Hur löd frågan? Var det inte, bör kristna påverka politiken?

24 januari, 2012

Ser i Dagen att pastor Stefan Swärd ger ett svar på den något märkliga frågan. Pastor Swärd avser, tillsammans med ett antal kristna aktivister delta i en blockad för att försöka stoppa utvisningarna av ett stort antal irakier. Eftersom artikeln i Dagen är ett knapptryck bort, finns det egentligen ingen anledning att gå närmare in på innehållet i artikeln. Läs och begrunda.

I ett läge, när det troligen bara är USA och Migrationsverket som anser att det råder fred och stabilitet i Irak, är det oerhört angeläget att med alla fredliga medel som står oss till buds försöka stoppa en orättfärdig handling.

När partier, riksdagsledamöter och rättsvårdande instanser inte klarar av eller inte vill förändra en orättfärdig politik, då är det nödvändigt att kristna och alla andra folkliga krafter enar sig och med kraft försöker få en döv statsapparat att lyssna. Heder åt alla som deltar i blockaden!

Vill avsluta med ett citat av pastor Swärd ur artikeln:

I Elimkyrkan i Stockholm där Stefan Swärd är pastor har man samlat in matkassar för att bland annat hjälpa irakiska flyktingar i Sverige. Men Stefan Swärd menar att det inte räcker.  ”Som kristna behöver vi göra mer för att hjälpa människor som har det svårt. Detta är ett konkret sätt att visa vad vi tycker.”

Stefan Swärd har förstått vad kristen solidaritet handlar om. Vi ska självfallet mätta den hungrige, men också i handling visa och protestera mot orättfärdig behandling av människor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser

Förtöjningen är hårt ansträngd, men än håller den!

22 januari, 2012

Har gått en längre tid och muttrat om läget i Svenska Kyrkan. Situationen inom kyrkan kan väl inte göra någon människa glad? Orsakerna till att jag går omkring i Kyrkbyn i Bjuråker och muttrar är många. Det rör sig om, för att hålla sig till närtid, bl. a om oförmågan att föra en öppen debatt, utan att blanda in domkapitel i debatten. Det handlar om hur en gammal och sjuk präst får erinran från ett domkapitel, att han skadat det förtroende en präst bör ha, när han, med hänvisning till sjukdom, anhåller hos kammarkollegiet om befrielse från vigselbehörigheten. Inte blir det bättre av att behöva läsa om rent sektbeteende, när präster i SvK anser att inga präster/biskopar från vare sig systerkyrkor eller andra kyrkor i världen har något att lära svenska präster, oavsett vad det gäller.

Jag vankade omkring och tänkte ut hur jag skulle förklara för vår kyrkoherde Lena Funge varför jag begär utträde ur kyrkan. Det går inte, som jag ser det, att i en liten landsortsförsamling, skicka i en utträdesblankett, så där i förbifarten. Det går ju inte att undvika att träffa Lena i olika sammanhang och uppleva hennes frågande blick eller den direkta frågan – varför nu detta?

För några dagar sedan gick jag till brevlådan för att hämta morgontidningen. I brevlådan ligger tidningen, men också ett stort vitt kuvert, från Kristna Fredsrörelsen skall det visa sig. Då slår det mig att Lena berättat att Kyrkorådet tagit beslut om att församlingen skall bli en fredsförsamling i samarbete med Kristna Fredsrörelsen. (Vad det innebär får jag berätta om i någon framtida bloggpost) I kuvertet låg ett följebrev med bl. a följande innehåll: ”Kristna Fredsrörelsen gläds över att ni valt att sträva mot att bli de saliga fredsgörarna Jesus talar om i Bergspredikan…” Jag gläder mig också!

När jag träffade Lena några dagar senare under den Ekumeniska böneveckans tredje sammankomst hos Betel i Norrberg, gick jag fram till henne och sa, säkert med något överdramatiskt tonfall, att vore det inte för Bjuråker-Norrbo församling hade jag redan lämnat Svenska Kyrkan.

Ett tidigare inlägg i samma anda, här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Giv åt Stål en penning även eller tag ock min!

15 januari, 2012

Det händer, att en dikt dyker upp ur minnet, när jag läser någon nyhet i olika tidningar. Märkligt nog är det sällan samtida dikter, utan för det mesta, enligt vissa, gamla och mossiga.

Den här gången är det en artikel i Dagen, som taggar minnet. Artikeln är en i en serie artiklar som beskriver kyrkors och kristnas påverkan av staten. Artikeln beskriver i sig korrekt diakonernas betydelse, när det gällde att påvisa hur regeringen politik slog mot utsatta och svaga grupper. Det jag känner stor tveksamhet för, är den betydelse som artikeln menar att kyrkor och SKR hade för att det skulle bli nationella massprotester. Artikeln ger inte någon rättvis beskrivning av det enorma gräsrotsarbete, av enskilda kristna, som bedrevs bl. a på Facebook. Utan det arbetet skulle manifestationerna inte ha blivit så omfattande som de blev. Om det överhuvudtaget blivit några.

Enligt min personliga uppfattning hade Charlotte Therese Björnström en stor betydelse för framväxten av gräsrotsrörelsen ”Påskupprop mot utförsäkringarna.” Jag har i ett blogginlägg kallat henne för vår tids Kata Dahlström. Hennes enormt vackra solros som utgjorde profilbilden på Facebook gjorde åtminstone mig glad varje gång jag såg och ser den. Dagligen kunde jag följa hur människor i ort efter ort anmälde in planerade aktiviteter. Det var med stor stolthet gruppen i Hudiksvall anmälde tid och plats i Hudiksvall.  Min övertygelse är, att om vi glömmer gräsrotsgruppernas betydelse för att manifestationerna blev så omfattande som det blev, då riskerar händelseutvecklingen bli obegriplig, När jag läste artikeln så slog det mig bara, att här passade en dikt ur ”Fänriks Ståls Sägner” in som hand i handske. I dikten ”De två dragonerne” beskriver Runeberg två dragoner, Stål och Lod. Lika tappra och modiga. Där den enes mod nämns, nämns också den andres. Stål blir sårad och när han kommer tillbaka är han inte längre lika hågkommen. Lod däremot har fått medalj och Lod känner viss avund. I en strid räddar Stål Lod och i diktens sista strof skriver Runeberg:

Den blev kort, så ryktet säger;
samma rykte nämner om
att till Sandels i hans läger
Lod om kvällen kom.
Lugnt med sin medalj i näven
steg dragonen in:
”Giv åt Stål en penning även
eller tag ock min!”

När diakonin blir ihågkommen, då bör vi minnas gräsrotsrörelsen, men också tvärtom. När gräsrotsrörelsen blir ihågkommen, då bör vi minnas diakonin.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Är det bra att finansmarknadsaktörer försöker påverka politiker?

10 januari, 2012

Dagen har återigen tagit upp den märkliga frågan: Är det bra att kristna kyrkor, organisationer eller individer försöker påverka politiker? Varje gång jag mött frågeställningen har jag upplevt frågan som ytterst märklig. Ja, rent av obegriplig. Hur vore det om vi vidgar frågeställningen att även gälla andra organisationer? Ta Dagens frågeställning och fyll i den organisation ni själva väljer. Jag ger några exempel, men det finns flera.

Finansmarknaden, fackliga organisationer, företagarföreningar, villaägarföreningar, hyresgästorganisationer, pensionärsorganisationer, idrottsföreningar, jägarorganisationer, miljöorganisationer, fredsorganisationer, frimärksklubbar, bridgeklubbar, naturister, heterosexuella, homosexuella, transpersoner, hemlösa, arbetslösa, sjuka, ungdomsorganisationer, muslimska organisationer, invandrarföreningar, kulturorganisationer, hembygdsföreningar, Dellenbanans vänner, kvinnojourer, bilister, cyklister, gångtrafikanter, etc osv.

Kort sagt, är det bra att medborgarna enskilt eller kollektivt genom de organisationer de valt att vara medlemmar i försöker påverka politiker? 

För en tid skrev jag ett blogginlägg i ämnet med rubriken: Varför är det legitimt att olika ismer påverkar staten?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


När livet drattade omkull och lämnade en ömmande svanskota efter sig!

8 januari, 2012

Den 8 januari 1952, samma dag som jag fyllde 8 år, steg jag, full av oro och ångest, mina föräldrar och min syster av tåget i Sundsvall. Vi hade nått slutmålet för resan från Jakobstad. Jag har mycket vaga minnesbilder av resan. Något vagt minns jag, att vi stannade i Kemi och firade nyår hos min morbror Heikki och moster Irja. Av själva tågresan minns jag ingenting annat än att vi fick vänta på ett tåg en natt i Vännäs.

Vi klev av, som sagt var, i Sundsvall och jag har fyra mycket klara minnen från den dagen. Pappa hade bestämt att vi skulle äta en rejäl frukost på KP-baren, nära Vängåvan på Storgatan, efter vad jag minns. Jag såg att det serverades pannkaka och beställde den rätten. Bäst som jag äter får jag en klump i munnen och upptäcker till min fasa, att det är en äckligt mjuk fläskbit! Efter mycket petande fick jag till slut i mig pannkakan. Det andra minnet, som etsat sig fast är när vi kommer hem till lägenheten på Östra Radiogatan 2 E och mamma skruvar på kranarna i köket och upptäcker att det finns både varmt och kallt vatten i köket och badrummet. Det var stort! Det tredje minnet rör också mat. Pappa hade köpt kokosbollar och jag åt och spydde som en räv! Jag mötte också Tore, som bodde en halvtrappa upp i samma hus som vi. Vi var vänner tills våra vägar skildes 1966.

Jag minns inte mycket av den andra dagen heller, då pappa följde mig till Skönsmons skola, där jag skulle börja andra terminen i första klass. Jag minns hur lärarna på skolan tyckte att jag var artig liten gosse, när jag hälsade på dem som jag lärt mig i skolan i Jakobstad. Buga med ryggen i 90 grader (något överdrivet), slå ihop klackarna och i samma rörelse ta av mig mössan! Jag minns också mitt första rejäla slagsmål. En kille i tredje klass Åke, det namnet glömmer jag aldrig, skrek åt mig en rast första veckan: ”Finnkokko!” Jag hoppade på honom som en furie och slog och slog! Jag var ju svensk! Det blev många slagsmål, men jag lärde mig, att så fort någon sa finnkokko eller finndjävel, att bestämt kliva nära och drämma till ordentligt på näsan. Ett slag på näsan gör ont och de flesta tappar sugen på att slåss efter ett slag på näsan.

Det första året i Sundsvall har jag märkligt nog, få minnen från. Jag minns känslan av: ”Vad gör jag här? Här vill jag inte vara!” Egentligen är det mycket märkligt, att jag så här 60 år efteråt inte vet varför vi flyttade från Jakobstad till Sundsvall. Vi pratade aldrig om det och på något sätt kände jag, att jag inte borde fråga. Vad jag kan minnas så arbetade pappa som kommunal/kyrkogårdsarbetare bl. a med att gräva gravar och mamma arbetade på tobaksfabriken i Jakobstad. Jag minns bara lite vagt, att pappa åkte till Sverige. Troligen 1951. Till julen samma år kommer pappa hem och det meddelas bara, att vi ska flytta till Sverige. Ett intensivt packande tar vid och det mesta sätts på tåg och familjen drar i väg med lätt packning. (Möblerna, som fraktades i kalla godsfinkor spricker sönder, när de kommer till värmen i lägenheten.)

Visst kan det ibland kännas lite märkligt, att inte veta varför. Vi flyttade och vi besökte aldrig Jakobstad. Det var en total brytning med det gamla. Orsaken till brytningen vet jag inte. Vi åkte ju lite då och då till Kemi och mammas släkt. Vi blev också svenska medborgare så fort reglerna tillät, 1957. I början på 80-talet bilade min dotter Irja och jag i Finland. Vi gjorde också en sväng till Jakobstad en eftermiddag. Jag återsåg barndomshemmet, Tobaksfabriken och barnträdgården. Vi hyrde en stuga över natten och på morgonen åkte vi till Vasa och färjan till Sundsvall.

Hur som. Med tiden blev jag en väl anpassad svensk i Sverige. Tycker väl i mörka stunder, att anpassningen kanske inte borde blivit så total.

Jag kan inte låta bli att påminna om, att Elvis och jag fyller år samtidigt! Det gav mig anledning att i ungdomsåren skrävla lite. Nåja, hyfsat mycket!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Vilka teologiska kunskapskrav ställer staten på asylsökande?

4 januari, 2012

Läser i Dagen, att en kristen kvinna från Pakistan fått sin asylansökan avslagen av Migrationsverket. Orsaken är, vad jag förstår, bristande kunskaper om kristen tro. Hon kan inte redogöra för sin kristna tro enligt myndigheten. Om nu staten har krav på teologiska kunskaper hos asylsökande, då torde det vara ett rimligt önskemål, att staten redovisar kunskapskraven, så att den asylsökande kan få möjlighet att fylla eventuella kunskapsluckor. Det är  ju fråga om liv eller död för den asylsökande. Om jag nu inte helt missförstått artikeln, så skulle den asylsökande kvinnan ha fått sin ansökan beviljad om hon svarat rätt på myndighetens frågor.

Jag blir ytterst brydd när jag i Dagen läser: ”De ifrågasätter hennes dopintyg från Pakistan där det exempelvis saknar rätt namnunderskrift från den pakistanska kyrkan.” Hur ska det här tolkas? Från vilken källa har Migrationsmyndigheten fått en förteckning över kyrkor i Pakistan och vilka som har rätt att skriva under dopintyg i dessa kyrkor? För myndigheten hävdar väl inte att det bara finns en godkänd kyrka i Pakistan?  Har Migrationsverket ägnat sig åt illegal underrättelseverksamhet i Pakistan?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,