Möjligen en något illvillig fundering?!

De senaste dagarnas skriverier om hur domkapitel, stift, biskopar och församlingar hanterar sexuella kränkningar, har fått mig att fundera. Hur hanterar Kyrkan brott av andra yrkesgrupper än präster?

Jag tänker mig, att en kyrkokamrer förskingrar 100 000 kronor av församlingens pengar. Tror inte att tanken kännas alltför långsökt. Det är något som händer. Hur skulle församlingen agera i det tänkta fallet? Är det någon som tror, att församlingen ens en kort sekund, skulle överväga att inte polisanmäla förskingringen? Det är väl inte heller en alltför långsökt förmodan, att inte skulle arbetskamrater och förtroendevalda i församlingen mangrant bedyra, att kamreren varit ett föredöme i sitt arbete. Möjligen skulle de beklaga, att kyrkokamreren lyckats dupera alla.

Det skulle säkert upplevas som fullständigt otroligt, att samma kamrer efter någon tid skulle hittas i en grannförsamlig som kamrer. Det skulle väl också vara något skrattretande att tänka sig, att kamreren i sin nya församling skulle leda kurser i bokföringens etik.

Är det här en långsökt jämförelse? Jag anser inte det. Det här händer och har hänt lite då och då, när det gäller prästers kränkningar av minderåriga eller sköra människor. I en sådan omfattning, att åtminstone jag mår illa!

AB1, Dagen1, Dagen2, Kyrkans tidning

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

5 Responses to Möjligen en något illvillig fundering?!

  1. SLJ skriver:

    Bra vinkel, den är också mycket luthersk: alla kall är ju lika viktiga.

  2. Joachim Elsander skriver:

    Bra skrivet, en skrämmande men sannolik slutsats.

  3. LeoH skriver:

    Man kan ju också fundera över de förtroendevaldas tafatthet. Har de inte större krav på sina andliga ledare?

  4. mia Pettersson skriver:

    Hur reagerar vi (enligt forskningen) om någon ropar att det brinner? Hur lång tid tar det innan vi förstår att det vi ser framför oss verkligen händer? Verkligheten visar väl alltför tydligt att detsamma gäller i sådana här sammanhang. Att gå från upplysning till förståelse av verkligheten är inte något som händer på nolltid. Att ta till sig att en kamrer har förskingrat är lättare, kamrern sitter inte på en lika hög pidestal och brottet är inte lika avskyvärt. Att ta till sig att prästen har gjort något så illa som att ha förgripit sig på barn måste genom många fler lager innan det landar.
    Vi kan stå och se eldslågorna utan att koppla (vet av erfarenhet att vakten bredvid mig som hade till uppgift att leta efter tecken på eld tolkade synen avsevärt snabbare än jag) och på samma sätt har vuxna alltför ofta inte tolkat det som finns precis framför dem därför att det inte tittade efter det.
    Att som förtroendevald vara mänsklig är förståligt, men kraven på oss är större än så. I de förtroendevaldas uppgifter ingår nog också att vara väktare med ögonen öppna både för det som är bra och det som inte fungerar.

  5. LeoH skriver:

    Mia, du har nog rätt i din beskrivning av svårigheterna att se, det vi inte förväntar oss att se.
    Jag anser, att lika väl som församlingarna har revisorer som kontrollerar den ekonomiska förvaltningen också bör har en rimlig kontroll över dem som förvaltar Kyrkans förtroendekapital. Förtroendevalda bör lära sig inse, att det finns folk till allting. Där det finns barn eller sköra och svaga människor, då finns det också människor som är beredda att utnyttja situationen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: