Tro det eller ej, jag kan vara glad och förnöjsam också!

Jag har känslan av, att de som följer min blogg Tankar i natten, säkert upplever att jag för det mesta är arg på någon eller något. När jag häromdagen skulle sammanfatta vad som kännetecknar min blogg, så kom orden av sig självt. Gnäll och gnöl och gammelmansmelankoli. Självklart inser jag, att det inte är vare sig nyttigt eller konstruktivt, att ständigt vara ilsken eller djupt sorgsen, oavsett hur berättigade känslorna än är. Jag och andra med mig behöver tillfällen där känslorna av ilska, frustration, vrede får ge vika. Jag för min del klarar inte av det på egen hand, utan jag behöver hjälp och jag har hittat den hjälpen.

I vår församling har vi två kyrkor. En i Bjuråker, tio minuters promenad bort och en i Norrbo ca 10 minuters bilfärd bort. Så där tio minuter i 11 varje söndag öppnar jag kyrkporten, i dag var det i Norrbo kyrka, tar av mig hatten, hälsar altaret med en lätt bugning och gör korstecknet. I det ögonblicket försvinner alla negativa känslor i ett enda slag och jag känner bara ett stort lugn. Jag hejar på kyrkväktaren, får min psalmbok med agenda och går till min plats på tredje eller fjärde bänk till vänster om mittgången. Gudstjänsten kan börja!

Jag har upptäckt, att om jag av någon anledning under en längre tid inte går till söndagens gudstjänst, då fastnar jag i destruktiva känslor, jag ser det mesta i svart. Av det skälet, försöker jag låta bli, så långt det går, att missa söndagens gudstjänster. I dag firade vi inte mässa, utan det var en gudstjänst för alla åldrar. Barn sjöng och församlingarna i Bjuråker och Norrbo delade ut barnbiblar till 6-åringar. De närvarande konfirmanderna, som fick sina barnbiblar för åtta år sedan fick nu fullstora biblar, att användas i konfirmationsundervisningen. Högtidligt och meningsfullt! Gudstjänsten avslutades med kyrkkaffe och kyrksaft.

När jag satt i bilen hem, kände jag en stor tacksamhet. En tacksamhet över att jag fortfarande har förmånen att leva och verka i en församling, där vi själva kontrollerar och planerar vår verksamhet. Där vi själva får utse våra förtroendevalda och anställa våra egna präster och framförallt, att vi får samlas, efter eget beslut, varje söndag till gudstjänst i församlingens egna kyrkor.

När jag svängde in på garageuppfarten bad jag en något egoistisk bön.

Gud, låt det förbli som det är, min tid ut!

Läs även andra bloggares åsikter om Bjuråker-Norrbo församling, Bjuråkers kyrka, Norrbo kyrka, Barnbiblar,

Känner stor ilska, men också djup sorg

Ibland är det inte någon tröst, att kunna konstatera, att det blev som man befarat. Kyrkans tidning (KT) skriver att det nu är helt klart att förslaget till ny struktur för Svenska Kyrkan kommer att antas av det kommande Kyrkomötet i november. KT skriver att organisationsutskottet i stor enighet ställt sig bakom förslaget. Enbart två reservationer. En av reservanterna önskade tydligen ett permanent undantag för Göteborg. Den andra reservanten vill att församlingsråden ska väljas i direkta val, inte bara pastoratens fullmäktige och kyrkofullmäktige i dagens enförsamlingspastorat. Jag förstår att organisationsutskottet sagt nej till tanken att församlingsråden skall väljas i direkta val. Det finns mycket att säga om det kommande beslutet, men jag lämnar ordet till Judith Fagrell som i en bloggpost förklarar varför strukturutredningens förslag inte är teologiskt hållbar.

Jag kan inte tillföra så mycket, men vill ändå göra ett par små anmärkningar i marginalen. Det sägs att församlingarna skall vara delaktiga i att föreslå kandidater till församlingsråden, men det är pastoraten, som i slutändan utser ledamöterna i församlingsråden. Det här förslaget kan inte ens ses som ett demokratiskt fikonlöv. De nomineringsgrupper som dominerar pastoraten efter valen, ser säkert till att de har sympatisörer vid alla nomineringsmöten ute i församlingarna, med uppgiften att föreslå kandidater. Sen är det bara för pastoratens valberedningar, efter lite kattrakande, att se till att församlingsråden speglar majoriteten i pastoraten.

När Torgny Larsson, ordförande i organisationsutskottet säger: ”Vi vill ju stärka församlingarnas ställning. Det var ju avsikten, även med kyrka-statreformen.  Så blev det inte. Mer än1 000 församlingar har försvunnit. Vi vill sätta stopp för det.” Det låter sig ju sägas, men nyordningen är så fiffigt utformad att en församling kan självdö, utan att det syns i statistiken. Kyrkoråd i pastoraten delegerar inga uppgifter till församlingsrådet. Församlingen finns kvar, men har ingen verksamhet. Fiffigt, ingen församling har försvunnit, men dött i tysthet!

Jag ansluter mig helhjärtat Judith Fagrells sammanfattning:

”Strukturutredningens förslag är konstgjord andning på en organisation som redan är död. Som jag ser det så verkar förslaget syfta mer till att hålla liv i organisationen än att blåsa liv i kyrkan.”

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Kyrkan, Kyrkomötet 2012, Organisationsutskottet, Strukturutredningen

Fick skatterådgivning med posten. Inte från banken, men från Svenska Kyrkan!

Häromdagen låg det i min brevlåda ett tackbrev från Svenska Kyrkans internationella arbete. Med tackbrevet låg också en liten tidning, ”Göra skillnad – om kvinnors försörjning och barns hälsa.” Efter att ha läst tidningen inser jag att jag bör sluta, att sprida gåvor lite planlöst till höger och vänster. Nej, jag bör samla mitt givande till färre mottagare och också ge minst 200 kronor varje gång.

Så här lyder rådet: ”Ett enkelt sätt att få skattereduktion är att bli månadsgivare och ge minst 200 kronor per månad. Då ger du 2400 kronor per år till det internationella arbetet, men det kostar dig endast 1800 kronor efter 25 procents skattereduktion.” Det sägs inget i informationen, om jag räknas som givare till 2400 kronor eller enbart till den reella ”kostnaden” på 1800 kronor.

Det står inte heller något i informationen från vilket konto i statsbudgeten min skattereduktion på 600 kronor kommer från. Jag tror inte att det är någon vild gissning när jag säger, att budgeten för nya JAS-plan inte kommer att belastas av skattereduktionen. Jag tackar för rådet till skatteplanering, men jag måste ändå, vänligt men bestämt, neka till att följa rådet. Jag fortsätter med mitt, kanske i mångas ögon, något bohemiska givande. Det jag har gett, har jag gett och anser det inte rätt, att tvinga skattekollektivet att delfinansiera mina prioriteringar. Hur lovvärda de än är mina ögon.

Den 20 december 2011 skrev jag ett inlägg i ämnet: En teologisk omtolkning.

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Kyrkan, Skattereduktion,

Några extra utskottsplatser kan vara värt lite fjäskigt kryperi!

Jag har med stort intresse botaniserat bland motionerna till Kyrkomötet. Mitt intresse handlar mycket om, vilka de olika motionerna vänder sig till och vilka signaler de önskar sända ut? För det är ju inte så, att alla motioner är riktade till alla kyrkans medlemmar.

Låt mig ta ett exempel. Bo Hansson, gruppledare för ÖKA vid Kyrkomötet, har skrivit en motion till årets kyrkomöte: ”Byt kyrkoordningens ordval från nomineringsgrupp till partigrupp.” Motion 2012:50

Jag tror inte att ÖKA räknar med att vinna kommande val på kravet om namnbyte. Motionen kommer inte ens nämnas i en bisats i den kommande valplattformen. Målgruppen för motionen, det är min fasta övertygelse, är i första hand ÖKA:s medlemmar, Socialdemokraterna och Centerpartiet, kanske till en del även de politiskt identifierbara nomineringsgrupperna.

Möjligen kan väl någon tycka, att jag är väl mycket konspiratorisk, men nog ser jag ett antal viktiga budskap i motionens brödtext. (Jag vet att Kyrkomötet inte tar ställning till brödtexten, utan enbart till själva yrkandet.) Ett av budskapen är riktad till medlemmarna i ÖKA. De ska förstå, att ÖKA inte kritiserar de sekulära partiernas närvaro och maktställning i kyrkan, de accepterar den. Vore jag fortfarande medlem i ÖKA, skulle jag direkt förstå halvkväden visa och inse att jag varit för fientligt inställd i mitt bloggande till de sekulära partiernas maktställning.

