En vandring tar slut och genast börjar en ny

När jag 1991, efter c:a trettio års mentala och fysiska bortavaro, klev tillbaka till Svenska Kyrkan, var det naturligt att jag tog med mig hela det erfarenhetsbagage som jag samlat i min ryggsäck. Det mesta hade kretsat kring politik och facklig aktivitet. När jag, lite nyfiket, började betrakta det nya jag klivit in, så kändes det hemtamt. Där fanns socialdemokraterna, borgerlig samling, men också en märklig organisation Posk, som sa sig vara partipolitiskt obunden. Eftersom jag var organiserad socialdemokrat var det helt naturligt att mitt kyrkliga engagemang kanaliserades den vägen. Med tiden kändes det helt fel. Jag ställde mig allt oftare frågan. Är det rimligt, att en kyrka domineras av sekulära partier? Jag är ofta trögtänkt, så det tog ända fram till 2004 innan jag drog konsekvenserna av min inställning och lämnade S för att kunna stå fri i mitt kyrkliga engagemang, men fortfarande var kritiken av systemet mer av principiell natur. Jag såg inte eller ville inte se, hur i grunden partidominansen hotar hela kyrkans existens.

En ögonöppnare blev när jag läste i tidningar hur ledaren för S-gruppen, Olle Burell, motiverade varför socialdemokrater måste mobiliseras vid höstens kyrkoval. Motivet är att Stefan Löfven behöver en nationell framgång som avstamp inför valen 2014. Jag skrev i något blogginlägg, att vad Löfven behöver kanske inte är den intressanta frågan, utan vi kanske borde undra vad kyrkans Herre kan tänkas anse. En tanke slog mig härom natten. Olle Burell och S kanske anser att Stefan Löfvens och Jesus intressen sammanfaller? Nå, det får vara hur det vill med det, men jag vill påminna om att även Annie Lööf är i trängande behov av en nationell valframgång. SD torde väl också hoppas på en nationell valframgång för Jimmie Åkesson. Att partier ser kyrkan som en trampolin för egen vinning är ett hot mot kyrkans hela natur. Motsättningen är antagonistisk skulle jag ha sagt under min kommunistiska period och förordat en frontförskjutning. Det gäller att mobilisera mot partiernas dominans över kyrkan, många andra frontlinjer är av sekundär betydelse och bör inte få hindra en stridbar enighet .

Jag vill påminna om hur staten och partierna hanterade de påstådda kriserna under t ex 90-talet. Folket skulle, gudbevars, bli krismedvetet. Varje dag pumpades vi med nyheter om den ena ekonomiska krisen efter den andra. Till slut var de flesta, självfallet även jag, övertygade om det måste drastiska åtgärder för att vi som nation skall överleva! Hela krishanteringen reducerades till den enda vägens politik. Partierna sa kris, bankerna sa kris, ekonomerna sa kris och givetvis sa näringslivet också kris. Felet var inte att problem identifierades, utan felet blev att lösningen ansågs självklar. Varje försök till diskussion blev avsnoppat med ett kort – det är ju kris! Alla måste spara! Ja, ni vet.

Det kanske inte är så konstigt, att partierna fört över metoden från staten till kyrkan. De känner ju inte till några andra vägar. Under en mängd av år har vi medlemmar i kyrkan blivit matade med att det är kris. Om inte i dag, så åtminstone nästa år. För varje år begränsas antalet alternativ för att lösa krisen. Till slut finns bara en lösning. Krismedvetandet är fullständigt. Ett exempel är diskussionen och beslutet om en ny struktur för SvK. Ett nästan enigt kyrkomöte såg bara en lösning. Alla försök att diskutera alternativ eller ens små förändringar i förslaget, t ex direktval till församlingar tillbakavisades. Utan någon som helst intellektuell motivering som förklarar sambandet mellan den faktiska situationen och nödvändigheten av ”den enda möjliga vägen.” Självfallet finns det alltid alternativa vägar om vi vågar ta samtalet och för kyrkans del borde vi kanske inte glömma att vi har en mäktig allierad, den helige Ande. Vid kyrkomötet fanns en liten minoritet som reserverade sig och den minoriteten måste stärkas. En front måste öppnas med parollen: Det finns en annan väg!

