Du är fri att välja, bara du väljer som kommunen bestämt!

30 mars, 2012

LSS är en rättighetslag som ska garantera personer med omfattande och varaktiga funktionshinder goda levnadsvillkor, att de får den hjälp de behöver i det dagliga livet och att de kan påverka vilket stöd och vilken service de får. Målet är att den enskilde får möjlighet att leva som andra.

”Delaktighet och jämlikhet betyder att alla, även personer med funktionshinder, får samma service, hjälp och information och kan vara med på samma saker som de som inte har funktionshinder. Det betyder att alla människor är lika mycket värda och att alla ska ha samma möjligheter.” (FN:s standardregler)

Ett barn med funktionshinder har rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv som möjliggör ett aktivt deltagande i samhället. (Barnkonventionen)

Vi har säkert alla hört de vackra orden och kanske också känt en stolthet över hur långt Sverige kommit i synen på alla människors lika värde. Mitt i de vackra orden knackar verkligheten på och visar hur det egentligen är. I Dagen kan vi läsa om hur Båstads kommun reagerade när Johannes 16 år med Downs syndrom önskade delta i ett konfaläger på samma villkor, som alla andra.  När Johannes mamma söker de extra ledsagartimmar som krävs för att Johannes ska kunna delta på konfalägret, får hon till sin häpnad avslag. Med den officiella motiveringen att församlingen saknade de nödvändiga tillstånden att bedriva LSS-verksamhet. Johannes mamma, Åsa Hagberg berättar att hon muntligt fått höra förklaringen ”att kommunen måste ta hänsyn till mångfalden och därför inte kan gynna en viss religion.”

Jag tror det är nödvändigt att någon beslutande instans berättar för sociala myndigheter och nämndledamöter att i fråga om andakter för personer med demens eller konfaläger för personer med funktionshinder inte primärt handlar om någon ”viss religion.” Det handlar om Johannes rätt till en trosgemenskap på samma villkor som andra ungdomar i församlingen. Låt oss inte hymla. Båstads kommun kränker Johannes religionsfrihet!

För säkerhets skull vill jag ändå uppmana alla kristna församlingar, alla andra trossamfund, landets politiska ungdomsföreningar, alla idrottsföreningar, ja alla föreningar, som någon gång anordnar läger med övernattning, att skicka in en ansökan att få bedriva LSS-verksamhet till Socialstyrelsen. Många ansökningar blir det!

Nu ordnade det sig för Johannes. Församlingen hade ekonomiska möjligheter att betala de extra timmarna för ledsagningen, men det är inte en organisations ekonomiska muskler, som ska avgöra om personer med funktionshinder ska kunna delta på samma saker, som de som inte har funktionshinder. Lagarna, FN:s standardregler och Barnkonventionens paragrafer riktar sig till stater och myndigheter. Sverige har lovat att leva efter reglerna och konventionen. Då ska staten också göra det fullt ut!

I juli 2010 skrev jag ett inlägg: Alla människors lika värde – den stora samhällslögnen! Jag känner samma vrede i denna sena timme, som jag gjorde då.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser

Ett nattligt stridsrop, så här i fastetid!

29 mars, 2012

Nu ska jag göra något, som vi män sägs vara duktiga på. När vi inte har något nytt och eget att säga, då går vi upp och håller med föregående talare. Nu gör jag det!

I går läste jag två starka inlägg. Den ena ”Varför blöder den där killen?” skriven av Sofia Lilly Jönsson. Den andra: ”Vad gör vi med det svårsmälta. Låtsas att det inte finns?”  skriven av Carolina Johansson på bloggen Rambling thoughts. Läs inläggen, det är mitt bestämda råd!

Till sist. Carolinas stridsrop är också mitt, i det fortsatta arbetet inom Svenska Kyrkan:

Ge mig en biskop, en kyrka, som ser det som sin utmaning att möta vad “dagens människor (?)” anser svårsmält genom att söka förklara det istället för att sopa det under mattan. När ni sopar det under mattan korsfäster ni honom igen, precis som hans samtid gjorde. Det är att förringa hans storhet, hans offer. Jag säger tvärtom vår biskop: Ju större hans offerlamm blir för oss, desto mer inspirerande blir han.

