Skulle inte accepteras som medlem

12 februari, 2013

När jag, så där plötsligt i början på 90-talet, med Guds hjälp och av ren nåd, bytte identitet från en lite självgod sekulär identitet till att identifiera mig som kristen, kändes det självklart att söka medlemskap i Broderskapsrörelsen. Blev väl mottagen. Varje ny medlem var ju guld värd! Medlemskapet ledde till att jag några år senare blev vald till distriktsordförande i Västmanland. Ett mycket olyckligt val av minst två skäl. Året kantades av hjärtinfarkter och kärlkramp, som negativt drabbade såväl den fysiska som den psykiska orken. Kraftlösheten förstärktes, när jag också insåg att jag också varit en bricka i ett internt maktspel.

Det har flutit mycket vatten under broarna sen dess. Minns inte när jag betalade jag min sista medlemsavgift till Broderskapsgruppen i Hudiksvall. Det jag med säkerhet minns, att 2004 betalade jag min sista medlemsavgift till S-föreningen i Bjuråker. Om det skulle slumpa sig så, att jag skulle vilja bli medlem i Broderskapsgruppen igen, skulle jag inte accepteras som medlem. Orsaken skulle inte vara politiska åsiktsskillnader. I de flesta grundläggande politiska frågorna har jag likartade uppfattningar, som när jag var distriktsordförande i Västmanland. Socialdemokraterna har, det vet alla som följer samhällsdebatten, en stor tolerans när det gäller bredden på vad som anses vara hedervärda socialdemokratiska åsikter. Möjligen för stora, kan jag väl tycka ibland.

Bredden och toleransen gäller de flesta frågor, men i en fråga är partiet, och givetvis också Broderskaparna, orubbliga som hälleberget. Vill du ta ansvar som förtroendevald i Svenska Kyrkan, då måste du underordna dig partiet och söka dess godkännande. Det finns inga möjligheter att åberopa teologiska skäl eller hänvisa till kyrkosyn, än mindre försöka hänvisa till ditt samvete. Det ges bara två alternativ. Inga uppdrag i kyrkan eller acceptera att söka partiets godkännande! Där sprack det! Det är bara att lomma slokörat bort.

Om jag, av någon outgrundlig anledning, ändå framhärdar i att vilja bli medlem i Broderskapsgruppen, men också ta ansvar i något kristet sammanhang, då existerar enbart en möjlighet. Jag kan, redan i dag, ta en promenad på några hundra meter till pastorsexpeditionen och meddela församlingens kyrkoherde Lena Funge, att jag begär utträde ur Svenska Kyrkan. Efter det kan jag söka medlemskap Betel i Norrberg, Elimförsamlingen i Friggesund eller Saronförsamlingen i Näsviken.  Nästa vecka skulle jag accepteras som medlem i Hudiksvalls Broderskapsgrupp. Trots att logiken haltar, så anser Broderskapsgruppen och partiet, att det bara är Svenska Kyrkan de vill styra. Alla andra kyrkor och samfund är fredade. Vilka uppdrag du accepterar och vilka frågor du eventuellt driver, det lägger sig partiet inte i. De frågar inte ens. Förstå den logiken den som kan. Jag gör det inte.

Det är bara att erkänna, jag känner stor irritation, ja rent av frustration över hur det är i kyrkan. Irritationen blir inte mindre av att företrädare för maktpartierna riktar kritik mot kyrkan som om den stod fri från sin egen beslutsstruktur. Beslutad av krafter utanför kyrkan självt. Det påminner mig om en diskussion, för hyfsat många år sedan. I samtalet vänder sig kyrkorådets ordförande till kyrkoherden och undrar – vad gör kyrkan? Frågan leder helt utsökt till det citat av Mattias Irving i gårdagens blogginlägg. Jag tar en del av citatet en gång till: ”Svenska kyrkan riskerar idag att bli ytterligare en av de där tysta personerna på skolgården, de som såg mobbningen av den där som såg annorlunda ut, men som inget sade, som aldrig ryckte in.” En fråga till Mattias. Vem är personen du ser? Är det ärkebiskopen Wejryd eller är det gruppledaren för S, Olle Burell? Vem är Svenska Kyrkan?

För min personliga del händer det, att jag lite storvulet hävdar. ”Där jag är, på gott och ont, är också Svenska Kyrkan, tills något annat meddelas.” Det är för mig en nyttig påminnelse, att jag inte kan och inte får blunda för mitt eget ansvar.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


En trött morgonbagatell

11 februari, 2013

Efter en sömnlös natt och en mycket tidig morgon har jag verkligen lusläst dagens Hudiksvalls tidning. För någon timme sedan noterade jag spalten ”Tyckt på webben” och där hittade jag följande tyckande av Bengt Bengtsson:

”…islamofobi. Det har ju blivit opportunt att tala om tolkningar när man diskuterar islam. Man kan dock inte bortse från vad som faktiskt står i korantexterna. Poängen med koranen är att det är den slutgiltiga sanningen från Gud. Den kan man varken ifrågasätta eller tolka.”

Jag utgår från, eftersom Bengtsson använder ordet ”opportunt”, att han menar att islam inte innehåller olika tolkningstraditioner. Det känns som en fullständigt orimlig ståndpunkt. Wikipedia skriver att det finns omkring 1,5 miljarder muslimer i världen. Muslimerna utgör 21 % av mänskligheten. Tanken svindlar! 1,5 miljarder människor med så enhetligt tänkande, att jag kan sitta här i Kyrkbyn i Bjuråker och läsa Koranen och veta precis hur alla de där människorna tolkar Koranen. Tala om en genväg till kunskap! Det jag möjligen skulle våga hävda är, att jag kanske efter en genomläsning vet vad som står i Koranen, men definitivt inte hur människor tar till sig texterna och hur de påverkar deras beteende.

Orsaken till att jag författade morgonbagatellen var att det gav mig anledning att länka till ett intressant inlägg i bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


I vilken verklighet lever Dagens Seglora?

9 februari, 2013

De som följer Dagens Seglora någorlunda regelbundet har säkert uppfattat att tidningens redaktörer uppmanar Svenska Kyrkan att upphöra med att vara så passiv i kampen mot den växande främlingsfientligheten i landet. Ett par exempel: Den 9 januari i år skriver Mattias Irving i en artikel med rubriken ”Kyrkan ska inte möta rasismen med tystnad” följande:

”Svenska kyrkan riskerar idag att bli ytterligare en av de där tysta personerna på skolgården, de som såg mobbningen av den där som såg annorlunda ut, men som inget sade, som aldrig ryckte in. De som inte ville sprida dålig stämning i klassen. Samtidigt storsatsar LO på att utbilda sina förtroendevalda i antirasism. Så kan en folkrörelse också agera.”

Den 11 december 2012 skriver Helle Klein i en ledare med rubriken, ”Tigandets tid måste vara förbi” följande:

”Tankesmedjan Seglora smedja har länge förvånats över den kyrkliga aningslösheten och passiviteten inför den framväxande främlingsfientligheten. Medan fackföreningsrörelsen utbildar sina förtroendevalda i antirasism tillsammans med tidskriften Expo har Svenska kyrkan alltför länge passivt betraktat hur Sverigedemokraterna har använt kyrkan som en plattform i en normaliseringskampanj som går ut på att göra främlingsfientligheten salongsfähig.”

Det hjärtat är fullt av, vill munnen tala, men jag ska försöka hålla mig till enbart tre frågeställningar. Självklart är det så att Svenska Kyrkan kan, bör och skall göra mer än den gör. I det har jag inga svårigheter att hålla med både Mattias Irving och Helle Klein. Det jag ställer mig frågande till, är den positiva hänvisningen till LO. Är det verkligen så att fackföreningsrörelsen är aktiv i kampen mot främlingsfientligheten och kyrkan är passiv? Det är definitivt inte min bild av verkligheten. Nu är det så för väl, att en av Dagens Segloras krönikörer Olle Sahlström på ett helt utmärkt sätt beskriver en verklighet baserad på historisk kunskap och egna personliga erfarenheter, som jag också delar. Fördelningen av år med arbete på fabriker och arbete som funktionär är de omvända. Olle Sahlström skriver:

”Jag bär med mig en erfarenhet från tio år av arbete på fabriker och längre tid än så som ombudsman på LO. Och jag glömmer inte valet 1991 då Ny demokrati kom in i riksdagen med ett rejält ”drag under galoscherna”. Vi ombudsmän skulle valarbeta, vi ville prata om löner, arbetsmiljö och annat, men vi kom tillbaka till LO-Borgen med uppspärrade ögon över hur utbredd främlingsfientligheten var på arbetsplatserna. Man skulle kunna tänka att då satte Rörelsen ner foten och ”tog debatten” där den hörde hemma – På jobbet, i de lokala fackföreningarna. Men så blev det inte. LO med sina fackförbund blundade för det som låg på den egna farstukvisten och brände sitt ideologiska krut på Ny Demokrati med högtravande retorik. Och sköt på så sätt det svåra ifrån sig. Och under åren som följde skulle bland andra moderater och socialdemokrater genomföra mycket av Ny Demokratis politik.” Läs för alla allan del hela Olles krönika. Oavsett att Olle och jag delar erfarenheterna har Olle bredare kunskaper än jag i ämnet.

Den erfarenhet Olle Sahlström beskriver ligger drygt 20 år bort i tiden och vän av ordning undrar. Vad har LO och fackföreningsrörelsen gjort under alla dessa år för att förtjäna att utropas till föredöme för Kyrkan i kampen mot främlingsfientligheten? Det känns lite patetiskt, att lite utbildning av förtroendevalda nästan ett kvartssekel senare utropas till något efterföljansvärt. Satsningen har alla kännetecken av en omvändelse under galgen. Främlingsfientligheten har ju förstärkts avsevärt i medlemsleden.

Utan att börja upphöja Svenska Kyrkan eller den breda kristna rörelsen till skyarna, så måste det ändå sägas att nog har kristenheten i förhållande till LO och fackföreningsrörelsen varit ett under av aktivism. Låt mig nämna kampen för en humanitär flyktingpolitik. Var fanns LO när kyrkorna samlade i namn mot den fullständigt omänskliga hanteringen av de apatiska barnen? Jag följer hyfsat väl insändardebatterna kring flyktingpolitik och främlingsfientlighet i både lokalpress, riksmedier och bloggosfären och upplever inte, att vare sig LO:s ombudsmän eller andra förtroendevalda utgör någon kraftfull röst i debatten. Däremot kryllar det av kristna röster. Vid utvisningar försöker kristna, både pastorer och lekfolk med sina kroppar stoppa skändligheterna. Jag ser också med stor glädje de aktiviteter som kyrkans församlingar här i Hudiksvall bedriver bland nyanlända flyktingar.  LO-ombudsmännen är osynliga. Ofta är rörelsens folk legalister, som anser att statens beslut skall följas, oavsett konsekvenserna i mänskligt lidande. Men ändå, jag personligen och givetvis också kyrkans aktiva är alldeles för passiva och borde göra mer. Inte tu tal om saken. Så länge nöd och förtryck existerar finns alltid mer att göra och ger också anledning till bön om förlåtelse för våra enskilda och kollektiva tillkortakommanden.

Trots att inlägget redan är för långt, måste jag ändå beröra Heller Kleins märkliga analys om att Svenska Kyrkan alltför länge passivt tillåtit SD att använda kyrkan som plattform. En analys bör väl förklara ett skeende? Dess orsak och verkan? Helle Klein påstår utan att förklara. För hur var det nu? När Svenska Kyrkan fick ett ändrat förhållande till staten, ville riksdagens partier ändå fortsätta att kontrollera kyrkan. De såg till att SvK inte fick vara en folkrörelse, än mindre en kyrka. Riksdagen beslöt att SvK organisatoriskt skulle jämställas med statsapparatens kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige och riksdag. Formen för val blev identisk med statens och skulle ske i direktval till alla tre nivåer. Helle Klein får bita i det sura äpplet och acceptera, att det är S, C och alla de där politiskt ideologiska grupperna Fria liberaler, Borgerligt alternativ, Vänsterpartister, Miljöpartister, Kristdemokrater, eller vad de heter, som ger legitimitet åt SD i Svenska Kyrkan. (Jag har väl åsikten att Kyrkans biskopar var något mesiga och eftergivna i förändringsdiskussionen, men det är en annan fråga.)

I en folkrörelseorganisation (jag är inte nöjd med begreppet. Ge mig ett bättre!) skulle den här situationen inte uppstå, men nu är kyrkan beroende av att enskildas aktivitet i organisationer utanför SvK avgör vilka förtroendevalda SvK erhåller. De partipolitiskt obundna grupperna agerar givetvis efter samma regler som de politiska, men de kan med gott samvete hävda, att härtill är vi nödda och tvungna. Åtminstone två, Frimodig kyrka och Posk, driver linjen, att valen skall ske på ett helt annat sätt, med basen i församlingarna. Skillnaden är att Frimodig kyrka driver frågan med större kraft än Posk. ÖKA, efter vad jag lärde mig inse under de år jag var medlem där, accepterar fullt ut valordningen.

Nå detta om detta. Jag är övertygad om, att alla förstår att jag inte är imponerad av Dagens Segloras ideologiska förklaringsmodell. Den ökar inte förståelsen och därför ger den varken mod eller kraft till någon djupgående förändring.

Att ta åt sig äran Annika Borg

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Okristligt oförsonlig?

5 februari, 2013

I morse när jag öppnade HT, så drabbades jag, för femtioelfte gången, av känslan av total oförsonlighet. Där var hon igen, med bild och allt! Den förre ministern Barbro Holmberg är landshövding i Gävleborgs län och figurerar alltsomoftast i länets tidningar så även idag, vilket inte i sig är något konstigt. Det ingår ju i hennes uppgifter att representera och synas.

Varje gång jag ser henne i tidningen krullar sig nackhåren av olust. Jag minns, och säkert också många andra, hennes agerande i fallen med de apatiska barnen. Staten med Barbro Holmbergs stöd, utvisade det ena apatiska barnet efter det andra. Inte bara det, utan genom riggade utredningar baktalade staten utsatta barn och föräldrar. Barbro Holmberg var inte ensam, det fanns många andra som bidrog till misstänkliggörandet, men hon var ansvarig minister.

Min oförsonlighet är riktad direkt mot person och inte mot handlingarna. De var och är värda kritik. De kan inte bortförklaras, men det behöver kanske inte innebära en livslång antipati mot personen Barbro Holmberg. Det är nog hög tid att jag börjar bearbeta känslorna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Varför inte säga som det är?

2 februari, 2013

Om mindre än ett år har vi återigen kyrkliga val och återigen dyker det upp hurtiga uppmaningar, bl a i Kyrkans tidning att vi ska ta valen på allvar. Inte halvhjärtat som tidigare år, utan på riktigt på allvar den här gången.

I senaste numret av KT skriver Barbro Matzols uppfordrande: ”Gör medlemmarna delaktiga i valet nu! Uppmaningen förstärks av att demokratin är hotad, att medlemstappet fortsätter och ekonomin blir uruschlig i framtiden. Ett av problemet med uppmaningen är, att jag inte riktigt förstår vem den riktar sig till. Just nu håller säkert de flesta nomineringsgrupper med att fastställa sina vallistor och eventuella program. Till de mötena är självfallet nomineringsgruppernas medlemmar inbjudna till, men inga andra. Kyrkans medlemmar får ge sig till tåls, till valrörelsens sista månad. Det skiljer sig inte från alla andra val i landet. Det vore poänglöst för tidningar att uppmana, rakt ut i luften i januari 2014: Gör medborgarna delaktiga i valet nu! Partiernas valstrateger från USA, sitter med våta pekfingrar i luften och försöker utröna vad som kan tänkas gå hem i stugorna och sen får vi medborgare ta del av resultaten och rösta.  Orsaken till situationen i SvK är, att de flesta nomineringsgrupper ser Svenska Kyrkan, inte som en medlemsorganisation, utan jämställer den med kommuner, landsting och riksdag. Svenska Kyrkan är rent av jämställd med EU. Den märkliga kyrkosynen borde vara en självklar utgångspunkt för varje analys av kyrkans situation och valsystem. Jag har länge väntat på, troligen förgäves under min livstid, att t ex Kyrkans tidning, biskopar och präster skulle säga som det är och inte tassa förbi frågan: Hur kan det komma sig att Kristi kropp tillåtits bli en kommunal institution?

Jag vill också, så här avslutningsvis vara så illvillig, att jag påminner, vilket Matzols borde ha tagit i beaktande, om den valstrategi socialdemokraternas gruppledare vid Kyrkomötet Olle Burell, formulerade i slutet av förra året. Det smarta i strategin skulle ju vara, att den i stort sett skulle vara osynlig och det främsta målet skulle ju också vara, att ge Löfven en nationell valframgång.  Kyrkovalet skulle ses som en del av trestegsraketen, kyrkoval, EU-val och valet hösten 2014. Tydligare än så, kan inte den största nomineringsgruppens förvridna kyrkosyn beskrivas.

Jag kommer under året, lite då och då kommentera valrörelsen. Det får bli mitt bidrag till att göra medlemmarna delaktiga i valet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,