”Krismedvetandet” inom kyrkan reduceras inte bara till ett begränsat antal organisatoriska och ekonomiska lösningar. Den påverkar hela vårt sett att se på vår egen identitet. Det är enkäter hit och det är enkäter dit. Svaren spretar och kyrkan försöker anpassa sig. En knepig syn på medlemmarna sprider sig, som motsvarar partiernas syn på sina väljare. Av någon outgrundlig anledning innebär krisen i staten att alla söker sig mot mitten! Partierna tappar tilltron till var och ens egen grundläggande särart. I kyrkan verkar det sprida sig en uppfattning att evangeliet nog är obegripligt för människorna. Den är exkluderande, sägs det. Vi måste bli mer inkluderande. Syndabekännelse är pedagogiskt svårt att förklara. Den förstärker bara skamkulturen. Ja ni vet. Ska inte förlänga det här avsnittet. Kan bara konstatera, att det känns lite knepigt, att varje gång jag eller många andra förordar en förstärkning kring kärnan för Kyrkan, som en lösning. Evangeliet och Jesus, då får jag känslan av bli betraktad, som fundamentalist, som inte förstår att Kyrkan är i kris! Jag förstår inte riktigt varifrån alla dessa ”reformatorer” kommer ifrån, som ska spika upp mängder av nya teser på allehanda kyrkportar!

Det finns mycket mer att skriva om, men det får bli i andra inlägg. Inlägget ska ses som en något för lång och spretig förklaring till varför jag upplever det som nödvändigt att börja en ny vandring. Varje gång i livet jag hamnat i motsvarande situationer, de som känner mig vet, att det blivit många gånger genom åren, tar jag mig en överblick och försöker se om det finns andra som vandrar i den riktningen jag vill gå. I det sökandet har jag gång på gång stött på Frimodig kyrka, som jag tydligen delar problembeskrivningen av kyrkan med. Det finns även andra krafter som försöker skapa förutsättningar till förändringar och det gläder mig, men min bestämda uppfattning är att Frimodig kyrka är mest konsekvent i sin vilja att stå emot utvecklingen.  Det kan ju inte bara vara en slump och det borde ju få konsekvenser.

Sent i går kväll, tog jag Gud i hågen, bad  Jesusbönen och anmälde jag mig som medlem i Frimodig kyrka och betalade medlemsavgiften  för 2013. Kanske en väl kort summering av ett långt inlägg, men jag känner att mer behövs inte.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

18 kommentarer till En vandring tar slut och genast börjar en ny

  1. Gunvor Vennberg skriver:

    Välkommen! Det är en glädje att vara med i Frimodig kyrka, och ett hopp som vi får vara med att gestalta tillsammans, som Jesu kristi lärjungar. Han är själv vägen, sanningen och livet. Håller vi oss till honom visar han vägen. Säkert finns det också en väg för Svenska kyrkan, om vi bara har öron för vad Kristus vill med henne. Politiseringen måste upphöra så att kyrkan inte fortsätter att sekulariseras inifrån!

  2. LeoH skriver:

    Tack Gunvor!

  3. LeoH skriver:

    Tack Jan-Anders!

  4. Gunnel skriver:

    LeoH, tack för denna bloggposten! Du kommer från politiken och kan sätta fingret på att ett församlingsliv inte är politisk vardag. Ledamöter i kyrkofullmäktige borde ju vara troende med bibelns budskap som grund. Att det skall vara så hyperkänsligt att tala om tro inom kyrkans personal och kyrkofullmäktige!

  5. LeoH skriver:

    Det är ju den nya innovationen, Gunnel. Vi ska tydligen känna tillit utan att behöva tro!

  6. Leif Nordlander skriver:

    Tack för en god analys med stringens och konsekvens. Välkommen i Frimodig kyrka. Du behövs!

  7. LeoH skriver:

    Tack Leif!

  8. Sigrid Lundqvist skriver:

    Även jag, från fjärde bänk till vänster i Njutånger, säger välkommen!

  9. LeoH skriver:

    Tack Sigrid!

  10. Andreas Holmberg skriver:

    Hej Leo! VÄlkommen! Hoppas att du inte blir avskräckt av att även jag är medlem i FK – relativt nybliven och en smula motvillig – efter att länge förgäves ha kämpat för att EFS skulle bli en nomineringsgrupp i Svenska kyrkan, vilket jag sett som långt mer naturligt än att Centerpartiet och Socialdemokraterna är det.

    Jag tror att FK just nu samlar folk som på sikt borde vara i olika nomineringsgrupper (högkyrkliga och lågkyrkliga borde väl t.ex. i en fungerande kyrka bilda olika ”falanger” som dock möts till gudstjänst och ser varandra som syskon i tron). Men i nuvarande krisläge – som du som utmärkt tecknat, Leo – måste vi nog forma s.k. ”oheliga” (?) allianser för att vända skutan.

    Av bara farten hamnar du ju nu i en nomineringsgrupp som vill riva upp kyrkomötesbeslutet 22 oktober 2009. Men det har du klart för dej, antar jag? Det finns ju många andra frågor FK driver dessförutom, så jag förstår mycket väl att du ser FK som det bästa alternativet.

  11. Andreas Holmberg skriver:

    Förresten tror jag det är bra att det finns folk i FK som har järnkoll på tendenser till verklig homofobi. Sånt måste bekämpas i alla sammanhang, även de frommaste. (Utan att bli gnostiskt queer).

  12. LeoH skriver:

    Andreas, inte blir jag avskräckt för att du också är medlem i FK. Jag är medveten om beslutet som FK riva upp.
    I en situation där beslutsstrukturen i kyrkan byggs upp från församlingsplanet genom personval, då kommer det med stor sannolikhet bli som du beskriver med skilda ”falanger” eller fromhetsriktningar, men tills dess ser jag inte så där på rak arm, att jag går in i en ohelig allians. Däremot är det alltid så, att olika individer i en organisation har skilda tyngdpunkter på vilka frågor de driver.
    Jag ser med stor tillförsikt på framtiden!

  13. Marie RD skriver:

    Uppfriskande och stringent om struktur och grupper. Välformulerat. Nu kan jag hämta formuleringar när min egna inte når fram. Fast frågan är om resonemanget når fram när kyrkosynen (och partisynen) är så olika. Själv har jag valt POSK…..

  14. LeoH skriver:

    Tack för kommentaren Marie! Det viktiga är, att vi gör ett val, som kan ligga som en grund för en förändring till det bättre i kyrkan.

  15. […] Jag har mer på hjärtat men det får bli någon annan gång. Jag vill påminna om mitt inlägg ”Gör jag bort mig nu?” I inlägget försöker jag lite mer principiellt beskriva hur jag ser på möten med människor vars åsikter jag inte delar. Står fortfarande helt och fullt för innehållet i inlägget. Upplever inte heller att den senaste debatten gjort att jag har anledning ändra inställning till varför jag stöder Frimodig kyrka. Bakgrunden till ställningstagandet hittar ni här. […]

  16. […] skäl kommer att bli mycket om valet den närmsta tiden. Jag passar på att länka till ett inlägg, som efter fattig förmåga beskrev hur det kommer sig att jag kandiderar till stiftsfullmäktige […]

  17. […] mig till Frimodig kyrka. Jag försökte förklara mitt ställningstagande i ett blogginlägg: En vandring tar slut och genast börjar en ny. Det steget ledde till en hel rad mycket positiva händelser, som också bidrog till att […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: