Glädjen att känna trygghet i min församling

I dag, efter gudstjänsten i Bjuråkers kyrka, grabbade jag tag i Lena Funge, församlingens kyrkoherde och Madde Norin, vår församlingsassistent. Jag tror nog att jag något överraskande Lena och Madde, när jag lite dramatiskt tackade dem för att de bidrar till den trygghet jag känner i församlingen. Jag berättade, att jag de senaste dagarna ofta sänt goda och tacksamma tankar för deras arbete med våra konfirmander. Trygghet är det, när jag vet, utan att ha behövt prata om saken, att jag inte riskerar att behöva höra vår kyrkoherde forcerat förklara för en journalist hur det kunde komma sig att det delats ut knullborgarmärken till församlingens konfirmander. Är också fullständigt övertygad om att församlingens ansvariga har större självkänsla, än att låta sig utvisas till korridoren av någon utomstående föreläsare. Inte ens från RFSU! Kanske allra minst RFSU.

Nog med prat. Än en gång. Tack Lena och Madde!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

6 Responses to Glädjen att känna trygghet i min församling

  1. Gunvor Vennberg skriver:

    Med tiden blir glädjen över det lilla och till synes självklara allt större i Svenska kyrkan.

  2. LeoH skriver:

    ja, kan du förstå Gunvor. Ser i programmet för sommar-OSA i Hudiksvall, att du ska leda ett seminarium. Jag kommer, var så säker!

  3. Andreas Holmberg skriver:

    Ja, det är som Gunvor skriver. Sorgligt att man ska behöva vara glad ;o). Det är i alla fall bra att du inte är blind för det positiva, Leo (att du inte fått ”en skärva i ögat”, se H C Andersens saga Snödrottningen). Samtidigt kan det ju bli en reduktionistisk och minimalistisk kyrko- och lärosyn om vi blir nöjda med att det inte är ALLDELES bindgalet i våra församlingar. Vi skulle väl ha en verkligt evangelisk-katolsk lära om både försoningen och äktenskapet, t.ex?

    Men, som sagt, den som inte längre klarar av att se det goda – i sin församling och sina medarbetare, inkl. sina meningsmotståndare – den löper risk att bli sotig i själen om man nu inte redan är det. Jag känner risken inom mej ibland. Det är viktigt att kunna säga tack både till Gud och till den det berör när den gör/säger något bra. (Själv har jag svårt för vår s.k. ärkebiskop – jag känner mej för att låna ditt uttryck inte trygg med honom – men han skrev väldigt bra när Pakistan-missionären Birgitta mördades, och det tackade jag honom för).

  4. LeoH skriver:

    En fördel att tillhöra en liten församling är att vi aktiva lär känna varandra. I gudstjänsten, kyrkkaffet, studiecirklar, studieresor och mycket annat. Vi är inte så många, så vi måste vara rädda om varandra och inte söka strid alltför fort, utan när det blir nödvändigt försöka tolka allt till det bästa. Det gäller inte bara i den egna församlingen, utan också kontakten med andra församlingar i Bjuråker-Norrbo.
    Visst är kanske risken stor att eventuella nödvändiga konflikter sopas under mattan, men jag upplever att jag inte är där än.

  5. Alma-Lena skriver:

    Vi uppmuntrar varandra för lite som regel. Bra att du bryter denna dumma regel, Leo!

  6. Tar till mig det du skriver Alma-Lena och ska försöka leva efter det. Att lyfta fram det som är bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: