Lekmannafunderingar sommaren 2012 – nu är det slut på sommarfunderingar!

Jag sitter här och hör hur regnet slår mot plåttaket, ser hur vinden sliter i björkarna och hur löven virvlar mot marken. Det är höst och i morgon är det dags att byta ut den vita stetsonhatten mot den svarta och sandalerna förpassas till garderoben. Många har klagat över vädret i sommar, men jag kan inte klaga. Möjligen då över att de där heta dagarna var alldeles för många.

Jag vet inte om vädret påverkat mina sommarfunderingar, men när jag nu gjort en omläsning känns de kanske lite för negativa. För innerst inne, tro det om ni vill, önskar jag det Carolina Johansson gav uttryck för i sitt blogginlägg: Han levde i barnsligt förtroende för kyrkan, det vill också jag. Den ”han” Carolina skriver om är Franciskus. Jag ska inte försöka sammanfatta Carolina Johanssons inlägg. Läs inlägget och begrunda. Det gjorde jag och kände ett personligt tilltal.

Jag försökte sammanfatta det jag kände, när jag träffade församlingens kyrkoherde efter hennes semester. ”Egentligen borde jag inte läsa Kyrkans Tidning, avstå från att låta mig påverkas av blogg- och Facebookdebatter och bara lugnt vila i församlingens gudstjänster och mässor. Delta i mässan, höra texterna, ta emot förlåtelse, delta i trosbekännelsen och motta välsignelsen. Vad mer behöver jag egentligen?

Nu är inte tanke och handling ett hos mig, utan självfallet fortsatte och fortsätter jag att utmana min nyfunna insikt och tror som den som slutat röka. ”Lite feströkning kan väl inte skada” och smyger in på en diskussionstråd i Facebook. Och vad upptäcker jag där? Jo, en intressant text skriven av Borgehammar: Stoppa plågsamma gudstjänstförsök! Om liturgireformer.

Jag läste inlägget med stort intresse. Upplevde att Borgehammar fångat mycket av min syn på delaktighet i gudstjänsten. Tänkte att det här ska jag skriva om vid något tillfälle. Allt var frid och fröjd. Jag var glad och förnöjsam tills jag kom till ett avsnitt, där Borgehammar berättar om en dopgudstjänst där kyrkans trosbekännelse var utbytt mot en dikt av Christina Lövestam:

Jag tror på en Gud, som är helig och varm
som ger kampglöd och identitet.
En helande Gud, som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.
Jag tror på en Gud, som gråter med mig
när jag gråter, så allting är gråt.
En tröstande Gud, som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten går åt.
Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför.
En skrattande Gud, som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.

En vacker dikt, men vad är det dopföräldrarna svarar ja på, när de får frågan: ”vill ni att ert barn skall döpas till denna tro och leva i församlingen i Kristi gemenskap?” Alla goda föresatser att, oavsett vad, bevara ett barnsligt förtroende för kyrkan bara ramlade av och jag är där igen.

Det var ett plågsamt gudstjänstförsök!

Läs även andra bloggares åsikter om Franciskus, Dopgudstjänst, Trosbekännelse

Annonser

Upplysningsvis, i all ödmjukhet!

Saxat ur Hudiksvalls Tidning (HT) den 23 augusti. (Kan tyvärr inte länka till artikeln. Den finns bara i e-tidningen och kräver en prenumeration)

”I Karesuando är nästan 93 procent av invånarna medlemmar i Svenska Kyrkan, den största andelen i Sverige. Bjuråker-Norrbo församling leder medlemsligan i norra Hälsingland och ligger också i länets toppskikt med 86,7.”

– – – –

”Församlingen väckte uppmärksamhet i det senaste kyrkovalet, Då Kyrkans framtid otippat tog två tredjedelar av rösterna, och därmed tio mandat i kyrkofullmäktige. Valdeltagandet var också det högsta bland församlingarna i Hudiksvalls och Nordanstigs kommuner.

Bjuråker-Norrbo har till och från legat längst fram i antalet kollektkronor per invånare. I fjol gav de som bor i Bjuråker och Norrbo i snitt 38 kronor och sju öre var i insamlade medel, mest i norra Hälsingland.”

– – –

Kh Lena Funge: ”Vi har till exempel en stor kör, 40 personer och där är det många medelålders. Vi har en bibelstudiegrupp varannan vecka varje vinter, och det är rätta många som med i den. Och vi har ett intresserat och aktivt kyrkoråd.”

Jag vill bara tillägga, att f o m januari 2012 är Bjuråker-Norrbo församling en församling för fred i samarbete med Kristna fredsrörelsen.

Lekmannafunderingar sommaren 2012 – är jag verkligen kyrkopolitiker?

Den 19 juli skrev Carina Etander Rimborg i Posks valblogg ett blogginlägg ”Det var det här med partiernas inblandning.” I inlägget fanns en mening som gjorde mig och fortfarande gör mig brydd. Etander Rimborg skrev: ”Självklart är varje kyrkopolitiker politisk – det vill säga tar demokratiska beslut.” Vad är det meningen vill beskriva? Vilka är kyrkopolitiker? Jag är ersättare i fullmäktige i Bjuråker-Norrbo församling. Innebär det, att jag är kyrkopolitiker? Vid de få sammanträden i fullmäktige jag blir kallad till, beslutas det om att godkänna församlingens bokslut, beslutas om ansvarsfrihet, godkänna budget och förslag till församlingsinstruktion. Ofta får jag hoppa in och ersätta någon frånvarande ledamot och deltar då också i besluten. Besluten i fullmäktige tas i demokratisk ordning. Majoritetens mening blir också beslutet. Är det innehållet i besluten, som gör besluten till politiska beslut eller är det de demokratiska formerna för besluten?

Om nu våra demokratiskt fattade beslut, om församlingens bokslut, gör mig till kyrkopolitiker och besluten till politiska beslut. Då ställer jag mig frågan. Är förtroendevalda i våra frikyrkor också kyrkopolitiker? Om inte? Varför då? Tar de inte demokratiska beslut? Det skulle vara intressant om någon kunde berätta, om förtroendevalda i Evangelisk-Lutherska kyrkor globalt, också har självbilden av att vara kyrkopolitiker.

Kyrkorådet i Bjuråker-Norrbo församling har tagit det mycket lovvärda beslutet att församlingen, i samarbete med Kristna fredsrörelsen, skall bli en församling för fred. Om ett par veckor startar en studiecirkel i församlingen ”Jesus och ickevåld.” Trots att beslutet och studiecirkeln har en politisk dimension, innebär det inte, att vare sig kyrkorådets ledamöter och vi cirkeldeltagare, är politiker i allmänhet eller kyrkopolitiker. Kyrkan är inte någon statlig institution, trots att många, något patetiskt, jämför kyrkomötet med Sveriges riksdag. SvK bör jämföras med andra folkrörelser i landet. När jag var fackligt förtroendevald skulle jag ha blivit mycket förvånad om någon kallat mig ”facklig politiker”, trots att många av de beslut jag var med och fattade, hade politisk påverkan som mål.

Alla kyrkans nomineringsgrupper (som en nomineringsgrupp, ÖKA, vill byta namn på, till partier) skapar inga förutsättningar till enhet, utan bidrar enbart till ökad splittring. Varje grupp, som vill få sina medlemmar valda, måste förstora varje liten praktisk eller teologisk åsiktsskillnad, för att motivera att just de skall bli valda. Tacka vet jag modellen (om den inte ändrats sen jag var aktiv) inom Metall. En månad före årsmötet kallades till nomineringsmöte. Vid det mötet ägde varje medlem rätt att nominera kandidater till skilda uppdrag. På årsmötet valde medlemmarna de de ansåg lämpligast till alla uppdragen. Årsmötet valde också representanter till Verkstadsklubbens representantskap. Verkstadsklubben i sin tur hade ett nomineringsmöte före årsmötet, där kandidater nominerades. Vid årsmötet valdes en styrelsen och representanter till avdelningens representantskap. Det kan förekomma medlemsomröstning vid val av kongressombud. Handels har den modellen, men då är valen fortfarande helt personliga. Trots att det givetvis förekommer fraktioner och grupperingar, så är de för det mesta informella och påverkar valresultatet indirekt. Modellen skulle passa, som hand i handske, Svenska Kyrkan. Modellen skulle också innebära, att församlingen blir den reella basen i kyrkan och inte bara i högtidstalen. Finns det någon nomineringsgrupp som verkar i min föreslagna riktning? Den nomineringsgruppen skulle jag kunna tänka mig att rösta på.

En ytterligare vinst med modellen vore, att SvK skulle slippa finansiera nomineringsgrupper och deras verksamhet. SvK skulle som Metall utbilda sina förtroendevalda från nyvalda till mer avancerade fortbildningar. Utbildningarna var anpassade till skilda förtroendeuppdrag, men också mer allmänna och generella. Jag vet eftersom jag gått de flesta stegen på Metalls kursgård Skåvsjöholm. Metall har en egen studieorganisation på alla nivåer och ett samarbete med ABF för breda medlemsutbildningar från vilka nya förtroendevalda kan rekryteras. Metall behöver inte vara beroende av att någon annan utbildar dess egna medlemmar. Det finns goda modeller för kyrkan att plagiera, om bara viljan och modet finns.

Tankarna ovan är inte nya. Den 14 mars i år skrev jag om att inte vara valbar till förtroendeuppdrag i kyrkan. (här)

Lekmannafunderingar sommaren 2012 – kyrkans tro och min

Inte bara nu i sommar, utan även långt före, har jag känt en allt större frustration över hur övergiven av kyrkan jag, som en del av lekfolket, ofta känner mig. Jag har under en längre tid ofta muttrat, att jag inte vill komma till kyrkan med mina eventuella tvivel och mötas av, att en präst glatt säger: ”Kan du tänka dig, så känner jag också.” Jag frågar mig ofta, när jag läser KT, följer diskussionstrådar i Facebook, enskilda prästers blogginlägg eller debattinlägg i olika tidningar och intervjuer med kyrkans företrädare, har kyrkan någon gemensam tro överhuvudtaget, som den förmedlar till oss medlemmar i kyrkan?

Ett stående argumentet för tvivlet, som kyrkan och många av dess företrädare sprider är rädslan att vara exkluderande. Det mesta, som kyrkan stått för under århundraden anses i dag utestänga människor från den kristna tron. Vi talar t ex tydligen för mycket om synd och förlåtelse i våra gudstjänster, vilket sägs leda till att vi utestänger människor som skräms av sådant prat. Det är därför det föreslås, att syndabekännelsen enbart skall vara obligatorisk vid högmässa. Vilket i sin tur måste innebära att förlåtelsen också måste utelämnas. Människorna skulle väl storögt fundera över varför prästen talar om förlåtelse för synder ingen begått.

Kyrkan är också farligt ute, enligt många, om vi fortsätter att hävda, att vi anser den kristna tron för sann. Det utesluter alla människor som är anhängare av andra religioner. Vilket lär försvåra dialogen med företrädare för andra religioner. Stockholm stift företräder aktivt, som jag förstår det, en sådan ståndpunkt när det gäller förutsättningarna för dialogen. Den öppenheten gäller inte, vad jag förstått av debatten, internt i kyrkan eller företrädare för andra kristna kyrkor. Jag kan inte påminna mig, att jag någonsin mött någon medlem av andra religioner, som känt sig exkluderade eller kränkta av den kristna förkunnelsen, men vad vet väl jag, Stockholm stift har väl andra erfarenheter än jag. Men lite förundrad är jag nog ändå över, att dialogens förutsättning skulle vara, att vi ger avkall på vår tro. Än mer brydd blir jag över antydningarna, att jag inte skulle vara trygg i min tro, när jag ifrågasätter grunden för dialogen. Visst, jag är otrygg, men inte i min tro, utan mer över kyrkans tro.

Orsaken till behovet av förändringar sägs vara den moderna människans eller människors i allmänhet oförmåga att till sig gamla läroteser.  Efter vad jag förstått tillhör jag inte gruppen ”moderna människor.” Trots att det, enligt mitt sätt att förstå, är mycket märkligt att hänvisa till vad människor anser (jag skrev ett inlägg om det här) har jag ändå blivit mer förvånad över det ofta förekommande hänvisningarna till Luther. De som ifrågasätter grundläggande trosuppfattningar, anser sig tydligen stå i en Luthersk tradition. I vår församling, Bjuråker-Norrbo, studerade en grupp Luther under flera terminer. Studierna avslutades med en resa i Luthers fotspår. Jag vågar påstå, utan betänkligheter, att det Luther önskade var en reformation av kyrkan, bort från en förnedrande degenerering och förflackning. Inte vid något tillfälle ifrågasatte Luther, vilket dagens ”reformatorer” gör, det Bibeln lärde eller trosbekännelser, som beskrev vem Gud är. (Så långt nu mänsklig förmåga och förstånd räcker att beskriva det obeskrivliga.)

Jag vet vilka teser mot förfallet i Svenska Kyrkan jag skulle spika upp på porten till Domkyrkan i Uppsala om jag var yngre, kunnigare och framförallt modigare. Rubriken till teserna skulle vara den urgamla och enkla trosbekännelsen – Kristus är Herre! Det är sanning oavsett om någon tror det eller inte och borde vara grunden för hela kyrkan. Även partiföreträdarna i Kyrkomötet.

Ett tidigare blogginlägg i ämnet.

Lekmannafunderingar sommaren 2012 – när förhöstmörkret faller

Bäst som jag satt här vid datorn och försökte sätta ord på en sommarfundering om att hoten mot Svenska Kyrkan kommer inifrån, fick jag genom Kristen opinion tips om en intervju med KG Hammar i Sydsvenskan.

Under de dryga 20 år jag varit kristen har två frågor dominerat när vänner och andra undrat: ”Tror du på jungfrufödelsen? Anser du att Jesus gick på vattnet?” Visst har jag fått besvara många andra frågor också, men just jungfrufödelsen och att Jesus gick på vattnet utmanar människors upplevelse av sunt förnuft och det naturvetenskapligt möjliga, att det överskuggar allt annat som Bibeln beskriver. Jag vet inte hur många gånger jag svarat, möjligen för att jag upplever det svårt att förnuftsmässigt förklara fenomenen: ”Eftersom jag tror på, eller rättare sagt, är övertygad om det oerhörda, att Gud blev människa, då är, för mig, frågor om tron på jungfrufödsel eller gående på vattnet baggisar.” Jag är medveten om att svaret kan upplevas som raljerande, men tro mig, ofta leder det till mycket fruktbara samtal om kristen tro.

När jag läste intervjun med KG Hammar, så kändes det lite lustigt, att Hammar exempflierar sitt resonemang om metaforer med just berättelsen om hur Jesus gick på vattnet. Han lär nog oftare än jag mött frågorna. Men exemplet blir ändå lite vanskligt, enligt mitt tycke när Hammar säger:

”Jo, ta det här med att Jesus gick på vattnet. Poängen är inte att Jesus gick på vattnet. Tron ska inte rikta sig mot att Jesus gick på vattnet. Då blir det ju en historisk, inte en existentiell, tro. Då blir det ett försanthållande av att något skedde för tvåtusen år sedan. Det har ju ingenting med tro att göra. Tro är tillit i dag, i nuet. Poängen är istället: Varför har denna berättelse berättats? Varför för vi den vidare? Och då är vi tillbaka vid den afrikanska kvinnan som tar ett steg framåt och säger: ”metaphor”.”

Jag förstår inte varför ett försanthållande, oavsett ålder på händelsen, skulle innebära bristande tillit i nuet. Jag tror att Hammar skapar en falsk motsättning. Jag har läst många skilda tolkningar på berättelsen, men den tolkning jag bär med mig är Bonhoeffers i ”Efterföljelse.” Där visar han varför händelsen berättas och varför berättelsen förs vidare. Bonhoeffer skriver, som jag förstår det, om en verklig händelse, men det som gör att lärjungarna minns den är den kunskap händelsen bidrog till. Möjligen efter korsfästelsen, uppståndelsen och himmelsfärden. Så här skriver Bonhoeffer:

”Petrus vet att han inte kan gå ut ur båten på eget initiativ. Det första steget skulle betyda hans undergång. Därför ropar han: ‘Säg åt mig att komma till dig på vattnet’, och Kristus svarar: ‘Kom.’ Kristus måste alltså kalla på honom. Endast på hans ord kan Petrus ta steget. Detta rop är hans nåd som kallar Petrus ur döden in i lydnadens nya liv. Nu däremot, när Kristus har kallat, måste Petrus stiga ur båten för att komma till Kristus. Detta första steg i lydnad visar sig alltså vara uttryck för tron på Kristi ord. Men om vi av detta skulle dra slutsatsen att det första steget inte är nödvändigt, eftersom tron redan finns där, skulle vi komplett ha missförstått vad tron är för något. Tvärtom måste vi våga hålla fast vid att steget i lydnad är nödvändigt att ta, innan man kan tro. Den som inte lyder kan inte tro.”

När vi så här två tusen år efteråt funderar över händelsen och vad vi kan tänkas kunna lära av berättelsen, är det inte orimligt att vi inser, som en metafor, att vi också sitter i en båt på ett stormande hav och Jesus kallar oss med sitt uppfodrande ”Kom!”och vi inser att vi inte kan säga: ”Jesus, vi tror, men vi avstår.” Men som sagt, det står inte i någon motsättning till att hålla ursprungsberättelsen för sann.

Jag säger som jag skrev i inledningen, om jag nu anser det vara en oomkullrunkelig sanning, att Gud blev människa, dog, uppstod och for till himlen, då är väl inte berättelsen om Petrus och Jesus på ett stormigt hav mer osannolik. Om det nu inte är så, att jag i min trosnit inte vill se inkarnationen som en metafor.

Nu blev det för långt och jag måste sova så jag kan fortsätta med mitt avbrutna försök att hitta ord på mina funderingar om hoten mot SvK.

Lekmannafunderingar sommaren 2012 – män i blå kavajer

Jag har ägnat mycket tid åt att följa diskussionstrådar i ”Diskussionsgrupp om kyrkohandboksförslaget” på Facebook. Många inlägg har jag läst och mycket tid har det tagit. Tiden har inte varit bortkastad. Jag har fått nya insikter, men också fått bekräftelse på tidigare uppfattningar. Jag upplever också, utan att ha gjort någon karläggning av diskussionsgruppens skribenter, att gruppens diskussioner domineras av präster. Vilket inte på något sätt är förvånande eller i sig innebär förminskad kvalité på diskussionerna.

Däremot har jag slagits av den något märkliga förkärleken, bland utbildade teologer och präster, att hänvisa till sig själva, när de uttalar sig i teologiska frågor. De verkar dra sig för att bevisa sina ståndpunkter med hänvisningar till Bibeln eller den tradition i vilken Bibeln ingår. Jag får också en känsla av, att många präster inte ens för allt smör i Småland, vill hänvisa till Bibeln av rädsla att bli kallade fundamentalister. Det känns tydligen lättare och mindre riskfyllt, att gömma sig bakom allmänt ideologiskt argumenterande. En sådan strategi bortser från eller blundar för det faktum att kristenheten har en grund att stå på. Ett sanningskriterium om man så vill och det är Bibeln och alla de kyrkomöten (och då menar jag inte Svenska Kyrkans kyrkomöten) som slagit fast de ramar inom vilken kristenheten skall verka, för att kunna kalla sig en kristen kyrka. Efter vad jag som fåkunnig lekman förstår, så är Svenska Kyrkans bekännelseskrifter väl förankrade i den traditionen.

Jag har också slagits av, när jag följt diskussionerna på FB-gruppen, hur frånvarande jag som aktiv lekman är i diskussionerna. Jag får ofta intrycket av att kyrkans präster är mer intresserade av vad människor utanför kyrkan anser, än att fråga oss som träget deltar i kyrkans gudstjänster och mässor. Efter ett antal år, med ett regelbundet gudstjänstliv lär vi oss, och vad bättre är, också förstå och tolka en hel del av både Bibelns budskap och vad kyrkan lär. Ändå får jag känslan av att många av kyrkans präster, likt ett antal av nomineringsgrupperna i kyrkan ser oss ”bänknötare” som ett hot, som bör hållas kort.

Ett litet exempel på vad jag menar. Inför Heliga trefaldighetsdag skrev prästen Camilla Lif en Eftertankeartikel KT. I artikeln beskriver Lif hur hon upplever att talet om treenigheten stelnat till en rutin. Vid ett kyrkkaffe efter en högmässa frågar en man i blå kavaj vad treenigheten egentligen betyder. Camilla Lif inser att hon inte klarar av att svara. Hon kan inte heller svara på frågan varför inte 4, 5 eller 100? Camilla Lif ger upp och ber den okände mannen i blå kavaj ringa och boka tid för ett samtal. (Vad jag förstår av artikeln har inte mannen i blå kavaj kontaktat Camilla Lif). Artikeln fortsätter med funderingar om hur lång tid det förflutit sen dogmen beslutades och då är det väl rimligt att männniskors syn på Gud och treenigheten förändrats. Lif ger inte något bärande exempel, annat än tidsaspekten och människors uppfattning, att det är dags att förkasta/ändra/utveckla dogmen om treenigheten.

I artikeln beklagar sig Lif, att det i Bibeln inte finns en utvecklad lära om treenigheten. Jag anser det vara en aning anmärkningsvärt att en präst i Svenska Kyrkan inte redovisar hur de kyrkomöten som fastställde läran om treenigheten resonerade. Där torde väl en hel del svar hittas. Våra trosbekännelser ger också viktiga ledtrådar till hur treenigheten kan förklaras. Egentligen är det märkligt, att en man i blå kavaj, som Lif inte ens frågar vad han heter, tydligen verkar ha svar på de frågor som Camilla Lif inte kan svara på. Jag vill rekommendera Camilla Lif att samla de trogna gudstjänstdeltagarna och kyrkvärdar till ett samtal. Jag är övertygad om att ett sådant samtal skulle vara till stor hjälp. För vi får inte glömma, att det aktiva kyrkfolket är trons starka försvarare. För vi möter också, inte bara män i blå kavajer, människor med varierande klädsel som ställer frågor och vi svarar. Utnyttja den kraften och erfarenheten!

Till sist. Camilla Lif frågar i artikeln, var kommer människan in i bilden? Jag har inget eget svar, men jag lånar en bild som jag hittat i Brian D. McLarens bok ”En generös radikalitet.”  McLaren skriver att den tidiga kyrkans ledare beskrev treenigheten som en dans: ” Treenigheten var en evig dans i vilken Fadern, Sonen och Anden delade sin ömsesidiga kärlek, ära, lycka, glädje och respekt. Mot denna bakgrund betyder Guds skapelseakt att Gud bjuder fler och fler varelser till den eviga glädjedansen. Synd innebär att människor går ut ur dansen, förstör dess skönhet och rytm, att de krockar och tacklas och trampar varandra på fötterna i stället för att röra sig med grace, rytm och vördnad. Sedan inträder Gud, genom Jesus, i skapelsen för att återställa rytmen och skönheten igen.”