Undras vad dagens ministrar kan tänkas säga?

28 februari, 2013

Med hjälp hittade jag en artikel, ”Ge amnesti åt hotade barnfamiljer” i Dagen skriven av Sture Lundström. Jag ställer mig helhjärtat bakom kravet och hoppas att det kan bli ett samlat krav riktad till riksdag och regering.

Vid ett tidigare tillfälle, när kyrkorna i Sverige samlade namnunderskrifter för en mänskligare flyktingpolitik framfördes också krav på amnesti. Då hävdade den dåvarande socialdemokratiska ministern Barbro Holmberg, att amnesti skulle ha inneburit en humanitär katastrof. Hur hon nu fick till det. Med tiden blev hon landshövding i Gävleborgs län. Vilka argument kommer dagens ministrar använda när de skall tillbakavisa kravet?

När Sture Lundström skriver om barn födda i Sverige, slog en tanke mig. Är det verkligen rimligt, att barn födda i Sverige skall betraktas som illegala invandrare? Hur skulle det ha gått till – rent praktiskt?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

Nattlig diktläsning

26 februari, 2013

Främlingen

Det är inte sant att friheten
aldrig kan dö.
Alltför många människor har sett
friheten dö.
De vet, ty de har gråtit.
Och deras tårar har frusit
till hagelkorn.

Prata alltså inte idealistiskt skit
Du som andra kan få följa friheten
till graven.

Efteråt möter du en främling
på vägen.
Pröva hans blick.
Se långt in i hans ögon.

Ur diktsamlingen ”Utanför eden” av Birger Norman


Bänknötaren, ryggraden i Svenska Kyrkan

23 februari, 2013

För ett antal år sedan läste jag en beskrivning, av Kallistos Ware i hans bok ”Den ortodoxa kyrkan” av lekfolkets betydelse i den ortodoxa kyrkan. Så här står det på sidan 254: ”Bland oss skulle varken patriarker eller koncilier någonsin kunna införa en ny lära, för religionens väktare är kyrkans själva kropp, det vill säga folket (láos) självt.” Jag minns känslan av plötslig betydelse, när jag läste meningen (och fler i samma avsnitt av boken). Jag är inte bara en passiv mottagare av sanningar, när jag, mest varje söndag, nöter kyrkbänken. Jag är en del av trons väktarstyrka! Det är inte kattskit det, om jag får uttrycka mig lite vanvördigt, men med stor portion av stolthet. Visst, tro nu inte något annat, jag inser fuller väl, att så ser inte Svenska Kyrkan på min roll. Långt därifrån!

Som de flesta säkert redan vet, styrs Svenska Kyrkan inte av trons försvarare, utan vi ståtar med den märkliga ordningen att politiska partier och grupper med politisk identitet styr och ställer i kyrkan. Partiernas och de förment fristående politiska gruppernas program för kyrkan utgår inte från kyrkans tro och lära, utan programmen, vilket de politiska nomineringsgrupperna inte sticker under stol med, har den enda ambitionen att påverka Svenska Kyrkan att anta respektive organisations politiska proklamationer. Dag Sandahl berättar i sin blogg hur MP söker kandidater till sina listor, som vill påverka kyrkan i grön riktning. Jag tror inte att jag kan anklagas för att ha drabbats av någon svårartad konspirationsteori, när jag hävdar, att de politiska krafterna ser den gudstjänstfirande delen av församlingen som en möjlig och mycket farlig konkurrent om inflytandet i kyrkan. För så är det. En stark gudstjänstfirande församling är ett värn mot utomstående organisationers försök att påtvinga kyrkan förändringar, som inte har sitt ursprung i skriften, bekännelse och framförallt inte tar sin utgångspunkt i Kyrkans Herre, Jesus Kristus.

Det händer att jag får frågan om jag verkligen tror att det går att vrida utvecklingen rätt? Jag brukar svara, att mänskligt sett verkar loppet vara kört, men brukar tillägga: Vi får inte glömma, att vi inte är ensamma. Det vi inte med egna krafter förmår, där kan den helige Ande uträtta under! Det här är inga tomma och fromma förhoppningar. Det är ett löfte från Gud själv!

Allt framtida förändringsarbete i Svenska Kyrkan, som jag ser det, måste ha sin utgångspunkt i den gudstjänstfirande delen av församlingen för att återge den självförtroende och självständig handlingskraft. Det finns ingen anledning att vi hymlar med den ambitionen. I alla folkrörelser jag känner till är det alltid organisationens aktiva, som leder utvecklingen. Inte letar valberedningar kandidater till styrelser, som aldrig går på medlemsmöten! Självförtroendet kommer vi inte att få som en gåva, utan vi måste själva ta oss den rätten och självständigt utveckla församlingen. Frimodig kyrkas reservation till Kyrkomötets beslut om en ny struktur, är en bra utgångspunkt för en bred nationell mobilisering. Reservationen har den fördelen, att den i sig självt är mobiliserande. Den kräver inte någon omfattande åsiktsgemenskap. Det räcker gott med att samlas kring Kyrkans Herre.

En ytterligare fördel med reservationen från Frimodig kyrka, är att den inte låser handlingsalternativen till ”en enda väg”, utan ger möjligheter till stor lokal frihet, anpassad efter den egna förmågan och kraften. Jag är personligen mycket tilltalad av ett visionärt, ja rent av profetiskt förslag av Håkan Sunnliden. Håkan involverar alla kristna i en byggd till ett gemensamt arbete. Läs förslaget. Det ger många tankar.

Med den helige Andes hjälp och med en stor portion frimodighet kommer vi att lyckas!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Nej, nej och åter nej!

21 februari, 2013

Ibland händer det att lusten att föra resonerande samtal fullständigt saknas, att jag bara vill ropa ett enkelt och oartikulerat, Nej! I dag är det en sån dag. Läser i Dagens Seglora en krönika av Kristian Lundberg. Jag citerar ur krönikan:

”Sedan 1,5 år har Svenska kyrkan regelbundna träffar med Gränspolisen. En av de frågor som diskuteras är hur ett ordnat frivilligt återvändande kan organiseras. Lena Strömberg-Larsson (stiftsdiakon i Lund, red. anmärkning) berättar att Gränspolisen har frågat om personal från Svenska kyrkan skulle vara beredd att följa med på sådana återvändanderesor. Det här är ett ganska nytt synsätt, berättar Lena Strömberg-Larsson, som tycker att det på senare tid har skett en förskjutning från att försöka gömma papperslösa till att i stället försöka arbeta för att hitta alternativ till ett djupt utanförskap i Sverige. Enligt Lena Strömberg-Larsson har den svenska migrationsdebatten länge saknat en seriös diskussion om hur människor som på frivillig basis vill också ska kunna återvända till sitt ursprungsland.”

Representanter för Svenska Kyrkan sitter tillsammans med Gränspolisen och diskuterar ”frivilligt återvändande.” Gränspolisen har statens uppgift att förpassa människor ur landet. Gränspolisens uppgift är inte att motverka ”djupt utanförskap.” Självfallet föredrar Gränspolisen, att avvisningarna sker under lugna former. De har inget intresse av demonstrationer och motstånd. Om Svenska Kyrkans diakoni kan bidra till lugna och ”frivilliga” återvändande, är det guld värt för staten och Gränspolisen.

Det är det ena. Det andra som händer när representanter för Kyrkan sitter och samtalar med en statlig myndighet kring lösningar är att de är med och aktivt reducerar människor till objekt för andras beslut och bedömningar och det oavsett eventuella goda avsikter. I varje situation ligger det på vårt ansvar att stärka människor, så att de kan agera som självständiga och myndiga subjekt. Om människor vill återvända frivilligt, då lär de ha andra vägar att gå än via kontakter med Gränspolisen och Svenska Kyrkan har säkert en hel uppsjö av andra samarbetspartners att söka sig till.

För två dagar sedan skrev jag ett blogginlägg om att profetisk diakoni måste stå fri mot politiska partier. Det är väl bäst, att också tydligt säga: Profetisk diakoni måste självfallet också stå fri mot staten och dess myndigheter!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Profetisk diakoni måste stå helt fri till politiska partier!

19 februari, 2013

Från och till förs det diskussioner om hur politisk en kyrka får vara, utan att gå armkrok med skilda politiska partier. Det finns säkert många svar på frågan, men jag för min del anser det självklart, att jag som kristen bör ta ställning mot förtryck, förnedring och våld mot människor. Oavsett vilka politiska partier som för ögonblicket har makten, och vilka ambitioner de än har, kommer det alltid att finnas människor som far illa. Det är dem vi ska vara solidariska med och inte politiska strömningar. Jag brukar formulera det ungefär så här till mig själv: ”Var trogen dina värderingar, men var fullständigt trolös mot dina ståndpunkter.” Värderingarna består oavsett situation, men ståndpunkter kan och bör ändras på grund av yttre förändringar.

Jag ska försöka visa rent konkret hur jag tänker. De som följer min blogg, vet att jag är mycket upprörd över arbetsmarknadsåtgärden Fas 3. I ett antal inlägg har jag ondgjort mig över hur människor förnedras i åtgärden och hur staten betalar företag och föreningar för att de ska ta emot och vara de som utför själva förnedringen. Visst, den politiska oppositionen säger sig vara emot systemet och föreslår lösningar och det kan vara bra. Många kan då frestas tro, att vi ska stödja oppositionen, men så enkelt är det inte. För när vi vänder på bladet, vad hittar vi väl där? Jo, kan ni tänka er, företrädare för oppositionen i kommuner och t ex i ABF anser det fullt försvarbart, att använda sig av oavlönade tvångsarbetare. De inser inte, att bara för att något är lagligt, behöver det inte vara moraliskt rätt. Ombudsmannen för ABF Gästrikebygden uppmanade mig, vänligt men bestämt, att jag skulle sluta med tönterierna, när jag kritiserade honom för dubbelmoral. Visst kan det bli så, att eventuella förändringar av systemet i framtiden kan bli bra, men profetisk diakoni agerar här och nu och riktar kritik mot missförhållanden, oavsett vem som i en given situation står för dem.

När jag startade min blogg i februari 2007, löd presentationen: ”Funderingar kring samhällsutvecklingen från ett kristet vänsterperspektiv. Mycket om tro blir det.” Under en resa i Luthers fotspår september 2009 insåg jag plötsligt att kristen tro inte behöver något politiskt stödjeben. Stödjebenet försvann och kan ni förstå – det kvarvarande vek sig inte! Jag beskriver tankarna i ”Uppsagda lojaliteter.” Avslutningsvis vill jag också avliva en seglivad myt. Profetisk diakoni eller befrielseteologi förutsätter inte vänsterståndpunkter. Minns högerledaren Jarl Hjalmarsons hängivna arbete för humanisering av kriminalvården och engagemang av förbättringar av internernas situation.

Engagemanget bar alla kännetecken för en profetisk diakoni!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Finns det ens rester kvar av demokrati inom KF?

18 februari, 2013

I höst är det återigen kyrkoval. Tänk vad tiden går! Om någon skulle ha glömt att det är valår, då blir vi handfast påminda av ledarskribenter i medier, som oroar sig över att Svenska Kyrkan nog saknar demokratisk legitimitet. I dag publicerade HT en ledare skriven av Anders Eklund med rubriken ”Vem bryr sig egentligen?” Jag delar helt och fullt Anders Eklunds kritik av partipolitiseringen av de kyrkliga valen. Ansluter mig helt till Eklunds avslutande förhoppning: ”Vågar man hoppas att kyrkovalet i höst blir det sista partipolitiska kyrkovalet?” Jag förstärker förhoppningen med att be en liten bön.

Jag vill något problematisera den mörka bild av bristen på demokratisk legitimitet, som Anders Eklund ger uttryck för i ledarartikeln. Han skriver: ”Trots att nära 70 procent av befolkningen tillhör Svenska kyrkan var det bara knappt 12 procent som röstade vid förra kyrkovalet. Det kan knappast betraktas som ett demokratiskt legitimt val.” Jag skulle med all säkerhet framstå som övermåttan naiv och verklighetsfrämmande om jag skulle hävda att jag är nöjd med medlemmarnas engagemang, när det gäller valaktiviteten. Jag vill bara nyansera bilden något. Jag har sen tidigt 60-tal varit aktiv i en mängd folkrörelser. Politiska, fackliga, Konsum, Hyresgästerna, idrottsrörelsen, ja uppräkningen kan göras hur lång som helst. Erfarenhet har jag och den erfarenheten säger mig, att jag aldrig varit medlem i en så aktiv demokratisk organisation som Svenska Kyrkan.

Låt mig exemplifiera mitt påstående med verksamhetsberättelsen 2011 för KF Gävleborg. KF Gävleborg anser sig vara en medlemsstyrd och demokratisk organisation. Om jag nu läst och uppfattat rätt, så redovisar KF Gävleborg 102 491 medlemmar. Av dessa dryga 100 000 medlemmarna samlades 1850, 1,8 % till distriktsstämmor. Stämmorna utsåg 71 ombud till föreningsstämman. Ombuden i sin tur utsåg en styrelse på 9 personer för föreningen. Enligt uppgift har KF Sverige drygt 3 miljoner medlemmar och jag utgår från att antalet stämmobesökare i KF Gävleborg är representativt för hela landet, då verkar det som om demokratin i organisationen helt vilar på 54 000 medlemmar. Om SvK:s låga valdeltagande innebär, att den demokratiska legitimiteten sviktar, vad ska då sägas om KF? Visst, det går att ifrågasätta om skillnaden i realiteten är stor och hur stor betydelse den har, men att det är en avsevärd skillnad går ändå inte att förneka.

Det går också att se på demokrati och delaktighet på andra sätt. Den verkligt stora skillnaden mellan SvK och andra folkrörelser är ändå kontakten med medlemmarna. Inte i någon av de folkrörelser, som jag varit och är medlem i, når ens tillnärmelsevis upp till kyrkans ambitionsnivå när det gäller medlemskontakt. I varje församling i landet kallas medlemmarna regelbundet till gudstjänst (helt rätt. De flesta kommer inte). I gudstjänsten påminns vi om och bekräftar organisationens värdegrund, i ord, sång och när vi gemensamt stämmer in i kyrkans trosbekännelse. Varje söndag och ofta ges det också möjligheter till samlingar under veckan, om någon skulle ha varit förhindrad att delta under söndagen. Så här går det till Bjuråker-Norrbo församling och vår församling är inte unik. Jag läser predikoturerna i HT! Jag vet!

Jag förstår om vän av ordning anser, att jag skönmålar situationen, men de som läser vad jag tidigare skrivit vet att jag är oroad över och också hårt kritiserat kyrkans tillkortakommanden. Ofta, mycket ofta känner jag stor ängslan över, att kyrkan inte överlever, men för mig är inte valdeltagandet det stora hotet, utan de sekulära partiernas kvävande grepp om kyrkan. Det kan också vara bra att något lite analysera från vilken nivå den nödvändiga förändringen bör ske.

I dag, när jag är på ett osedvanligt gott humör och tänker på Bjuråker-Norrbo församling, ska jag, utan att darra på rösten, våga mig på, att tillägna församlingen Runebergs avslutningsrader ur dikten Lotta Svärd:

Ty en pärla var hon på krigets stråt
och en äkta pärla också,
och något tålte hon skrattas åt,
men mera hedras ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Idag får det bli mer lyssnande än prat

17 februari, 2013

För några dagar sedan tog jag mig an Peter Halldorfs bok, ”Heligt år.” Tog fram boken efter frukost och satte mig för en stunds tänkvärd läsning. Det blev verkligen tänkvärt. Knappt hade jag slagit upp boken, när jag möttes av en varning, skriven av Adrienne von Speyr, direkt riktad till en pratmakare som jag.

”Människan har den fruktansvärda kapaciteten att med sitt evinnerliga pratande få Gud att tystna.”

Läs även andra bloggares åsikter om , ,