När livet drattade omkull och lämnade en ömmande svanskota efter sig!

Den 8 januari 1952, samma dag som jag fyllde 8 år, steg jag, full av oro och ångest, mina föräldrar och min syster av tåget i Sundsvall. Vi hade nått slutmålet för resan från Jakobstad. Jag har mycket vaga minnesbilder av resan. Något vagt minns jag, att vi stannade i Kemi och firade nyår hos min morbror Heikki och moster Irja. Av själva tågresan minns jag ingenting annat än att vi fick vänta på ett tåg en natt i Vännäs.

Vi klev av, som sagt var, i Sundsvall och jag har fyra mycket klara minnen från den dagen. Pappa hade bestämt att vi skulle äta en rejäl frukost på KP-baren, nära Vängåvan på Storgatan, efter vad jag minns. Jag såg att det serverades pannkaka och beställde den rätten. Bäst som jag äter får jag en klump i munnen och upptäcker till min fasa, att det är en äckligt mjuk fläskbit! Efter mycket petande fick jag till slut i mig pannkakan. Det andra minnet, som etsat sig fast är när vi kommer hem till lägenheten på Östra Radiogatan 2 E och mamma skruvar på kranarna i köket och upptäcker att det finns både varmt och kallt vatten i köket och badrummet. Det var stort! Det tredje minnet rör också mat. Pappa hade köpt kokosbollar och jag åt och spydde som en räv! Jag mötte också Tore, som bodde en halvtrappa upp i samma hus som vi. Vi var vänner tills våra vägar skildes 1966.

Jag minns inte mycket av den andra dagen heller, då pappa följde mig till Skönsmons skola, där jag skulle börja andra terminen i första klass. Jag minns hur lärarna på skolan tyckte att jag var artig liten gosse, när jag hälsade på dem som jag lärt mig i skolan i Jakobstad. Buga med ryggen i 90 grader (något överdrivet), slå ihop klackarna och i samma rörelse ta av mig mössan! Jag minns också mitt första rejäla slagsmål. En kille i tredje klass Åke, det namnet glömmer jag aldrig, skrek åt mig en rast första veckan: ”Finnkokko!” Jag hoppade på honom som en furie och slog och slog! Jag var ju svensk! Det blev många slagsmål, men jag lärde mig, att så fort någon sa finnkokko eller finndjävel, att bestämt kliva nära och drämma till ordentligt på näsan. Ett slag på näsan gör ont och de flesta tappar sugen på att slåss efter ett slag på näsan.

Det första året i Sundsvall har jag märkligt nog, få minnen från. Jag minns känslan av: ”Vad gör jag här? Här vill jag inte vara!” Egentligen är det mycket märkligt, att jag så här 60 år efteråt inte vet varför vi flyttade från Jakobstad till Sundsvall. Vi pratade aldrig om det och på något sätt kände jag, att jag inte borde fråga. Vad jag kan minnas så arbetade pappa som kommunal/kyrkogårdsarbetare bl. a med att gräva gravar och mamma arbetade på tobaksfabriken i Jakobstad. Jag minns bara lite vagt, att pappa åkte till Sverige. Troligen 1951. Till julen samma år kommer pappa hem och det meddelas bara, att vi ska flytta till Sverige. Ett intensivt packande tar vid och det mesta sätts på tåg och familjen drar i väg med lätt packning. (Möblerna, som fraktades i kalla godsfinkor spricker sönder, när de kommer till värmen i lägenheten.)

Visst kan det ibland kännas lite märkligt, att inte veta varför. Vi flyttade och vi besökte aldrig Jakobstad. Det var en total brytning med det gamla. Orsaken till brytningen vet jag inte. Vi åkte ju lite då och då till Kemi och mammas släkt. Vi blev också svenska medborgare så fort reglerna tillät, 1957. I början på 80-talet bilade min dotter Irja och jag i Finland. Vi gjorde också en sväng till Jakobstad en eftermiddag. Jag återsåg barndomshemmet, Tobaksfabriken och barnträdgården. Vi hyrde en stuga över natten och på morgonen åkte vi till Vasa och färjan till Sundsvall.

Hur som. Med tiden blev jag en väl anpassad svensk i Sverige. Tycker väl i mörka stunder, att anpassningen kanske inte borde blivit så total.

Jag kan inte låta bli att påminna om, att Elvis och jag fyller år samtidigt! Det gav mig anledning att i ungdomsåren skrävla lite. Nåja, hyfsat mycket!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

One Response to När livet drattade omkull och lämnade en ömmande svanskota efter sig!

  1. Leopold Holtter skriver:

    Reblogga detta på Tankar i natten och kommenterade:

    Det händer att jag ibland så här inför nationaldagen påminner mig, att jag var en mycket ovillig blivande svensk. Jag ville inte flytta till Sverige och fortfarande, efter 65 år i Sverige, är det ingenting, som får mig att heja på Sverige i någon idrottstävling, där det finns finskt deltagande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: