Undras vad dagens ministrar kan tänkas säga?

28 februari, 2013

Med hjälp hittade jag en artikel, ”Ge amnesti åt hotade barnfamiljer” i Dagen skriven av Sture Lundström. Jag ställer mig helhjärtat bakom kravet och hoppas att det kan bli ett samlat krav riktad till riksdag och regering.

Vid ett tidigare tillfälle, när kyrkorna i Sverige samlade namnunderskrifter för en mänskligare flyktingpolitik framfördes också krav på amnesti. Då hävdade den dåvarande socialdemokratiska ministern Barbro Holmberg, att amnesti skulle ha inneburit en humanitär katastrof. Hur hon nu fick till det. Med tiden blev hon landshövding i Gävleborgs län. Vilka argument kommer dagens ministrar använda när de skall tillbakavisa kravet?

När Sture Lundström skriver om barn födda i Sverige, slog en tanke mig. Är det verkligen rimligt, att barn födda i Sverige skall betraktas som illegala invandrare? Hur skulle det ha gått till – rent praktiskt?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Nattlig diktläsning

26 februari, 2013

Främlingen

Det är inte sant att friheten
aldrig kan dö.
Alltför många människor har sett
friheten dö.
De vet, ty de har gråtit.
Och deras tårar har frusit
till hagelkorn.

Prata alltså inte idealistiskt skit
Du som andra kan få följa friheten
till graven.

Efteråt möter du en främling
på vägen.
Pröva hans blick.
Se långt in i hans ögon.

Ur diktsamlingen ”Utanför eden” av Birger Norman


Bänknötaren, ryggraden i Svenska Kyrkan

23 februari, 2013

För ett antal år sedan läste jag en beskrivning, av Kallistos Ware i hans bok ”Den ortodoxa kyrkan” av lekfolkets betydelse i den ortodoxa kyrkan. Så här står det på sidan 254: ”Bland oss skulle varken patriarker eller koncilier någonsin kunna införa en ny lära, för religionens väktare är kyrkans själva kropp, det vill säga folket (láos) självt.” Jag minns känslan av plötslig betydelse, när jag läste meningen (och fler i samma avsnitt av boken). Jag är inte bara en passiv mottagare av sanningar, när jag, mest varje söndag, nöter kyrkbänken. Jag är en del av trons väktarstyrka! Det är inte kattskit det, om jag får uttrycka mig lite vanvördigt, men med stor portion av stolthet. Visst, tro nu inte något annat, jag inser fuller väl, att så ser inte Svenska Kyrkan på min roll. Långt därifrån!

Som de flesta säkert redan vet, styrs Svenska Kyrkan inte av trons försvarare, utan vi ståtar med den märkliga ordningen att politiska partier och grupper med politisk identitet styr och ställer i kyrkan. Partiernas och de förment fristående politiska gruppernas program för kyrkan utgår inte från kyrkans tro och lära, utan programmen, vilket de politiska nomineringsgrupperna inte sticker under stol med, har den enda ambitionen att påverka Svenska Kyrkan att anta respektive organisations politiska proklamationer. Dag Sandahl berättar i sin blogg hur MP söker kandidater till sina listor, som vill påverka kyrkan i grön riktning. Jag tror inte att jag kan anklagas för att ha drabbats av någon svårartad konspirationsteori, när jag hävdar, att de politiska krafterna ser den gudstjänstfirande delen av församlingen som en möjlig och mycket farlig konkurrent om inflytandet i kyrkan. För så är det. En stark gudstjänstfirande församling är ett värn mot utomstående organisationers försök att påtvinga kyrkan förändringar, som inte har sitt ursprung i skriften, bekännelse och framförallt inte tar sin utgångspunkt i Kyrkans Herre, Jesus Kristus.

Det händer att jag får frågan om jag verkligen tror att det går att vrida utvecklingen rätt? Jag brukar svara, att mänskligt sett verkar loppet vara kört, men brukar tillägga: Vi får inte glömma, att vi inte är ensamma. Det vi inte med egna krafter förmår, där kan den helige Ande uträtta under! Det här är inga tomma och fromma förhoppningar. Det är ett löfte från Gud själv!

Allt framtida förändringsarbete i Svenska Kyrkan, som jag ser det, måste ha sin utgångspunkt i den gudstjänstfirande delen av församlingen för att återge den självförtroende och självständig handlingskraft. Det finns ingen anledning att vi hymlar med den ambitionen. I alla folkrörelser jag känner till är det alltid organisationens aktiva, som leder utvecklingen. Inte letar valberedningar kandidater till styrelser, som aldrig går på medlemsmöten! Självförtroendet kommer vi inte att få som en gåva, utan vi måste själva ta oss den rätten och självständigt utveckla församlingen. Frimodig kyrkas reservation till Kyrkomötets beslut om en ny struktur, är en bra utgångspunkt för en bred nationell mobilisering. Reservationen har den fördelen, att den i sig självt är mobiliserande. Den kräver inte någon omfattande åsiktsgemenskap. Det räcker gott med att samlas kring Kyrkans Herre.

En ytterligare fördel med reservationen från Frimodig kyrka, är att den inte låser handlingsalternativen till ”en enda väg”, utan ger möjligheter till stor lokal frihet, anpassad efter den egna förmågan och kraften. Jag är personligen mycket tilltalad av ett visionärt, ja rent av profetiskt förslag av Håkan Sunnliden. Håkan involverar alla kristna i en byggd till ett gemensamt arbete. Läs förslaget. Det ger många tankar.

Med den helige Andes hjälp och med en stor portion frimodighet kommer vi att lyckas!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Nej, nej och åter nej!

21 februari, 2013

Ibland händer det att lusten att föra resonerande samtal fullständigt saknas, att jag bara vill ropa ett enkelt och oartikulerat, Nej! I dag är det en sån dag. Läser i Dagens Seglora en krönika av Kristian Lundberg. Jag citerar ur krönikan:

”Sedan 1,5 år har Svenska kyrkan regelbundna träffar med Gränspolisen. En av de frågor som diskuteras är hur ett ordnat frivilligt återvändande kan organiseras. Lena Strömberg-Larsson (stiftsdiakon i Lund, red. anmärkning) berättar att Gränspolisen har frågat om personal från Svenska kyrkan skulle vara beredd att följa med på sådana återvändanderesor. Det här är ett ganska nytt synsätt, berättar Lena Strömberg-Larsson, som tycker att det på senare tid har skett en förskjutning från att försöka gömma papperslösa till att i stället försöka arbeta för att hitta alternativ till ett djupt utanförskap i Sverige. Enligt Lena Strömberg-Larsson har den svenska migrationsdebatten länge saknat en seriös diskussion om hur människor som på frivillig basis vill också ska kunna återvända till sitt ursprungsland.”

Representanter för Svenska Kyrkan sitter tillsammans med Gränspolisen och diskuterar ”frivilligt återvändande.” Gränspolisen har statens uppgift att förpassa människor ur landet. Gränspolisens uppgift är inte att motverka ”djupt utanförskap.” Självfallet föredrar Gränspolisen, att avvisningarna sker under lugna former. De har inget intresse av demonstrationer och motstånd. Om Svenska Kyrkans diakoni kan bidra till lugna och ”frivilliga” återvändande, är det guld värt för staten och Gränspolisen.

Det är det ena. Det andra som händer när representanter för Kyrkan sitter och samtalar med en statlig myndighet kring lösningar är att de är med och aktivt reducerar människor till objekt för andras beslut och bedömningar och det oavsett eventuella goda avsikter. I varje situation ligger det på vårt ansvar att stärka människor, så att de kan agera som självständiga och myndiga subjekt. Om människor vill återvända frivilligt, då lär de ha andra vägar att gå än via kontakter med Gränspolisen och Svenska Kyrkan har säkert en hel uppsjö av andra samarbetspartners att söka sig till.

För två dagar sedan skrev jag ett blogginlägg om att profetisk diakoni måste stå fri mot politiska partier. Det är väl bäst, att också tydligt säga: Profetisk diakoni måste självfallet också stå fri mot staten och dess myndigheter!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Profetisk diakoni måste stå helt fri till politiska partier!

19 februari, 2013

Från och till förs det diskussioner om hur politisk en kyrka får vara, utan att gå armkrok med skilda politiska partier. Det finns säkert många svar på frågan, men jag för min del anser det självklart, att jag som kristen bör ta ställning mot förtryck, förnedring och våld mot människor. Oavsett vilka politiska partier som för ögonblicket har makten, och vilka ambitioner de än har, kommer det alltid att finnas människor som far illa. Det är dem vi ska vara solidariska med och inte politiska strömningar. Jag brukar formulera det ungefär så här till mig själv: ”Var trogen dina värderingar, men var fullständigt trolös mot dina ståndpunkter.” Värderingarna består oavsett situation, men ståndpunkter kan och bör ändras på grund av yttre förändringar.

Jag ska försöka visa rent konkret hur jag tänker. De som följer min blogg, vet att jag är mycket upprörd över arbetsmarknadsåtgärden Fas 3. I ett antal inlägg har jag ondgjort mig över hur människor förnedras i åtgärden och hur staten betalar företag och föreningar för att de ska ta emot och vara de som utför själva förnedringen. Visst, den politiska oppositionen säger sig vara emot systemet och föreslår lösningar och det kan vara bra. Många kan då frestas tro, att vi ska stödja oppositionen, men så enkelt är det inte. För när vi vänder på bladet, vad hittar vi väl där? Jo, kan ni tänka er, företrädare för oppositionen i kommuner och t ex i ABF anser det fullt försvarbart, att använda sig av oavlönade tvångsarbetare. De inser inte, att bara för att något är lagligt, behöver det inte vara moraliskt rätt. Ombudsmannen för ABF Gästrikebygden uppmanade mig, vänligt men bestämt, att jag skulle sluta med tönterierna, när jag kritiserade honom för dubbelmoral. Visst kan det bli så, att eventuella förändringar av systemet i framtiden kan bli bra, men profetisk diakoni agerar här och nu och riktar kritik mot missförhållanden, oavsett vem som i en given situation står för dem.

När jag startade min blogg i februari 2007, löd presentationen: ”Funderingar kring samhällsutvecklingen från ett kristet vänsterperspektiv. Mycket om tro blir det.” Under en resa i Luthers fotspår september 2009 insåg jag plötsligt att kristen tro inte behöver något politiskt stödjeben. Stödjebenet försvann och kan ni förstå – det kvarvarande vek sig inte! Jag beskriver tankarna i ”Uppsagda lojaliteter.” Avslutningsvis vill jag också avliva en seglivad myt. Profetisk diakoni eller befrielseteologi förutsätter inte vänsterståndpunkter. Minns högerledaren Jarl Hjalmarsons hängivna arbete för humanisering av kriminalvården och engagemang av förbättringar av internernas situation.

Engagemanget bar alla kännetecken för en profetisk diakoni!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Finns det ens rester kvar av demokrati inom KF?

18 februari, 2013

I höst är det återigen kyrkoval. Tänk vad tiden går! Om någon skulle ha glömt att det är valår, då blir vi handfast påminda av ledarskribenter i medier, som oroar sig över att Svenska Kyrkan nog saknar demokratisk legitimitet. I dag publicerade HT en ledare skriven av Anders Eklund med rubriken ”Vem bryr sig egentligen?” Jag delar helt och fullt Anders Eklunds kritik av partipolitiseringen av de kyrkliga valen. Ansluter mig helt till Eklunds avslutande förhoppning: ”Vågar man hoppas att kyrkovalet i höst blir det sista partipolitiska kyrkovalet?” Jag förstärker förhoppningen med att be en liten bön.

Jag vill något problematisera den mörka bild av bristen på demokratisk legitimitet, som Anders Eklund ger uttryck för i ledarartikeln. Han skriver: ”Trots att nära 70 procent av befolkningen tillhör Svenska kyrkan var det bara knappt 12 procent som röstade vid förra kyrkovalet. Det kan knappast betraktas som ett demokratiskt legitimt val.” Jag skulle med all säkerhet framstå som övermåttan naiv och verklighetsfrämmande om jag skulle hävda att jag är nöjd med medlemmarnas engagemang, när det gäller valaktiviteten. Jag vill bara nyansera bilden något. Jag har sen tidigt 60-tal varit aktiv i en mängd folkrörelser. Politiska, fackliga, Konsum, Hyresgästerna, idrottsrörelsen, ja uppräkningen kan göras hur lång som helst. Erfarenhet har jag och den erfarenheten säger mig, att jag aldrig varit medlem i en så aktiv demokratisk organisation som Svenska Kyrkan.

Låt mig exemplifiera mitt påstående med verksamhetsberättelsen 2011 för KF Gävleborg. KF Gävleborg anser sig vara en medlemsstyrd och demokratisk organisation. Om jag nu läst och uppfattat rätt, så redovisar KF Gävleborg 102 491 medlemmar. Av dessa dryga 100 000 medlemmarna samlades 1850, 1,8 % till distriktsstämmor. Stämmorna utsåg 71 ombud till föreningsstämman. Ombuden i sin tur utsåg en styrelse på 9 personer för föreningen. Enligt uppgift har KF Sverige drygt 3 miljoner medlemmar och jag utgår från att antalet stämmobesökare i KF Gävleborg är representativt för hela landet, då verkar det som om demokratin i organisationen helt vilar på 54 000 medlemmar. Om SvK:s låga valdeltagande innebär, att den demokratiska legitimiteten sviktar, vad ska då sägas om KF? Visst, det går att ifrågasätta om skillnaden i realiteten är stor och hur stor betydelse den har, men att det är en avsevärd skillnad går ändå inte att förneka.

Det går också att se på demokrati och delaktighet på andra sätt. Den verkligt stora skillnaden mellan SvK och andra folkrörelser är ändå kontakten med medlemmarna. Inte i någon av de folkrörelser, som jag varit och är medlem i, når ens tillnärmelsevis upp till kyrkans ambitionsnivå när det gäller medlemskontakt. I varje församling i landet kallas medlemmarna regelbundet till gudstjänst (helt rätt. De flesta kommer inte). I gudstjänsten påminns vi om och bekräftar organisationens värdegrund, i ord, sång och när vi gemensamt stämmer in i kyrkans trosbekännelse. Varje söndag och ofta ges det också möjligheter till samlingar under veckan, om någon skulle ha varit förhindrad att delta under söndagen. Så här går det till Bjuråker-Norrbo församling och vår församling är inte unik. Jag läser predikoturerna i HT! Jag vet!

Jag förstår om vän av ordning anser, att jag skönmålar situationen, men de som läser vad jag tidigare skrivit vet att jag är oroad över och också hårt kritiserat kyrkans tillkortakommanden. Ofta, mycket ofta känner jag stor ängslan över, att kyrkan inte överlever, men för mig är inte valdeltagandet det stora hotet, utan de sekulära partiernas kvävande grepp om kyrkan. Det kan också vara bra att något lite analysera från vilken nivå den nödvändiga förändringen bör ske.

I dag, när jag är på ett osedvanligt gott humör och tänker på Bjuråker-Norrbo församling, ska jag, utan att darra på rösten, våga mig på, att tillägna församlingen Runebergs avslutningsrader ur dikten Lotta Svärd:

Ty en pärla var hon på krigets stråt
och en äkta pärla också,
och något tålte hon skrattas åt,
men mera hedras ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Idag får det bli mer lyssnande än prat

17 februari, 2013

För några dagar sedan tog jag mig an Peter Halldorfs bok, ”Heligt år.” Tog fram boken efter frukost och satte mig för en stunds tänkvärd läsning. Det blev verkligen tänkvärt. Knappt hade jag slagit upp boken, när jag möttes av en varning, skriven av Adrienne von Speyr, direkt riktad till en pratmakare som jag.

”Människan har den fruktansvärda kapaciteten att med sitt evinnerliga pratande få Gud att tystna.”

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Hur gör vi med diktaturens vänner?

16 februari, 2013

Som aktiv medborgare och kristen blir jag dagligen påmind om krav, som jag anser moraliskt helt rimliga och värda allt stöd. Ett sådant krav är förbud mot vapenexport till diktaturer. På Diakoniabloggen kräver Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg i en väl underbyggd artikel: Totalförbjud vapenexport till icke-demokratier. Det är bara att ansluta sig till kravet och kräva av riksdagen ett beslut i den riktningen, vilket inte blir lätt, eftersom det just i vapenexportfrågan finns en fullständigt kompakt blocköverskridande enighet om den svenska vapenexportens förträfflighet. Egentligen är det märkligt att uppleva, i vilka frågor partierna blir så eniga om! Syftet med blocköverskridande överenskommelser lär ju vara, att de ska stå sig oavsett vad medborgarna sagt i allmänna val. De stora partierna anser i sin visdom, att viktiga frågor som vapenexport, det ska inte den okunniga populasen uttala sig om. Den tänker så kortsiktigt. Vapen dödar, vilket enligt Reinfeldt och Löfven är att göra det alltför enkelt för sig. Hur skall det gå med regionalpolitiken om inte Sverige säljer vapen? Krav på restriktioner för vapenexporten innebär ju arbetslöshet, vilket miljömuppar och idealistiska fredsaktivister aldrig brytt sig om.

När jag gått några varv och småsurat över den fullständigt orimliga svenska vapenexporten, dyker en gammal tanke upp. Diktaturer står ju inte där helt isolerade. De har ju vänner och allierade. Vad gör vi med dem? Saudiarabiens främsta vän är ju USA, som på skilda sätt och i stor omfattning förser diktaturen med vapen. Smittas inte den förmenta demokratin av vänskapen? Kan vi sälja vapen till USA? Svaret måste bli, enligt förmenande, ett klart nej! Drar jag åt skruven ytterligare ett snäpp, går det inte att undvika frågan om Sveriges vänskapliga kontakter med allehanda diktaturer. Jag minns den upprördhet jag kände, när Sverige gick med i kriget mot Libyen. Då blev Saudiarabien plötsligt en av Sveriges allierade i kriget. Saudiarabien pumpade in vapen och legoknektar in i landet och svenska Jas-plan skyddade angriparen. Kan någon påminna sig några rapporter från mediernas utrikeskorrespondenter, att det förhöll sig så?

Jag har ställt frågan tidigare och ställer den nu igen. Är Sverige verkligen ett sådant land, som vapenindustrin bör sälja vapen till?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


En vandring tar slut och genast börjar en ny

15 februari, 2013

När jag 1991, efter c:a trettio års mentala och fysiska bortavaro, klev tillbaka till Svenska Kyrkan, var det naturligt att jag tog med mig hela det erfarenhetsbagage som jag samlat i min ryggsäck. Det mesta hade kretsat kring politik och facklig aktivitet. När jag, lite nyfiket, började betrakta det nya jag klivit in, så kändes det hemtamt. Där fanns socialdemokraterna, borgerlig samling, men också en märklig organisation Posk, som sa sig vara partipolitiskt obunden. Eftersom jag var organiserad socialdemokrat var det helt naturligt att mitt kyrkliga engagemang kanaliserades den vägen. Med tiden kändes det helt fel. Jag ställde mig allt oftare frågan. Är det rimligt, att en kyrka domineras av sekulära partier? Jag är ofta trögtänkt, så det tog ända fram till 2004 innan jag drog konsekvenserna av min inställning och lämnade S för att kunna stå fri i mitt kyrkliga engagemang, men fortfarande var kritiken av systemet mer av principiell natur. Jag såg inte eller ville inte se, hur i grunden partidominansen hotar hela kyrkans existens.

En ögonöppnare blev när jag läste i tidningar hur ledaren för S-gruppen, Olle Burell, motiverade varför socialdemokrater måste mobiliseras vid höstens kyrkoval. Motivet är att Stefan Löfven behöver en nationell framgång som avstamp inför valen 2014. Jag skrev i något blogginlägg, att vad Löfven behöver kanske inte är den intressanta frågan, utan vi kanske borde undra vad kyrkans Herre kan tänkas anse. En tanke slog mig härom natten. Olle Burell och S kanske anser att Stefan Löfvens och Jesus intressen sammanfaller? Nå, det får vara hur det vill med det, men jag vill påminna om att även Annie Lööf är i trängande behov av en nationell valframgång. SD torde väl också hoppas på en nationell valframgång för Jimmie Åkesson. Att partier ser kyrkan som en trampolin för egen vinning är ett hot mot kyrkans hela natur. Motsättningen är antagonistisk skulle jag ha sagt under min kommunistiska period och förordat en frontförskjutning. Det gäller att mobilisera mot partiernas dominans över kyrkan, många andra frontlinjer är av sekundär betydelse och bör inte få hindra en stridbar enighet .

Jag vill påminna om hur staten och partierna hanterade de påstådda kriserna under t ex 90-talet. Folket skulle, gudbevars, bli krismedvetet. Varje dag pumpades vi med nyheter om den ena ekonomiska krisen efter den andra. Till slut var de flesta, självfallet även jag, övertygade om det måste drastiska åtgärder för att vi som nation skall överleva! Hela krishanteringen reducerades till den enda vägens politik. Partierna sa kris, bankerna sa kris, ekonomerna sa kris och givetvis sa näringslivet också kris. Felet var inte att problem identifierades, utan felet blev att lösningen ansågs självklar. Varje försök till diskussion blev avsnoppat med ett kort – det är ju kris! Alla måste spara! Ja, ni vet.

Det kanske inte är så konstigt, att partierna fört över metoden från staten till kyrkan. De känner ju inte till några andra vägar. Under en mängd av år har vi medlemmar i kyrkan blivit matade med att det är kris. Om inte i dag, så åtminstone nästa år. För varje år begränsas antalet alternativ för att lösa krisen. Till slut finns bara en lösning. Krismedvetandet är fullständigt. Ett exempel är diskussionen och beslutet om en ny struktur för SvK. Ett nästan enigt kyrkomöte såg bara en lösning. Alla försök att diskutera alternativ eller ens små förändringar i förslaget, t ex direktval till församlingar tillbakavisades. Utan någon som helst intellektuell motivering som förklarar sambandet mellan den faktiska situationen och nödvändigheten av ”den enda möjliga vägen.” Självfallet finns det alltid alternativa vägar om vi vågar ta samtalet och för kyrkans del borde vi kanske inte glömma att vi har en mäktig allierad, den helige Ande. Vid kyrkomötet fanns en liten minoritet som reserverade sig och den minoriteten måste stärkas. En front måste öppnas med parollen: Det finns en annan väg!

”Krismedvetandet” inom kyrkan reduceras inte bara till ett begränsat antal organisatoriska och ekonomiska lösningar. Den påverkar hela vårt sett att se på vår egen identitet. Det är enkäter hit och det är enkäter dit. Svaren spretar och kyrkan försöker anpassa sig. En knepig syn på medlemmarna sprider sig, som motsvarar partiernas syn på sina väljare. Av någon outgrundlig anledning innebär krisen i staten att alla söker sig mot mitten! Partierna tappar tilltron till var och ens egen grundläggande särart. I kyrkan verkar det sprida sig en uppfattning att evangeliet nog är obegripligt för människorna. Den är exkluderande, sägs det. Vi måste bli mer inkluderande. Syndabekännelse är pedagogiskt svårt att förklara. Den förstärker bara skamkulturen. Ja ni vet. Ska inte förlänga det här avsnittet. Kan bara konstatera, att det känns lite knepigt, att varje gång jag eller många andra förordar en förstärkning kring kärnan för Kyrkan, som en lösning. Evangeliet och Jesus, då får jag känslan av bli betraktad, som fundamentalist, som inte förstår att Kyrkan är i kris! Jag förstår inte riktigt varifrån alla dessa ”reformatorer” kommer ifrån, som ska spika upp mängder av nya teser på allehanda kyrkportar!

Det finns mycket mer att skriva om, men det får bli i andra inlägg. Inlägget ska ses som en något för lång och spretig förklaring till varför jag upplever det som nödvändigt att börja en ny vandring. Varje gång i livet jag hamnat i motsvarande situationer, de som känner mig vet, att det blivit många gånger genom åren, tar jag mig en överblick och försöker se om det finns andra som vandrar i den riktningen jag vill gå. I det sökandet har jag gång på gång stött på Frimodig kyrka, som jag tydligen delar problembeskrivningen av kyrkan med. Det finns även andra krafter som försöker skapa förutsättningar till förändringar och det gläder mig, men min bestämda uppfattning är att Frimodig kyrka är mest konsekvent i sin vilja att stå emot utvecklingen.  Det kan ju inte bara vara en slump och det borde ju få konsekvenser.

Sent i går kväll, tog jag Gud i hågen, bad  Jesusbönen och anmälde jag mig som medlem i Frimodig kyrka och betalade medlemsavgiften  för 2013. Kanske en väl kort summering av ett långt inlägg, men jag känner att mer behövs inte.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,


Vi tror ock på den helige Ande…

14 februari, 2013

Jag var inte beredd på känslostormen, jag drabbades av när jag läste nyheten om att Mekane Yesus bryter gemenskapen med Svenska Kyrkan. Att vara utsatt för stridiga känslor är bara förnamnet! Hela frågan blev helt plötsligt så personlig. Jag har ju ett delansvar för resultatet. Jag må ursäkta mig med att mitt ansvar här i skogarna i Hälsingland är litet, men det försvaret ger inte något moraliskt heltäckande skydd. Även små handlingar kräver sitt ansvar!

Jag var och är en del i det beslut som lett till att Mekane Yesus nu bryter med Svenska Kyrkan. Jag ansåg och anser fortfarande idag, att det är förenligt med Bibeln att bejaka och viga samkönade par. Inser också, att min uppfattning är en minoritetsuppfattning inom den världsvida kyrkan. Det har hänt vid ett par tillfällen har jag följt debatter vid kyrkomötet. Jag satt vid min dator och lyssnade in varje deklaration som avgavs (för det var ju ingen debatt) i frågan om vigsel av samkönade par och bibehållen vigselrätt. Jag minns också hur jag skickade uppmuntrande tillrop till ÖKA:s ledamöter via Eric Muhl på Facebook. Nu skulle beslutet bara baxas i hamn! Vi vet hur det gick. Glada var majoriteten och glad var jag!

Bland alla deklarationerna hördes, för den som ville lyssna, varningsröster. Dels i sakfrågan, men också varningar för konsekvenserna av beslutet, när det gällde Svenska Kyrkans relationer med andra kyrkor. Jag kan inte uttala mig om hur ledamöterna vid Kyrkomötet lyssnade till varningarna, men för min del valde jag, att helt bortse från dem. Nu när jag tänker tillbaka, kommer ett minne upp för mig. Under de 8 år jag arbetade som en mycket obehörig lärare på Tärna folkhögskola i Sala brukade jag minst en gång/termin påminna mina klasser, på tal om demokrati. ”Majoriteten må ha rätt att fatta bindande beslut även för minoriteten. Det innebär inte, att majoriteten nödvändigtvis har rätt i sak. Hur majoriteten hanterar den insikten, avgör hur demokratiskt ett samhälle är.” Borta var den insikten när jag lyssnade eller ännu värre. Jag lyssnade inte. Majoriteten och jag hade inte bara rätt att fatta beslutet. Den, och också jag, ansåg att det bara fanns ett ”rätt” beslut och allt annat var fel.

Min tanke från folkhögskolan har jag de senaste åren bytt ut mot en bättre beskrivning. Olle Sahlström berättar i sin bok ”Gå hem” att han brukade avsluta alla sina tal som LO-ombudsman med orden: ”Jag sade att det finns ingenting viktigare än att vi efter bästa förmåga lyssnar på vår egen inre röst. Att vi stannar upp och lyssnar på vad den rösten säger oss.” Helt sant, men ur det följer också att människornas inre röster inte behöver vara identiska. Min inre röst kompletteras, berikas och kanske också motsägs av andras inre röster, men vi bör, inte bara lyssna, utan också i handling vara ärliga mot våra inre röster, oavsett om den leder oss in i ensamhetens öken.

Om jag som enskild människa har svårt att hantera insikten och respektera även andra människors inre röster och inte bara mina egna, så har Svenska Kyrkan som organisation än större svårigheter. Orsakerna till det är säkert många, men jag vill fortsätta att tjata kring min delförklaring. En kyrka, som domineras av sekulära partier och representanter för allehanda sekulära ideologier, är självklart livrädda att tappa kontrollen. Tal om att visa respekt för ”inre röster” är ju bara sätt att bakbinda majoritetens rätt att besluta. Jag anser att ”den enda rätta vägens politik”, som så ofta vägleder SvK är lika feltänkt som strategin, att vi går före och andra linkar efter.  Den är feltänkt på många plan, men möjligen det viktigaste är att strategierna helt bortser från den helige Andens agerande. Om vi har rätt i sakfrågan och frimodigt samtalar, då kommer vi att få hjälp av den helige Anden. Det är ingen from förhoppning. Det är ett löfte från Gud själv!

Vore det inte läge för ett rejält koncilium inom Lutherska världsförbundet?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,