Zorroromantik har aldrig varit vägen till befrielse.

Jag minns min barndoms matinéer på Sundsvalls biografer. En av hjältarna var Zorro. Han fäktades för de svaga mot makten, red på en snabb häst och var maskerad! Där människors kollektiva styrka inte räckte till eller rädslan för makten var för stor, där dök Zorro upp och fixade det kollektivet inte klarade av. Jag vet inte hur gammal jag var, när frågan drabbade mig. Varför står maktens soldater i kö för att fäktas med Zorro? Varför skjuter de helt enkelt inte ner honom? Jag fortsatte att se hjältefilmer många år till, men tjusningen hade försvunnit. Till slut blev det helt omöjligt att överhuvudtaget se eller läsa dessa förljugna hjälteberättelser. Andra hjältar tog vid och de var tuffa!

Det var människor som tillsammans organiserade fackföreningar, sjuk- och begravningskassor, startade konsumbutiker och bibliotek. De blev mina hjältar i ungdomsåren. Alla hade de ansikten: August Palm, Texas Ljungberg, Kata Dahlström, Axel Danielsson, Hjalmar Branting ja uppräkningen kan bli hur lång som helst. Överallt fanns männen och kvinnorna som organiserade sig och tog strid för en bättre tillvaro. Alltid synliga för alla och envar. Ofta blev ledarna misshandlade, svartlistade, familjerna fick svälta och många blev tvungna att emigrera. Aldrig någonsin gick de till en demonstration maskerade. Nej, iklädda det bästa man hade att tillgå, krävde de sin rätt! Med tiden lärde jag mig, att det inte bara var arbetarrörelsen som bidragit till den demokratiska utvecklingen. Frikyrkan var tidigt ute. Likaså nykterhetsrörelsen. Oavsett rörelse, var metoderna desamma. Öppen organisering och inga maskerade hjältar! Det är också viktigt, att vi också minns, att kampen för en bättre tillvaro alltid fördes utan våld. Visst fanns det våldsromantiker även på den tiden, men de blev, åtminstone i Sverige totalt marginaliserade. Det finns inga snabba genvägar till befrielsen!

Under de år, jag varit en aktiv samhällsmedborgare, har olika slag av maskerade och hemliga hjältar dykt upp och sagt sig vara folkets beskyddare. Alla minns väl RAF i Tyskland och Röda Brigaderna i Italien för att ta ett par exempel från Europa. Vilka resultat av deras aktiviteter kan vi idag se? De våldsbenägna organisationerna och nätverken finns också i dag. Det som kännetecknar alla dessa våldsbenägna grupper vare sig de maskerar sig i religiösa eller politiska förklädnader, är att de säger sig bekämpa makten till folkens bästa. Det känns därför lite märkligt, att de aldrig frågar folket om deras vilja, utan människorna ställs inför fullbordat faktum och får också, in på skinnet, ta konsekvenserna av ”hjältarnas” framfart.

Det finns också ”hjältar” som inte är lika våldsamma som de grupper jag ovan beskrivit, men de är ändå samma andas barn. De senaste dagarna har vi i medierna läst om Anonymous nätattacker. Attackerna är kanske var för sig är oförargliga, men vi, folket, är inte tillfrågade. Vi vet inte vilka de är och vilka mål de har med attackerna. Kan vi vara säkra på, att det bara är staten de riktar sig emot? Vad händer om folkliga ickestatliga organisationer kritiserar aktiviteterna? Finns det några som helst garantier, att dessa organisationer inte drabbas av attacker? Organisationer som tar sig rätten att tala för människorna, utan att tillfråga oss vad vi vill, är definitionsmässigt odemokratiska.

Jag har också vid något tidigare tillfälle påpekat, att jag inte behöver försvarare som AFA. Nu räknar jag in även in Anonymous i det gänget. Zorroromantiken hör hemma i pojkböckernas och filmmatinéernas värld och där bör den också stanna!

DN, SvD

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: