Det är dom små, små detaljerna som gör det!

Den 25 augusti 2004 gjorde jag formellt sett min sista arbetsdag på ABF Ljusdal. Den dagen sjukskrevs jag och den sjukskrivningen förbyttes till sjukersättning någon gång 2006.

I slutet av 2004 fick jag en kallelse till en informationsträff på försäkringskassan i Ljusdal. Sådana kallelser är det inte rådligt att nonchalera så jag tog bilen och åkte till Ljusdal. Tillsammans med 11 andra hamnade jag i ett litet rum med bord. Vi bjöds på kaffe och en kaka. Vi fick dricka ur kaffet innan informationen tog vid. Det var tur det, för risken var nog stor att någon skulle ha satt kaffet i vrångstrupen, när vi fick ta del av informationen.

Informatören gjorde klart för oss, att försäkringskassan inte bedömde vår sjukdom, utan enbart vår arbetsförmåga. Hela arbetsmarknaden i landet utgjorde grunden, när arbetsförmågan avgjordes. Oavsett vad läkaren hade skrivit i sjukintyget, så var försäkringskassan, som tog beslutet om den sjuke skulle få 100-, 75-, 50- eller 25%-ig sjukpenning. De som satt runt bordet ställde oroliga frågor, om det var tänkt att de kanske skulle bli tvungna att flytta dit jobben fanns? Vad hände med familjen? Informatören lugnade oss, ingen skulle bli tvungen att flytta. Det var helt upp till den sjukskrivne. Nej, försäkringskassan kunde inte anvisa var jobben fanns, inte ens vilka arbetsuppgifter det gällde. Han lugnade en kvinna, som tydligen fyllt 62 år, att hon inte behövde vara orolig. Jaha, tänkte jag som bara hade någon månad kvar tills jag skulle fylla 61 år. ”Här gäller det tydligen att hålla ut i drygt ett år!”

När jag, efter mötet, gick till parkeringen, slog det mig. Snart kommer försäkringskassan att inse, att alla som kan ta sig till försäkringskassan på egen hand, bevisligen har, åtminstone rester kvar av en arbetsförmåga. Jag hade ju åkt drygt 3 mil till Ljusdal. Suttit i drygt en timme i en trång lokal med dålig ventilation och ändå orkat ta till mig information. På det en hemresa på drygt 3 mil till Kyrkbyn i Bjuråker. Det är inte kattskit till arbetsförmåga! Under resan som tog ca en halv timme, hann jag tänka mycket. Hur välfärdssystemen urholkats. Tänkte på alla de arbetslösa människor som förnedrades på datortek, där de fick lära sig att skriva jobbansökningar och skriva presentationer av sig själva. Hur människor tvingades att söka arbeten, de inte hade, varken kompetens eller utbildning för. Enbart för att inte bli utstämplade ur A-kassan. Förnedringen var satt i system.

Minnena gick tillbaka till 80-talet, då Metall drev frågan om det goda arbetet och hur jag skrivit ett diskussionsmaterial om en demokratisk arbetsorganisation till verkstadsklubben på ASEA. På fackliga kurser berättade gästföreläsare från Stockholm, att nu var folkhemmets grund klar. Nu gällde det att börja bygga den andra våningen. Av bygget blev det inte mycket. Armeringsjärnen hade inte ens kommit på plats, när vi upptäckte att vi var på väg ner till folkhemmets källarvåning. På resan hem mognade beslutet, att 2004 skulle bli det sista året jag betalade medlemsavgift till partiet. Så blev det och så har förblivit.

Det var först, när jag hörde Juholt på sin första presskonferens i TV, jag riktigt på djupet förstod vad jag upplevt 2004. Vi var inte alls på väg ner i källaren. Folkhemmet skulle bli mer friluftsinriktat. En del står i solen, andra står med blöta fötter i regn med ett paraply som skydd. Enligt vad jag förstod skulle inte sjuka, arbetslösa, fattigpensionärer och andra utsatta grupper ha makten över paraplyet. Hur var det Juholt sa? ”Vi som står i solen skall hålla ett paraply över dem som står i regn.” 

Självklart är det så, att folket i solen vet bäst, hur stort paraplyn skall vara och därför bör ha beslutanderätten över hur stort paraply de orkar bära.

Här visar Juholt hur stort den tänkta paraplyn skall vara.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Annonser

2 Responses to Det är dom små, små detaljerna som gör det!

  1. Anders Nilsson skriver:

    Nu ägnar du dig åt det som forskningssamhället kallar anekdotisk evidens, dvs du berättar vad du har varit med om och drar generella slutsatser. Nä du måste förstå att det bara gäller dig och inte har något alls med hur samhället ser ut, eller hur det nu sas, när snorkigheten tog över från empatin och viljan till politisk förändring blev liktydigt med rädda sitt eget skinn.

    Jag tror att vi redan på 70-talet, när vi började bygga den starka staten, aldrig insåg att vi tog från människor makten. i stället för engagemang och folkrörelse, kooperation och starka folkliga organisationer för att försvara våra intressen på en hård markand för allt möjligt, så omvandlas dessa till en arme av administratörer av den starka staten. Och med det badvattnet följde inte bara barnet utan en hel ide om ett annat samhälle.

  2. LeoH skriver:

    Jag får väl vara glad, att forskarvärlden har ett så fint namn på det jag skriver. Annars är jag väl mer van vid att det kallas för gnöl och gnäll. I bästa fall för verklighetsfrämmande flummeri:-)Hur som helst, så har jag alltid resonerat och upplevt verkligheten.

    Du har helt rätt i dina funderingar om den starka staten. Skrev efter valförlusten 91, att det nog inte är en god strategi, att ha en enda försvarslinje, det statligt drivna verksamheterna, men mer om det vid något annat tillfälle.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: