Nu ligger jag väl lite pyrt till?

För några timmar sedan placerade jag Helena Edlunds blogg ”Salt och blandat” i högermarginalen på min blogg. Jag avser att följa det hon skriver mer regelbundet för att kunna göra en självständig bedömning och inte vara beroende av andras tolkningar, av det hon står för. För det finns inslag i den här historien, som jag ställer mig mycket frågande till. Kan inte förneka, att jag kände en viss bävan, när jag gjorde det. Nu kan jag, om Dagens Seglora mot förmodan skulle börja uppmärksamma min blogg, förvänta mig att innehållet i alla de 849 blogginlägg jag skrivit här på WordPress sen 19 februari 2007, är av noll och intet värde. Nu behöver Helle Klein och Mattias Irving bara hänvisa till sällskapet, om de skulle önska hävda, att jag är kvinnoprästmotståndare, homofob, islamofob eller antisemit. Om jag skulle protestera kan Klein och Irving bara svara, att jag uttryckt uppskattning för och befinner mig i sällskap med kända främlingsfientliga och allmänt antipatiska individer, för det har ju Helle Klein och Mattias Irving i sin vishet konstaterat. Ett par exempel här, och här. Jag vill också påpeka med anledning av den andra hänvisningen, att vi som skriver bloggar som tillåter kommentarer bör vara mycket aktiva i att besvara och eventuellt bemöta det vi anser vara felaktigt. Jag skulle inte ha raderat kommentaren, men bemött den hårt i sak. Jag tror att Dag Sandahl, men inte bara han, skulle vinna mycket med en sådan strategi.

Däremot är jag något tveksam till hållbarheten i ett av Mattias Irvings kommentarer i något av inläggen, att i vilket annat parti som helst skulle Dag Sandahl ha blivit utesluten efter en artikel i Dispatch International. Min tveksamhet baseras på hur Ilmar Reepalu blivit bemött i partiet eller rättare sagt inte blivit bemött för sitt agerande i Malmö. Det senaste var ju hans famösa krav på temporärt medborgarskap, som verkligen bidrog till att SD:s politik blev ett acceptabelt politiskt krav. Reepalu har fått avgå på egen begäran med hedern i behåll och Morgan Johansson som stödde kravet på temporärt medborgarskap sitter numer i Socialdemokraternas VU. Så kan det också gå!

Jag har mer på hjärtat men det får bli någon annan gång. Jag vill påminna om mitt inlägg ”Gör jag bort mig nu?” I inlägget försöker jag lite mer principiellt beskriva hur jag ser på möten med människor vars åsikter jag inte delar. Står fortfarande helt och fullt för innehållet i inlägget. Upplever inte heller att den senaste debatten gjort att jag har anledning ändra inställning till varför jag stöder Frimodig kyrka. Bakgrunden till ställningstagandet hittar ni här.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

21 Responses to Nu ligger jag väl lite pyrt till?

  1. Bra. Tror jag. Ser att du även har kyrkliga ting på din läslista och där var ett inlägg just nu som jag tyckte var mycket bra. Jag inbillar mig att jag kan känna igen mig i din tveksamhet, men någonstans är det intressant när saker dras till sin spets. Tar man sig bortom etiketterna kommer ju alla de där andra orden fram. Medmänsklighet. Att be för och älska sin fiende. Vad gör man som Kristen med de som tycker annorlunda? Mobbar ut dem? Försöker se sin näste i dem? Funderar vidare.

  2. LeoH skriver:

    Jag skulle nog känna det lit lite konstigt om jag skulle blivit en hårdare och en mer fördömande människa som kristen än jag var som en ateistisk kommunist.

  3. Andreas Holmberg skriver:

    Intressant, Leo. Det har varit hårda puckar nu ett tag, och jag kan tyvärr inte avfärda alla Seglora smedjas frågor till Edlund, Sandahl och FK som oberättigade. Men jag har största förtroende för Bertil Murray, FK-ordf. i vårt stift, och gillar även det Dag Sandahl skrivit här på slutet. Helena Edlund skriver mycket som är bra, men det knns inte som om hon har lagt alla kort på bordet i fråga om sina SD-kopplingar. Jag skulle önskat en klarare redogörelse, eftersom jag och förmodligen många andra FK-sympatisörer faktiskt vill veta.

  4. LeoH skriver:

    För mig kändes det lite märkligt att Helena föreslagits till ett förtroendeuppdrag för SD, utan att hon är medlem, men det behöver inte vara omöjligt, men hon torde väl ändå blivit tillfrågad och möjligen varit otydlig i sitt svar.
    När jag sett dina kommentarer både hos Dag och Smedjan, så får jag säga att du är mycket klok.

  5. T. Axelson skriver:

    Efter att nu läst igenom alla hennes blogginlägg – hon skriver både klokt och fromt, och hennes formuleringskonst är ofta en fröjd – tycker jag mig se två saker. Det ena är att hon driver principen om valhemlighet på ett sätt som antagligen inte gynnar henne själv. Men principen är viktig. Jag har ingen aning om huruvida hon har eller haft SD-sympatier. Om hon har eller haft sådana förefaller det osannolikt, utifrån vad jag läst, att det skulle bero på att hon delar SD:s vision om hur samhället bör utformas, men möjligen på att hon efter en uppenbarligen rätt omtumlande tid som soldat i Afghanistan har erfarenheter som torde ha kunnat få de acceptabla partiernas uttalanden om islam och muslimsk kultur att framstå som… ja, en smula naiv. Till detta hör den blindhet som visar sig när det gäller inte minst flickors rättigheter i vissa invandrargrupper. Om därtill också läggs synen på de oföddas människovärde och synen på försvaret, så kommer SD ju att vara det parti som ”svarar bäst” på dessa frågor, sett ur hennes perspektiv.

    Jag menar alltså att man bör räkna med att det finns minst två sätt att närma sig ett parti. Ni båda, Leo och Andreas, är eller har varit partipolitiskt engagerade, och jag föreställer mig att ni ansluter er till ett parti, som står för en ideologi och vision om samhället som ni tror på, också om detta parti driver en eller annan fråga på ett sätt som ni inte finner optimalt – och är/var beredda att arbeta för att om möjligt förbättra partilinjen i dessa fall, eller svälja, i vetskap om att ni står bakom grundideologin. Det andra sättet är att utgå från vilka frågor ”jag” tycker är viktiga och sedan fråga vad partierna anser om dessa saker, och ”räkna poäng” för att avgöra vilket parti som är det rätta ”för mig”. Risken är ju då rätt överhängande, givet den konsensus som råder i de flesta av de frågor jag nämnde ovan, att SD inte sällan vinner ”poängjakten”, också bland människor som beträffande den centrala ideologin (svenskhet och invandring) måhända i själva verket står för något helt annat. Särskilt hos sådana som har andra livserfarenheter än de som i ledande politiska kretsar torde uppfattas som ”normala”, och därför inte känner igen sig i de röstoptimerade mainstreambudskapen de rumsrena partierna håller sig med.

    Om Edlund utifrån det senare förhållningssättet närmat sig SD (vilket jag ju alltså inte vet – att hon skulle vara SD-are av ideologisk övertygelse synes orimligt) så måste hon ge svar på frågor som gäller främlingsfientligheten. Det har hon gjort, menar jag, på ett mycket övertygande sätt i det hon skriver. Att däremot kräva att hon röjer valhemligheten, eller tar avstånd från människor, är inte rimligt. Att äta med orena är som bekant en kristens kallelse.

  6. Monica skriver:

    Måste säga att jag känner mig lite kluven inför hela Seglora Smedjan vs Sandahl/Edlund/FK (ursäkta att jag klumpar ihop).
    Smedjan har en otrevlig ton (har själv råkat ut för dem…), men det känns väldigt olustigt att Sandahl låter antisemitiska troll ta ton på sin blogg utan att han kommenterar inlägget eller tar avstånd från det. Gagnar inte någon. Jag hade aldrig släppt fram antisemitiska kommentarer på min blogg i alla fall. Någonstans måste man dra gränsen.
    Edlund känner jag för dåligt för att ha en åsikt om, men antagligen skulle det som Andreas säger vara bra med en tydlig klargörelse. Alla korten på bordet.

    Att Smedjan tar till hårda puckar mot FK i detta fall är kanske motiverat, men det är synd att tonen alltid är så otrevlig. Jag har väldigt svårt att ta Smedjan på allvar. Det känns nu mest som att de letar efter saker hela tiden för att svartmåla FK.

  7. LeoH skriver:

    T. Axelsson läs om min länk, som jag hänvisar till i mitt inlägg. Där framgår min inställning om hur jag vill bete mig mot människor, vars åsikter jag inte delar.
    https://holtter.wordpress.com/2012/12/12/gor-jag-bort-mig-nu/

    Jag säger också i mitt inlägg, att jag vill bilda mig en egen uppfattning och därför avser att följa Helenas blogg mer regelbundet. Till det finns det egentligen två anledningar. Den ena är att Helena och jag tydligen bägge är medlemmar i Frimodig kyrka. Den andra anledningen är, hur kunde det komma sig sig att hon behövde avsäga sig ett kommunalt uppdrag som SD utsett henne till? Hade hon blivit tillfrågad och vad hade hon då sagt?

    Jag har varit partipolitiskt aktiv i ett antal partier och förbund, men sen 2005 är jag inte ansluten till något parti. 2009 skrev jag ett blogginlägg, där jag sa upp alla lojaliteter till olika politiska ideologier. Jag menade och menar att kristen tro inte behöver något ideologiskt stödjeben.

    Nå, hur som. Nu låter jag Helenas ord gälla som tolkningsgrund. Tror det är bäst så och jag har sen hennes inlägg i frågan om kyrkans identitet en mycket positiv grundhållning.

  8. LeoH skriver:

    Monica: Personligen har jag inget mot vare sig hårda debatter eller hårda tonfall. Jag är skolad i en vänsteromgivning, där det minsann inte vårdades om ordens valör. 🙂 Det jag däremot förväntar mig är att människors åsikter redovisas och bemöts och inte vilket sällskap man hamnat i.

    Du har också helt rätt i att Dag Sandahl inte får vara så passiv i förhållande till sitt kommentarfält. Tillåter man som bloggare kommentarer, så är det i realiteten en inbjudan till dialog och samtal. Ibland behövs inga långa svar. Skriver någon på min blogg: ”Vilket bra inlägg!” Då svarar jag med ett enkelt ”tack!”

    Andra inlägg kräver något mer utförliga svar och andra rena avståndstaganden.

  9. Allan Karlsson skriver:

    Om jag kunde bemöta den massa av ord jag ser här? Men det går inte. Seglora smedja finns med och där kan jag konstatera att de har inte kommit in på nya året ännu. Julhälsningar m.m. sitter kvar, julen varar ju till påska heter det??
    Salt och blandat har jag inte läst, det kanske är för teologiskt???
    Gissar ändå att troligen har Helena rätt eftersom det kom så många kommentarer??

  10. LeoH skriver:

    Allan: Ursäkta det sena svaret. Det är tråkigt om du känner att du skulle vilja bemöta inlägget, men upplever att mängden ord står hindrande i vägen. Du kan väl ändå göra ett försök.

  11. Mattias Irving skriver:

    Detta med möten och samtal är aldrig lätt. Å ena sidan kan vi ju aldrig nå fram till samförstånd utom via samtalets vägar. Å andra sidan, hur tar vi ett samtal som drabbar tredje part utan att svika dem det berör? Jag har tidigare skrivit om till exempel det absurda i att ”ta ett samtal” om huruvida kvinnlig rösträtt bör avskaffas. Det indikerar ju att det ändå finns en dialog värd att föra. Då är vi ute på tunn is.

    Samtalet är något jag betraktar som en dyrbar gåva, som vi kan använda på fantastiska sätt. Men den gåvan är bräcklig. Vi måste ta ansvar för att vårda den. I bästa fall håller samtalet till och med för hårda ord och anklagelser, men då måste dess struktur vara stark, och bygga på förtroende och trovärdighet.

    En demokratis trovärdighet bygger på att alla inkluderas i den större debatten. Antisemitism exkluderar och förminskar människor. Den har ingen plats i det stora samtalet, för den eroderar principen om att alla måste få delta på lika villkor. Därmed i förlängningen också samtalet självt. Om några tillåts exkludera grupper, då kommer andra att kräva samma rättigheter för sig själva. Då relativiseras antisemitism, antiziganism, kristofobi, misogyni etc. Det leder ofrånkomligen till samtalets förestående sammanbrott.

