Lekmannafunderingar sommaren 2012 – män i blå kavajer

Jag har ägnat mycket tid åt att följa diskussionstrådar i ”Diskussionsgrupp om kyrkohandboksförslaget” på Facebook. Många inlägg har jag läst och mycket tid har det tagit. Tiden har inte varit bortkastad. Jag har fått nya insikter, men också fått bekräftelse på tidigare uppfattningar. Jag upplever också, utan att ha gjort någon karläggning av diskussionsgruppens skribenter, att gruppens diskussioner domineras av präster. Vilket inte på något sätt är förvånande eller i sig innebär förminskad kvalité på diskussionerna.

Däremot har jag slagits av den något märkliga förkärleken, bland utbildade teologer och präster, att hänvisa till sig själva, när de uttalar sig i teologiska frågor. De verkar dra sig för att bevisa sina ståndpunkter med hänvisningar till Bibeln eller den tradition i vilken Bibeln ingår. Jag får också en känsla av, att många präster inte ens för allt smör i Småland, vill hänvisa till Bibeln av rädsla att bli kallade fundamentalister. Det känns tydligen lättare och mindre riskfyllt, att gömma sig bakom allmänt ideologiskt argumenterande. En sådan strategi bortser från eller blundar för det faktum att kristenheten har en grund att stå på. Ett sanningskriterium om man så vill och det är Bibeln och alla de kyrkomöten (och då menar jag inte Svenska Kyrkans kyrkomöten) som slagit fast de ramar inom vilken kristenheten skall verka, för att kunna kalla sig en kristen kyrka. Efter vad jag som fåkunnig lekman förstår, så är Svenska Kyrkans bekännelseskrifter väl förankrade i den traditionen.

Jag har också slagits av, när jag följt diskussionerna på FB-gruppen, hur frånvarande jag som aktiv lekman är i diskussionerna. Jag får ofta intrycket av att kyrkans präster är mer intresserade av vad människor utanför kyrkan anser, än att fråga oss som träget deltar i kyrkans gudstjänster och mässor. Efter ett antal år, med ett regelbundet gudstjänstliv lär vi oss, och vad bättre är, också förstå och tolka en hel del av både Bibelns budskap och vad kyrkan lär. Ändå får jag känslan av att många av kyrkans präster, likt ett antal av nomineringsgrupperna i kyrkan ser oss ”bänknötare” som ett hot, som bör hållas kort.

Ett litet exempel på vad jag menar. Inför Heliga trefaldighetsdag skrev prästen Camilla Lif en Eftertankeartikel KT. I artikeln beskriver Lif hur hon upplever att talet om treenigheten stelnat till en rutin. Vid ett kyrkkaffe efter en högmässa frågar en man i blå kavaj vad treenigheten egentligen betyder. Camilla Lif inser att hon inte klarar av att svara. Hon kan inte heller svara på frågan varför inte 4, 5 eller 100? Camilla Lif ger upp och ber den okände mannen i blå kavaj ringa och boka tid för ett samtal. (Vad jag förstår av artikeln har inte mannen i blå kavaj kontaktat Camilla Lif). Artikeln fortsätter med funderingar om hur lång tid det förflutit sen dogmen beslutades och då är det väl rimligt att männniskors syn på Gud och treenigheten förändrats. Lif ger inte något bärande exempel, annat än tidsaspekten och människors uppfattning, att det är dags att förkasta/ändra/utveckla dogmen om treenigheten.

I artikeln beklagar sig Lif, att det i Bibeln inte finns en utvecklad lära om treenigheten. Jag anser det vara en aning anmärkningsvärt att en präst i Svenska Kyrkan inte redovisar hur de kyrkomöten som fastställde läran om treenigheten resonerade. Där torde väl en hel del svar hittas. Våra trosbekännelser ger också viktiga ledtrådar till hur treenigheten kan förklaras. Egentligen är det märkligt, att en man i blå kavaj, som Lif inte ens frågar vad han heter, tydligen verkar ha svar på de frågor som Camilla Lif inte kan svara på. Jag vill rekommendera Camilla Lif att samla de trogna gudstjänstdeltagarna och kyrkvärdar till ett samtal. Jag är övertygad om att ett sådant samtal skulle vara till stor hjälp. För vi får inte glömma, att det aktiva kyrkfolket är trons starka försvarare. För vi möter också, inte bara män i blå kavajer, människor med varierande klädsel som ställer frågor och vi svarar. Utnyttja den kraften och erfarenheten!

Till sist. Camilla Lif frågar i artikeln, var kommer människan in i bilden? Jag har inget eget svar, men jag lånar en bild som jag hittat i Brian D. McLarens bok ”En generös radikalitet.”  McLaren skriver att den tidiga kyrkans ledare beskrev treenigheten som en dans: ” Treenigheten var en evig dans i vilken Fadern, Sonen och Anden delade sin ömsesidiga kärlek, ära, lycka, glädje och respekt. Mot denna bakgrund betyder Guds skapelseakt att Gud bjuder fler och fler varelser till den eviga glädjedansen. Synd innebär att människor går ut ur dansen, förstör dess skönhet och rytm, att de krockar och tacklas och trampar varandra på fötterna i stället för att röra sig med grace, rytm och vördnad. Sedan inträder Gud, genom Jesus, i skapelsen för att återställa rytmen och skönheten igen.”

Annonser

11 Responses to Lekmannafunderingar sommaren 2012 – män i blå kavajer

  1. Gunnel skriver:

    Tack, Leo, för denna välmatade artikel! Den är långt mer än en spontan Blogg och borde komma in i Svenska Kyrkans tidning. Det är kusligt att ledare för Kyrkan inte kan bibelns sammanlagda lära! Detta har visat sig i debatter om kristen tro, som SKU startade år 1999 men stängde år 2004.

  2. LeoH skriver:

    Tack Gunnel! Du är som vanligt alldeles för vänlig.:-)

  3. Anders Stenström skriver:

    Mycket fint citat! Och apropå resten av det du skriver rekommenderar jag även _Creed or Chaos?_ av Dorothy Sayers, hela samlingen och här särskilt essän med samma rubrik. (Diakonistyrelsens förlag gav 1951 ut boken i svensk översättning av Daniel Andreae, _Tro eller kaos_, men jag har i svensk kontext knappt sett några referenser till vare sig original eller översättning, så nu viftar jag med ‘Gillar’-flaggan.)

  4. LeoH skriver:

    Får väl leta på bokbörsen efter boken du rekommenderar. Antikvariat är ständigt till stor glädje.

  5. Judith skriver:

    Tack för en väldigt välskriven, tankeväckande och tänkvärd text!

  6. LeoH skriver:

    Tack, Judith!

  7. Här formulerar du något för mig. Bra så. Tack.

  8. Kristina Grahn skriver:

    Jag tänker att Lif plötsligt ställdes inför en egen ombearbetning av kunskap. Att hon antagligen är väl inläst på kyrkofäderna – det ingår i utbildningen – men det ingår också i utbildningen att vara kritiskt tänkande. Den fråga som jag tänker att hon kanske plötsligt ställs inför – är : Vilken tyngd har egentligen kyrkofädernas koncilier och dogmatiska trosbekännelse? Dessa dogmer är inte helt självklart förankrade i Bibeltexter. Exempelvis vid konciliet 1054 då det fastslogs att Helig Ande utgår från både Gud och Jesus. Vilket splittrade kyrkan och gjorde att den ortodoxa grenen lämnade den katolska. (Hoppas jag skriver rätt nu – borde kanske öppna böckerna för att dubbelkolla – men poängen i mitt resonemang är inte faktakunskapens korekthet – utan om dessa dogmer är viktiga?) Jag tänker att Lif vågar visa sig sårbar i sitt sökande efter det som går djupare, bortom dogmerna och bortom rätt och fel tänkande. Så hugg inte på blottad strupe! Låt frågorna leva! Jesus frågade INGEN om han eller hon hade rätt trosbekännelse. Han sa: ”Följ mig”.

  9. LeoH skriver:

    Kristina, jag har inga problem med att vare sig lekfolk eller präster för en teologisk diskussion eller tvivlar på formulerade sanningar. Jag tog fasta på den berättelse Lif själv beskrev. En, vad jag förstår, helt obekant man ställer en fråga till Lif i en viktig trosfråga, vid ett kyrkkaffe. Då bör hon som präst svarat mannen vad kyrkan tror. Sen gömmer hon sig bakom den okände mannen med sina tvivel. Jag har upplevt fenomenet alltför ofta, vilket också framgår av vad jag skrev tidigare i inlägget.

    Jag upplever nog att dogmen om treenigheten är viktig bl. a för att den beskriver Jesus sanna guddomlighet. Utan treenigheten förminskas inkarnationen. Men nu var, som sagt, inte försvaret av dogmen huvudsysftet med mitt inlägg.

  10. Elisabeth Widstrand skriver:

    Många tycks omfatta idén om treenigheten – vi är många som inte ”tror”på den alls! Gud kan inte förblandas/förväxlas med sin Son, har inte nedstigit o låtit sig födas i en krubba(så urkorkat!)utan fastmer SÄNT sin Son, som det faktiskt står skrivet!

  11. LeoH skriver:

    Elisabeth, jag konstaterar att vi är oeniga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: