Lekmannafunderingar sommaren 2012 – nu är det slut på sommarfunderingar!

Jag sitter här och hör hur regnet slår mot plåttaket, ser hur vinden sliter i björkarna och hur löven virvlar mot marken. Det är höst och i morgon är det dags att byta ut den vita stetsonhatten mot den svarta och sandalerna förpassas till garderoben. Många har klagat över vädret i sommar, men jag kan inte klaga. Möjligen då över att de där heta dagarna var alldeles för många.

Jag vet inte om vädret påverkat mina sommarfunderingar, men när jag nu gjort en omläsning känns de kanske lite för negativa. För innerst inne, tro det om ni vill, önskar jag det Carolina Johansson gav uttryck för i sitt blogginlägg: Han levde i barnsligt förtroende för kyrkan, det vill också jag. Den ”han” Carolina skriver om är Franciskus. Jag ska inte försöka sammanfatta Carolina Johanssons inlägg. Läs inlägget och begrunda. Det gjorde jag och kände ett personligt tilltal.

Jag försökte sammanfatta det jag kände, när jag träffade församlingens kyrkoherde efter hennes semester. ”Egentligen borde jag inte läsa Kyrkans Tidning, avstå från att låta mig påverkas av blogg- och Facebookdebatter och bara lugnt vila i församlingens gudstjänster och mässor. Delta i mässan, höra texterna, ta emot förlåtelse, delta i trosbekännelsen och motta välsignelsen. Vad mer behöver jag egentligen?

Nu är inte tanke och handling ett hos mig, utan självfallet fortsatte och fortsätter jag att utmana min nyfunna insikt och tror som den som slutat röka. ”Lite feströkning kan väl inte skada” och smyger in på en diskussionstråd i Facebook. Och vad upptäcker jag där? Jo, en intressant text skriven av Borgehammar: Stoppa plågsamma gudstjänstförsök! Om liturgireformer.

Jag läste inlägget med stort intresse. Upplevde att Borgehammar fångat mycket av min syn på delaktighet i gudstjänsten. Tänkte att det här ska jag skriva om vid något tillfälle. Allt var frid och fröjd. Jag var glad och förnöjsam tills jag kom till ett avsnitt, där Borgehammar berättar om en dopgudstjänst där kyrkans trosbekännelse var utbytt mot en dikt av Christina Lövestam:

Jag tror på en Gud, som är helig och varm
som ger kampglöd och identitet.
En helande Gud, som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.
Jag tror på en Gud, som gråter med mig
när jag gråter, så allting är gråt.
En tröstande Gud, som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten går åt.
Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför.
En skrattande Gud, som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.

En vacker dikt, men vad är det dopföräldrarna svarar ja på, när de får frågan: ”vill ni att ert barn skall döpas till denna tro och leva i församlingen i Kristi gemenskap?” Alla goda föresatser att, oavsett vad, bevara ett barnsligt förtroende för kyrkan bara ramlade av och jag är där igen.

Det var ett plågsamt gudstjänstförsök!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

4 Responses to Lekmannafunderingar sommaren 2012 – nu är det slut på sommarfunderingar!

  1. Gunvor Vennberg skriver:

    Vad roligt att du kan prata med din kyrkoherde om saken! Då är hoppet visst inte ute! Det kunde vara värre! Men barnsligt förtroende som Fransiscus kan man bara ha för en Kyrka som är mor. Denna moder är knappast begränsad till Svenska kyrkan, och finns inte att finna i våra jordiska organisationsbyggen i första hand. Hon återfinns snarare där Gud kommer till oss i de heligas gemenskap, i ordet och i Sakramenten. Kanske genom en kyrkoherde om man är ett lyckligt ”får”. Annars genom en profetisk röst (på nätet?) som varnar en för vargen i fårakläder… DEN Kyrkan kan man ha barnsligt förtroende för. En mor som tröstar, utan att invagga en i falsk trygghet, eftersom hon också förutser och varnar för farorna! En Kyrka som dödsrikets portar aldrig kommer ha makt över enligt Guds löfte.

    En nationell kyrkostruktur med sekulärinspirerade politiker vid rodret och biskopar utan egentlig makt över läran, den skulle hon nog däremot varna en för att ha alltför stor barnslig tillit till!

  2. Gunnel skriver:

    Tack LeoH! Nu skall det bli av att du kommer med på min länklista (tack vare Sofia). Jag hade just skrivit om Svenska Kyrkans trosbekännelse i min Blogg.

  3. LeoH skriver:

    Du har helt rätt. Gunvor. Det är roligt att finnas i en församling där det går att ta upp frågor och svårigheter på ett naturligt och öppet sätt. Jag upplevde det som en Guds gåva, när jag flyttade från Västerås till Bjuråker för snart 13 år sedan. Redan vid det första kyrkkaffet andra dagen i församlingen kände jag, att här hör jag hemma.

    Din beskrivning av var kyrkan finns kan jag ta till mig och det är väl ändå det som gör att jag inte söker mig till någon annan kyrka, trots att jag känner mig frestad.

  4. LeoH skriver:

    Tack Gunnel! Jag har läst ditt blogginlägg om trosbekännelsen i SvK. Får se om jag klarar av att göra en vettig kommentar, de närmsta dagarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: