Bekymmersrynkan i pannan djupnar!

Läser i Kyrkans Tidning (KT) att valfriheten präglar förslaget till ny kyrkohandbok. Så har då valfrihetsrevolutionen nått kyrkan också. Som det står i artikeln: ”Fler moment i mässan/gudstjänsten föreslås vara fakultativa (valfria), däribland syndabekännelsen vilket har väckt kritik på en del håll.” Vilka andra moment, som också är valfria vågar jag inte ens tänka på, men lär med all säkerhet få anledning att återkomma till i framtiden.

Kyrkoherde Fredrik Lidé i Vantör säger så här i KT: ”Att syndabekännelsen blir ett sådant valfritt moment är bra, samtidigt måste den så ofta som möjligt finnas med. Men kyrkan har här ett pedagogiskt problem, hur talar vi om synden?”  Jag upplever det lite skrämmande, som lekman, att kyrkan efter 2000 års erfarenhet har pedagogiska problem med att tala om synden. Synden är ju ingenting perifert i Jesu förkunnelse, om jag så får säga.

Jag skulle vilja i all enkelhet ge Lidé ett råd. Mina erfarenheter, som politiskt och fackligt aktiv, förtroendevald politiker, lärare eller chef, har lärt mig att det bästa är alltid, att säga som det är. Jag vill med utgångspunkt ur verkligheten beskriva hur jag tänker. För ett antal veckor sedan satt jag tittade på Uppdrag granskning. Programmet beskrev hur förtvivlade köpare blivit lurade att köpa hus med mögel, otäta skorstenar och läckande tak. En av orsakerna till att de blev lurade, var ett omoraliskt samarbete mellan mäklare och besiktningsmän. Mitt i programmet hör jag hur en anonym besiktningsman bekräftar, att mäklare inte drar sig för att kräva förskönande besiktningsrapporter. Rösten berättar: Har besiktningsmannen skrivit en ärlig rapport, kan mäklaren säga att han inte kan sälja huset med en sån rapport till grund och föreslår att besiktningsmannen gör justeringar i rapporten. ”Går man inte med på ändringarna får man inga nya uppdrag.”

När jag sitter här och skriver så slår det mig, att situationen är klassisk. B pekar på ormen/mäklaren och säger: ”Det var ormen som tvingade mig.” Jag ska inte dra likheterna längre, utan konstaterar att B inser, att det han gjort är fel, men han har också ett försvar för handlingen, som han anser vara hållbart.

Nu får vi tänka oss att B en söndag går till den närbelägna kyrkan. Kyrkan tillhör en församling som valt bort syndabekännelsen och B sitter där och deltar kanske i psalmsången. Utan syndabekännelse ingen förlåtelse på Jesu Kristi uppdrag. B går ut på kyrktrappan och känner sig väl till mods. Han är ju älskad, det hörde han och det måste väl också innebära att hans handlingar är godkända? Väl?

B kanske istället gått till en kyrka där syndabekännelsen fortfarande är ett moment i gudstjänsten. B kanske väljer, att reagera som många vänner och ovänner med viss ilska sagt till mig. ”Vad då synder? Jag har väl aldrig syndat!” Då ”tar” inte förlåtelsen eftersom B anser, att han inte behöver någon förlåtelse. Nästa söndag är B återigen i kyrkan, men den här gången kanske det slår honom under syndabekännelsen, att han skrivit en alltför skönmålande besiktningsrapport, som han nog ångrar. Syndaförlåtelsen ”tar.” B står på kyrktrappan och känner sig lättad och lovar dyrt och heligt att aldrig mer skriva skönmålande besiktningsrapporter.

Nu händer det som så ofta händer, som vi alla känner igen, redan på måndag klarar inte B att stå mot kravet från mäklaren om en mild besiktningsrapport. Nästa söndag känner B ånger för två synder, dels en falsk besiktningsrapport och dels ett brutet löfte. Återigen får han höra att prästen säger på Jesu Kristi uppdrag att hans synder är förlåtna. Och så här kan det fortgå tills B går i pension och förlåtelsen är lika kraftfull och giltig varje gång!

Nu får vi tänka oss, att B känner att han måste få någon rätsida på situationen och stämmer ett möte med en av församlingarnas präster, för ett själavårdande samtal. Han berättar hur det ligger till, ärligt och sanningsenligt, i det läget hoppas jag och tror, att ingen präst i SvK på grund av ”pedagogiska skäl” börjar förminska B:s upplevelser, utan jag vill tro att alla präster bekräftar till B, att han handlat fel. Samtalet fortsätter och tillsammans hittar de säkert en lösning på B:s problem, som gör att han kan bryta med ett felaktigt beteende. Hur lösningen ser ut vet jag inte. Det var ju ändå ett själavårdande samtal och det får vi respektera.

Ett sista påpekande. Märk väl, hela processen fortskred utan att B en enda gång fick höra, att han inte var älskad av Gud och förlåten. Frågan om synd, skuld och förlåtelse syftar ju inte till att banka ner oss i en dypöl, utan målet är upprättelse, människovärde och frihet.

Är det här verkligen ett stort pedagogiskt problem?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,

Annonser

4 Responses to Bekymmersrynkan i pannan djupnar!

  1. Hakade även jag upp mig på det där med pedagogiskt problem som kyrkoherden framför. Det är ju inte svårare än du skriver. Syndabekännelsen handlar om upprättelse, eller om att Gud älskar oss i vår synd och trots vår synd – och att detta är stort. Synden har inte sista ordet.

    Undrar också kring den nya kyrkoordningen om det är så lyckat att ge den enskilde prästen stor frihet att forma sin egen mässa genom att plocka bort och dra ifrån – men kanske är jag gammalmodig. Hela poängen med att fira Gudstjänst är väl att gå in i något som bär, som inte är prästens, eller församlingens, att förfoga över.

    Min församling här i Stockholm är en av försöksförsamlingarna. Det ska bli spännande att följa.

  2. LeoH skriver:

    Jag hoppas få rapporter om hur det utvecklas. Jag är också ”gammalmodig.” Formerna för budskapet må förändras och gör det också, men det djupare innehållet måste bibehållas.

  3. Andreas Landen skriver:

    Obehagliga sanningar vill man inte höra och i en tid när obehag undviks och alla tycks måste kunna ”sälja” på en marknad där få tänker längre än de känner, så är det förstås svårt att uttala kärva men nödvändiga sanningar. Men det behövs motkrafter. Ordet synd är väl också kontaminerat och suspekt, laddat med ”förtryck” och föreställningar om livsförakt, för många.
    Försök har ju gjorts med andra ord, som Tillichs tal om ”främlingsskapet inför en själv, nästan och Varats grund dvs. Gud. Hur fungerar det? Grekiskans ”hamartia” betyder att missa målet.Finns det någon term som

  4. Andreas Landen skriver:

    finns det någon svensk term som utgår från det grekiska ordet? Ordet synd har ett tyskt ursprung och syftar på klyftan (jfr svenskans sund) mellan Gud och människan. Kan utifrån olika perspektiv se att de ord som används kan belysa vad det handlar om. Kanske beskriver detta ord trots allt bäst vad det handlar om, en spricka som måste bryggas över från Guds ”ö”?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: