Vi tror ock på den helige Ande…

Jag var inte beredd på känslostormen, jag drabbades av när jag läste nyheten om att Mekane Yesus bryter gemenskapen med Svenska Kyrkan. Att vara utsatt för stridiga känslor är bara förnamnet! Hela frågan blev helt plötsligt så personlig. Jag har ju ett delansvar för resultatet. Jag må ursäkta mig med att mitt ansvar här i skogarna i Hälsingland är litet, men det försvaret ger inte något moraliskt heltäckande skydd. Även små handlingar kräver sitt ansvar!

Jag var och är en del i det beslut som lett till att Mekane Yesus nu bryter med Svenska Kyrkan. Jag ansåg och anser fortfarande idag, att det är förenligt med Bibeln att bejaka och viga samkönade par. Inser också, att min uppfattning är en minoritetsuppfattning inom den världsvida kyrkan. Det har hänt vid ett par tillfällen har jag följt debatter vid kyrkomötet. Jag satt vid min dator och lyssnade in varje deklaration som avgavs (för det var ju ingen debatt) i frågan om vigsel av samkönade par och bibehållen vigselrätt. Jag minns också hur jag skickade uppmuntrande tillrop till ÖKA:s ledamöter via Eric Muhl på Facebook. Nu skulle beslutet bara baxas i hamn! Vi vet hur det gick. Glada var majoriteten och glad var jag!

Bland alla deklarationerna hördes, för den som ville lyssna, varningsröster. Dels i sakfrågan, men också varningar för konsekvenserna av beslutet, när det gällde Svenska Kyrkans relationer med andra kyrkor. Jag kan inte uttala mig om hur ledamöterna vid Kyrkomötet lyssnade till varningarna, men för min del valde jag, att helt bortse från dem. Nu när jag tänker tillbaka, kommer ett minne upp för mig. Under de 8 år jag arbetade som en mycket obehörig lärare på Tärna folkhögskola i Sala brukade jag minst en gång/termin påminna mina klasser, på tal om demokrati. ”Majoriteten må ha rätt att fatta bindande beslut även för minoriteten. Det innebär inte, att majoriteten nödvändigtvis har rätt i sak. Hur majoriteten hanterar den insikten, avgör hur demokratiskt ett samhälle är.” Borta var den insikten när jag lyssnade eller ännu värre. Jag lyssnade inte. Majoriteten och jag hade inte bara rätt att fatta beslutet. Den, och också jag, ansåg att det bara fanns ett ”rätt” beslut och allt annat var fel.

Min tanke från folkhögskolan har jag de senaste åren bytt ut mot en bättre beskrivning. Olle Sahlström berättar i sin bok ”Gå hem” att han brukade avsluta alla sina tal som LO-ombudsman med orden: ”Jag sade att det finns ingenting viktigare än att vi efter bästa förmåga lyssnar på vår egen inre röst. Att vi stannar upp och lyssnar på vad den rösten säger oss.” Helt sant, men ur det följer också att människornas inre röster inte behöver vara identiska. Min inre röst kompletteras, berikas och kanske också motsägs av andras inre röster, men vi bör, inte bara lyssna, utan också i handling vara ärliga mot våra inre röster, oavsett om den leder oss in i ensamhetens öken.

Om jag som enskild människa har svårt att hantera insikten och respektera även andra människors inre röster och inte bara mina egna, så har Svenska Kyrkan som organisation än större svårigheter. Orsakerna till det är säkert många, men jag vill fortsätta att tjata kring min delförklaring. En kyrka, som domineras av sekulära partier och representanter för allehanda sekulära ideologier, är självklart livrädda att tappa kontrollen. Tal om att visa respekt för ”inre röster” är ju bara sätt att bakbinda majoritetens rätt att besluta. Jag anser att ”den enda rätta vägens politik”, som så ofta vägleder SvK är lika feltänkt som strategin, att vi går före och andra linkar efter.  Den är feltänkt på många plan, men möjligen det viktigaste är att strategierna helt bortser från den helige Andens agerande. Om vi har rätt i sakfrågan och frimodigt samtalar, då kommer vi att få hjälp av den helige Anden. Det är ingen from förhoppning. Det är ett löfte från Gud själv!

Vore det inte läge för ett rejält koncilium inom Lutherska världsförbundet?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

9 Responses to Vi tror ock på den helige Ande…

  1. Bra skrivet. Instämmer med dig till fullo i orden ”Jag anser att ”den enda rätta vägens politik”, som så ofta vägleder SvK är lika feltänkt som strategin, att vi går före och andra linkar efter.”

    Läste detta efter att ha läst KT i morse där jag hajade till av hur en av våra biskopar uttalade sig: ”Vi vill inte tvinga våra beslut på andra kyrkor, men vi måste vara tydliga med att förföljelse av homosexuella kränker evangeliet.” Det låter så oresonligt i mina öron – dels att likställa de som är emot samkönade vigslar som förföljelse av homosexuella och sedan anklaga dem för att kränka evangeliet (vad nu det betyder). Ur det kan samtal sällan gro. Så, blev lite glad av din text. Mera sådant!

  2. Ulf Hjertén skriver:

    Frågan hade diskuterats länge innan beslut fattades. Inte bara i ”sekulära” sammanhang utan på djupet i många församlingar. Ofta med bön i botten för samtalen. Efter en hel del vånda tog så vår svenska kyrka beslutet att viga samkönade.En verklig befrielse för de många homosexuella som finns i vår gemenskap. Guds barns jämlikhet. Jag minns en händelse i en samtalsgrupp som jag ledde under några år i Lid. En homosexuell man berättade hur det var att arbeta just i Ethiopien. De som öppet visade att de var homosexuella blev verkligen utsatta för både kränkningar och förföljelse. Kränkningar som jag också menar kränker kärlekens höga visa, våra evangelier. Där Jesus sannerligen inte gör skillnad på person. Vi bär med oss mycket synd och skam i kyrkan. I våra traditioner.Knappast någon följd av kärlekens evangelium, men väl i våra tolkningar. Jag tycker att du Leo och andra som fattade detta beslut fattade ett modigt beslut. Som gammal EFS are, med god insyn i Mekane Jesus kyrkan, så är det inte överraskande att vi främst i våra afrikanska relationer skulle få en del problem. Jag tar hellre de problemen än det dåliga samvetet av hur vi mött homosexellas längtan efter samkönade äktenskap och hur vi överhuvud behandlat dem. .

  3. LeoH skriver:

    Tack Carolina!

  4. LeoH skriver:

    Ulf, vad man än kan säga om beslutet, men inte krävde det mod. Så upplevde jag det inte då och inte heller idag. Vare sig av mig eller andra.

  5. Andreas Holmberg skriver:

    Ulf och Leo, jag sympatiserar verkligen med er önskan att stå upp för förföljda homosexuella. Men min fråga både 2009 och idag är: var det verkligen nödvändigt att – för att mota den homofobi som onekligen finns i både Etiopien och här hemma – trampa rakt ut i queerträsket? D.v.s. se till att vi inte längre har ens ett särskilt ORD för förbundet man-kvinna – ens i kyrkan! – och därmed rakt av förneka att det, allt annat lika, finns någon vits alls för ett litet barn med att ha en mamma? (En extrapappa är i alla avseenden precis lika bra). Eller för en tonårspojke med att ha en pappa? (En extramamma är i alla avseenden precis lika bra). Vilket nu har lett till att de som gillar ärkebiskopen och modern jämställdhetspolitik måste instämma i den queergnostiska älsklingsdogmen att även män kan föda barn (bara katoliker och sverigedemokrater säger väl emot, nu när även KD böjt sej?).

    Mekane Yesus-kyrkan och Etiopien HAR homofobi att fajtas mot. Desto märkligare var det att de inte bröt med oss på 90-talet (då vi införde pastoral välsignelse och förbön på enskild prästs ansvar, vilket bl.a. jag bejakade) eller ens 2005 då välsignelseakten gjordes till generell partnerskapsvälsignelse. Men då anade MY precis som jag själv vartåt det barkade – rakt ut i queersnårskogen. D.v.s. bisexuella och/eller identitetsosäkra ungdomar ska nu av Svenska kyrkan få lära sej att även den som har ett val precis lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt. Gud har – trots Herrens ord i 1 Mos. 2 och Matteus 19 – inte skapat ”man och kvinna” mer underbart (i något avseende) än ”man och man” eller ”kvinna och kvinna”. Man-kvinna-kombinationen är varken särskilt välsignad eller särskilt väldesignad.

    Men så queert vet jag att inte ens att alla hbt-personer tänker. Det här är verkligen en extrem kyrkolära, som knappast hjälper oss att vinna respekt för vårt jämställdhets- och hbt-arbete i vare sej Etiopien eller Ryssland. Vi har som jag förstått det infört en lika gnostisk som fnoskig kyrkolära – om jag tvivlat på biskop Anders Nygrens varningsord 1958 så finner jag dem fullt tillämpbara nu vid den andra Ä-reformen.

  6. LeoH skriver:

    Andreas och (namn struket efter önskemål), hoppas ni inte anser mig snorkig nu, men mitt inlägg handlar egentligen inte om min syn på olika former av sexualitet. Inlägget handlar om det verkligen inte fanns alternativa vägar att gå för att undvika det som nu hänt att Mekane Yesus bryter med SvK. Inlägget skall också ses som ett försök att beskriva mitt ansvar för att det blivit som det blev.

