20 år sedan. Tänk vad tiden går!

Första advent 1991 hände det märkliga, att jag vaknade som den sekulära icketroende individ som var jag och gick till sängs samma kväll, som en troende kristen, som nu var mitt jag! Så har efteråt kan jag tycka, att det är lite märkligt, att jag inte upplevde några himlastormande känslor. Jag grubblade inte ens, utan somnade lugnt och stilla.

Jag har berättat det förr. Där satt jag med min DN och läste. Höjer blicken och tittar på min fru över tidningskanten och hör mig säga: ”Ska vi gå till kyrkan i dag?” Sagt och gjort! Vi travar väg till Tomaskyrkan i Skiljebo, Västerås. Den promenaden till en gudstjänst var nog den första på 30 år. Om man bortser från något enstaka dop och min pappas begravning i början på 80-talet. Det kändes lite främmande och minst sagt ovant. Efter gudstjänsten hamnade Gun, min fru och jag i ett samtal med Ingemar Andersson, en präst i Badelunda församling och då hör jag mig säga till Ingemar: ”Hur gör jag, om jag vill återvända till Kyrkan?” ”Om du är döpt är det är lika enkelt, som när du lämnade kyrkan. Skicka in en lapp till pastorsexpeditionen.” Så kan det gå, när den heliga Anden knackar en lite uppfordrande på axeln!

Givetvis har det hänt en hel del under de senaste åren, men utvärderingen sparar jag till i morgon. I dag ska jag ta på mig vit skjorta, slips, kavaj och stetsonhatten och åka till Norrbo kyrka. Lyssna till kören, sjunga psalmer, ta till mig dagens texter och höra Lena Funge predika. Efter gudstjänsten ska jag dricka kyrkkaffe, som centerkvinnorna bjuder på och bara känna en stilla glädje!

Läs även andra bloggares åsikter om Advent, SvK, Badelunda församling, Västerås, Norrbo kyrka, Lena Funge, Centerkvinnor, Kyrkkaffe

Är det verkligen socialstyrelsens uppgift att utreda kriminella handlingar?

Jag har skrivit om det här tidigare och ställt frågan. Varför är det en Lex Sarah-anmälan som blir den första åtgärden, när misstanke om sexuella övergrepp anmäls till verksamhetsansvarig? Är det inte naturligare, att ta fram mobilen ur fickan eller väskan och slå en pling till polisen och anmäla misstanken? Efter det kan en lex Sarah-anmälan göras, så att socialstyrelsen kan utreda om det brustit i verksamheternas rutiner. Jag skulle bli mycket glad om jag i framtida artiklar om sexuella övergrepp inom våra äldreboenden finge läsa – ”misstanken är anmäld till polis.”

Det är polisens uppgift att utreda brott och domstolar har att döma om brott kunnat bevisas av åklagare.

När Nato och Sverige terrorbombar andra länders befolkningar är det märkligt nog inget krigsbrott!

Nästan varje dag får min konspiratoriska läggning vatten på sin kvarn. Rättvisan gör skillnad på länder och folk. Vi här i väst har privilegier som andra inte har. I dag har jag fått veta att åklagaren inte inleder någon förundersökning med anledning av den anmälan mot regeringsledamöter, militärledning och ett antal riksdagsmän om krigsbrott i Libyen, som jag tillsammans med andra lämnat in hos Internationella åklagarkammaren Stockholm. I anmälan nämns bl. a belägringen av Sirte. Nato med samarbetspartners bombade staden och ”rebellstyrkor” förhindrade någon att lämna staden. Vilket inte bara slog sönder byggnader i största allmänhet, utan slog ut vatten och elförsörjningen och oerhört stort antal människor, som inte hade någonstans att ta vägen, instängda som de var. Det rörde sig om ren och skär terrorbombning och det var Nato och Sverige fullt medvetna om.

I anmälan nämns många andra exempel på krigsbrott, som t ex massakrer på svarta libyer, men jag nöjer mig med Sirte. För det är egentligen skrämmande att Internationella åklagarmyndigheten inte säger som brukligt är, ”inget brott kan styrkas.” Nej åklagaren säger klart och tydligt, att det öde som drabbade invånarna i Sirte, att först bli inringade och sedan utsättas för omfattande bombningar: ”Det förfarande som anmälts är inte brottsligt.” Åklagaren förnekar inte, att händelsen har ägt rum, men anser den inte vara brottslig.  Undras om den definitionen på brottslig handling bara gäller Nato och den lilla knähunden Sverige? Ingen behöver svara, frågan är retorisk!

 

Läs även andra bloggares åsikter om Krigsbrott, Internationella åklagarkammaren Stockholm, Libyen, Sirte, Nato, Sverige, Knähund,

Det är inte utan att jag känner en viss oro

Jag har med några dagars mellanrum sett två TV-dokumentärer om gamla multisjukas situation inom vården. Den första hette ”Florence Karlssons sista resa.”  Jag fyller om mindre än två månader 68 år och inser fuller väl, att min sista resa inte är alltför avlägsen. Däremot vågar jag på det bestämdaste hävda, att en sådan resa som Florence fick uppleva, önskar jag inte ens min värsta ovän, än mindre mig själv. Att bli hemfraktad som medicinskt färdigbehandlad med nyopererad axel, cancer och smärtor är fullständigt ovärdigt. Hemtjänsten är duktiga på omsorg, men ren sjukvård har de inte kompetens för. Det är sjukvårdens område.

Det andra programmet, ”Vårdlotteriet” avslutade jag gårdagen med. Programmet handlar om vårdprioriteringar. Återigen, jag inser fuller väl att det säkert kan vara nödvändigt att prioritera vem som ska få vård, men då utgår jag och säkert många med mig, att den med störst behov går före den med mindre. Återigen får jag det bekräftat, att de med beslutsmakt är duktiga på att svänga sig med vackra fraser utan innehåll. I programmet nämns flera gånger frasen ”det finns patienter som blir som Svarte Petter.” Ingen vill ha dem. Vilka är nu dessa ”Svarte petter-patienter?” Jo, de patienter, företrädesvis gamla, med flera sjukdomar än en. Sådana patienter kan bli besvärliga för en avdelning och kanske kräver långa vårdtider. Sådana patienter försöker akuten lura på avdelningar. De ger inget lönsamt utslag i ersättningssystemet. Patienter med hjärtinfarkt och diarré vill ingen hjärtavdelning ha. Ingen annan avdelning heller. I programmet berättas om en patient med demens som drabbats av hjärtinfarkt några dagar tidigare, som läkaren lyckas placera på allmän sal. Patienten skulle ha skickats hem om akutläkaren inte lyckats placera patienten, trots att det på hans egen hjärtavdelning stod en säng ledig. Den demente patienten var tydligen en ”Svarte Petter-patient.” Får en senkommen bekräftelse på de misstankar jag hade när jag var vice ordförande i Äldre- och handikappnämnden i Västerås i slutet av 90-talet. Det var misstänkt många äldre som återkom med vändande ambulans från sjukhusets akutmottagning. Nu vet jag hur det låg till. De var ”Svarte Petter-patienter, som ingen avdelning ville ta emot.

När jag som bäst sitter i TV-fåtöljen och förfasar mig, så slås jag av en skrämmande insikt. Vad är det de pratar om i inslaget? Multisjuka äldre patienter? Det är ju mig programmet handlar om! Här sitter jag med flera hjärtinfarkter bakom mig. Ballongsprängning och bypassoperation. En vaskulit där kroppens imunsförsvar angriper kroppens vävnader, njursvikt, kortisonutlöst diabetes, kolit med ofta förekommande diarréer. Till det en värk som vandrar runt i kroppen och ett irriterande lock för öronen. Inser i ett plötslig ögonblick av klarsyn. Jag framtidens ”Svarte Petter-patient”! Vadå, framtidens? Jag är ju redan där!

Huj, vad det går fort! Nyligen yngst på alla arbetsplatser och nu en multisjuk Svarte Petter-patient!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Sjukvård, Äldreomsorg, Multisjuka, Akutmottagningar, Sjukvårdsavdelningar, Demens, Ambulans, Svarte Petter

Nu är det bara prestigen som styr!

Det tredje försöket att utvisa pastor Jean Kabuidibuidi till Kongo har misslyckats. Den här gången kom planet tydligen ända till Egypten, men fick inget landningstillstånd i Kongo.

Vän av ordning undrar varför Migrationsverket, dels anser att läget i Kongo är så lugnt och välordnat, att det motiverar utvisningar dit och dels fortsätter, trots misslyckade försök, att framhärda i att beslutet om utvisning måste verkställas? Vad ska jag säga, annat än att frågan har blivit mycket prestigeladdad för myndigheten. Ni vet inställningen, en svensk myndighet kan inte ha fel och ska givetvis inte ge efter för yttre påtryckningar och händelser. Hur skulle det se ut om Migrationsverket gav efter för små förtretligheter som att mottagarlandet vägrar ta emot den utvisade eller än värre att låta sig påverkas av kristna huliganer som sjunger, ber och firar mässa utanför Migrationsverkets förvar.

Jag stoppar här och låter andra, som uttrycker det bättre än jag, få ordet: Om Jean K är utvisad och Vi behöver en socialt radikal kyrka – och en socialt radikal politik.

Läs även andra bloggares åsikter om Jean Kabuidibuidi, Kongo, Migrationsverket, Egypten

Sverige, USA:s ilsket gläfsande mops!

I dagens SvD har ett antal mycket namnkunniga fredsvänner skrivit en debattartikel, i vilken de uppmanar den svenska regeringen att inte medverka till försvagningen av förbudet att använda klustervapen. Det internationella förbudet mot klustervapen var en stor framgång, som Sverige glädjande nog undertecknat.

Säg den glädje som får bestå ogrumlad? USA och andra militära stormakter försöker målmedvetet undergräva förbudet och har förslagit en alternativ internationell konvention om klustervapen. Konventionens innebörd är att t ex USA ska kunna fortsätta använda klustervapen. Sverige stödjer förslaget, trots att Sverige anslutit sig till förbudet. Ett mycket anmärkningsvärt agerande, om jag ska uttrycka mig diplomatiskt. Jag tror inte att jag kan bli anklagad för konspirationsteorier när jag misstänker, att regeringen önskar att undertecknandet vore ogjort, när jag läser i artikeln: ”Det var särskilt anmärkningsvärt att höra utrikesminister Carl Bildt i riksdagen den 12 oktober uttrycka uppfattningen att konventionen om klustervapen, CCM, handlar om ”plakatpolitik för hemmakonsumtion” utan några viktiga resultat på marken.”

För många år sedan, troligtvis i slutet av 60-talet anordnade Sundsvalls FNL-kommitté ett utåtriktat möte i Matfors under rubriken: Matfors i Vietnamkrigets skugga. Jag beskrev under mötet hur Sverige och svensk industri berikade sig på USA:s krig runt om i världen. Jag minns, med viss stolthet, avslutningen på mitt anförande. ”Sverige är USA-imperialismens lilla asgam!”

Utvecklingen går framåt. Numer har Sverige något högre ambitioner än när jag höll mitt tal i Matfors. Nu vill vi vara med och ilsket gläfsa, glatt viftande på svansen när vi blir omklappade av husse! ”Duktig hund!”

Här kan ni skriva under uppropet mot klustervapen.

Läs även andra bloggares åsikter om Klusterbomber, USA, Sverige, Carl Bildt, Mops, Asgam

En tanke dök upp, helt oförhappandes!

Jag deltog, som så många gånger förr, i söndagsmässan i Bjuråkers kyrka tidigare i dag. Temat var ”Vaksamhet och väntan.” Jag vet inte när tanken dök upp. Det kan ha varit när Lena Funge predikade, men lika gärna under själva trosbekännelsen.

Jag fick en känsla av tacksamhet, att Paulus på det första kyrkomötet, den som beskrivs i Apostlagärningarna, inte sa till de andra deltagarna: ”Bröder, jag har upptäckt att den moderna människan inte kan förstå det här med korsfästelsen av Guds son, än mindre uppståndelsen och himmelsfärden. Människorna har också lite svårt att riktigt acceptera, att Jesus skall komma tillbaka en dag. Vi får inte göra läran för komplicerad för vanligt folk! Vi måste förenkla!”

Jag har burit med mig känslan av tacksamhet hela dagen!

Läs även andra bloggares åsikter om Söndagsmässa, Bjuråkers kyrka, Vaksamhet och väntan, Paulus, Apostlagärningarna

Jaha, då vet jag det. Jag läser fel bok!

Ett citat ur Dagen (läs för allan del hela artikeln):

Eva Flyborg (FP) är en av dem som satt sin signatur under motionen, och när texten återges på hennes blogg visar hon tydligt att hon vill få bort det religiösa inslaget över politiken. Där har hon klippt in bilder på såväl en Bibel i flammor som en bild på Sveriges rikes lag, för att illustrera vilken bok som gäller i riksdagen.

Låt mig göra några jämförelser av hållbarheten över tid av sanningarna i den brinnande Bibeln och Sveriges rikes lag. Jag dristar mig till att börja jämförelsen i ett mycket aktuellt fall. Utvisningen av Ganna 91 år. Hade Ganna och hennes anhöriga något stöd av Sveriges rikes lag? Inte då, lagen hade ändrats 1997 (tror att Eva Flyborg var riksdagsledamot vid den tiden) på sådant sätt, att Ganna inte hade någon rätt att stanna. Det trygga stödet för beslutet var den miniräknare som tydligen alla riksdagsledamöter äger. Miniräknaren visade att det blev för dyrt, att låta gamla människor utan släktingar i hemlandet stanna i Sverige bland sina nära och kära. Lagar kan ändras, vilket alltsomoftast sker. Hade riksdagsledamöterna däremot läst bibeln, och inte stirrat sig vindögda på sina miniräknare, skulle de upptäckt, i eldskrift, flertusenåriga regler om hur änkor och faderlösa skall behandlas. Regler, om riksdagen följt dem, skulle ha förhindrat att beslutet om utvisning av Ganna tagits.

När Sofia Lilly Jönsson ensam står utanför Migrationsverkets förvar i Märsta och har andakt för medmänsklighet, protesterar hon mot miniräknarfolkets lagar och regler, som låser in människor trots, att de inte begått något brott. Miniräknaren har väl visat att det är lönsamt att ha alla som skall utvisas samlade på ett ställe. Om inte annat så underlättas massdeportationer. Nu står inte Sofia ensam i någon djupare mening och då tänker jag inte på alla oss som bad tillsammans med henne kl 16.00, utan jag tänker mer på den trygga klippan hon stod på:

Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud. (Ur tredje Moseboken) Det står inte något om att låsa in invandraren, som Sveriges rikes lag ger möjlighet till. Sveriges rikes lag kan, när så riksdagen önskar, ändras beroende på vilka siffror som matas in i miniräknaren. Bibelns uppmaning, däremot, står fast och orubblig genom årtusenden och har bäring direkt in i vår tid.

Många minns säkert ”Påskuppropet mot utförsäkringarna” annandag påsk. Runt om i landet samlades stora mängder av människor på olika torg. I Hudiksvall var vi 75 stycken. Bakom Påskuppropet stod människor med olika bakgrund, men anmärkningsvärt många av oss var kristna. Räknenissarna med sina miniräknare var missnöjda och ansåg att det var fel av kyrkor och enskilda kristna att lägga sig i politiken. När jag tog del av kritiken tänkte jag lite då och då på Jesus berättelse om den barmhärtige samariten hos evangelisten Lukas. Ni känner säkert till berättelsen, så jag går direkt till slutet.  

”Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ‘sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.” (Luk 10:35) Märk, att den Barmhärtige samariten inte säger: Om pengarna tar slut kasta ut honom, som räknenissarna i riksdag och regering gör. Berättelsen är nästan 2000 år gammal, men känns som om den berättades i går.

Eva Flyborg och andra får gärna kalla mig fundamentalist, men jag bär hellre på min bibel och ber, Herre förbarma dig över oss och inte som riksdagens majoritet verkar göra. Bär på en miniräknare och marknadens senaste månadsrapport och upprepar mantrat tillväxt och budget i balans, tillväxt och budget i balans!

Utan att darra på rösten, vågar jag uppmana alla riksdagsledamöter att läsa Bibeln lite oftare och kasta miniräknarna där de hör hemma. Hos mammon! Då förbättras med all säkerhet också innehållet i Sveriges rikes lag.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Eva Flyborg, FP, Bibeln, Sveriges rikes lag, Moses, Jesus, Migrationsverkets förvar, Märsta,

Lögnen den ska vandra från den ena till den andra…

Den 31 maj 2008 uppmärksammade jag en artikel i DN. Tyvärr verkar inte länkningen fungera längre, men ni får tro mig att jag citerat korrekt ur artikeln. Blogginlägget var kort så jag tar med den som helhet:

”Jag saknar en följdfråga.
31 maj, 2008

Varför ställde inte DN-journalisten Michael Winiarski en följfråga till Condoleezza Rice, när hon i intervjun säger: ”Han hade ju inlett krig mot Iran, invaderat Kuwait och upprepade gånger vägrat följa FN:s resolutioner.” Det hade räckt med den enkla följdfrågan: Stödde inte USA Iraks angrepp på Iran med vapenleveranser och moraliskt stöd?” Den ”han”, som Condoleezza Rice hänvisar till är Saddam Hussein.

Just nu pågår ett propagandakrig mot Iran, som en förberedelse för ett förväntat israeliskt angrepp på Iran. På den israeliska ambassadens hemsida hävdas: ”Sedan den Islamiska Revolutionen 1979 så har Iran varit en destabiliserande faktor. Inte bara i regionen, utan också i hela världen. Som en del av revolutionen så kidnappade Ayatollah Khomeini den amerikanska ambassadpersonalen och höll dem som gisslan. Landet följde sedan upp detta med att utkämpa de blodigaste kriget i mellanösterns historia. Över en miljon människor miste livet i kriget mellan Iran och Irak”  

Israeliska ambassaden för till torgs ett fullständigt lögnaktigt påstående. Det var inte Iran som ”följde upp” med ett angrepp på Irak. Iran utkämpade, ett mycket blodigt försvarskrig med stora uppoffringar, mot det gemensamma angreppet från Irak och USA. Något anmärkningsvärt är det, att Israel anser att Irans försvar mot angrepp skall ligga landet till last, nu när Israel planerar ett angrepp på landet.

Lögnen den vandrar från den ena till den andra. Iraks, USA-understödda, angrepp mot Iran användes som ett argument av USA för att rättfärdiga, mot alla folkrättsliga principer, ett angrepp på Irak.  Nu är det den omvända lögnen, som motiverar ett angrepp på Iran. Iran ”följde sedan upp detta med att utkämpa de blodigaste kriget i mellanösterns historia. Över en miljon människor miste livet i kriget mellan Iran och Irak.” Usch ja, ett sådant land måste bara bestraffas!

Herre förbarma dig!

DN, DN2, SvD,

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Israel, USA, Irak, Kärnvapen, Krigshot

Det räcker inte med att vilja, man ska tydligen vara värdig också!

Ofta är det de korta notiserna eller korta insändarna, som är de mest talande. Läser i KT hur en kyrkokör får sparken, för att den inte uppfyller de krav som kantorn och prästerna ställer på sin kör. Jag tror att församlingens anställda, något lite, har missförstått det här med frivilligarbetare i kyrkan. Det är församlingen som tacksamt skall ta emot det människor erbjuder av engagemang. Inte tvärtom, att människor skall vara så tacksamma, att församlingen önskar deras tjänster, att de acceptera krav från församlingens sida.

Varje gång  jag tar del av sådana här uppgifter, känner jag mig oerhört glad över att ha förmånen att vara medlem i Bjuråker-Norrbo församling. Vår kantor, Ove Timan, visar samma sprudlande glädje över den lilla kören, som av olika anledningar inte vill, orkar eller kan sjunga i kyrkokören, som han visar för kyrkokören. Det kanske är just den här glädjen över alla som vill delta, som gjort att vår kyrkokör består av över trettio sångare, trots att vår församling inte kan räknas till de stora församlingarna i landet. Jag har känt många gånger hur nackhåren rest sig av hänförd glädje när kyrkokören sjungit vid någon gudstjänst, men jag har, som nu senast i Bästdal, suttit i tårögd stillhet när vår lilla kör sjöng och jag hörde den spröda tonen från Greta Skoglunds fiol.

Det sägs att djävulen gömmer sig i detaljerna, men det gör också stor vardagsteologi!

Läs även andra bloggares åsikter om Kyrkokör, Bjuråker-Norrbo församling, Ove Timan