När Bo Hansson skriver: ”En partigrupp är en valorganisation med vidare uppgifter såsom att ta ansvar för gruppens gemensamma agerande, utveckla program, utbilda sina ombud, lösa konflikter inom gruppen”, är det en mycket tydlig signal till organisationens alla delar, att organisationen i sin helhet bör agera mer enhetligt och kanske rent av anamma den leninistiska principen om demokratisk centralism. En fast och centraliserad organisation upplevs nog av ledningen, som nödvändig för att öka trovärdigheten inför framtida överenskommelser med andra nomineringsgrupper inom kyrkan.

När Bo Hansson avslutar brödtexten till kravet på att byta benämning på nomineringsgrupp blir han patetisk i sitt kryperi och rullar sig bildligt i stoftet och uppmanar hela kyrkan, att känna samma tacksamhet som han själv, över de politiska partiernas insatser för Svenska Kyrkan. Hansson skriver: ”Svenska kyrkan har stor anledning att känna tacksamhet mot de grupper, som bl.a. sett till att öppna kyrkans ämbete för kvinnor. Det hade de specifikt inomkyrkliga grupperna inte förmått göra.” Om medlemmarna inte förstått att ÖKA inte ser de politiska partierna som farliga för Kyrkan, då är de lomhörda. Socialdemokraterna och Centerpartiet har säkert lyssnat med stort intresse och noterat ÖKA:s mycket tydliga positionering. Det ger säker någon extra utskottsplats i framtiden.

Vän av ordning kanske undrar: Varför ska jag rösta på ÖKA, samtidigt som jag ska känna tacksamhet mot de politiska partierna? Vore det ändå inte bäst att rösta dem jag är tacksam mot? De inomkyrkliga grupperna förmår tydligen ändå inte så mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Kyrkan, Kyrkomötet, Nomineringsgrupper, ÖKA, Socialdemokraterna, Centerpartiet, Motioner,

En fredspristagare som lämnade blodiga fotspår när han hämtade priset!

Gårdagen, 11 september, blev en dag full av minnen. Tyvärr blir det alltför sällan, som åtminstone jag, ger mig tid, att minnas de händelser som på gott och ont bidragit till min förståelse av världen och de krafter som styr utvecklingen. Den av USA styrda kuppen i Chile den 11 september är ett sådant minne. Inte så att kuppen öppnade mina ögon, utan händelsen bekräftade det jag, sen många år, redan visste. Stor del av USA:s politik kännetecknas av den råaste statsterrorism. Ingen av de organisationer som i dag stämplas, ofta med rätta, för terrorism kan mäta sig med USA vare sig det gäller antal offer och politiskt medvetet beslutad grymhet. Min mamma brukade i min ungdom, när vi diskuterade världsläget, kort och kärnfullt hävda: ”Amerika är en gangsterstat!” Det finns egentligen inga behov av, att i ett blogginlägg kring minnet av kuppen i Chile skriva mer om den oomkullrunkeliga sanningen. Mamma gjorde en helt korrekt analys.

När jag satt där och mindes drabbades jag av melankoli, som så ofta drabbar oss gamla gubbar. Tanken slog mig. Hur länge kommer kuppen i Chile finnas som ett minne hos kommande generationer? Bäst jag satt här vid datorn med min melankoli gick jag in på Facebook och där möts jag av bilden ovan. Barnbarnet Sindre spred bilden bland sina vänner på FB! Det spred sig en känsla av värme och trygghet i kroppen. Chile kommer inte att bli bortglömd på många år än. Tack Sindre för den insikten!

När man minns kuppen i Chile är det helt omöjligt att förbigå Henry Kissinger. Det är lite märkligt när jag sökte på NE, så nämns inte Chile med ett ord i hans CV av ondska! Några månader efter den blodiga kuppen i Chile erhåller Kissinger Nobels fredspris av norska fredspriskommittén! Om det känns märkligt att Kissinger fick fredspriset, så är motiveringen än märkligare. Först bombar USA, dödar, torterar, sprider gifter över ett helt folk och när samma angripare går med på vapenvila, då belönas utrikesministern med fredspriset! Det värsta av allt. Han accepterar priset! Den vietnamesiske förhandlaren Lê Du’c Tho tackar nej till priset. Det pågick ju ett krig fortfarande, vilket tydligen undgått den norska Nobelkommittén.

Varje gång jag under de gångna åren sett gamla nyhetsbilder från utdelningen av fredpriset 1973 hör jag hur det klafsar om Kissingers skor när klampar fram i blodpölarna. Finfolket med kungligheter i spetsen applåderar entusiastiskt eller av artighet. Vad vet jag, men de applåderar helt frivilligt en blodig bödel! Det vet jag och minns!

Läs även andra bloggares åsikter om Chile, September 1973, Allende, Kupp, Statsterrorism, Kissinger, Nobels fredspris, 

Jo, lite skadeglad är jag nog!

Ljusdals kommun borde vara glada i dessa dagar. De finns ju ”på kartan.” En önskedröm, i normalfallet, för vilken kommun som helst. Tidningsnotiser från riksmedierna skulle pryda alla informationstavlor i kommunhuset och TV-inslagen skulle spelas in för framtida behov. Men ändå, glädjen vill inte infinna sig. För det är säkert inte roligt med de något förlöjligande omnämnanden som kommunen drabbas av. I går, när jag öppnade Hudiksvalls Tidning, hittade jag följande lilla notis på ledarsidan:

”Ljusdals kommun känns mer och mer som verklighetens Svinarp”
Signaturen j:R apropå att ett politiskt bråk blivit polisanmält.
Frågan rör om den moderate politikern Torsten Hellström kallat
den socialdemokratiska nämndkollegan Sofia Michelson ”sossefnask” eller om han sagt ”sossetjafs.”

Vän av ordning frågar sig  säkert, hur det kan komma sig att tonfallet är så hätsk just i Ljusdal. Jag har varit ledamot av fullmäktige, nämnder och styrelser i tre kommuner och aldrig varit i närheten av ovan beskrivet meningsutbyte. En orsak kan ju vara ett osäkert majoritetsförhållande i kommunen. En sådan situation skapar stress bland beslutsfattare. Formellt är det givetvis valresultatet, som skapat den osäkra situationen, men det finns bakomliggande orsaker. Ljusdals Arbetarekommuns ordförande Örjan Fridner beskriver, mycket tydligt, i ett blogginlägg situationen: ”Släpper SRD in riskkapitalismen i äldreboende, växelvård och avlastning.”

Jag har minnesbilder, som kanske kan bidra till förståelse för den något kaotiska situationen i Ljusdal. Inför kyrkovalet 2005 beslöt socialdemokraterna i Ljusdal att radikalt förändra i listan från föregående val i Ljusdal-Ramsjö församling. Personer rensades bort, om de för mycket eller för lite kristna, det vågar jag inte ha någon åsikt mig om, men ändring skulle det bli! Socialdemokratin har en självbild, att partiet skänker människor uppdrag, men också har rätten att ta tillbaka uppdrag. En god socialdemokrat skall inte eftersträva uppdrag, men också ödmjukt och stilla acceptera att man blivit ratad av partiet.

Nu sker det oerhörda. De ratade accepterar inte partiets domslut, utan skapar en ny nomineringsgrupp SRD – Socialradikala demokraterna och vad värre är. De fick fler röster än S i det kommande valet i Ljusdal-Ramsjö församling. Att inte acceptera att partiet vet bäst, vilka som är tillräckligt kristna eller icke kristna, kan ju bara leda till uteslutning. Vilket också sker. Många lämnade också partiet godvilligt i solidaritet med de uteslutna.

Nu sker det som i dag skapar politiska problem i Ljusdal. De uteslutna och de som lämnat partiet ville inte lägga sig ned och dö politiskt, utan de ansåg att de fortfarande ville spela en politisk roll i Ljusdal. De omvandlar nomineringsgruppen i Ljusdal-Ramsjö församling till ett lokalt parti, Socialradikala demokraterna (som numer är ett officiellt godtaget namn). Partiet samlade i valet 2006 över 1000 röster i Ljusdal. I kyrkovalet 2009 är SRD fortfarande större i Ljusdal-Ramsjö församling än S och får även mandat i kommunfullmäktige efter valet 2010, vilket tydligen ställer till det, främst för S i kommunen.

Som sagt jag kan inte neka till att jag är något skadeglad, när ett parti fullt medvetet skjuter sig i foten för att försvara den märkliga ståndpunkten att ett sekulärt parti, i en av landets många olika kyrkor och samfund, skall eftersträva makt och kontroll. Den socialdemokrat som är katolik, ortodox, pingstvän, mormon eller muslim behöver aldrig redovisa för partiet vilka han röstar på till förtroendeuppdrag eller bli kallad till konferenser där partiet talar om vilket program det har för respektive kyrka eller samfund.

Nå, det får vara hursom med det. Jag sitter här är förundrad över vad religiösa motsättningar kan ställa till med i ett sekulärt parti. Jag sitter också och skrockar lite skadeglatt och min alldeles för stora mage gungar lite lagom hemtrevligt!

Jag har skrivit i ämnet tidigare, här.

Läs även andra bloggares åsikter om Ljusdal, Socialradikala demokraterna, Svenska Kyrkan, Ljusdal-Ramsjö församling, Socialdemokrater

Debattetikens märkliga röda kort

Under de år jag befunnit mig i bloggosfären har jag från och till mött begreppet Godwins lag i skilda debatter jag tagit del av. Jag har noterat att begreppet används, men inte i någon djupare mening funderat över vad lagen innebär. Nu har jag själv fått det röda kortet och då kändes det meningsfullt att gå till länken som det röda kortet hänvisade till. Det är väl bäst att hänvisa till Wikipedias beskrivning av lagen så alla kan se och avgöra om min tolkning av lagen är rimlig.

Jag citerar ur texten på Wikipedia: ”Godwins lag gäller bland annat de fall då en part jämför sin motståndare med nazister eller Hitler på ett direkt eller indirekt sätt i någon form av guilt by association (se nazistargumentet), men det är bara en av lagens tillämpningar. Lagen brukar åberopas för att påpeka att liknelser med nazister och Hitler är klichéartade och sällan relevanta. Framförallt brukar sådana liknelser uppträda då diskussionen redan urartat till den grad att den knappast leder till något fruktbart. Att dra sig ur diskussionen i detta skede är enbart hedersamt.^[2]”

Alla som har en lång erfarenhet av deltagande i debatter och diskussioner ser omedelbart den stora fördelen med lagen. Det gäller att vara först med att visa det röda kortet och utropa – ”Godwins lag!” Motståndaren i debatten kan inte fortsätta att argumentera, hur goda argumenten än är. Ser framför mig hur representanter för SD, Svenska motståndsrörelsen eller Svenskarnas parti i olika debatter i riksdag, fullmäktigeförsamlingar eller på gator och torg ropar, ”Godwins lag!” och skall då objektivt dömas som segrare i debatterna. En mycket lustig konsekvens av lagen, enligt mitt tycke.

Nå, debattekniska finesser bör en van debattör klara av. Det är bara att strunta i lagen och fortsätta debatten. Jag ser ändå en fara med lagen. Tänk om människor börjar tolka lagen bokstavligt och inte enbart som en regel för påstådd god ton. För vad säger Godwins lag egentligen? Jo, att det är fel (ja inte bara fel utan också etiskt förkastligt), att ur dagens debatter och praxis dra historiska paralleller med perioden 1925 (Ölkällarkuppen) och 1945. Avgränsningsårtalen kan diskuteras, men visst känns det märkligt, att jag i diskussioner kan hänvisa till de gamla grekerna, men inte till en av de mörkaste perioderna i Europas historia. Som ändå måste anses vara nutidshistoria. EU har, om jag förstått saken rätt, en bestämmelse, att Godwins lag fullt ut gäller Israel. 2009 fick jag lära mig att det finns en EU-bestämmelse som säger, att det är tillåtet att kritisera staten Israel, men det är inte tillåtet att göra jämförelser mellan staten Israels agerande och förintelsen. Uppgiften fick mig, obstinat som jag är, att omedelbart skriva följande blogginlägg. Jag har också kallat President Zarkozy för skitstövel och jämfört rivningen av romers bosättningar i Frankrike med kristallnatten. Avigdor Lieberman och president (numer fd) Zarkozy skulle, vad jag förstår, kunna ropa ”Godwins lag” och vifta med det röda kortet och det vore jag som fick stå där med skammen och inte de.

Låt mig bara ta ett exempel till. Den minnesgode minns säkert satsningen som Göran Persson fick, med rätta, mycket beröm för. Persson var orolig för att förintelsen skulle falla i glömska. Oron ledde till boken ”Om detta må ni berätta” och staten inrättade en myndighet, ”Forum för levande historia.” Om vi nu granskar de här två företeelserna med Godwins lag som glasögon, så upptäcker vi snabbt en motsättning. Vi får gärna berätta för barn och barnbarn om förintelsen av judar, romer, funktionshindrade och homosexuella, men inte göra berättelserna till levande historia genom att varna för att historien är aktuell också idag. För då slår Godwins lag till och berättaren får skämmas!

Jag drar slutsatsen för min personliga del, att jag även i fortsättningen fullständigt ska ignorera, när någon åberopar Godwins lag. Jag erkänner inte lagens legitimitet!

Läs även andra bloggares åsikter om Godwins lag, Israel, Avigdor Lieberman, Frankrike, Romer, Kristallnatten, Forum för levande historia, Om detta må ni berätta