valt ett mer öppet arbetssätt. Nå, det får vara hursom med den öppenheten, den hade ingen märkt. Möjligen alla distriktsordföranden, som fått vara delaktiga i maktkampen. Ingen var egentligen intresserad av formalia. Det var namnet alla ville höra. Så kom den då! I full enighet föreslog valberedningen Håkan Juholt. Ett namn som bara Birger Schlaug, i mycket tidigt skede i processen, vågat sig på att gissa.

Jag har, av naturliga skäl, ingen fullständig kontroll över alla reaktioner för valberedningens förslag, men jag fick en känsla av en stunds andlös tystnad, innan ovationerna kom. Att de skulle komma var en självklarhet. Håkan Juholt var räddaren ända in på sista strået i mustaschen. Det tog inte många timmar innan FB-grupper bildats till stöd för den nye ordföranden. Vid några tillfällen påpekade jag att Juholt inte var vald än, men det skedde för döva öron. Borta var all kritik mot slutenheten i processen, att delegaterna enbart skulle ha en kandidat att välja på. Det var ju vänstermannen Juholt alla väntat på!

Inte var det många som reagerade när Juholt, vid sin första presskonferens efter valberedningens tillkännagivande, försökte sig på att vara lite Per-Albinsk. Vi som stod i solen skulle tydligen hålla i ett paraply över dem som stod i regnet. En av de få socialdemokrater som reagerade, var Anders Nilsson som i sin blogg skrev: Ska vi verkligen låta dem stå kvar ute i regnet?  De flesta verkade se uttalandet som en bekräftelse på att Juholt värnade om traditionella socialdemokratiska värderingar. Nu gällde också att bevaka viktigare frågor. Det stora linjetalet! Under några dagar fylldes bloggosfären och medierna av förväntningar på linjetalet. Partiet väntade som ett oskrivet pappersark på att partiordföranden skulle fylla den med innehåll. Talet hölls och jublet steg. Alla var nöjda. Broderskap var nöjda. SSU var nöjda. Kvinnoförbundet var nog också nöjda. Greider var nöjd.

Thomas Östros avgick ur partiets VU och avtackades med en ros. Nu vidtog en ny väntan. Vem skulle Juholt utse till partiet ekonomiske talesman? Waidelich! Jag kunde höra, ända hit till Bjuråker, suset av besvikelse. Suset blev något starkare efter att Juholt och Waidelich publicerat en gemensam debattartikel, som sig bör i DN. Jag skulle gärna ha hört vad de partiaktiva sa, när Waidelich i Aktuellt, berättade att han inte hade något emot vare sig Rot eller Rut. Den som bäst uttryckt sitt missnöje är, som sig bör Greider, när han säger: Historiens kortaste vänstervåg, som varade i tre och en halv dag.

De senaste dagarna har vi nåtts av nyheten att Juholt fällt ytterligare en tolvtaggare, när Sven-Erik Österberg får lämna uppdraget som gruppledare i riksdagen.  Det kanske var väntat och Österberg har ju tydligen fått löfte om ett annat tungt uppdrag. Han sitter ju kvar i VU, som han påpassligt påpekade i någon intervju. Jag tror nog, att Östros och Österberg tar petningar med ro. De har ju själva fått efterträda människor som mer eller mindre motvilligt fått gå. Däremot tror jag att Juholt på sikt får problem med avsättningen av Maryam Yazdanfar. Dels accepterar hon inte stillatigande petningen, dels är petningen anmärkningsvärd eftersom det sker mitt i hennes barnledighet. Självfallet är kvinnoförbundet och SSU missnöjda med beslutet. Österberg anser det olyckligt att Maryam Yazdanfar inte får chansen att visa vad hon duger till. Här har Juholt skaffat sig många fiender i sin iver, att visa alla som fått sina uppdrag av Sahlin, att de inte sitter säkert.

Som sagt, jag är förundrad, men egentligen har jag inte med frågan att göra. Varje organisation, och givetvis också partier, har rätt till sin egen organisationskultur, utan pekpinnar från utomstående. 

Till sist, under de senaste dagarna har jag saknat Daniel Suhonens och Morgan Johanssons röster i debatten. Eller har jag missat något?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,