Påskdagens glädje

31 mars, 2013

Gråt inte mer Maria

Gråt inte mer Maria.
Mästaren finns inte här.
Här där du står och gråter,
mörker och skugga är.

Vänd dig nu om Maria,
glöm all din sorg och nöd:
bakom dig gryr en morgon
full av levande glöd.

Ja, det är han, Maria
trädens och fåglarnas man:
graven är tom och öppen,
men här i gräset står Han.

Vågar du skratta Maria
fastän du står vid en grav?
Ropa det över staden:
Jesus lever i dag.

Psalm 463 Text: Y. Eggeborn 1970/Musik: D. Helldén

Annonser

Glädjen att känna trygghet i min församling

17 mars, 2013

I dag, efter gudstjänsten i Bjuråkers kyrka, grabbade jag tag i Lena Funge, församlingens kyrkoherde och Madde Norin, vår församlingsassistent. Jag tror nog att jag något överraskande Lena och Madde, när jag lite dramatiskt tackade dem för att de bidrar till den trygghet jag känner i församlingen. Jag berättade, att jag de senaste dagarna ofta sänt goda och tacksamma tankar för deras arbete med våra konfirmander. Trygghet är det, när jag vet, utan att ha behövt prata om saken, att jag inte riskerar att behöva höra vår kyrkoherde forcerat förklara för en journalist hur det kunde komma sig att det delats ut knullborgarmärken till församlingens konfirmander. Är också fullständigt övertygad om att församlingens ansvariga har större självkänsla, än att låta sig utvisas till korridoren av någon utomstående föreläsare. Inte ens från RFSU! Kanske allra minst RFSU.

Nog med prat. Än en gång. Tack Lena och Madde!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


De debatterna i partistyrelserna skulle vara intressanta att ta del av!

16 mars, 2013

Barbro Matzols skriver i senaste KT om behovet av en framtidskommission i kyrkan och det är väl möjligt att en sådan kommission skulle göra nytta. Problemet är möjligen frågan om vilka som skulle dominera en sådan kommission. Nå, jag har skrivit en hel del om partiernas destruktiva roll i Svenska Kyrkan, så jag avstår den här gången.

Däremot kan jag inte, illvillig som jag är, låta bli att kommentera Barbro Matzols något fromma förhoppning, som avslutar artikeln.

”En av utmaningarna är att inte vara ständigt reaktiv, utan att ha en egen beredskap och analys baserad i de egna rottrådarna. Att ligga steget före om man så vill. WWJD står det tryckt på armband av tyg i bjärta färger som brukar delas ut till konfirmander: What Would Jesus Do? Det är den frågan kyrkan i alla tider har att besvara.”

Visst vore det önskvärt att allt utvecklingsarbete i SvK skulle utgå från överväganden om vad Jesus skulle göra. Den utgångspunkten skulle kännas oerhört uppfriskande, men hur troligt är en sådan utveckling? Är det ens rimligt, att tänka sig att partistyrelser i sekulära partier skulle kunna föra en sådan diskussion?

Jag skulle verkligen vilja höra hur mötesordföranden vid partistyrelsemöten i S, C och SD skulle formulera propositionsordningen till beslut om: ”What Would Jesus Do?”

Skulle det bli: ”Kan partistyrelsen besluta att det är enligt Jesus vilja, att vårt parti vinner nästa kyrkoval?” Svar: Ett rungande Ja! ”Kan det noteras till protokollet att beslutet är enhälligt?” Återigen ett rungande Ja och entusiastiska applåder, ledda av ateisten Morgan Johansson!

Ett bloggtips: (S)yn för (S)ägen, av Dag Sandahl

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Jag väljer att bli ilsket upprörd och förvånad så länge systemet fortgår!

11 mars, 2013

Läser i Aktuellt i Politiken att Wanja Lundby-Wedin är föreslagen att toppa S-listan i Stockholm vid höstens kyrkoval. På tisdag ska Stockholms arbetarekommun fastställa ordningen på namnen som partiet går till val på. Det är så här det går till och det förvånar mig inte. Däremot tillåter jag mig bli förvånad över, att systemet med sekulära partiers önskan, att styra ett trossamfund, inte tappat all legitimitet. Frågorna måste ändå ständigt ställas. Är Stockholms arbetarekommun en organiserad del av kyrkan? Vilka är det som nominerar kandidater till kyrkliga val inom Stockholms arbetarekommun? Är alla ens medlemmar av Svenska Kyrkan? Är det inte rimligt att anta, att varje nominerad person på listan är i första hand ansvarig inför dem som nominerat personen? Vilket torde innebära att Wanja Lundby-Wedin har att redovisa för sina beslut till en sekulär organisation under mandatperioden och kanske inte bli omnominerad om hennes agerande inte accepteras av partiet. Ett parti som inte kan åberopa vare sig på trosbekännelse eller andra bekännelseskrifter, utan enbart på den för dagen förhärskande politiska partiuppfattningen. Och den kan ändras, det vet vi.

Jag minns när Wanja Lundby-Wedin blev vald till ordförande för LO. (Ett val som jag vid det tillfället ansåg vara ett mycket bra val.) Jag kan inte minnas, att Stockholms arbetarekommuns representantskap vid något möte nominerade henne till LO-ordförande. Val av förtroendevalda inom den fackliga organisationen anses, med rätta, tillhöra fackens interna angelägenheter. Att partiet myglar i kulisserna, det är ju en helt annan fråga.

Jag kan inte låta bli att något kort ta upp krokodiltårarna Wanja Lundby-Wedin fäller över att Sverigedemokrater blivit valda till förtroendeuppdrag i kyrkan. Först skapas ett system som gynnar det egna partiet och sen beklagar man att andra partier utnyttjar möjligheten som erbjuds. Det finns bara ett ord för ett sådant agerande. Hyckleri!

För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg, ”Är det någon som kan tänkas vilja svara?” Jag hoppas verkligen att någon i de målgrupper jag riktar frågorna till vill svara. Jag väntar.

KT,

Dagens Seglora

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Lögnen får aldrig bli vår kampmetod!

9 mars, 2013

Jag har de senaste dagarna på Facebook läst otaliga varningar om att polisen i Göteborg ägnar sig åt REVA-kontroller. Upplysningarna avslutas med SPRID! Alldeles nyss läste jag hos Kristen opinion, att dessa varningar enbart är rykten. Kristen opinion hänvisar också till GP, där polisen förnekar att det pågår sådana kontroller, som ryktena påstår.

Självklart är det svårt för mig att här i Bjuråker avgöra vad som är sant i alla lägen, utan måste förlita mig på att uppgifter som sprids är sanna. Om det visar sig att människor sprider falska rykten, då blir jag och säkert många med mig osäkra och kanske slutar att lyssna. Vilket inte gagnar beredskapen att skydda och stötta utsatta människor i nöd.

Det är sanningen som gör oss fria. Inte rykten eller lögner!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Varifrån kommer alla dessa självutnämnda etikettexperter åt invandrare från?

7 mars, 2013

Jag minns fortfarande den förvåning jag ibland kände, när jag i början på 50-talet, som nyinflyttad från Finland råkade säga till skolkamrater på Skönsmons skola, att ”så här gör man inte i Finland” och möttes av, ”Flytta tillbaka då om det var bättre där!” Det tog ett antal år innan jag förstod, att det inte var mina kamraters spontana reaktion på etikettsbrottet, utan de hade lärt sig av sina föräldrar hur en invandrare borde bete sig. Med tiden lärde jag mig att undvika sådana jämförelser. Delvis på grund av att minnesbilden hur det hade varit i Finland, av naturliga skäl, bleknade.

Att jag med tiden slapp höra att jag förbrutit mig mot etikettsreglerna, att inte vilja ta seden dit jag kom, innebar inte att själva företeelsen försvunnit. I nästan varje diskussion eller samtal, dyker dessa självutnämnda etikettsexperter upp med sitt: ”Invandrarna måste inse att de ska ta seden dit de kommer!” ofta åtföljd av ”Det får vi svenskar göra, när vi åker till andra länder.” Det sista ledet är nog inte helt sann. När jag ser på bilder av svenska turister i Turkiet eller Egypten eller tar del av berättelser, blir jag något förvånad över de kläd- och dryckesseder som turisterna tydligen varit tvungna att anpassa sig till!

Jag har många gånger funderat vad dessa etikettsexperter av invandrares beteenden egentligen menar. Hur många år ska en invandrare med uppehållstillstånd bo i Sverige innan hon fullt ut får försöka påverka samhället politiskt, kulturellt eller moraliskt? 1 år? 10 år eller aldrig? Har etikettsexperterna också något förslag på vilka seder en person med utrikesbakgrund alltid måste anpassa sig till? Trots att jag inte är någon etikettsexpert, har jag ändå haft anledning att fundera över vad jag anser vara viktiga svenska seder, som jag vill förmedla till människor från andra länder.

När jag vandrar tillbaka i mina minnen, så är det ett som ständigt återkommer. I alla politiska samtal jag genom åren haft med flyktingar från t ex Chile, ett ständigt råd jag gav på mina lektioner på invandrarlinjen på Tärna folkhögskola i Sala och senast till kvotflyktingar från Afghanistan som landade i Ljusdal för några år sedan och kommunen uppdrog åt ABF Ljusdal att ansvara för introduktionsmånaden. Upplägget i alla dessa samtal var/är ungefär så här. Jag börjar med att berätta hur genomorganiserat Sverige är. Så fort vi identifierar ett problem eller delar något intresse med varandra. Vips så skapar vi en organisation kring intresset eller problemet. Vi utser styrelser, utser protokollsjusterare och revisorer och sen söker vi pengar från kommunen. Jag gör det med stor stolthet, trots den raljerande tonen och uppmanar invandrare att ta till sig seden, att i ord, talad eller skriftligt, formulera krav och önskningar, att organisera sig kring kraven eller aktiviteten och att med stöd av organisationen försöka påverka samhället. Enligt min uppfattning är formulerandet av önskemål, organisering kring önskemålen och den kollektiva ansträngningen att försöka påverka samhället, en av de viktigaste sederna i Sverige. Det finns inte heller någon karenstid för rätten att bli en aktiv samhällsmedborgare. Den rätten infaller redan dag 1!   Det backar jag inte ett steg ifrån!

Alla håller inte med, men upplever ändå, att på ett principiellt plan delar nog de flesta min uppfattning, men… Inte helt ändå. Det finns ändå något som skaver. Det kan väl inte gälla vilka krav som helst eller…? Låt mig ta ett exempel, som jag lite då och då mött på skilda sociala medier. Frågan om fläskkött i skolmatsalarna. Vi vet att stora grupper av invandrare inte äter fläsk och har önskemål om alternativ, när fläsk serveras i skolan. Önskemålet är rimligt enligt min uppfattning, men det är många som anser önskemålet vara orimligt. ”I Sverige äter vi fläsk!” Det är bara att rätta in sig i ledet och anpassa sig till den svenska seden! Men stopp och belägg! Är fläsk – eller köttätande för den delen en entydig svensk sed? I Sverige har vi en växande rörelse som avstår från att äta kött, av skilda skäl. Vegetarianer och veganer har, vad jag vet, lyckats påverka skolorna att alltid erbjuda ett vegetariskt alternativ i sina matsalar. Mitt barnbarn som är vegetarian har aldrig, vad jag vet, mötts med ilsket ”I Sverige äter vi kött!” Hans matvanor anses vara en helt naturlig del av svensk sed och så är det ju.

Jag kan inte se att det ska finnas restriktioner på vilka krav eller önskemål människor med invandrarbakgrund ska ha rätt att ställa eller organisera sig kring. Jag skulle gärna vilja få veta vilka krav det i så fall skulle kunna tänkas vara fråga om. Självfallet är det också så, att jag inte behöver acceptera alla krav och har också rätten att argumentera emot, men då inte mot att kravet ställs utan mot själva kravet. Sverigedemokraterna har mängder av krav som jag rent av aktivt bekämpar, men jag tror inte någon kan hitta ett enda inlägg, där jag ifrågasatt SD:s rätt att ställa kraven.

För säkerhets skull, för att ingen ska missförstå eller att jag ska hamna i en felaktig diskussion. När vi formulerar krav, organiserar oss kring krav och aktivt försöker påverka samhället, då skall det givetvis ske under fredliga former och utan hot om våld. Hela det demokratiska uppbygget av Sverige, förutom små våldsromantiska strömningar, har baserats på ickevåld. Det är bara att gå till läggen! Ickevåldet som strategi är en övergripande svensk sed. Den inställningen backar jag inte heller ett enda steg från.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Är det någon som kan tänkas vilja svara?

3 mars, 2013

Jag har under de senaste åren förgäves försökt få till en dialog med företrädare för partier, som ställer upp i kyrkovalen, men det har varit fullständigt omöjligt. Inga partiföreträdare svarar på insändare i lokalpressen och inte blir det några reaktioner på mina blogginlägg eller mina uppdateringar på Facebook. Det har inte hjälpt om jag skrivit resonerande inlägg eller medvetet provocerande. Resultatet har varit kompakt tystnad.

Men skam den som ger sig. Jag ska försöka närma mig frågan på ett helt annat sätt. I det här inlägget kommer jag att ställa ett antal frågor mer målinriktat än tidigare. Jag erbjuder alla som känner sig berörda av respektive fråga, att skriva gästinlägg i min blogg. Självfallet går det också lika bra att kommentera direkt i det här inlägget. Anvisningar hittar ni i slutet av inlägget.

Nu till frågorna.

1. Den första frågan riktar sig direkt till de partier som ställer upp i de kyrkovalen och svaret bör då också vara av mer formell och programmatisk karaktär. Hur motiverar partiet sin ambition att styra ett trossamfund som Svenska kyrkan? Efter vad jag förstår, definierar ni inte era partier, som kristna partier. Jag kan inte hitta några skrivningar i partiprogrammen, som motsäger mitt intryck. Varför begränsas ambitionen enbart till ett av alla kristna samfund i Sverige?

I de flesta samhällsfrågor har vi som enskilda ett personligt ansvar, att agera efter eget samvete och de kommande frågorna riktar sig därför till enskilda partimedlemmar.

2. Jag är intresserad av en förklaring till varför ni, som är medlemmar i SvK och partier som ställer upp i de kyrkliga valen, accepterar att ett sekulärt parti beslutar om program för Svenska Kyrkan, som partiet definitionsmässigt inte är en del av och att ni samtidigt måste söka partiets godkännande, om ni önskar aktivera er som förtroendevalda i SvK. Skulle ni acceptera något liknande förfarande i förhållande till någon annan organisation ni är medlemmar av?

3. De flesta partier består av medlemmar från mängder av kyrkor och därför vore det intressant att ta del av hur ni, som tillhör andra kristna kyrkor än Svenska Kyrkan resonerar, när ni deltar i beslut om program och utser kandidater till förtroendeuppdrag i en annan kyrka än er egen. Skulle ni stillatigande acceptera en motsvarande inblandning i era egna kyrkor?

4. De flesta partier har också en stor andel medlemmar med en helt annan tro än den kristna. Hur motiverar t ex en muslim, att ni deltar i beslut om program för en kristen kyrka, men också anser er veta vilka partimedlemmar, som är bäst lämpade att utveckla Svenska Kyrkan? Vore jag i motsvarande situation, skulle jag åtminstone känna viss tvekan.

5. Sista frågan riktar jag till alla de partimedlemmar, som inte tillhör Svenska Kyrkan och samtidigt säger sig vara icketroende. Anser ni verkligen att ni har kompetensen att avgöra vad som är rätt och fel i en trosuppfattning? Är inte risken stor, att ni beslutar om program, som är främmande för kyrkan och att ni stöder kandidater till listorna, vars uppfattningar sammanfaller med era egna uppfattningar och inte ett kristet samfunds egen självuppfattning? Med handen på hjärtat, vill ni verkligen, innerst inne, stärka Svenska Kyrkan? Tillåt mig betvivla! Men det är bara ni som kan svara på frågan. Jag väntar med stort intresse!

Som sagt, jag erbjuder alla som känner sig manade att svara på någon av frågorna, att skicka in ett gästinlägg till min blogg. Alla inlägg som utgår från frågeställningarna blir införda. Skicka eventuella inlägg med e-post. Finns under fliken ”om mig.” Det går också bra att ge kommentarer till det här och kommande inlägg. Jag kan tänkas använda intressanta kommentarer, som bas i kommande inlägg. Erbjudandet är öppet till den 13 september. Då hinner jag publicera eventuella sena svar dagen före valdagen den 15 september.

Strunta i frågornas tafflighet, utan se till andan i frågorna. Jag vill gärna få svar för det här är en fråga som förbryllar mig.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om  , , , , ,