Vilka underliga bilder dyker upp, när tanken lämnas utan tillsyn!

28 september, 2011

Läser i KT att partiledaren Juholt besökt sina partikamrater på kyrkomötet. Partivännerna är överlyckliga. Nu får de högre status i den interna partihierarkin. Det är i vart fall förhoppningen. Nå, det var inte partiledarens besök hos sina partivänner som väckte mitt intresse, utan beskrivningen av vad socialdemokratisk kyrkopolitik går ut på:

”Enligt socialdemokraternas kyrkopolitiska program är kyrkopolitiken för socialdemokraterna en del av kulturpolitiken.” säger gruppledaren Olle Burell stolt.

Det är här bilderna dyker upp. Jag ser hur S inte bara vill sitta i teaterns styrelse. De vill bestämma repertoaren, regissera föreställningen och helst också spela alla roller och inte bara det. De tycker sig ha upptäckt att Shakespeare är alldeles för svår för vanligt folk. Därför måste texterna ändras och förenklas. Strategin kräver givetvis, att inflytandet från alla kännare och älskare av Shakespeare, minimeras till varje pris.

Det enda som avhåller mig från att lämna teatern, är mina varma känslor för det lilla, men naggande goda, lokala teatersällskapet Bjuråker-Norrbo församling.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


En angenäm fundering att ha med sig in i sömnen!

19 september, 2011

De som läser mina statusrader på Facebook vet, att jag den senaste tiden ägnat mig åt studier av den Ortodoxa kyrkans teologi. Det har varit en spännande tid och jag ser fram mot ytterligare studier. Har för en stund sedan avslutat ”Trons mysterium” av Hilarion Alfejev. I sista kapitlet redovisar Hilarion, efter vad jag kan förstå, mycket ingående, diskussionen inom den ortodoxa kyrkan kring frågan, om allmän frälsning är möjlig. En mycket spännande läsning, eftersom jag genom åren inte uteslutit den möjligheten. Jag ska citera stycke, där metropoliten Hilarion gör en sammanfattning. Den ”Isak” som stycket inleds med är Isak Syriern, en andlig författare på 600-talet:

”Enligt Isak kommer Gehennas plågor att upphöra och dödsriket kommer att förintas, djävulens verk kommer att få ett slut och det ondas makt kommer att övervinnas. Men Gehennas slut är ett mysterium bortom människans fattningsförmåga. Isaks åsikter går utöver det som finns tydligt definierat i kyrkans dogmer.

Vi kan alltså se att det finns en viss enighet bland flera kyrkofäder rörande allmän frälsning, men det finns ingen enighet rörande när och hur den kommer att äga rum. Vår översikt över ämnet har visat att det finns en heretisk föreställning om allmän frälsning, men det finns också en ortodox tolkning. Det vore heresi att insistera på nödvändigheten av frälsning för alla som ett tvång för både Gud och människor, men det är inte en heresi att tro på möjligheten till frälsning för alla och fortsätta be och hoppas på den. Johannes Klimakos delar denna övertygelse med Paulus, Gregorius av Nyssa, Maximos Bekännaren och Isak Syriern, när han skriver: ‘Det är inte omöjligt att alla blir frälsta och försonade med Gud”

Just så! Det är inte omöjligt! Det är min fasta tro och övertygelse!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Ja, säga vad man vill, men inte är det skjutjärnjournalistik!

16 september, 2011

Läser i Kyrkans Tidning att Håkan Juholt tagit sig tid att svara på frågor från en journalist på tidningen. Resultatet är förvånande menlöst t o m enligt den standard jag är van vid, när det gäller KT.  Här har Lennart Lundberg ordföranden för kyrkomötets största parti öga mot öga och lyckas inte ställa en enda följdfråga till alla de påståenden om Svenska Kyrkan som Håkan Juholt ger uttryck för. Jag får en obehaglig känsla av Lennart Lundberg inte träffat Håkan Juholt, utan det verkar mer som om Juholt svarat skriftligt på skriftligt ställda frågor, som Lundberg sedan sammanställt. I avsaknad av följdfrågor i artikeln vill jag tipsa Lennart Lundberg om tre frågor till Juholt, om det skulle råka sig, att de träffas.

Jag upplever att Håkan Juholt, som en icketroende stödmedlem har massor av synpunkter om SvK:s aktiviteter och förhållningssätt. Eftersom Juholt är ordförande för Kyrkomötets största parti vore det intressant att få en närmare förklaring om Juholts relation till Kyrkans Herre. Varje söndag, runt om landet står gudstjänstdeltagare upp i våra kyrkor och stämmer in i vår kyrkas bekännelse…Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde son vår Herre… Trosbekännelsen är inte bara Kyrkans bekännelse. Den är ju också i lag påbjuden av staten.

Jag är också mycket intresserad av att få veta hur ordföranden för Kyrkomötets största parti ser på en av Kyrkans grundläggande uppgifter, mission? Har det socialdemokratiska partiet någon politik för missionen och hur ser den i så fall ut? En sidofråga, som egentligen inte angår mig. Det är helt intern fråga för partiet, men ändå. Hur ser alla partimedlemmar, som inte är medlemmar i SvK på att partiet har en politik för Svenska Kyrkans mission?

Till sist en helt personlig fråga. När Juholt i artikel beskriver varför han lämnade Kyrkan för ca 20 år sedan, så säger han så här: ”Då levde kyrkan inte upp till mina värderingar. Kyrkan var torr, inskränkt, inte rättvis, inte jämlik och fördömande. Den stängde ute människor som inte passade in i mallen.” Jaha då vet jag det. Jag gick tillbaka till en torr, inskränkt, inte rättvis, inte jämlik och fördömande kyrka för snart 20 år sedan? Jag var till råga på allt socialdemokrat vid den tiden och mycket snart representerade jag S i Badelunda församling i Västerås. Eftersom jag vet hur Kyrkan såg ut för 20 år sedan, så kan jag utan överord påstå, att Juholt tar till en hittepåförklaring för att så här i efterhand ge sken av ett genomtänkt beslut.

PS Kan någon inom partiet förklara för Juholt, att han inte betalar kyrkoskatt? Skatt kan bara staten med kommuner och landsting besluta om. Juholt betalar en kyrkoavgift. En medlemsavgift, som församlingarna har rätt att besluta om.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , ,


Moderater och socialdemokrater är eniga. Ordningen är återställd!

15 september, 2011

Ser i medierna, att S och regeringen är eniga om att förlänga den svenska militära närvaron i Libyen. Det sägs inget om hur krigsuppgiften ser ut. Jag bara undrar, vad ska svenskt flyg spana efter nu?

Tror den svenska regeringen med stöd av socialdemokraterna att Nato verkligen behöver spaningshjälp för att bomba det som finns kvar att bomba i Libyen?

Jag är inte förvånad, men känner ändå en viss sorg över att Urban Ahlin inte ens drar sig för att åberopa FN-mandat, som motivering för förlängningen av militärinsatsen. Det är väl ändå att vrida armen på sanningen så den brister.

Sverige får väl skicka handelsministern med uppgift att sälja övervakningssystem till den nya regeringen. Pengar luktar ju som sagt inte! 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


En nyttig påminnelse

9 september, 2011

Det som just nu sker i Stockholms domkyrkoförsamling med nedläggningen av Storkyrkans kör, är en nyttig påminnelse för alla frivilligarbetare hur maktstrukturen i Kyrkan ser ut och fungerar.

Vi som på skilda sätt deltar i Svenska Kyrkans frivilligarbete tror nog ofta i vår naivitet, att vi på något sätt är delägare av verksamheten. Inställningen är moraliskt helt korrekt, men stämmer inte med realiteter. All verksamhet som sker inom församlingens ramar beslutas av kyrkoherde, anställda och kyrkoråd. I bästa fall sker samråd med de ideellt arbetande före beslut, men det inget krav. Annat än möjligen moraliskt. Om samråd sker så är det sist och slutligen kyrkoherden och kyrkorådet som tar besluten. Här gäller inga demokratiska majoritetsbeslut.

Ett litet memento till församlingarna. Frivilligarbetarna har också makt. De kan rösta med fötterna!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Vänd på frågeställningen!

8 september, 2011

Någon gång, tidigt 70-tal, köpte jag en bok på något antikvariat. Boken har två avsnitt. Den ena heter ”Tortyren” skriven av Henri Alleg och den andra ”En seger” skriven av Jean-Paul Sartre. I Tortyren berättar Alleg om hur han blir arresterad i Alger 1957 och förs till fallskärmsjägarnas ”sorteringscentrum” och där torteras Alleg på det grymmaste. Alla de metoder vi hör talas om medierna idag beskrivs i boken detaljerat och ingående. Alleg beskriver sina egna reaktioner av smärta ångest, men också trots. Alleg överlever tortyren, utan att avslöja något. Han lyckas smuggla ut berättelsen.

I sitt avsnitt av boken synliggör Jean-Paul Sartre den mycket obehagliga frågeställningen: ”Lyckliga de som dött utan att någonsin ha behövt undra: ‘om någon sliter av mig naglarna, kommer jag då att tala?’ Men ännu lyckligare de som inte tvingats, redan i ungdomen, att ställa sig den andra frågan: ‘Om mina vänner, om mina vapenbröder, om mina överordnade inför mina ögon sliter naglarna av en fiende, vad kommer jag då att göra?”

Varför nu detta?  Jo, jag upplever, när ickevåld och pacifism diskuteras bland oss kristna, men även bland andra, att vi alltid problematiserar inställningen hos den tänkte angripne. I min ungdom berättade vänner, som totalvägrade eller sökte vapenfri tjänst, att militärpsykologerna ställde den sökande inför frågeställningen: ”Om någon angriper, hotar eller våldtar dina nära och kära. Vad gör du då?” Många av mina vänner ansåg frågeställningen omöjlig att besvara. ”Hur ska jag veta hur jag skulle reagera i en sån situation?”

Låt oss se frågeställningen med Sartres ögon: ”Lyckliga de som dött utan att någonsin ha behövt undra: ‘om någon angriper mig, kommer jag då att möta våld med våld?’ Men ännu lyckligare de som inte tvingats, redan i ungdomen, att ställa sig den andra frågan: ‘Om mina vänner, om mina vapenbröder, om mina överordnade, om staten kräver att jag ska delta i ett angreppskrig, vad kommer jag då att göra?”

Bägge frågeställningarna är i grunden moraliska, men ändå med mycket stora skillnader i tyngd. Istället för att fråga oss, om de av Tyskland ockuperade folken i Europa under andra världskriget skulle mött angreppen med ickevåld, borde vi ställa oss frågan. Vad borde de kristna i Tyskland och Italien ha gjort, när de beordrades att stövla runt i Europa och mörda, våldta, och tortera? För det måste väl ändå anses vara oerhört långsökt att hävda, att Tyskland och Italien var så hotade av sin omgivning, att de måste gå i krig för att skydda ländernas kvinnor från att bli våldtagna?

Om kristna i Tyskland och Italien med en aktiv ickevåldsstrategi stoppat eller åtminstone försvårat rekryteringen till krigsmakten, då hade t ex Norges kristna inte behövt ta ställning till om de skulle möta angreppet från Tyskland med våld eller ickevåld. Det hade inte kommit något angrepp.

Jag anser fullt rimligt, att vi kristna borde kunna ena oss kring inställningen att aldrig tillhöra angriparna. Gör vi det, då lär diskussionen om ickevåld och pacifism hos den angripne klart underlättas.

Ta också del av Joachim Elsanders tankar kring pacifism. Läs också kommentarerna. Mycket givande!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Åtminstone jag blir glad

7 september, 2011

I motsats till TV4 Sporten, blir åtminstone jag glad, när segrande idrottsmän tackar Gud för framgångar. Vid livets olika motgångar är det lätt att komma ihåg att Gud finns och gå med våra sorger till honom. Det ska vi också frimodigt göra.

Däremot är mycket lätt att glömma, när vi har framgångar, att lika frimodigt gå till Gud med vår glädje och tacka.