En patetiskt liten skara med groteskt självförtroende

27 april, 2013

I går kunde den som var intresserad ta del av en mycket intressant ledare i HT skriven av Anders Eklund. Ledaren hade rubriken ”Folkrörelser utan både folk och rörelse.” Jag citerar ur artikeln lite sifferuppgifter, som till stor del ligger till grund för mitt fortsatta funderande:

”Dagens Samhälle redovisade nyligen en undersökning som visar att 300 000 medlemmar försvunnit från partierna bara under de senaste 20 åren. Största medlemsraset har Centern med minus 67 procent, tätt följt av Socialdemokraterna och Moderaterna, båda med minus 62 procent. Störst ras i antal medlemmar har S som rasat från 262 000 medlemmar 1992 till dagens 99 000. Borta är alltså 163 000 medlemmar? På 20 år.” Ledarskribenten påpekar också att bara 3 % av medborgarna är medlemmar i något av de 8 riksdagspartierna. Det går att dra många slutsatser av medlemsraset, men det intressanta är att partierna inte verkar dra några slutsatser, utan går på som ingenting har hänt. Jag har alltid befunnit mig, under de 50 år jag varit politiskt aktiv medborgare, organisatoriskt och ideologiskt inom arbetarrörelsen i vid mening. Det kändes märkligt, när jag slutgiltigt lämnade det organiserade partipolitiken 2005, att uppleva hur ideologin inom både LO-facken och partiet utgick från att ingenting grundläggande ändrats sen arbetarrörelsens barndom. Rörelsens hela ideologiska skolning utgår från att det finns en rak och obruten utvecklingslinje från tiden med den explositionsartade egenorganiseringen inom den tidiga arbetarrörelsen till dagens situation. Skolningen av nya medlemmar, de förekommer, utgår ideologiskt som en sanning, att dagens parti är samma parti, som det som bildades 1889. Möjligen kan väl sägas, att ett är sig likt. Partivänstern Stockholm tillät inte P A Hansson att skriva i Stockholms Tidningen. De ansåg att Per-Albin tillhörde högern inom partiet, vilket till partiets lycka säkert var sant. Den uppgiften hittar man inte i någon officiell partiskrift eller skolningsmaterial. Ett parti eller rörelse som håller sig med en ideologisk verklighetsbild, som inte utgår från verkligheten i sin omgivning, får stora svårigheter att bli en mobiliserande och samhällsförändrande kraft. Istället fortsätter partiet och rörelsen att identifiera sig med sin historia och ser och förstår inte människors oro över samhällsutvecklingen här och nu. 

Från att ha varit en kraft mitt i en samhällsomdaning, med ett antal kraftbälten som fackföreningsrörelsen, ABF, folkhögskolor, Konsum, OK, Folksam för att ta några exempel. Till det styrkebältet måste också partiets interna organisation räknas. Partiet hade hängivna medlemmar, som på olika sätt förde ut och också kunde förklara partiets politik. Jag skrev för ett antal år sedan om Gustafsson, min barndoms vaktmästare på Radiogatan i Skönsmon, Sundsvall: ”Vi såg det komma.”  Var finns Gustafsson av idag? Återigen, partiet har behållit sina S-föreningar, men numer är deras roll reducerad till att nominera människor till kandidatlistor i olika val och vara basen för interna maktstrider i de lokala arbetarekommunerna, men den ideologiska bilden är att S-föreningarna fortfarande spelar en ingripande roll i sina stadsdelar eller byar.

Trots alla samhälleliga och organisatoriska förändringar, fortsätter socialdemokratin odla verklighetsbilden, att ingenting har förändrats i grunden. Med ett groteskt självförtroende tror de sig klara av att med 99 000 medlemmar rekrytera politiskt förtroendevalda till kommuner, landsting, riksdag, kommittéer och nämnder. Ja inte bara det, de 99000 skall också räcka till att förse LO-facken med tillräckligt antal duktiga förtroendevalda, så att de även i framtiden ska kunna kontrollera LO ideologiskt och politiskt. Jag tycker mig se, att socialdemokratin alltmer fått släppa inflytandet i KF, Folksam, HSB och andra organisationer, som rörelsen varit med om att bygga upp. I vart fall orkar inte de socialdemokratiska förtroendevalda bibehålla företagens karaktär av att vara demokratiska motkrafter i en för övrigt kapitalistisk omgivning. Men ändå, den stora utmaningen för socialdemokratins självbild är ändå den bristande sociala förankringen.  99000 medlemmar är inte en tillräcklig bas att vare sig fånga upp folkliga strömningar av missnöje eller att organisera motståndet mot missnöjets orsaker. Inte blir det heller lättare så länge partiet inte ser problemen, utan tror sig ha både organisatorisk och politisk kraft, att fortsätta som tidigare. 99000 medlemmar, där de flesta är passiva ska räcka till mycket!

Jag kan inte låta bli, att påminna om, att socialdemokratin också har ambitionen och viljan att med 99000 medlemmar i ryggen få än större makt över Svenska Kyrkan än de redan har. Nu är det inte längre frågan om ett groteskt självförtroende, utan en monumental självgodhet på gränsen till hybris!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


En dag av läsning och reflektion

25 april, 2013

I dag har det blivit mycket läsning. Dels ”Att leva helhjärtat inspiration från Franciskus av Assisi.” skriven av Ted Harris och Carolina Johansson och dels ett antal dikter av Tomas Tranströmer. Läsningen av boken och dikterna väckte en, något skräckblandad, men också en nyfiken undring om vart är jag på väg?  Har suttit länge i stillhet och funderat över sista raden i Tranströmers dikt Historien ur diktsamlingen ”Klanger och spår” från 1966. ”Liksom ett minne långsamt förvandlas till dig själv.” Det är så jag känt under flera år, att mina minnen inte bekräftar enbart en stolt ungdom, utan verkar leda till något helt nytt och annorlunda. Undras om jag hinner uppleva att mina minnen förvandlar mig på djupet?

För några år sedan, när jag ibland ledde gudstjänster i Bjuråker-Norrbo församling, sa jag i min lekmannapredikan, ”när jag möter Jesus en dag, då kommer han inte att fråga varför jag inte blev lik den eller den, utan han frågar: Leo, varför blev du inte den människa du var ämnad att bli?” Visst har min egen fundering i den predikan inneburit små myrsteg av förändring, men i det stora hela har det gått trögt. En liten påminnelse av frågan och känslan fick jag när jag läste dikten i dag.

Nu till dikten!

OM HISTORIEN

I

En dag i mars går jag ner till sjön och lyssnar.
Isen är lika blå som himlen. Den bryter upp under solen.
Solen som också viskar i en mikrofon under istäcket.
Det kluckar och jäser. Och någon tycks ruska ett lakan
                       långt ute.
Alltihop liknar Historien: vårt NU. Vi är nedsänkta,
                        vi lyssnar.

II

Konferenser som flygande öar så nära att störta…
Sedan: en lång darrande bro av kompromisser.
Där ska hela trafiken gå, under stjärnorna,
under de oföddas bleka ansikten,
utkastade i tomrummet, anonyma som risgryn.

III

Goethe reste i Afrika 1926 förklädd till Gide och såg allt.
Några ansikten blir tydligare av allt de får se efter döden.
När dagsnyheterna från Algeriet lästes upp
framträdde ett stort hus där alla fönster var mörklagda,
alla utom ett. Och där såg man Dreyfus`ansikte.

IV

Radikal och Reaktionär lever tillsammans som i ett
               olyckligt äktenskap,
formade av varann, beroende av varann.
Men vi som är deras barn måste bryta oss loss.
Varje problem ropar på sitt eget språk.
Gå som en spårhund där sanningen trampade!

V

Ute i terrängen inte långt från bebyggelsen
ligger sedan månader en kvarglömd tidning, full av
                händelser.
Den åldras genom nätter och dagar i regn och sol,
på väg att bli en planta, ett kålhuvud, på väg att förenas
                 med marken.
Liksom ett minne långsamt förvandlas till dig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om  , , , , ,


Jag ställer en angelägen fråga på nytt

22 april, 2013

När jag läste om Cloettas generösa ersättningar till sin VD, Bengt Baron, blev jag, trots att jag borde vara härdad, smått upprörd och påminde mig ett blogginlägg från 2007 i ämnet. Jag kopierar inlägget, för frågeställningen är fortfarande aktuell. Frågorna jag ställde i slutet av inlägget har inte fått några svar. Inga doktorsavhandlingar, inga larmrapporter från folkhälsoinstitutet. Däremot fortsätter farsoten med bonusar oförminskat!

Okey, då kör vi inlägget en gång till!

Finns det en direktörsgen?

Ett hjärta rött frågar i ett inlägg om girigheten har någon gräns? I en kort kommentar hävdade jag att det inte finns någon gräns för girigheten. Gick till mitt arkiv och hittade ett kort inlägg om mina gentekniska funderingar.  

När jag läser artiklar i tidningar eller ser på inslag i TV om bonusar, fallskärmar och A-kassa, har jag mer och mer börjat fundera över vad det är för människosyn, som döljer sig bakom alla dessa företeelser. Jag blir inte övertygad av alla de ekonomiska teorier, som frodas i debatten. Jag skulle hellre åta mig att bevisa Guds existens, än att försöka mig på att bevisa att nationalekonomi är en vetenskap. Det verkar mest tro och tyckande. Inget fel i det, men då borde, i ärlighetens namn, också människosynen bakom de ekonomiska teorierna redovisas.

De höga direktörsbonusarna brukar motiveras med, att då anstränger de sig lite extra och det gagnar både aktieägarna och de anställda. Det är fullt möjligt att det är så, men då ställer jag mig frågan: Borde det inte också gälla alla anställda på företaget? Varför är det bara direktörer, som förväntas göra en bra insats om de får hög lön och som grädde på moset en bonus, om företaget går bra? Har direktörerna en liten direktörsgen, som vi andra inte har? Enligt mina kunskaper i biologi, så finns det ingen sådan gen. Varför anses det då som självklart att det vore förödande för företaget, att ge alla högre lön och en rejäl bonus? Enligt direktörslogiken, borde företagen istället blomstra än mer och vi kunde se framtiden an med tillförsikt!

Det talas mycket om något som kallas trygghetsnarkomaner. Jag har börjat inse att det är ett stort problem för företagen, men också staten, landstingen och kommunerna. Alla dessa chefer och direktörer, som tydligen inte kan sova gott om nätterna om de inte har en rejäl fallskärm. Inte av sidentyg, utan ett rejält avgångsvederlag och en ännu rejälare pension. Jag börjar inse att mina biologikunskaper är föråldrade. Det var ju ändå 40 år sedan jag gick i skolan. Det måste finnas en direktörsgen! För vanligt folk förväntas ju glada och lyckliga gå till sina arbeten och lite då och då bli friställda. De förväntas inte behöva någon större trygghet, utan nöja sig med en liten A-kassa, som de i motsats till direktörernas fallskärmar, får vara med och finansiera med skattade pengar. Skulle de, i motsats till direktörerna, sluta sina anställningar innan de blir friställda, då får den vanlige anställde vänta extra lång tid på den lilla A-kassan, som de medfinansierat med skattade pengar. Chefer och direktörer kan själva utlösa sin fallskärm. Märkligt fenomen det här.

 Undrar när det kommer en doktorsavhandling om direktörsgenen eller minst en larmrapport från Statens folkhälsoinstitut om trygghetsnarkomanin bland landets högre chefer och direktörer? Undrar om farsoten går att hejda?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Vem kan man lita på?

21 april, 2013

De senaste dagarna, när jag följt och också deltagit i diskussionen kring Omar Mustafa, har en minnesbild av ett samtal i Bjuråkers kyrka pockat på uppmärksamhet. Så här ser minnesbilden ut. För ett par år sedan hade jag och en bekant ett samtal om att lita på människor. Jag ansåg, kanske lite cyniskt, man blir lätt så på ålderns höst, att min samtalspartner hade en alltför ljus syn på människor och inte insåg risken av att basera sin trygghet på en överdriven tillit på människor i sin omgivning. Risken är, sa jag lite förnumstigt, att du faller när du upptäcker att människor sviker. Jag, du och andra sviker och de sveken kan lämna djupa ärr i själen. Ärr som följer oss genom livet.

Vi stod vid altarringen i Bjuråkers kyrka och jag pekade mot altartavlan föreställande Jesus uppståndelse och säger: ”Människor sviker, men det finns en som aldrig sviker. Det är bara honom du kan lita på!”

Omar Mustafa har in på skinnet fått uppleva, att de han litat på i ett avgörande ögonblick sviker av skäl, som bara de själva kan förklara. För en utomstående finns bara ett ord för Veronica Palms och Olle Burells agerande. Svinaktigt! Först kastar de in Omar Mustafa, som ett okänt kort i en intern fraktionsstrid i partiet. När de sen upptäcker att de inte klarar att baxa frågan ända fram, så tar de sin hand ifrån Mustafa och säger att det är hans fel att han måste gå. Veronica Palm får det till, att det är Omar Mustafa, som svikit henne och arbetarekommunen i Stockholm!

Det är inte upplyftande att få sina cyniska fördomar bekräftade, men nog har Omar Mustafa, enligt min mening, all anledning att fundera över vilka han ska lita på i framtiden. Politiken befrämjar inte tillitsfulla vänskapsrelationer. Tvärtom skulle jag vilja påstå. Det är väl en av de lärdomarna som Mustafa får bära med sig som ärr i själen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Det är lätt att förstå Nalin Pekguls upprördhet

19 april, 2013

När jag läser Nalin Pekguls debattartikel i DN, i vilken hon kommenterar debatten kring Islamiska förbundet och organisationens agerande. Läs artikeln, den ger insikter, men också många nya infallsvinklar.

Om jag mot förmodan, nu på gamla dar skulle emigrera till något land med en helt annan majoritetskultur än den svenska, då skulle jag givetvis söka en kyrka snarlik den som jag är van vid här i Bjuråker-Norrbo. I övrigt skulle jag försöka orientera mig i politik, kultur och hur staten är uppbyggd. Kort sagt försöka bli så integrerad som möjligt, som en snart 70-åring hinner med innan han dör.

Tänk er då min förvåning, när jag upptäcker, att min identitet reducerats till att enbart vara kristen och att den kristna identiteten bestäms i samtal mellan en enda kristen organisation och statliga institutioner, landets dominerande trossamfund och det övriga civila organisationslivet. Om jag skulle protestera och säga, att den där kristna organisationen inte representerar mig och mina åsikter, vore det inte märkligt om jag av de ivriga samtalspartnerna nästan skulle betraktas som okunnig och uppmuntra till kristofobiska strömningar i landet?

Nå, det här ett tänkt och mycket osannolikt scenario för min del, men för Nalin Pekgul är det en realitet. Hon erkänns inte vara troende muslim, utan hon måste påminna oss om, att hon på sin tid var den första muslimen i Sveriges riksdag. Till råga på allt har hon också varit adjungerad Socialdemokraternas högsta ledning, som ordförande för Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Nalin Pekgul säger med stor kraft att Islamiska förbundet inte representerar henne och inte heller majoriteten av muslimer i landet. Lyssnar Peter Weiderud och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet på vad Pekgul säger? Det verkar inte så, utan de förbehåller sig rätten att avgöra vem som är riktig muslim och dit räknas tydligen inte Nalin Pekgul. Hon får vara glad om hon inte blir betraktad som islamofob. Peter Weiderud, däremot stoltserar med att han minsann också haft samma kontakter som Islamiska förbundet och det är ju sant. (Kan inte låta bli en personlig och kanske en illvillig fråga till Seglora Smedja. När får vi läsa en ledare med rubriken ”Var går gränsen, Socialdemokrater för tro och solidaritet?”) Peter Weiderud skriver också: ”Här finns möjligheter att återta det stora förtroende vi haft hos Sveriges praktiserande muslimer.” Sug på den karamellen Nalin Pekgul, du räknas säkert inte till de praktiserande muslimerna! Trösta dig med, att med den snäva definition på praktiserande som Peter Weiderud gör sig tolks för, så finns det inte många praktiserande kristna medlemmar i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Jag har vissa insikter efter ett antal år som medlem i Broderskap och ett år som distriktsordförande i Västmanland.

Det som ställer till det för många socialdemokrater och vilket de har svårt att förklara, om nu viljan skulle finnas, som jag på goda grunder upplever inte finns. Nalin Pekgul hänvisar inte enbart till skrivna texter eller samtal i slutna mötesrum. Hon hänvisar till en verklighet hon upplevt och ser. Hon skriver i sin debattartikel: ”Det hade kunnat betyda en hel del om Omar Mustafa i sin kamp för jämställdhet tydligt hade tagit avstånd från hån och trakasserier som drabbar muslimska kvinnor i Tensta och Rinkeby som inte bär slöja eller som tar sig ton i det offentliga rummet. Men det har han hittills inte gjort.” Helt rätt! En inställning som inte resulterar i en handling, blir bara en inställning utan praktiskt värde. Om verkligheten är så, som Nalin Pekgul och många andra med stora erfarenheter av samma verklighet hävdar, då är det ju märkligt att företrädare för Islamska förbundet och Unga muslimer inte tar täten och försvarar kvinnor mot trakasserier för att de inte klär sig rätt. Jag må vara illvillig, men jag tolkar passiviteten, som ett accepterande av trakasserierna eller som Nalin Pekgul också visar i debattartikeln att medlemmar i Islamska förbundet deltar i verksamheten. Islamistiska organisationer har en förkärlek att vilja visa sin tro genom att kontrollera kvinnors klädsel, sexuella aktiviteter, krav på underordning och helst vara osynlig i det offentliga rummet. Det här gäller inte enbart islamister, utan liknande inställningar finns t ex också hos ortodoxa judar i Israel. Självklart får människor leva sin tro, men att påtvinga andra sitt levnadssätt är fel och måste med kraft motarbetas. Det är det som är den stora poängen med Nalin Pekguls debattartikel. Väl så!

När jag skrivit de tidigare artiklar i ämnet och också nu när jag är på väg att avsluta det här inlägget har jag slagits av att jag nog hamnat i en tvåfrontsstrid. Genom åren har jag mött, främst från främlingsfientliga krafter, men också från andra, att det pågår en islamisering i många av våra förorter och det sker inte av en slump, utan det visar på islams rätta natur. Jag har ofta, oftast utan resultat, protesterat och hävdat att islam inte kan definieras så enkelt, utan islam är större än så. När jag skrivit eller i diskussioner hävdat ståndpunkten, har jag ofta haft personer som Nalin Pekgul i tankarna. I dagarna upplever jag, till min stora förvåning och sorg, att så många som jag sett som allierade i striden mot de främlingsfientliga krafternas argumentation, verkar ha en liknande ståndpunkt om vad som kännetecknar en sann praktiserande muslim.

Tvåfrontsstrid eller inte. Jag backar inte steg från det som är sant och rätt! Tro inte något annat!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Varför denna föraktfulla tystnad?

17 april, 2013

Jag har de senaste dagarna haft många anledningar att fundera över hur debatter förs. När socialdemokraternas partikongress enhälligt valde Omar Mustafa till ersättare i partistyrelsen exploderade tydligen en bomb mitt i partiidyllen. En vildsint debatt tog vid och i dag vet jag inte om Stockholms arbetarekommuns ordförande anser Stefan Löfven för att vara islamofob eller inte. Vi som står utanför ser ett parti i fullt sönderfall.

Nå, det var en synpunkt i marginalen. Det jag däremot verkligen förvånas över är hur debatten kring Omar Mustafa utvecklats. Det är samma debattörer som alltid syns i medierna, när socialdemokratins eventuella tillkortakommanden diskuteras. Det är S-märkta statsvetare, S-märkta kulturskribenter och självfallet höga företrädare för partiet och dess sidoorganisationer. Ja, ni vet alla de där som blir kallade till de olika TV-bolagens soffprogram och som inbjuds att skriva i DN-debatt. Förvånas är nog inte det rätta ordet, men det får stå kvar. Hittar inte något bättre för ögonblicket.

För det är ju faktiskt så, att det finns andra röster. Röster som funnits länge, men som rörelsens skönandar inte anser vara värdiga nog att bemötas. Jag har i ett två inlägg hänvisat till två inlägg. Ett inlägg av Nalin Pekgul från januari 2010. Vid den tidpunkten var Nalin Pekgul ordförande för socialdemokraternas kvinnoförbund. Men också känd för sin stora och långvariga erfarenhet av Tensta, som de flesta av dagens debattörer inte ens är i närheten av. (Självfallet tillhör även jag de okunniga, men jag försöker åtminstone lyssna till andras större erfarenheter.) Om Nalin Pekguls inlägg har några år på nacken har jag också hänvisat till ett inlägg av Evin Baksi, som direkt berör valet av Omar Mustafa till ersättare i partistyrelsen och hans uppdrag som ordförande för Islamiska förbundet. De här två inläggen är inte de enda att hitta. Det finns mängder för den som är intresserad. Ni kan ju börja med de två jag länkat till och ni blir länkade vidare till andra, både manliga och kvinnliga debattörer med liknande erfarenheter som Pekgul och Baksi. Men våra mediedebattörer vill inte ens kännas vid att rösterna finns. De talar hellre med varandra och analyserar skrivna texter, istället för att ta till sig människors erfarenheter .

Peter Weiderud försöker med en mycket anmärkningsvärd förklaring i ett intervjusvar i KT varför han inte vill delta i en diskussion med t ex Nalin Pekgul.

Fråga: ”I debatten kring Omar Mustafas avhopp har flera muslimska röster hävdat att Islamiska förbundet har en konservativ agenda och långt ifrån representerar majoriteten av Sveriges muslimer.”

Svar: ”Det är en intern diskussion som jag inte har anledning att ha synpunkter på”, säger Peter Weiderud.

Synpunkter om det ena och det andra det går bra att ha, men att delta i ett samtal med alla dem som frågan berör, då har Peter Weiderud inga synpunkter! Han anser sig inte ens ha anledning att delta i samtalet. Kan föraktet för alternativa röster bli tydligare? De flesta debattörerna som framträder i medierna visar med sitt osynliggörande av människor med alternativa synsätt och erfarenheter, samma förakt som Peter Weiderud eller är det fråga om feghet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Jag försöker och försöker, men inte får jag till något drev. Hur gör man?

16 april, 2013

Får väl, först som sist säga, att jag inte lägger mig i vilka företrädare partier eller organisationer, där jag inte är medlem, väljer på sina kongresser eller årsmöten. Det är organisationernas ensak. Det innebär självfallet inte att jag skulle sakna uppfattningar om de valda företrädarna. Jag har ofta mycket bestämda åsikter, som jag också mycket gärna delger andra. Jag har, som säkert många noterat, från och till kritiserat Ilmar Reepalu och Morgan Johansson. Har egentligen aldrig förstått, hur det kommer sig, att socialdemokratin som säger sig värna om mänskliga rättigheter, allas lika värde, ja ni vet alla de där vackra orden i 1 maj-tal och på kongresser, överhuvudtaget står ut med två sådana företrädare som Ilmar Reepalu och Morgan Johansson, som så starkt kan förknippas med främlingsfientliga inställningar.

Ilmar Reepalus utflykter i antisemitiska tassemarker är väl kända och också dokumenterade och är ju i första hand inte främlingsfientliga. För jag skulle verkligen vilja stå öga mot öga med dem, som hävdar att judarna i Malmö skulle vara främlingar i landet. Orsaken till att jag talar om främlingsfientlighet är Ilmar Reepalus förslag om temporärt medborgarskap. Jag skrev om förslaget här och här, när händelsen var aktuell. Redan då kallade jag förslaget för främlingsfientligt, så omdömet är ingen efterkonstruktion. Det finns mängder av öppet främlingsfientliga partier i Europa, som kräver snarlika lösningar som Ilmar Reepalu och Morgan Johansson. Bl. a det Schweiziska folkpartiet SVP.

I frågan om temporärt medborgarskap var inte första gången som Morgan Johansson ägnade sig åt främlingsfientliga aktiviteter. Vem minns inte Johanssons agerande när det gällde de apatiska barnen. Gång på gång hävdade Morgan Johansson att det var rätt att utvisa familjer med apatiska barn. Ivern slog ibland över, så att det inte bara var rätt, utan också önskvärt. Morgan Johansson drog sig inte för att smutskasta och misstänkliggöra föräldrarna till de apatiska barnen. Han nappade också kvickt på den polisanmälan om vanvård, som myndigheten själv pressat fram. När jag, vid den tiden, lyssnade på Morgan Johansson, så ansåg han att själva anmälan visade att det fanns fog för hans misstankar. Anita Goldman skrev en träffande artikel om Morgan Johansson inställning, ”Skamligt; Morgan Johansson.” Eftersom jag med bästa vilja i världen inte kan överträffa Goldmans artikel, så stannar jag här. Jag upplever att jag hyfsat väl har visat att jag har fog för min åsikt.

Jag har också förstått, för det är övertydligt, att inte är det många inom socialdemokratin som delar min uppfattning. Inte partiet i stort och inte heller sidoorganisationerna. Tyst som i graven!

En så kompakt tystnad borde väcka journalistiska livsandar tills livs och kanske en önskan att satsa på lite drevjournalistik? Börja ställa frågor och inte släppa taget, utan fortsätta gräva. Lite grävande om hur stort stödet var/är för förslaget i Skåne, bara som ett tips.

Gör åtminstone ett försök!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,