Glädje, stolthet, ilska, vrede och ofta, ren och skär fröjd!

31 maj, 2012

Upptäckte för en tid sedan, att det pågick en debatt om klasshat i medierna. Debatten är inte ny, men den här gången har tydligen debatten fått näring från en samtalskväll den 23 april på Dramaten i samarbete med Sveriges Radio kring klassbegreppet. Poeten Johan Jönson lär, inför en jublande och hänförd medelklasspublik, läst en dikt, som handlar om, att han i hat torkat sin herpessmittade snopp på någon snorkig överklasstants handdukar, även barnens. Jag måste säga, att det var en fjuttig hatmanifestation! Hade det varit någon stake i hatet, då skulle Jönson ha ställt frågan till den jublande medelklassen. ”Varför applåderar ni? Fattar ni inte, att det är era och era barns handdukar jag torkar min snopp på?”

Nå, det får bli en annan diskussion. Debatten i medierna har inneburit, att jag under några dagar gått omkring och funderat – hur har jag genom åren haft det med hatet och andra känslor? Nu får ni hålla i er.Det kan bli långt!

Jag börjar med att ge två litterära exempel på de sinnesstämningar jag ofta vandrat mellan. Den första får representeras av en dikt av Elmer Diktonius: Röd-Eemeli Ballad från anno 18 ur diktsamlingen ”Stark men mörk” (1930) Röd-Eemeli får ni höra i en uppläsning från YLE. Jag tror inte att behövs någon djupare förklaring varför den här dikten tilltalade mig när jag var ung och började försöka placera mig socialt i samhället och med ett begynnande politiskt intresse. Dikten lockar fram minnet av den där arga ynglingen, som var jag i tidigt 60-tal.

Det andra litterära exemplet är hämtad ur Väinö Linnas torpartrilogi ”Här under Polstjärnan.” 1959-62. I trilogin förekommer en skräddare Halme, som enträget organiserar torpare och andra jordbruksarbetare. Han undervisar, sprider kultur och försöker ingjuta, inte hat, utan stolthet hos torparna. När revolutionen närmar sig argumenterar han mot våldets väg, utan att få gehör. Han är inte i samklang med stämningarna. När så inbördeskriget bryter ut, väljer han att i solidaritet med sina vänner och kamrater ändå stå till tjänst med råd och administrativa uppgifter. När de röda lider nederlag, delar Halme nederlaget ända till avrättningen. Ju äldre jag blev desto större blev Halme i mina ögon och också efterföljansvärd. Hatet kan förklaras, men leder sällan till något konstruktivt, vare sig på det enskilda eller kollektiva planet. Om hatet dessutom beväpnar sig, ja då blir hatet enbart destruktiv.

I min släkthistoria mötte jag samma motsättning. Min morfar, som var en aktiv fackföreningskämpe i Kemi i norra Finland, drog till Norge när inbördeskriget började. Morfars motiv var, efter vad jag förstått av mammas berättelser, att han inte trodde på våld och att han inte ville skjuta på landsmän. Mormor däremot var för revolutionen och anslöt sig till det tidvis illegala kommunistpartiet, när morfar dog. Behöver jag säga, vem jag i min ungdom ansåg vara klokast, mormor eller morfar? Numer är jag helt övertygad om att skräddare Halme och morfar var de kloka och eftertänksamma. Under stor del av 50-talet hörde jag aldrig talas om marskalk Mannerheim, utan mamma sa alltid slaktaren Mannerheim. Samtidigt hade hon en sund skepticism mot Stalin. Stalin var en skurk! Hon varnade mig ofta, när jag anslöt mig till vänstern, att lyssna till stalinister. Ett råd jag klokt nog tog till mig.

När jag suttit här vid datorn och funderat, så är det bara att konstatera. Inte har klasshatet varit den dominerande känslan i mitt liv. Jag skulle kanske rent av våga hävda, att glädjen nog varit den förhärskande drivkraften i mitt politiska och fackliga engagemang. Glädjen kunde ibland kännas i hela kroppen, som t ex när jag fick höra, att Material och Transport hade haft den snabbaste löneutvecklingen på hela ASEA/ABB i Västerås. Glädjen blev ännu större, när det uppdagades, att de mest kvalificerade yrkesarbetarna med den högsta arbetsvärderingen enbart tjänade en krona mer i timmen, än lagerarbetarna på Material och Transport. Löneutvecklingen var inte ett resultat av hat, utan av tålmodigt arbete, många diskussioner, ibland även ilskna svordomar, men ändå mest skratt. I de stunderna kände jag, som ordförande en viss stolthet.

De som följt min blogg vet att jag frånsagt mig alla lojalitet med partier och ideologier. Jag har inget behov av dem. Min kristna tro är ett fullt tillräckligt stöd för min verksamhet i världen. Det innebär inte passivitet, eftersom Jesus inte var passiv. Jag känner fortfarande en rättfärdig vrede över hur flyktingar behandlas av stat och myndigheter, vrede över hur sjuka utförsäkras, vrede över hur arbetslösa förnedras i meningslösa verksamheter av kommuner, oavsett politisk färg, av studieförbund och församlingar. Det viktiga är, att vreden inte behöver utvecklas till hat, utan i gudstjänsten/mässan bär jag fram allt, vrede och tillkortakommanden, till Jesus och kan gå ut på kyrktrappan fylld av ny kraft för arbete i världen.

Ett tidigare inlägg: Uppsagda lojaliteter,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Annonser

En intensiv pingstdag!

26 maj, 2012

I morgon blir det tidig väckning! En lång resa till Alsike kloster och en sammankomst för flyktingarbete på kristen grund. Jag har sett fram mot, att under en dag bli inspirerad av alla dem, som arbetat med frågorna mer aktivt än jag. Samtidigt får jag också på plats uttrycka min beundran för det arbete Alsike kloster genom åren bedrivit till gagn och skydd för flyktingar.

Jag ber att Anden vägleder våra samtal i morgon!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


När lättjan blir för stor, då får man leta i arkivet!

24 maj, 2012

I veckans Kyrkans Tidning (KT) finns en mycket intressant artikel kring frågeställningen om vems fel det är, att kunskaperna om kristen tro tunnats ut? Två forskare anser, enligt vad jag förstår, att det är primärt kyrkans eget fel. Frågan borde diskuteras lite mer inom kyrkan. Ofta tenderar vi att sitta på våra möten och beklaga att skolan inte längre lär ut kristen tro. Känner att jag vill tycka något, men för dagen räcker orken inte till. Det är alldeles för varmt! Jag ville minnas, att jag för länge sen skrev ett inlägg, som åtminstone tangerade, om än mycket lite, innehållet i artikeln. Mycket riktigt jag hittade ett inlägg från 15 augusti 2008. Håll till godo. Helt utan ändringar och tillägg.

Hur förstår vi uppdraget?

Alldeles i slutet av Matteusevangeliet säger Jesus till lärjungarna: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns, och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag skall vara med er till tidens slut.” 

Av skilda anledningar, jag går inte in på vilka, har jag haft anledning att fundera över vad uppdraget egentligen består av? Jag har hört orden otaliga gånger genom åren och de var också ofta närvarande, när Carl Filip Ullner ledde konfirmandundervisningen i det sena 50-talet i Sundsvall. Till för några månader sedan utgjorde texten inget direkt problem för mig, utan de var en del av min kristna tro. Plötsligt slog det mig, att jag nog haft en alltför oproblematisk syn på uppmaningen. Jag har inte lyssnat, vilket är en förutsättning för att förstå.

Jag började lyssna och upptäckte tre ord som jag inte lyssnat till tidigare. Jag kände att orden ”göra”, ”lära” och ”hålla” hade en avgörande betydelse för hur man tolkar Jesus befallning.

När jag funderade över orden ”gör alla folk till lärjungar” fick jag en association till ett förslag på skolområdet under 90-talets besparingstider. Begreppet teoretisk slöjd praktiserades tydligen på en del skolor för att spara pengar. Hade slöjden varit teoretisk på Skönsmons skola, då hade jag nog varit bäst i klassen även i det ämnet. I slöjden gör man saker och så tolkar jag Jesus uppmaning – ”gör!” Jag minns inte alla de konflikter jag hade med min slöjdlärare, för att han var, enligt min mening, alltför petig. Han påpekade, ibland något irriterat, att de blir ingen skärbräda gjord utan ett ordentligt grundarbete. Det var bara att hyvla, slipa och sandpappra! Till slut var lärjungen, nej förlåt, skärbrädan klar och jag kunde ha utropat: ”Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden.” Jag frågar mig allt oftare hur gör vi människor till lärjungar? Räcker det med teoretisk kunskap eller är det ett hantverk, där vi som kristna förväntas göra något? Jag upplever att vi, i våra församlingar, alltför lite samtalar om vad hantverket innebär och alltför mycket ägnar oss åt teoretisk slöjd.

Under konfirmationstiden fick jag ytterligare kunskaper om de bud Jesus gett sina lärjungar, men när jag tittade mig omkring i min verklighet, så upptäckte jag, för en idealistisk ungdom, något mycket förvånansvärt. De kristna verkade inte hålla buden! De vuxna i min omgivning kunde buden, men så här i efterhand förstår jag, att ingen hade lärt dem att hålla buden. Som jag tolkar Jesus befallning, så säger han inte, gå ut och lär människorna de bud jag har gett er. Jesus säger: ”och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er.” Det vore fel att skylla mina egna tillkortakommanden på trons område på andra. Det är inte heller min mening, men jag anser det nödvändigt, att åtminstone för min egen del, efterlysa lite mer konkreta och handgripliga råd om hur jag ska gå tillväga för att lära människor att hålla de bud Jesus gett oss.

Under sommaren har jag påbörjat en omläsning av Apostlagärningarna parallellt med ”Andens folk – En lärjungevandring genom Apostlagärningarna” av Peter Halldorf. I Apostlagärningarna får en bild av hur de första kristna tolkade befallningen, att lära människorna att hålla de bud Jesus gett dem. Egendomsgemenskap, raserandet av sociala skillnader, ansvar för varandra, inte få rätt mot varandra med hjälp av världsliga domstolar, för att bara nämna några exempel. Människor utanför församlingen såg med förundran på den kristna praktiken och tilltalades och blev mottagliga för det glada budskapet. De första kristna försökte, inte bara tro, utan också leva sin tro.

Mycket, om inte allt, av detta försvann, när den kristna tron blev en statsbärande religion. De urkristna församlingarnas liv och leverne fick ett mytiskt skimmer, som definitivt inte har något med dagens verklighet att göra. Det kan vara hur som helst med det, men det är ändå ett faktum, att då försökte kyrkan verkligen lära människorna, inte bara ett åsiktspaket, men vad som krävdes för att hålla buden. Här någonstans borde det kristna samtalet starta och inte fastna i beklaganden om utbredningen av sekulariseringen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Ny kyrklig fromhetsriktning?

22 maj, 2012

Jag besökte Posks valblogg och får läsa den stora nyheten, att kyrkan förärats med en ny fromhetsriktning. Ut med det gamla och uttjänta ”Folkpartister i Svenska Kyrkan” och in med ”Fria liberaler i Svenska kyrkan!” Jag vill inte framstå som illvillig, men jag tror, att den enda förändringen är borttagandet av blåklinten i loggan. Möjligen kan de få rätt i, att några nya röster kan det väl bli, om de kyrkliga väljarna inte ser Björklund framför sig, varje gång de ser det nya namnet. Det skulle vara mycket intressant om någon kyrkohistoriskt kunnig person kunde berätta, vilken kyrklig fromhetstradition ”Fria liberaler i Svenska Kyrkan” kan tänkas knyta an till?

Det här är det andra namnbytet, av en nomineringsgrupp, hittills under mandatperioden. Moderaterna tog ett beslut på sin kongress, att inte ställa upp i kyrkovalen med partibeteckning. Samtidigt gav kongressen de kyrkopolitiskt aktiva i uppdrag att hitta ett annat namn. Det blev Borgerligt alternativ. Samma moderata företrädare och troligtvis samma innehåll, men ett nytt namn. Vilka tror de sig övertyga? Nu väntar jag bara på, att Kristdemokrater i Svenska Kyrkan också vill bredda sig och byter namn till ”Kristna i Svenska Kyrkan.” Undras om de skulle våga?

Sista ordet i frågan lär väl inte vara sagd. Funderingarna kvarstår så länge ordningen med politiska partiers och grupperingars närvaro i Kyrkan existerar. En märklig ordning är det!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Väckelsen och Sundsvallsstrejken 1879 (1)

21 maj, 2012

Den 14 april skrev jag ett inlägg ”Tänk så det kan bli!” Trots att Sundsvallsstrejken inte var huvudsyftet med inlägget, utan strejken fick vara en jämförande bakgrund till min kritik av hur ABF i Sundsvall utnyttjar oavlönat arbete, mot betalning från staten, i sin verksamhet. Utan att det egentligen var meningen väcktes mitt gamla intresse för frågan om vilken betydelse väckelsen hade haft under strejken. I en kommentar till inlägget berättar regissören till spelet om strejken 1997, Anders Nilsson om sina diskussioner med spelets författare Sture Karlsson kring frikyrkornas roll i strejken. Anders Nilsson ansåg att frikyrkorna spelat en större roll än vad Sture Karlsson ville medge. Den som läser mitt inlägg med någorlunda kritiska ögon inser snabbt, att jag nog såg på strejken med liknande glasögon som Sture Karlsson. Strejken speglas i den senare historiska utvecklingen och inte i vad som i realiteten skedde. Dessvärre är inte ovanstående inlägg en tillfällig försyndelse, utan alla de inlägg där jag behandlat Sundsvallsstrejken har samma ideologiserande innehåll.

Nog om detta! Nu var jag fast besluten, att få någon rätsida på det jag möjligen anat mitt i allt ideologiserande. Jag surfade runt för att hitta någon som mer utförligt skrivit något om väckelsen i Sundsvallsområdet vid tiden för strejken. Jag fick napp! På Fryksdalens Antikvariat hittade jag för 125 kr + porto en avhandling, ”Väckelsen och Sundsvallsstrejken 1879” skriven av fil.dr Tage Larsson. Antikvariaten är oerhört viktiga kulturinstitutioner! Avhandlingen är skriven 1972 och utgiven på Gummessons förlag. Larsson har genom studier i rättegångsprotokoll, protokoll från polisförhör, tidningsartiklar, medlemsmartiklar etc kunnat ge, vad jag kan förstå, en gedigen faktabaserad redogörelse över skeendet. Från strejkens bakgrund till dess epilog.

Jag planerar att skriva några inlägg med anledning av Tage Larssons framställning. I det här första inlägget tänker jag, kanske lite inkonsekvent, behandla det rättsliga efterspelet. Jag kan ändå redan nu avslöja, att både landshövding Treffenberg och den konservativa pressen sökte förklaringar till strejken hos de frikyrkliga. Treffenberg ansåg inte att strejken orsakats av eller inspirerats av socialistisk propaganda.

När jag läser om det rättsliga efterspelet, blir jag minst sagt förvånad. Alla förhör, som Treffenberg genomförde efter att militären omringat Skarpskyttelägret, ledde till 8 anhållna. Rättegången vid Njurunda häradsrätt ledde till frikännande domar för samtliga utom två. De dömdes för brott mot annans frihet till böter. Mot de två strejkledarna, Boström och Bäckström fördes ingen talan vare sig från någon enskild eller åklagaren, men de skulle stå till svars vid Sköns tingslag, men där dök ingen målsägande upp, så Boström och Bäckström släpptes ur häktet. Till en senare rättegång uteblev, enligt Boström, åklagaren. En viktig slutsats, efter rättegångarna i häradsrätter, är att rätterna inte behandlade själva strejken, utan smärre förbrytelser, som ledde till fällande domar i två fall.

Det här något futtiga utfallet föll givetvis inte alla på läppen, utan domarna överklagades till hovrätten av kronolänsman Ödlund och James Dickson och Comp. I bägge överklaganden framhålls, kortfattat, att häradsrätterna behandlat frågan helt fel. Istället för att se varje brott som unikt, som drabbat en enskild målsägare, borde brotten ha satts i sitt sammanhang. I själva strejken som var organiserad och där varje liten del ingick i en större helhet. Själva strejken och alla händelser borde ses som brott som faller under allmänt åtal. Dickson och Comp anser också att det är sågverksägarna som är de egentliga målsägandena och inte de som drabbats av brotten. Bägge överklaganden vill att strejkledarna Boström och Bäckström åtalas för sina ledande roller i strejken.

Hovrätten beslutar att besvärsskrivelserna skall skickas till berörda arbetare, för yttrande. De får hjälp med formuleringarna. I sammanfattning: De förnekar att det funnits en plan för strejken. De förnekar, att de funnits ledare, när strejken väl brutit ut. De anklagade anser också att strejk i sig inte är förbjudet och hänvisar till att det tidigare strejkats årligen vid sågverken med gott resultat. ”De hade lett till godvilliga överenskommelser om högre avlöning.” De påpekar också att ingen någonsin har förklarat dessa arbetsnedläggelser för olagliga och detsamma gällde även den stora strejken. Ingen av parterna har ansett den vara olaglig. De åtalade hävdar att de har strejkrätt. De åtalade hävdade också att om det eventuellt begåtts lagstridiga handlingar under strejken, så kan anklagelser för dessa brott enbart riktas mot dem som begått brotten och då är brottsoffren de enda rättmätiga målsägandena, inte sågverken.

För att göra en lång historia kort. Resultatet av besvärsskrivelsen till hovrätten blir, att hovrätten lämnar besvärsskrivelserna helt utan åtgärd. Hovrättens utlåtande innebar, helt uppenbart, att den ansåg att strejk är tillåtet och att de drabbade arbetsgivarna inte var målsägande, när eventuella brottsliga handlingar i samband med strejker skulle bedömas. Se där. En fördom faller som en sten! Domstolarna, åtminstone under 1800-talets senare del, stod tydligen självständiga mot den ekonomiska makten.

Under strejkenvar det tre personer, som blev mer framträdande än andra. De flesta ansåg, vad jag kan förstå, dem som ledare. Det var Boström och Backström. De var bägge medlemmar i Brödraföreningen med Waldenström som lärofader. Den som kompletterade ledartrion var Wikberg, som vad jag vet inte tillhörde någon frikyrka. Bland de häktade var tydligen två, som var ”baptistiskt sinnade.” Vad det nu innebär.

I nästa inlägg beskriver jag frikyrkornas ställning i Sundsvallsområdet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,


Låglöneländer, kasta er i väggen! Trollhättan visar vägen!

12 maj, 2012

I går satt jag, som vanligt om kvällarna och slötittade på Rapport. Till sist visade de en nyhet som stack ut. I Trollhättan har de styrande i kommunen hittat ett mycket fiffigt sätt, att klara konkurrensen från låglöneländer. Trollhättemetoden lär ha spridit sig även till andra kommuner.

Tillvägagångssättet är ytters enkelt. Kommunen införskaffar sig ett eller flera löpande band. Till de löpande banden rekryteras ett antal arbetslösa, som befinner sig i någon av statens arbetsmarknadsåtgärder. (De kan inte neka). Nu har det, ett tu tre, blivit ett arbetsmarknadsprojekt. Den ekonomiska fördelen med att utnyttja arbetslösa, är att kommunen inte behöver betala löner. Inga lönebikostnader. Inga inbetalningar till avtalspensioner. Inga semestertillägg. Men framförallt, inget fack som bråkar och de bångstyriga kan alltid hotas med indragna bidrag.

Nu är det bara att sätta igång de löpande banden! I jämn och snabb takt ska skruvkorkar testas, kapsyler till munsköljsflaskor sättas ihop och tryckknappar monteras. I slutändan packas produkterna och fraktas till en kund. T ex något medicinföretag. Inom kommunen och företagen kanske någon vill kalla det här en vinn-vinn-situation. Kommunen gör sig en rejäl hacka och företaget gör också en vinst. De som står undrande och frågar sig vad de egentligen vunnit, är de arbetslösa. Deras ”vinst” skall väl vara det en mängd besserwissrar påstår. De arbetslösa har fått lära sig att stiga upp varje morgon. En ytterligare pluseffekt är, att de får sociala kontakter där de sitter vid sitt löpande band och inte isolerar sig i sina hem och super.

När den här nyheten sprider sig runt om i världen, kommer Trollhättan att uppleva en invasion av företagare från de, numera, före detta låglöneländerna. De vill lära sig allt om den nya svenska modellen. Den kanske t o m rent av kan bli en storexportmarknad. För vilka företag runt om i världen kan konkurrera med de obefintliga lönekostnader som Trollhättan visar upp? Det räcker inte med att höja ersättningarna, utan de som arbetar vid de löpande banden skall ha avtalsenliga löner och andra kollektivavtalsbundna förmåner. Begreppet nyspråk räcker inte till, när myndigheterna kallar dem som sliter, för ”arbetslösa.” Det är fråga om ren och skär människoförakt.

När jag ändå skriver om oavlönat tvångsarbete, måste jag ge utryck för den oro jag, som facklig medlem känner, när jag tänker på valet av Karl-Petter Thorwaldsson till ny LO-ordförande. Thorwaldsson är som ABF-ordförande delansvarig för att ABF är näststörst i landet, när det gäller utnyttjandet av oavlönat tvångsarbete i verksamheten. Det tyder på en illavarslande låg facklig medvetenhet.

Västnytt, (tas bort den 18 maj), Rapport (12,59 in i sändningen)

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,


Svårare än så behöver det inte vara!

11 maj, 2012

1 maj skrev jag ett inlägg här på bloggen: ”Inte för att det hjälper, men det kan ändå vara värt ett försök!”  Jag avslutade inlägget med:

”För jag är säker på att alla skulle, med rätta, slå ifrån sig med händer och fötter, om S eller något annat parti skulle försöka sig på konststycket att på partimöten ta beslut om vilka ståndpunkter socialdemokratiska medlemmar skulle driva i olika kyrkor och samfund.  Jag vill rikta en vädjan till alla kristna syskon och troende ur alla andra trosriktningar. Vore det inte på sin plats, att ni alla, med en röst protesterade mot att partiet vill styra Svenska Kyrkan?”

I onsdags hade jag ett samtal, på Facebook, med min gode vän Anders. Samtalet gled in på frågan om partiets styrning av kyrkan. Anders konstaterade att uppslutningen inom partiet nästan var 100%-ig, när det gäller deltagandet i kyrkovalen. Kunde inte annat än bekräfta Anders förmodan. När jag svarade Anders så slogs jag av en snilleblixt.

Jag vill i all ödmjukhet föreslå följande. Alla kristna och medlemmar ur andra trossamfund, som inte är medlemmar i SvK begär ordet, när frågan om kyrkligt program eller beslut om kandidatlistor behandlas i partiorganisationen och meddelar att de på grund av jäv inte deltar i behandlingen av frågan. Motiveringen kan vara, att de inte har kompetens att avgöra hur Svenska Kyrkan i en praktik skall tolka Bibeln och den kristna traditionen. Efter inlägget lämnas möteslokalen under den tid frågan behandlas.

Metoden kan också användas av andra, som av skilda anledningar inte är medlemmar av SvK.  Även alla de av partiets medlemmar som inte kandiderar i kyrkovalen, trots att de är medlemmar kan också med fördel ansluta sig till aktionen. Aktionen bryter inte mot någon partistadga och kan därför inte leda till uteslutningshot. Att kandidera på listor är inget krav. Inte heller finns det någon arbetsplikt inskriven i stadgan. Majoriteten av partiets svenskkyrkliga medlemmar har ju praktiken tagit till sig mitt förslag. De röstar inte.

Det kan säkert kännas lite skämmigt att delta. Lite spott och spe lär väl deltagarna i aktionen få möta och kanske också en hel del fientliga kommentarer. Tro mig. Jag vet hur det kan kännas innan, men vet också om den stilla glädje, som sprider sig i kroppen, när man vågat göra något som känns rätt. I flera dagar ser man sig själv, med viss stolthet i spegeln.

Läs även andra bloggares åsikter om ,