Jag sitter här och hör hur regnet slår mot plåttaket, ser hur vinden sliter i björkarna och hur löven virvlar mot marken. Det är höst och i morgon är det dags att byta ut den vita stetsonhatten mot den svarta och sandalerna förpassas till garderoben. Många har klagat över vädret i sommar, men jag kan inte klaga. Möjligen då över att de där heta dagarna var alldeles för många.
Jag vet inte om vädret påverkat mina sommarfunderingar, men när jag nu gjort en omläsning känns de kanske lite för negativa. För innerst inne, tro det om ni vill, önskar jag det Carolina Johansson gav uttryck för i sitt blogginlägg: Han levde i barnsligt förtroende för kyrkan, det vill också jag. Den ”han” Carolina skriver om är Franciskus. Jag ska inte försöka sammanfatta Carolina Johanssons inlägg. Läs inlägget och begrunda. Det gjorde jag och kände ett personligt tilltal.
Jag försökte sammanfatta det jag kände, när jag träffade församlingens kyrkoherde efter hennes semester. ”Egentligen borde jag inte läsa Kyrkans Tidning, avstå från att låta mig påverkas av blogg- och Facebookdebatter och bara lugnt vila i församlingens gudstjänster och mässor. Delta i mässan, höra texterna, ta emot förlåtelse, delta i trosbekännelsen och motta välsignelsen. Vad mer behöver jag egentligen?
Nu är inte tanke och handling ett hos mig, utan självfallet fortsatte och fortsätter jag att utmana min nyfunna insikt och tror som den som slutat röka. ”Lite feströkning kan väl inte skada” och smyger in på en diskussionstråd i Facebook. Och vad upptäcker jag där? Jo, en intressant text skriven av Borgehammar: Stoppa plågsamma gudstjänstförsök! Om liturgireformer.
Jag läste inlägget med stort intresse. Upplevde att Borgehammar fångat mycket av min syn på delaktighet i gudstjänsten. Tänkte att det här ska jag skriva om vid något tillfälle. Allt var frid och fröjd. Jag var glad och förnöjsam tills jag kom till ett avsnitt, där Borgehammar berättar om en dopgudstjänst där kyrkans trosbekännelse var utbytt mot en dikt av Christina Lövestam:
Jag tror på en Gud, som är helig och varm
som ger kampglöd och identitet.
En helande Gud, som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.
Jag tror på en Gud, som gråter med mig
när jag gråter, så allting är gråt.
En tröstande Gud, som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten går åt.
Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför.
En skrattande Gud, som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.
En vacker dikt, men vad är det dopföräldrarna svarar ja på, när de får frågan: ”vill ni att ert barn skall döpas till denna tro och leva i församlingen i Kristi gemenskap?” Alla goda föresatser att, oavsett vad, bevara ett barnsligt förtroende för kyrkan bara ramlade av och jag är där igen.
Det var ett plågsamt gudstjänstförsök!
Läs även andra bloggares åsikter om Franciskus, Dopgudstjänst, Trosbekännelse