  7. Ulf Hjertén skriver:

    På Holmberrgs ovh (namn struket efter önskemål) svar så tycks ni ha uppfattat mitt inlägg som en plädering för sexuell lössläppthet. Att vi undervisar våra konfiermander med ”ligg med vem ni vill”. Att ta så lätt på de homosexuellas behov av kärlek, gemenskap och bekräftelse det är häpnadsväckande. De allra flesta av oss som, i bl.a. allvarliga själavårdssamtal, förstått att det måste ligga ett allvarligt tankefel dolt någonstans när dessa människors kärlekslängtan och personligheter döms ut och förklaras som synd som Gud inte vill veta något av och heller inte är bedredd att förlåta. Att jämföra med ”vänsterprassel” är en grov kärlekslös kränkning. Jag sa till några som en gång ville att jag skulle vara med om ett upprop mot dessa människors möjlighet till kärlek på ett jämställt plan, att det kan jag inte för mitt samvetes skull och om ni har rätt att Gud idag inte ser med kärlek på denna del av sin skapelse, då vill jag inte ha med denne Gud att göra. De blev nog förvånade över sin predikants svar, men har senare förstått allvaret i mitt svar och fortsatt vara med i våra gudstjänster. Vi förstår inte på långa vägar vem Gud är och vad han tänker om vår kontext 2013. Det gjorde inte heller gamla testamentets människor när de tolkade hans vilja eller Matteus och hans samtid när de skulle tolka och förstå Jesu ord. Det enda vi vet är att Gud står för kärleken till varje människa. Så vi ska nog vara försiktiga med att döma ut homosexualitet som något abnormt som måste bekämpas. Guds kärlek till oss är Ordets röda tråd. Kärnan i vår tro och våra trosdokument. Men att varje bokstav är likvärdiga tror vi inte. Det är många glada för, inte minst våra kvinnliga predikantkollegor som ju får tala lika fritt som vi män. Och nog tror jag att de flesta kvinnor är glada för att de slipper ha hatt på sig i gudstjänsten. Jag vädjar till Holmberg och (namn struket efter önskemål) att våga tänka lite mera flexibelt. Kyrkan och församlingen skulle ha glädje av det.

  8. Staffanw skriver:

    LeoH, men var inte SvK’s beslut ett beslut under galjen? Tryck från politiskt håll, och en ambition att bli mer samhällsanpassad – och därigenom minska medlemstapp mm.
    Strikt utifrån Bibelns ord och den världsvida kristna traditionen, hade inte detta beslut kunnat fattas.
    Och nu sitter man lite inlåst i ett hörn, t ex vad gäller synen på polygami. Kravet på att viga flera än två – kanske 3, 4 – män och kvinnor, eller bara det ena könet, blir svårt att argumentera emot, väl?

  9. Andreas Holmberg skriver:

    Ulf, jag såg inte ditt märkliga svar förrän nu. Var i all sin dar insinuerar jag att du skulle plädera för allmän sexuell lössläppthet? Jag skrev så här:

    ”Bisexuella och/eller identitetsosäkra ungdomar ska nu av Svenska kyrkan få lära sej att även den som har ett val precis lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön som med någon av motsatt. Gud har – trots Herrens ord i 1 Mos. 2 och Matteus 19 – inte skapat ‘man och kvinna’ mer underbart (i något avseende) än ”man och man” eller ‘kvinna och kvinna’. Man-kvinna-kombinationen är varken särskilt välsignad eller särskilt väldesignad.”

    På vilket sätt anklagar jag dej därmed för att befordra allmän promiskuitet? Eller på vilket sätt ger jag en felaktig bild av din ståndpunkt eller äktenskapsdeformens konsekvenser?

    Flexibel är f.ö. just vad jag varit – de flesta i min rosenianska och laestadianska bekantskapskrets har nog betraktat mej som ultraqueer – som gått på Rosa caféer och försvarat homosexuella pars möjligheter till partnerskapsingående med förbön och välsignelse på enskild prästs ansvar, samt deras möjligheter att prövas som adoptivföräldrar. Jag har pratat om pastorala undantag, jämfört med hur vi hanterat polygami på missoinsfälten et c et c.

    Flexibelt så det förslår tycker jag nog – men jag har, liksom t.ex. Ragnar Persenius – varit en nyttig idiot som banat väg för queerdeformerna 2009 och 2013 (nu då t.o.m. könsbegreppen deformerats och vi inte längre har ett särskilt ord ens för män och pappor – eftersom även barnaföderskor ska få registreras som sådana).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: