Vänd på frågeställningen!

Någon gång, tidigt 70-tal, köpte jag en bok på något antikvariat. Boken har två avsnitt. Den ena heter ”Tortyren” skriven av Henri Alleg och den andra ”En seger” skriven av Jean-Paul Sartre. I Tortyren berättar Alleg om hur han blir arresterad i Alger 1957 och förs till fallskärmsjägarnas ”sorteringscentrum” och där torteras Alleg på det grymmaste. Alla de metoder vi hör talas om medierna idag beskrivs i boken detaljerat och ingående. Alleg beskriver sina egna reaktioner av smärta ångest, men också trots. Alleg överlever tortyren, utan att avslöja något. Han lyckas smuggla ut berättelsen.

I sitt avsnitt av boken synliggör Jean-Paul Sartre den mycket obehagliga frågeställningen: ”Lyckliga de som dött utan att någonsin ha behövt undra: ‘om någon sliter av mig naglarna, kommer jag då att tala?’ Men ännu lyckligare de som inte tvingats, redan i ungdomen, att ställa sig den andra frågan: ‘Om mina vänner, om mina vapenbröder, om mina överordnade inför mina ögon sliter naglarna av en fiende, vad kommer jag då att göra?”

Varför nu detta?  Jo, jag upplever, när ickevåld och pacifism diskuteras bland oss kristna, men även bland andra, att vi alltid problematiserar inställningen hos den tänkte angripne. I min ungdom berättade vänner, som totalvägrade eller sökte vapenfri tjänst, att militärpsykologerna ställde den sökande inför frågeställningen: ”Om någon angriper, hotar eller våldtar dina nära och kära. Vad gör du då?” Många av mina vänner ansåg frågeställningen omöjlig att besvara. ”Hur ska jag veta hur jag skulle reagera i en sån situation?”

Låt oss se frågeställningen med Sartres ögon: ”Lyckliga de som dött utan att någonsin ha behövt undra: ‘om någon angriper mig, kommer jag då att möta våld med våld?’ Men ännu lyckligare de som inte tvingats, redan i ungdomen, att ställa sig den andra frågan: ‘Om mina vänner, om mina vapenbröder, om mina överordnade, om staten kräver att jag ska delta i ett angreppskrig, vad kommer jag då att göra?”

Bägge frågeställningarna är i grunden moraliska, men ändå med mycket stora skillnader i tyngd. Istället för att fråga oss, om de av Tyskland ockuperade folken i Europa under andra världskriget skulle mött angreppen med ickevåld, borde vi ställa oss frågan. Vad borde de kristna i Tyskland och Italien ha gjort, när de beordrades att stövla runt i Europa och mörda, våldta, och tortera? För det måste väl ändå anses vara oerhört långsökt att hävda, att Tyskland och Italien var så hotade av sin omgivning, att de måste gå i krig för att skydda ländernas kvinnor från att bli våldtagna?

Om kristna i Tyskland och Italien med en aktiv ickevåldsstrategi stoppat eller åtminstone försvårat rekryteringen till krigsmakten, då hade t ex Norges kristna inte behövt ta ställning till om de skulle möta angreppet från Tyskland med våld eller ickevåld. Det hade inte kommit något angrepp.

Jag anser fullt rimligt, att vi kristna borde kunna ena oss kring inställningen att aldrig tillhöra angriparna. Gör vi det, då lär diskussionen om ickevåld och pacifism hos den angripne klart underlättas.

Ta också del av Joachim Elsanders tankar kring pacifism. Läs också kommentarerna. Mycket givande!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: