Möjligen kan historien kidnappas, men aldrig tas som gisslan för gott!

29 oktober, 2011

För några dagar sedan läste jag för minst andra gången ett mycket intressant blogginlägg av Anders Nilsson. ”När `n Verner lämnade partiet.” Inlägget vibrerar av sorg och vemod, men ändå mest av trotsig vrede.

Innan jag drar några slutsatser, vill jag ta er med till ett köksbord (tillhörde verklighetens folk på den tiden) för ungefär ett kvartssekel sedan. Jag och min dotter Irja, sitter vid köksbordet och samtalar av någon anledning om politik och varför jag tagit steget tillbaka till socialdemokratin. Under samtalets gång, som jag inte minns så mycket av, hade vi tydligen kommit in på frågan, vad som präglat mig under min uppväxt. Nå, det får vara hur det vill med det. Jag berättade för Irja en berättelse, som jag i min tur fått höra av min mamma, hennes farmor.

Berättelsen handlar om en strejk bland många andra i förra seklets början bland sågverksarbetare i Kemi i norra Finland. Morfar kommer hem från ett strejkmöte och säger till mormor. ”Fronten sviktar, så vi i styrelsen har avsagt oss strejkunderstödet.” Vid det tillfället, enligt vad mamma mindes, hade mormor och morfar minst fem barn. Det blev tolv till slut. Mormor svarade lugnt: ”Det var rätt gjort. Vi har potatis!”

När jag som bäst hämtar andan hör jag en frågande röst och ser en frågande blick med inslag, i bägge, av iskall logik: ”Menar du, att jag ska bli socialdemokrat, för att din mormor och morfar svalt?” Ni har säkert sett mängder av tecknade filmer, där en figur springer över en stupkant och fortsätter att springa tills han upptäcker att han springer i luften och med en sorgsen min försvinner ur bild. Så kände jag mig andligen efter att Irjas fråga riktigt ordentligt sjönk in. Märkligt nog hade Irja inget minne av samtalet, när jag frågade henne för någon vecka sedan. Vilket kändes lite vemodigt, eftersom hennes fråga hade en så stor och genomgripande betydelse för mig.

Med min berättelse försökte jag ockupera historien och beskriva en verklighet som inte var Irjas. Min mormors och morfars erfarenhet kunde inte förklara Irjas erfarenhet av socialdemokratin i mitten på 80-talet. För min egen del kunde inte någon, så där på direkten, se några dramatiska förändringar i min livsföring, efter samtalet. Jag lämnade Asea/ABB för ett arbete inom ABF, var partiombudsman en mycket kort tid, satt i fullmäktige, var viceordförande i Äldre- och handikappnämnden under en mandatperiod. Det rullade på.  Men under åren började jag kritiskt granska historien och hur vi inom rörelsen betraktade den.

Vi kan börja med konsum. Hur trovärdigt skulle värvningsförsöken upplevas om någon motiverade medlemskapet med en berättelse om hur de första kooperatörerna startade inköpsföreningar för att slippa vara bundna till arbetsgivarens affärer? Vad har dagens Coop med den historien att göra? Ingenting. Var och en kan utan moraliska betänkligheter handla på t ex ICA.

På en kurs för fackligt förtroendevalda, delade jag in deltagarna i ett antal grupper och gav dem uppgiften, att planera innehållet i en tänkt facklig information till ett antal unga nyanställda. Gruppredovisningarna var nästan identiska. Kollektivavtal, A-kassa, avtalspension, hemförsäkring inbakad i medlemsavgiften. De såg något förvånat på mig, när jag frågade om frihet, människovärde och stolthet. De trodde inte att ungdomar skulle vara intresserade eller eftersöka en sådan information.

Jag skulle kunna göra listan hur lång som helst, men jag nöjer mig med två till. När Håkan Juholt försöker ta till vänsterretorik, blir det ett paraply över människor som står i regn. Jämför den bilden med Per-Albin Hanssons om hemmet som inte känner några styvbarn. Håkan Juholt låter styvbarnen stå i regnet med blöta fötter. En så skrämmande högeruppfattning har nog ingen partiledare före Juholt gjort sig till talesman för!

Självfallet har jag svårt att se något idémässig, politiskt eller ideologiskt samband mellan min morfars ”….vi har avsagt oss strejkunderstödet” och Juholts, som jag lite illvilligt tror mig höra, ”älskling, vi låter riksdagen stå för hyran!”

Ni som läst Anders Nilsson blogginlägg inser säkert vilken heroisk insats ´n Verner gör. Inför allas ögon frigör han historien och lämnar parti och kommunalråd kvar med ett tomt skal av en ockuperad historia. För var alldeles säkra på, att många såg fritagandet, vilket ger utrymme för något nytt. Det kan ta sin tid, men folket har tid och orkar vänta!

Jag har också en Verner, att minnas. Gustafsson, han vaktmästaren på Östra Radiogatan 2 A-E på Skönsmon i Sundsvall? Ja, just han!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Annonser

Bjuråker-Norrbo fredspris 2011

24 oktober, 2011

Kommittén för Bjuråker-Norrbo fredspris har beslutat att tilldela Bjuråker-Norrbo fredspris 2011 till Occupy Together.

Prismotivering:

”Occupy Together är en global rörelse, som med fredliga manifestationer, tar strid mot den globala girigheten, som drabbar oss alla. Pressas inte girigheten tillbaka, undergrävs på sikt, möjligheterna till en global fred.”

Tidigare prissvinnare

2009 Cindy Sheehan USA

2010 Gunnar Färnström Hudiksvall

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Håkan, hur svårt kan det vara?

23 oktober, 2011

Läser rapporter i medierna, hur du åker land och rike kring och ber partimedlemmar om ursäkt, för att du ställt till det för dom. Har också förstått att de aktiva partimedlemmarna möter dig med jubel.

Jag är inte partimedlem. Jag kommer inte att träffa dig på något möte och kan därför inte delta i några jubelovationer . Jag frågar mig, vore det inte lättare, att du försökte förklara för mig, hur du tänkte och resonerade, när du utan att kolla regelverket, ansåg det självklart, att vi skattebetalare skulle stå för din och din sambos boendekostnad. En debattartikel i DN kanske?

Tyckte du inte, någon gång under alla dessa år, att det kändes lite konstigt att någon annan betalade hyran för ert gemensamma hem. För det är väl ett hem och inte en övernattningslägenhet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


För politrukers makt bevare oss milde Herre Gud!

21 oktober, 2011

Läser en artikel i Dagen och inser att Svenska Kyrkan tydligen står inför en stor katastrof. Det är fara värt att vi inom en snar framtid står utan präster med vigselrätt! Men vi kan vara lugna, snabbt ilar riddarna Olle Burell (s) och Karin Perers (c) iklädda självrättfärdighetens skinande rustning, till Kyrkans försvar. De motionerade till Kyrkomötet och krävde att alla präster ska ha vigselbehörighet. Här ska inte några få präster hota enheten i Kyrkan! Riddarnas väpnare i Tillsyns- och uppdragsutskottet med stöd av två väpnarlärlingar från ÖKA och FiSK stödjer motioner och rekommenderar Kyrkomötet att ge sitt bifall. Biskop Esbjörn Hagberg förordar avslag på motionen.

Jag förstår inte den här politrukmentaliteten, att alltid söka lösa motsättningar med att avskilja minoriteter ur gemenskapen. Jag anser personligen, vilket jag också gett uttryck i blogginlägg, att de präster som avsäger sig vigselrätten handlar fel. Min inställning innebär inte att jag anser att dessa präster skall ”avkragas.”  Vad skulle vi vinna med en sån åtgärd? Ingenting. Vi måste acceptera att minoriteten finns i Kyrkan. Inte bara bland präster, utan också bland lekfolket. Frågan hanteras bäst på församlingsnivå, där frågan hör hemma. 

Jag skrev för en tid sedan ett blogginlägg, Några råd till ett kyrkoråd helt nära mig. I inlägget ger jag råd till kyrkorådet i Bjuråker-Norrbo församling inför en anställning av komminister. Så bör frågan, enligt mig, hanteras med respekt för den sökande, men med utgångspunkt i församlingens målsättning.

Kyrkomötet bör avslå motionen. Den är kontraproduktiv. Vi behöver inte det stödet på församlingsnivå.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , ,


Försök inte göra er osynliga. Vi ser er!

20 oktober, 2011

Vi har sett det förr, narrspelet, som nu utspelar sig med anledning av utvisningen av Ganna Chyzhevska. Vi medborgare blir upprörda. Vi kritiserar myndigheten för omänsklig lagtolkning. Vi skickar mail, skriver på upprop. Jag e-postade till Reinfeldt och uppmanade honom att ägna sig åt olagligt ministerstyre. Protesterna och upprördheten är sunda reaktioner på omänsklig behandlig av människor. Jag deltar i protesterna efter fattig förmåga här i Bjuråker.

Ändå är det något som känns fel varje gång vi med upprördhet vänder oss mot förnedrande behandling av människor, det kan gälla ett omänskligt sjukförsäkringssystem, en rutten arbetslöshetsförsäkring eller omänskliga massutvisningar av irakier. Och nu en hjärtskärande behandling av en gammal, nästan blind demenssjuk kvinna. Vi ställer oss upprörda frågan, hur kan det bli så här.

I dagarna har det gått människor i det här landet och försökt se ut som om det regnade. Det är alla de riksdagsledamöter, som tryckte på knappen för borttagandet av ”sista länken”-regeln. De tryckte på knappen fullt medvetna om konsekvenserna. De önskade, fullt frivilligt, att gamla människor med sina anhöriga i Sverige och inga i hemlandet, inte skulle få komma till Sverige och belasta den svenska ekonomin.  Syftet med borttagandet av regeln var att Ganna Chyzhevska inte skulle få stanna med sina släktingar i Sverige.

Istället för att komma ut till oss medborgare och ta det personliga ansvaret och berätta varför de tog beslutet, ägnar de sig åt att måla vackra rosenkulisser om alla människors lika värde och hoppas att ingen ska se verklighetens bleka rosor. Jag har nyligen citerat Mumintrollens sång i ett blogginlägg. Nu sitter den som en smäck!

För vi gjorde en måne av silver
och en underbar krona av guld
och ett drama med rytande lejon
och ett tåg för effektens skull.
De’ ä’ mera än låtsas och leka
för du kan vara alldeles viss
om att vanliga rosor är bleka
mot en handmålad rosenkuliss.
(Tove Jansson)

Jag skrev ett blogginlägg om människovärde, som kanske passar i sammanhanget. här

Dagen, DN, SvD,

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,


Det är dom små, små detaljerna som gör det!

18 oktober, 2011

Den 25 augusti 2004 gjorde jag formellt sett min sista arbetsdag på ABF Ljusdal. Den dagen sjukskrevs jag och den sjukskrivningen förbyttes till sjukersättning någon gång 2006.

I slutet av 2004 fick jag en kallelse till en informationsträff på försäkringskassan i Ljusdal. Sådana kallelser är det inte rådligt att nonchalera så jag tog bilen och åkte till Ljusdal. Tillsammans med 11 andra hamnade jag i ett litet rum med bord. Vi bjöds på kaffe och en kaka. Vi fick dricka ur kaffet innan informationen tog vid. Det var tur det, för risken var nog stor att någon skulle ha satt kaffet i vrångstrupen, när vi fick ta del av informationen.

Informatören gjorde klart för oss, att försäkringskassan inte bedömde vår sjukdom, utan enbart vår arbetsförmåga. Hela arbetsmarknaden i landet utgjorde grunden, när arbetsförmågan avgjordes. Oavsett vad läkaren hade skrivit i sjukintyget, så var försäkringskassan, som tog beslutet om den sjuke skulle få 100-, 75-, 50- eller 25%-ig sjukpenning. De som satt runt bordet ställde oroliga frågor, om det var tänkt att de kanske skulle bli tvungna att flytta dit jobben fanns? Vad hände med familjen? Informatören lugnade oss, ingen skulle bli tvungen att flytta. Det var helt upp till den sjukskrivne. Nej, försäkringskassan kunde inte anvisa var jobben fanns, inte ens vilka arbetsuppgifter det gällde. Han lugnade en kvinna, som tydligen fyllt 62 år, att hon inte behövde vara orolig. Jaha, tänkte jag som bara hade någon månad kvar tills jag skulle fylla 61 år. ”Här gäller det tydligen att hålla ut i drygt ett år!”

När jag, efter mötet, gick till parkeringen, slog det mig. Snart kommer försäkringskassan att inse, att alla som kan ta sig till försäkringskassan på egen hand, bevisligen har, åtminstone rester kvar av en arbetsförmåga. Jag hade ju åkt drygt 3 mil till Ljusdal. Suttit i drygt en timme i en trång lokal med dålig ventilation och ändå orkat ta till mig information. På det en hemresa på drygt 3 mil till Kyrkbyn i Bjuråker. Det är inte kattskit till arbetsförmåga! Under resan som tog ca en halv timme, hann jag tänka mycket. Hur välfärdssystemen urholkats. Tänkte på alla de arbetslösa människor som förnedrades på datortek, där de fick lära sig att skriva jobbansökningar och skriva presentationer av sig själva. Hur människor tvingades att söka arbeten, de inte hade, varken kompetens eller utbildning för. Enbart för att inte bli utstämplade ur A-kassan. Förnedringen var satt i system.

Minnena gick tillbaka till 80-talet, då Metall drev frågan om det goda arbetet och hur jag skrivit ett diskussionsmaterial om en demokratisk arbetsorganisation till verkstadsklubben på ASEA. På fackliga kurser berättade gästföreläsare från Stockholm, att nu var folkhemmets grund klar. Nu gällde det att börja bygga den andra våningen. Av bygget blev det inte mycket. Armeringsjärnen hade inte ens kommit på plats, när vi upptäckte att vi var på väg ner till folkhemmets källarvåning. På resan hem mognade beslutet, att 2004 skulle bli det sista året jag betalade medlemsavgift till partiet. Så blev det och så har förblivit.

Det var först, när jag hörde Juholt på sin första presskonferens i TV, jag riktigt på djupet förstod vad jag upplevt 2004. Vi var inte alls på väg ner i källaren. Folkhemmet skulle bli mer friluftsinriktat. En del står i solen, andra står med blöta fötter i regn med ett paraply som skydd. Enligt vad jag förstod skulle inte sjuka, arbetslösa, fattigpensionärer och andra utsatta grupper ha makten över paraplyet. Hur var det Juholt sa? ”Vi som står i solen skall hålla ett paraply över dem som står i regn.” 

Självklart är det så, att folket i solen vet bäst, hur stort paraplyn skall vara och därför bör ha beslutanderätten över hur stort paraply de orkar bära.

Här visar Juholt hur stort den tänkta paraplyn skall vara.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,


Är det inte dags för en postum upprättelse av Ove Rainer?

16 oktober, 2011

Jag fått klart för mig med anledning av de senaste veckornas diskussion, att det är helt fel att ställa moral mot juridik. En företeelse, som inte är utryckligt förbjudet i lag eller regelverk eller där regelverket kanske är något lite oklart, är det helt okey moraliskt, att leva i enlighet med den tänkta företeelsen. Personligen anser jag det vara en fullständigt vansinnig inställning.

Vi som är något äldre (märk väl, jag skriver inte gamla!) minns säker Ove Raineraffären. I korthet, Göran Skytte hade 1983 på Aftonbladets uppdrag (tänk redan då!) granskat alla miljonärer i Stockholmsområdet. Undersökningen visade att majoriteten av miljonärerna betalade noll eller mycket lite i skatt. Göran Skytte hade gjort ett mycket gott arbete. Det måste sägas först som sist. Men det var inte stopp här, utan Skytte hade också upptäckt att justitieministern Ove Rainer också tillhörde skaran miljonärer och betalade bara 10% i skatt!

Nu tog det hus i helsike! Partimedlemmarna var i uppror, tidningen ställde hårda följdfrågor och till slut kom dagen när Ove Rainer fick ta konsekvenserna av kritiken och avgå. Palme var förbannad på tidningarna, men som oftast i sådana här fall är det sist och slutligen inte mediernas fel. Det är kritiken från medlemmarna och väljarna som fäller avgörandet. Det är det som ger drevet drivkraft. Jag ansåg då och anser fortfarande, att de s.k gräsrötterna hade rätt i sin kritik av Rainers och andra miljonärers skatteplanering. Däremot är det viktigt att också säga, domen var helt och hållet moralisk. Ove Rainer och de andra miljonärerna bröt inte mot någon lag.

Ove Rainer kunde ha sagt: ”Jag har gjort fel! Ingen har berättat, att jag har gjort fel. Jag trodde att jag gjort rätt!” Och han skulle inte ha ljugit. Den, i allt väsentligt, socialdemokratiska skattelagstiftningen såg så ut. Alla låneräntor, vare sig det gällde fastighetslån, billån, lån till semesterresor, lån till lyxbåtar eller lån till mat, var fullt ut avdragsgilla mot inkomsten. De flesta med någorlunda inkomster, som mina arbetskamrater på ASEA:s svetsverkstad utnyttjade rätten till ränteavdrag. Avdragsperversiteten  gick så långt, att 0-taxerare kunde få bostadsbidrag för sina stora villor. De hade ju inga inkomster!

Jag var inte medlem i S, vid den tidpunkten heller, men minns hur jag, lite illvilligt, gick omkring på min arbetsplats och påtalade för alla som ville lyssna, vilka som medverkat till den perversa skattelagstiftningen. Det kändes också gott, att den interna fraktionsstriden inom S blev synlig och att en möjlig vänster inom partiet gav Palme en knäpp på näsan. Men gladast var jag över, att en moraliskt förkastlig skatteplanering fick sin folkliga dom.

Nu när jag förstått, att dagens politiska sanning är, att juridik går före moral. Vore det inte på sin plats, att partiet, lämpligen VU, vid en kort cermoni på 68:an, på partiets vägnar och i närvaro av släktingar, postumt återupprättar Ove Rainers moraliska heder.

Rekommenderad läsning: Hördu Lina, det där med jämlikhet, det tror jag vi skiter i.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,