Intresset ljuger inte!

27 april, 2012

I veckans nummer slår KT fast att strukturutredningens förslag kommer att genomföras. Jag har ingen anledning att betvivla den prognosen. Jag är inte heller förvånad över resultatet av remissvaren. Vi vet ju alla hur maktstrukturen ser ut i Svenska Kyrkan. Maktpartierna i kyrkan är sedan årtionden kända för att lösa alla organisatoriska problem i samhället med att göra organisationerna större. Storleken sägs skapa effektivare organisationer och märkligt nog utveckla demokratin. Det sista har ingen lyckats leda i bevis, utan allt tyder på, att alla sammanslagningar inneburit minskad demokrati och delaktighet.

Jag tror inte att utvecklingen blir annorlunda i kyrkan än i samhället i övrigt, trots bedyranden om att nu äntligen skall medlemmarna bli delaktiga och rent av få större frihet. Det är inte ens önsketänkande, utan en helt medveten manipulation. Vi som är aktiva i kyrkan i skilda verksamheter, har fått leva med den ena larmrapporten efter den andra. Vi är luttrade. Medlemsantalet minskar och därmed blir det kris i ekonomin. Prognosmakare förlänger trenderna och se, flerpastoratsförsamlingarna måste bort och ersättas med ett enda pastorat ledd av en kyrkoherde. På vilket sätt det skulle lösa problemet med att medlemsantalet minskar, som är grundorsaken till de ekonomiska problemen, är det ingen som förklarar. Varför skulle de som lämnat kyrkan, nu plötsligt bli intresserade att gå med igen? Vad händer om 20 år, när strukturutredningens förslag inte hejdar medlemstappet? Kanske kontrakten skall bli ett pastorat med kontraktsprosten som kyrkoherde? Till räknenissarnas glädje är utvecklingsmöjligheterna oändliga. Många utredningar kring organisationen blir det framtiden!

Det finns också andra skäl, vilket vi, som kanske är lite konspiratoriskt lagda, inte kan bortse ifrån. Maktpartierna har svårigheter att hitta kandidater i de egna leden, som är villiga att ta på sig förtroendeuppdrag i kyrkan. Det och trenden i de senaste valen, att partierna tappar till lokala oberoende krafter, har säkert påskyndat utvecklingen. Strategerna inom partierna gör nog den bedömningen, att det blir lättare att hålla ställningarna i en större enhet, än i församlingarna. På kort sikt ingen direkt orimlig bedömning. Samtidigt kan de också minska inflytande från oberoende lokala krafter, när det är pastoratens fullmäktige som utser församlingsråden. Indirekta val går tydligen bra, när de riktar sig neråt i organisationen. Det demokratiskt logiska skulle ju vara helt tvärtom. Att församlingsråden väljs av medlemmarna och de i sin tur väljer pastoratsfullmäktige.

Det finns oerhört mycket mer att säga, men just nu pockar annat på uppmärksamheten. Det lär finnas anledning att återkomma i frågan. Under tiden kan vi gemensamt fundera på ett riktigt klokt förslag av Dag Sandahl.  

”Jag har sett i bladen att jag aldrig har några positiva förslag att komma med. Nu har jag samlat mig till ett i alla fall: Bygg församling nerifrån med de verktyg Herren försett oss med: Ord och sakrament. För hur det än är, så är väl Verkligheten egentligen Kristus själv. I det storståtliga strukturernas Svenska kyrka behöver vi mycket mer av det grundläggande. Mothållning, alltså.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

För allmän kännedom. Moderaterna har inte lämnat kyrkopolitiken!

22 april, 2012

 Dagen presenterar den nye moderata partisekreteraren med: ”Kent Persson, ny partisekreterare för Moderaterna, har i flera år försökt få sitt parti att sluta engagera sig i kyrkopolitiken.”

När jag läser vidare i artikeln, så redovisas, helt korrekt, att den moderata partikongressen 2011 tog beslutet att f o m kyrkovalet 2013 inte delta i valet under partibeteckningen Moderaterna. Det har fått många att känna stilla glädje, men då har de inte läst fortsättningen. Kongressbeslutet innebär bara att namnet Moderaterna inte deltar i kyrkovalet! Dagen redovisar, återigen helt korrekt, att: ”De moderater som är engagerade i kyrkopolitiken har fått i uppdrag att hitta ett nytt namn att driva politik inom Svenska kyrkan.” Läs meningen en gång till och ni upptäcker att kongressen beslutat, att de moderater som är engagerade i kyrkopolitiken ”har fått uppdrag” och uppdraget består i ”att hitta ett nytt namn.” Den som tar emot ett uppdrag, legitimerar och underställer sig den som ger uppdraget.

Jag anser inte att min tolkning är illasinnad, utan jag läser som det står. Moderaterna avser göra samma sak som, Folkpartister i SvK, Kristdemokrater i SvK, Vänsterpartister i SvK och Miljöpartister i SvK, redan gjort. De söker sin legitimitet utanför kyrkan. Där skiljer de sig inte i grunden från Socialdemokraterna, Centerpartister och Sverigedemokrater. Alla är de samma andas barn!

Så var det med Moderaternas uttåg ur kyrkopolitiken!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,


Ingen kritik av konstnären eller provokationen!

18 april, 2012

Ser till min förvåning att konstnären Makode Linde och KRO går till försvar i det som numer kallas för ”tårtaffären.” Jag anser att både Makode Linde och KRO mycket väl kunnat vänta med försvar och förklaringar och låtit konstverket leva sitt eget liv i några dagar till.

Jag är inte ens en glad amatör vad gäller bedömning av konst, men så här ser jag på provokationen. Hade Makode Linde gjort samma kvinna i något annat material än en tårta, då skulle det kulturella finfolket ha gått omkring konstverket med armbågen stödd i den ena handen och den andra handen eftertänksamt strykande hakan. Möjligen med ett pekfinger över munnen. Konstverket skulle inte ha varit och inte heller blivit någon provokation. Men nu var konstverket en tårta och åskådarna blev bjudna in i konstverket. Med kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth i spetsen kliver det kulturella finfolket in och kulturministern får en tårtspade i handen (det är nu hon anser sig kidnappad). Nu upphör konstnärens kontroll över konstverket och åskådarna tar över. Kulturministern tar tårtspaden och skär till och under åskådarnas skratt och fotoblixtar vrålar tårtan av smärta. Andra tar över tårtspaden, vrål av smärta och samma skratt. Tänk så lustigt! Det är här det provokativa i konstverket uppstår. Åtminstone jag blev oerhört provocerad! Inte av konstnären, utan av det innehåll kulturministern och det kulturella finfolket gav konstverket. I ett slag blev de till den härskarklass i världen de i realiteten är, med den likgiltighet och förakt för andras lidanden, som kännetecknar överklassen. 

Jag saknar, (om jag ändå varit där!) att någon rusat fram och med helig vrede skrikit: ”Vad ända in i glödheta helvetet! Står ni skrattande och skär en kvinna, som vrålar av smärta, i underlivet?!” Det skulle säkert ha uppstått en lite förlägen tystnad och en känsla av osäkerhet. ”Är vi nakna?” Osäkerheten skulle snabbt ha förbytts i lättnad när fridstöraren hystas ut på gatan eller fraktas till ett häkte, som misstänkt terrorist! Inte går det ha barbarer i de fina konstsalongerna, som inte förstår sig på förfinad konst och kultur!

Makode Linde skall inte kritiseras för sin provokation. Åskådarna hade valmöjligheten att fylla konstverket med ett helt annat innehåll, men avstod. Valet var deras och de kan inte skylla på någon annan. Jag får väl säga, ”ett gott hantverk” till Makode Linde. Under förutsättning, att han inte åt av tårtan tillsammans med Lena Adelsohn Liljeroth, då skulle betyget bli helt annat.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,


Rädslan för att göra bort sig!

17 april, 2012

SvD rapporterar, att Afrosvenskarnas riksförbund kräver kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths avgång. Orsak, hon har, enligt förbundet, deltagit i en ”smaklös rasistisk manifestation.” Vid firandet World Art Day den 15 april på Moderna museet skar kulturministern upp en tårta, som föreställde en naken svart kvinna. Avsikten med tårtan var, enligt förklaring från Moderna Museet, att problematisera kvinnlig omskärelse. Den problematiken åskådliggjordes bäst, ansåg tydligen kulturministern och alla de andra kulturintresserade, genom att symboliskt stycka upp en svart kvinna!

Jag upplever händelsen som fullständigt makaber eller som Afrosvenskarnas förbund säger, smaklös. Hur kunde det här hända? Lena Adelsohn Liljeroth är ju inget dumhuvud, möjligen med en något ytlig inställning till kultur. (Jag kanske är orättvis nu, men jag jämför alla kulturministrar med Jan-Erik Wikström och Bengt Göransson) Bägge herrarnas storhet kan säkert diskuteras, men jag tror mig förstå varför kulturministern skar i tårtan. Svaret på frågan hittar jag i de svar som Lena Adelsohn Liljeroth ger på TT:s frågor. Väl värt en noggrann och uppmärksammad läsning. Inte en enda gång försöker hon förklara, varför hon skar i tårtan. Mycket prat om att konsten måste få provocera, men det verkar som hon inte inser att hon ett tu tre blev en övertydlig del av den provocerande konsten. Kulturministern drar sig inte ens att gömma sig bakom de andra närvarande finfolket.

TT: Men du skar ändå i tårtan?

– Det gjorde i så fall alla…

Jag är övertygad om att Lena Adelsohn Liljeroth var skräckslagen, att göra bort sig hos det kulturella finfolket. Tänk om de skulle tro att kulturministern tar konsten på allvar. Att konst är på liv och död!

Nej, låt böbeln hojta och skräna, bara man inte förlorar ansiktet inför sina likar!

När jag skrev inlägget hade jag helt missat de här TV-bilderna. Tårtan vrålar ut sin smärta när det kulturella finfolket skrattande skär henne i underlivet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , ,


Den som är satt i skuld är inte fri!

15 april, 2012

Igår skrev jag ett inlägg om den ytterst märkliga företeelsen, att ABF utnyttjar kostnadsfri arbetskraft mot en ersättning från staten på 5000kr/månaden/person. Intäkterna för ABF i hela landet är gigantiska.

Jag satt här vid datorn och slösurfade runt bland tidningar och tidskrifter. Alldeles nyss hamnade jag på Dagens arbete och blicken fastnade på rubriken: ”Kreditkortet ger facket provision.” I artikeln förklaras det nya sättet för arbetarrörelsen att berika sig på medlemmarnas bekostnad.

”Genom ett nystartat samarbete, kallat LO Mervärde, förhandlar förbunden gemensamt fram erbjudanden för sina medlemmar. De förbund som ansluter sig måste också erbjuda sina medlemmar kreditkortet. Alla förmåner gäller dock även för de medlemmar som avstår från att ansöka om kreditkort.”

Självklart går inte LO och förbunden lottlösa, när de marknadsför resor och andra varor och att de erbjuder medlemmarna att knyta ett kreditkort, för att medlemmen skall kunna utnyttja alla framförhandlade erbjudanden, på medlemskortet. Så här står det i artikeln:

”Tidigare har Dagens Nyheter uppmärksammat att LO och förbunden får provision på inköpen som medlemmarna gör med kreditkortet. Provisionen räknas både på de avgifter som Entercard får in från butikerna och på räntekostnaden som medlemmar betalar när de utnyttjar krediten. Hälften av den så kallade ”kick-backen” går till LO och resten till respektive förbund.”

Det händer att jag känner mig som en nostalgisk gammal gubbe, när jag inte förstår att en påstådd arbetarrörelse skaffar sig inkomster på arbetslösa och oavlönade anställda eller att den fackliga rörelsen drar in inkomster till sina organisationer genom att deras medlemmar skuldsätter sig. Hur var det nu? Var det inte en gång i tiden en förutsättning för friheten, att arbetarna inte var skuldsatta i företagens affärer? Det gav motparten en alltför stor fördel.

Satsningen kallas LO Mervärde. Hur ska det nu tolkas? Med en omskrivning av Descartes? Jag har kontokortsskulder, alltså finns jag!

Jag hör den ibland fortfarande, men allt tystare för varje dag:

I sin förgudning avskyvärda
månn´ guldets kungar nånsin haft
ett annat mål än att bli närda
av proletärens arbetskraft?
Vad han skapat under nöd och vaka
utav tjuvar rånat är;
när folket kräver det tillbaka,
sin egen rätt det blott begär.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Tänk så det kan bli!

14 april, 2012

Första gången jag hörde talas om Sundsvallstrejken 1879 var på en historielektion på Skönsmons skola, någon gång på 50-talet. Har också för mig att klassen gjorde en liten utflykt till Skarpskyttelägret, som låg nästgårds till skolan. Här kan minnet vara bedrägligt, men otroligt är det inte. Kunskapen om Sundsvallsstrejken växte i takt med mina politiska aktiviteter och fick nästan mytiska dimensioner.

Det som inte är någon myt, är Sundsvallsstrejkens betydelse för framväxten av den organiserade arbetarrörelsen i Sverige. Agitatorer åkte, under stora umbäranden, runt i bygderna och organiserade fackföreningar, sjuk- och begravningskassor och mycket annat. I sin begynnelse var uppbygget av arbetarrörelsen ingen dans på rosor. Ofta fick agitatatorn stryk av de arbetare han försökte organisera. Den framväxande arbetarrörelsen tog strid mot både arbetsgivare och den politiska makten och kände sig inte bunden av t ex orättfärdiga strejkförbudslagar. Jag ska inte argumentera mer i sak, utan konstaterar att den tidiga arbetarrörelsen organiserade människor, som var förtryckta och illa behandlade av stat och annan överhet. En av organisationerna, som bidrog till organiserandet var ABF.

I dag är situationen helt annorlunda inom ABF och arbetarrörelsen i stort. Mängder av människor utsätts för förnedrande behandling inom Fas 3. ABF och arbetarrörelsen säger sig vara motståndare till Alliansregeringens mycket märkliga arbetsmarknadspolitik, men istället för att organisera de drabbade till motstånd mot systemet, så gör ABF och arbetarrörelsen totalt tvärtom. De utnyttjar systemet med att staten betalar t ex ABF för att ta emot oavlönad arbetskraft mot betalning. I dagarna kan vi läsa om den märkliga inställningen i Sundsvalls Tidning här, här, här och här. Jag är inte förvånad. För en tid sedan hade jag en diskussion på min blogg med ombudsmannen på ABF Gästrikebygden, Torgny Jakobsson, om att ABF-avdelningen hade en ansenlig mängd Fas 3-or placerade hos sig. Det slutade med att Torgny ansåg mig vara en tönt, som vidhöll min kritik mot honom och ABF Gästrikebygden. Han förstod inte ens frågeställningen om att organisera motstånd. Undrar så har i efterhand om Torgny ens förstår hur fienden ser ut.

Det får vara hur det vill, men håll med om att visst har det flutit mycket vatten under broarna, från det att rörelsen organiserade motstånd mot orättfärdig politik till att, som i dag utnyttja de utsatta. 1979 genomfördes ett antal föreställningar på Alnön till minne av Sundsvallsstrejken. Spelet var skriven av Sture Karlsson och regisserad av Anders Nilsson. Jag åkte upp från Västerås för att se en av föreställningarna och kan inte neka till att håren på armarna reste sig många gånger på vägen mot nederlaget. (Här en bild från spelet)

Spelet om Sundsvallsstrejken 1879

Sitter här vid datorn och ser i andanom, hur dagens arbetarrörelse i Sundsvall skulle gestaltas i ett minnesspel 2112 av någon från den tiden intresserad författare och regissör. Inte skulle det bli många armhårsresande scener i det spelet. Däremot skulle det säkert locka till en del skratt, när en skådespelare upprepar dagens ABF-ordförande, riksdagsman Ingemar Nilssons ord: ”Jag kritiserar systemet fas 3 och inte de människor som det rör sig om, säger Ingemar Nilsson.” Samtidigt som en bild på någon vägg visar hur många pengar ABF tjänar på ”de människor som det rör sig om.” Ja, tänk så det kan gå. En stolt historia utvecklas till en tragisk fars!

En liten sidoreflektion, så här på slutet av inlägget. Varje gång jag något djupare tänker på Sundsvallsstrejken, så väcks mitt befrielseteologiska intresse och jag bestämmer mig att forska lite mer. Det jag vet är, att det i ledningen för strejken fanns minst en om inte fler med anknytning till den tidens frikyrka. Troligtvis baptisterna. Det vore intressant vad som gjorde, att det inte blev någon fortsättning. Nå, det får anstå till framtiden, men jag hör av mig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,


Ett väntat innehåll i brevlådan!

12 april, 2012

Igår kunde vi läsa i vår lokaltidning HT, att Migrationsverket i Söderhamn av Svanbackens strandhotell, Delsbo gjort en upphandling om placering av av 178 asylsökande flyktingar på hotellet. Det finns mycket positivt att säga om avtalet. Det är skönt att vi har resurser, som stått outnyttjade i Dellenbygden, att vi kan ta emot människor i behov av stöd. En outnyttjad resurs, som tas i bruk skapar också nya, ekonomiska och praktiska, förutsättningar till gagn för bygden. Nu blir kanske trycket så stort på Delsbo hälsocentral, att det blir nödvändigt att ha full bemanning på hälsocentralen i Friggesund.

I morse, när jag gick till brevlådan för att hämta dagens HT, då låg flygbladet, som väntat där. Svenska motståndsrörelsen varnade för att massinvandringen är en tickande bomb. Flygbladet är illustrerad med den sedvanliga bilden av en ”patriot.” Mycket kortklippt, bestämd blick och en manlig haka och ena handen i höfterfäst och den andra hållande i en märklig egenhändigt komponerad patriotisk fana. Dessa märkliga män säger sig ha pratat med alla svenskar och vet att nästan alla står bakom dem. Ja ja, jag får väl representera den påstådda minoriteten och morskt hävda att ”patrioterna” ljuger.

I går gjorde jag pålysning om inbjudan till en ”sammankomst för flyktingarbete på kristen grund” den 27 maj (pingstdagen) på Alsike kloster. Sammankomsten känns plötsligt ytterst angelägen. För den som är intresserad av att delta kan få praktisk information här.

Till sist. Jag hoppas alla församlingar i Dellenbygden, oavsett samfund, börjar förbereda sig för, så att vi inte blir tagna på sängen, när de asylsökande anländer. Vi må väl visa, att den kristna traditionen har djupare historiska rötter i Dellenbygden, än allehanda självutnämnda ”patrioter.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,