SvD

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Jag fick ett erbjudande, som det inte gick att säga nej till

27 mars, 2012

För en tid sedan fick jag ett mail från Sofia Lilly Jönsson. Hon skrev bl. a: ”Vi (prästen Mattias Thurfjell, Gabriel Fjellander och jag) bygger en bloggportal som en startsida för svenskkyrkliga med udd. Ett urval resonerande bloggar som tar ställning för saker kommer att finnas med där. Vi vill gärna att Tankar i natten ska synas, är det okej?” Ja, vad skulle jag svara på det, annat än ja? Och dessutom känna mig hedrad över erbjudandet.

När ni besöker bloggportalen Dagens kyrka och tar del av de bloggar som presenteras, då förstår ni säkert varför jag kände mig hedrad. Portalen finns också att följa på Twitter och Facebook.

KT har i en kort notis presenterat Dagens kyrka och POSK har också skrivit ett inlägg: Samlade bloggar, med en första reaktion på initiativet.

Läs även andra bloggares åsikter om ,


Jag kanske måste ändra uppfattning, vilket inte vore första gången

26 mars, 2012

Den 21 februari 2008 skrev jag ett inlägg med rubriken: Nej – jag vill inte bo på ett kristet äldreboende!

När jag skrev inlägget var jag tvärsäker (vilket jag alltför ofta är), men efter att ha läst en artikel i Dagen, är jag inte längre lika tvärsäker. Tidningen kan berätta om, det mycket märkliga beslutet, att Borgholms kommun inte tillåter dementa att delta i andakter. Om beslutet är märkligt, så är motivet ögonbrynshöjande: ”Socialnämnden säger sig inte vilja gynna en enskild religion.” När nämnden säger så, då försöker de dölja ett tveksamt beslut bakom ett fikonlöv av logik. Försöket misslyckas gruvligt. För situationen på Klockargården i Löt i norra Öland, lär inte skilja sig från majoriteten av äldreboenden i det här landet. Med all säkerhet är flertalet på Kockargården medlemmar i Svenska Kyrkan eller någon annan kristen församling. Det är ju inte så, som socialnämnden försöker hävda, att den praxis som tidigare rådde, gynnade kristna församlingar på bekostnad av andra religioner. Församlingarna tog sitt ansvar för sina medlemmar på äldreboendet och erbjöd en kristen gemenskap och andakt. Sanningen, utan vackra omskrivningar, är den, att Borgholms kommun förnekar sina äldre att leva i sin tro tillsammans med församlingen.

Om, mot förmodan, socialnämnden upplever mina argument som besvärande, då lär det väl dyka upp någon besserwisser, oftast någon tjänsteman som vill göra rätt för sin lön, som hävdar att dementa inte kan tillgodogöra sig innehållet i en andakt. Till det kan jag bara säga, ”vad vet du om det?” Min övertygelse är, att när jag går in i demensdimman, då försvinner inte förmågan till förnimmelser och minnen. Jag är övertygad om, att jag när jag bor på Frejagården i Friggesund och deltar i gudstjänster/mässor/andakter anordnade av Bjuråker-Norrbo församling och hör musiken och psalmerna, då väcks minnen till liv. Minnen som berikar! Vill också se den politiker i vitögat som förnekar, att rytmen i välsignelsen, som jag så ofta hört under mitt aktiva liv inte skulle ge en känsla av trygghet.

Nu undrar väl vän av ordning om det ändå inte är så, att nämnden har rätt i, att andra religioner ser snett på kristna församlingars andakter/gudstjänster/mässor på våra äldreboenden. Här vågar jag hävda, som en oomkullrunkelig sanning, att inga församlingar av muslimer, judar, buddister, hinduer, sikher eller någon annan trosgemenskap, förmenar kristna kyrkor att ha andakter tillsammans med sina medlemmar på äldreboenden. Tvärtom, de skulle bli ytterst förvånade om den samlade kristenheten stillatigande skulle acceptera så befängda beslut som den i Borgholms kommun.

Så här gick det till när beslutet togs, det är min övertygelse. En räknenisse i nämndens stab önskade utmärka sig. Han räknade ut att andakterna kostade Klockargården ett antal kronor. Det gällde påklädning, eventuella blöjbyten och ett antal händer som hjälpte boende till andakten. När det gäller att spara pengar, har räknenissar alltid tillträde till maktens öron. Nu insåg nämnden, att allmänheten nog inte stillatigande skulle acceptera, att de boende inte skulle få delta i andakterna för att kommunen skulle kunna spara någon sketen krona. Det var då något ljushuvud kläckte idén: ”Vi skyller på religionsfriheten! Om en får måste alla få! Då kommer människorna inte kritisera oss, utan muslimerna!” Efter en tyst minut säger Svinarps, förlåt Borgholms starke man: ”Lysande!” Och så blev det.

Inte vilja gynna en enskild religion? Att de inte skäms!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Är det tänkt att jag ska gråta av rörelse och känna stolthet?

20 mars, 2012

Det är ett tag sen jag skrev något om arbetsmarknadsåtgärden Fas 3. Ni vet den där märkliga företeelsen att arbetsförmedlingarna erbjuder arbetslösa till intresserade arbetsgivare. Arbetsgivaren får ca 5000 kr/mån och den placerade arbetslöse får i bästa fall en reducerad a-kasseersättning och i sämsta fall försörjningsstöd från socialkontoret. Den arbetslöse kan inte neka till att bli placerad. Då mister hon hon ersättningen och står utan försörjning. Modernt tvångsarbete för att säga som det är.

Fick upplysning om följande Fas 3-placering i dag. Kan inte säga att jag blir glad! Församlingen i Västra Frölunda, men även andra församlingar i Göteborgsområdet erbjuder:

 +  Pratstunder
 +  Promenader
 +  Högläsning
 +  Utflykter
 +  Kulturaktiviteter
 +  En stunds gemenskap

De frågar församlingsborna: Vill du ta emot en utsträckt hand? Vilken oerhört vacker fråga. Det finns tyvärr en hake. De berättar inte, att den utsträckta handen inte tillhör församlingen. För det är ju så det är. Den dag staten tar bort ersättningen till församlingen på 5000 kr/mån för varje Fas 3:a och inte längre tvingar arbetslösa att arbeta utan lön hos allehanda arbetsgivare. Då har församlingen inte längre någon utsträckt hand att erbjuda sina församlingsbor! 

Jag hittade uppgifterna om Västra Frölunda församling här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Egentligen är det märkligt. Har betalt medlemsavgiften och är en aktiv medlem, men ändå inte valbar!

14 mars, 2012

Jag har, under mina dryga 50 år som samhällsengagerad medborgare, vandrat in och ur olika organisationer. Det har varit partier, politiska förbund, solidaritetsorganisationer, fackliga organisationer. Ja uppräkningen kan bli hur lång som helst. Orsaken till medlemskapet i alla dessa organisationer har i grunden alltid varit, att jag på väsentliga punkter delat organisationens värderingar och ståndpunkter. Det här kunde ändras och då lämnade jag organisationen.

Ni som varit med, vet hur det går till, när man blir medlem i en ny organisation. Man tar kontakt med organisationen och anmäler sitt intresse. Ibland får man ett välkomstpaket med stadgar, program och en välkomsthälsning från ordföranden. Inbetalningskortet inte att förglömma! Man går till sitt första möte. Lite nyfiken på hur det skall bli. Ibland, inte ofta, presenterar ordföranden den nye medlemmen, som får berätta lite om sig själv. Vid den traditionella kaffepausen, får man ytterligare tillfällen att berätta om sig själv. Lära känna andra medlemmar, så rullar den första kvällen i en ny förening på. Det blir fler möten och man kanske börjar yttra sig i debatter eller ställer förslag och så en dag, blir man föreslagen till styrelsen. Vill det sig riktigt väl blir man också vald till ombud på distriktskongresser eller rent av vald till kongressombud! Under alla dessa år och mängden av organisationer har jag aldrig varit med om att val till styrelser, representantskap etc, valdes genom att medlemmarna valde mellan olika listor med kandidater. Alla kandidater stod på samma lista. Möjligen i den ordning valberedningen placerat namnen. Inte heller har jag under alla dessa år upplevt, att någon talare i debatten föraktfullt spottat på dem som nött mötestolarna, deltagit i studiecirklar eller torgmöten och anklagat valberedningen att den inte tagit fram namn på medlemmar, som aldrig deltagit på något möte och som ingen annan än kassören känner till.

När jag för drygt 20 år sedan stegade in på Tomaskyrkans adventsmässa, för första gången på några årtionden, så gick allt som jag var van vid. Efter mässan gick jag och min fru till kyrkkaffet. Pratade med människor, som givetvis var intresserade av vilka vi var. De hade ju aldrig sett oss där tidigare. Hade nu Svenska Kyrkan varit som de organisationer jag var van vid, så skulle det inte ha stått länge på förrän jag fått frågan, kan du tänka dig kandidera till kyrkofullmäktige? Frågan kom, men det var in kyrkan som frågade, utan min S-förening. Lite vilset svarade jag ja, men mycket snabbt insåg jag, att den åsiktsgemenskap jag hade med S-föreningen om samhällsutvecklingen i stort, inte var avpassad till den trosgemenskap jag sökte och ville utveckla i Badelunda församling. Alla erfarenheter jag gjort senare har slutat på samma sätt. Jag ställer mig frågan: vad har jag här att göra och lämnar uppdragen. Jag inser, att de aktiviteter, som förutsätter en anslutning till en nomineringsgrupp, är jag inte valbar till. Det här rådet, som finns på SvK:s hemsida är inte till någon hjälp för oss som vill ta ansvar som förtroendevald i kyrkan men inte vill vara aktiva i eller lojala mot olika nomineringsgrupper: ”Antingen kontaktar du en nomineringsgrupp som redan är aktiv, eller också bildar du tillsammans med människor som delar dina värderingar en ny grupp.” Nomineringsgrupper bidrar inte till enhet i kyrkan, utan är enbart en splittrande faktor. Jag är övertygad om att den modell för val av förtroendevalda som bär upp folkrörelser passar Svenska Kyrkan bättre, än hur staten väljer sina förtroendevalda politiker. Det som duger åt den fackliga rörelsen borde duga åt kyrkan också. Hur gör andra lutherska kyrkor i världen? Det skulle också bli billigare, när kyrkan slipper betala stora bidrag till nomineringsgrupper. De inbesparade pengarna kan kyrkan använda till utbildning av kyrkans förtroendevalda, utan att gå omvägen över nomineringsgrupper. Ett långt inlägg för att ställa frågan: Varför ska jag behöva ansluta mig till och vara lojal mot en nomineringsgrupp, om jag vill ta ansvar för kyrkans verksamhet som förtroendevald?

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Den som ropar ”dialog” först vinner?

11 mars, 2012

Den senaste tiden har jag upplevt av debatten inom SvK, att jag enligt mångas mening, hamnat i suspekt sällskap. Jag har skrivit och talat om att känner oro för Svenska Kyrkans tro och identitet. (Nu senast skrev jag om det här.) Nu hävdar ett antal debattörer att en sådan diskussion enbart skulle leda till vi stärker ett ”vi och dom-tänkande.” Orsaken till min och andras önskan att diskutera kyrkans identitet skulle vara att vi skulle vara motståndare till en dialog med andra religioner och utsatta grupper. För att riktigt platta till oss får vi höra plattityden: ”Den som är trygg i sin tro räds inte att gå i dialog med andra.” Ta mig på orden, när jag säger att jag är både trygg och stark i min tro. Däremot är jag, vilket jag inte stuckit under stol med, lite orolig och ställer mig fundersam till hur trygg Svenska Kyrkan är i sin tro. Samtidigt upplever jag att det är något lurt med allt tal om dialog och att motverka ett ”vi och dom-tänkande.” Bevisen för dialogviljan är inte alltför överväldigande. För att uttrycka det diplomatiskt.

Jag upplever, att jag inte ens med armbågen blir inbjuden till dialog av t ex Seglora smedja. De och andra verkar mer intresserade av att avgränsa sig och anklaga andra för att bygga upp ett starkt och exkluderande vi, som i grunden bottnar i främlingsfientlighet. Jag är, med ca 60 års erfarenhet av politiskt arbete i ryggen, inte alltför känslig för hårda tag i debatter. Jag har utdelat många smockor i mina dar, men jag har inte ansett smockorna som en inbjudan till dialog. Det kanske är så, att det inte är fråga om dialog, utan mer en kamp om hegemoni inom kyrkan? Ja, vad vet jag?

Oavsett om jag är inbjuden till dialog eller inte, så påstås det i debatten, att jag är motståndare till en, vad jag förstår, framgångsrik dialog med andra trosriktningar som motverkar främlingsfientlighet. Jag ställer mig ändå frågande, möjligen illvilligt, när jag minns med vilken kraft Helle Klein stödde protesterna mot, att den anglikanske biskopens Urwin inbjöds till fortbildningsdag i Visby stift, för att berätta om ett framgångsrikt ungdomsarbete i sitt stift. Helle Klein skrev”Vad denna man har att lära svenska evangeliskt-lutherska präster är för mig en gåta.” Jag kan väl försynt påpeka, att få ta del av kunskaper om hur ett framgångsrikt ungdomsarbete skall bedrivas. Det är också intressant, att ta del av vilka teologiska avgränsningar Helle Klein gör mot dem hon vill föra dialog med. (Det är inte ofta jag sett en så kraftfull identitetsmarkering i debatten. Evangeliskt-lutherska präster, minsann!) Om nu synen på kvinnliga präster och samkönade äktenskap är den stora vattendelaren med vilka svenska evangeliskt-lutherska präster kan ha dialog med, då blir skaran av potentiella dialogpartners plötsligt mycket begränsad. Jag vill inte ge sken av, att jag är någon expert på vare sig den internationella eller inhemska religiösa kartan, men ändå vill jag ställa frågan. Vem/vilka för Seglora smedja dialog med? Inte katolska kyrkan, inte med de ortodoxa kyrkorna, inte med många av våra frikyrkor och inte med de flesta (alla?) muslimska församlingarna i Sverige. För att nämna några exempel. Alla faller ju utanför den vattendelare, där svenska evangeliskt-lutherska präster och andra kyrkligt aktiva har något att lära sig. Som läget nu är får jag acceptera och tro på, att det pågår en dialog. Allt annat vore illvilliga antydningar. Jag är helt övertygad om att vi sinom tid får läsa uttömmande rapporter om vad man uppnått och med vilka.

Jag får erkänna, att jag själv hemfallit åt att lägga huvudmotsättningen fel i kyrkan. I stort har jag upplevt att det skulle vara svårt att samarbeta och föra samtal med grupper inom kyrkan som haft en annan syn än jag i ämbetsfrågan och samkönade äktenskap. I ovannämnda blogginlägg skriver jag om mitt behov av hitta nya sammanhang inom kyrkan. Jag läste i Dagen den mycket uppmuntrande artikeln om ”Kvinnor kring Jesus.” Det är sådana sammanhang jag, med min syn i ämbetsfrågan, min positiva syn när det gäller samkönade äktenskap och min anslutning och tro på befrielseteologi, söker. I bloggen ”fjärde väggen” har jag hittat mycket av det jag har behov av. Jag känner samhörighet med många, trots att jag sitter, något isolerad, här i Kyrkbyn, Bjuråker. Det känns stort!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,