    Som medmänniskor kan vi aldrig döma en människa utifrån hennes åsikter. Men som medborgare är vårt ansvar större än så, och vi måste kunna sätta ner foten mot dem som väljer att uttrycka åsikter som eroderar demokratins bräckliga grundvalar.

    Som kristen och som medmänniska kan jag uppleva att det finns en sorglig dubbelhet i denna nödvändighet: Aldrig samförstånd, aldrig ”samtal” med rasism och hat, samtidigt: Alltid kompromisslös respekt för medmänniskan. Kan den respekten manifesteras i det tysta? Kan den eroderas av stridens bitterhet? Säkert. Snårigare stig får man leta efter.

  12. LeoH skriver:

    Tack för kommentaren Mattias. Ska just iväg och till sjukhuset i Hudik med min fru som ska operera in en ny höft. Ett mer utförligt svar dröjer några timmar, men å andra sidan får jag ju lite tid att fundera över innehållet i din kommentar.
    Samtidigt som jag skissar på ett planerad blogginlägg om Omar Mustafa och det eventuellt lämpliga i att lyssna till muslimska antisemiter. En intressant diskussion det också.

  13. kyrkis skriver:

    Jag har bara följt delar av denna debatt som förs på ett antal bloggar. Därför kan jag inte ge mig in i debatten. Men kanske ge ett ”utifrånperspektiv” över vad jag läser.

    Det som slår mig är att det är den gamla vanliga debatten om ”tolerans på mina villkor”. Det diskuteras vilka som får vara med. Får man tycka det man tycker och ändå få vara med i debatten?

    En gammal kvinna kom en gång till mig med att hon ville att vi skulle hålla middagsbönen på en annan plats istället för där vi var. Jag lyssnade och sa sen att det nog fick bli vid det gamla. Hon reagerade med att säga att ”här får man tydligen inte säga vad man vill”. Jo, blev mitt svar, man får säga vad man vill, men man kan inte alltid få som man vill.
    Det är stor skillnad.

    Inget vinns med att tysta röster. Vill jag ha min yttrandefrihet måste även de som har för mig misshagliga åsikter få göra sin röst hörd. Man får möta med argument, inte med att tysta och gå till personangrepp.

  14. LeoH skriver:

    Jag har en bestämd känsla Mattias, att du förenklar frågeställningen och skapar en falsk motsättning. Hur kampen mot icke önskvärda åsikter skall föras, går inte att generellt fastställa. När t ex partierna lite sturskt hävdade, att nu skulle de minsann ta debatten med SD, så såg vi ingenting av det. Några tafatta försök, som de etablerade partiföreträdarna förlorade. Samtal behöver inte innebära samförstånd. När jag tackade ja till inbjudan från Konservativ skolungdom i Sundsvall 1967, som då var starkt influerad av Demokratisk Allians, var inte utgångspunkten samförstånd. Däremot fanns en insikt (eller möjligen en förhoppning) hos mig, att föreningen inte var helt enig i sitt stöd till DA.. Möjligen kunde min medverkan bidra till att stärka tveksamheten.

    Den strategin eller taktiken om du så vill, har varit vägledande för hela mitt politiska och kristna agerande. Aldrig tiga, när rasistiska åsikter framförs (inte ens när de sägs vara skämt), men alltid med utgångspunkten att åsikten behöver inte var gjuten i betong och definitivt inte omfattas lika djupt av alla. Inte vet jag om jag lyckats, så väl, men jag tror inte att jag behöver skämmas inför någon eller stå till svars för att ha främjat hat, antisemitism eller islamofobi. (Just nu verkar människor sura över att jag i alla lägen försvarar vargens rätt att existera i våra skogar. Inte helt populärt i hälsingska skogsbygder.)

    Vid samma tidpunkt som jag och Sundsvalls FNL-grupp var på väg att uteslutas med motiveringen att man inte talar med fascister, åkte den ena vänsterdelegationen efter den andra till Nordkoera, Kina, Kampuchea och hyllade den ena diktatoriska regimen efter den andra. Helt utan reflektioner och det värsta av allt. de blir stötta om de påminns om sina hyllningar. Det mäts med olika måttband.

    Jag har läst Dagens Segloras reaktion på Omara Mustafas inbjudan till kända antisemiter. Vad jag förstår anser Dagens Seglora, att Omara inte är antisemit och möjligen så. Jag för min del skulle inte ha inbjudit representanter för DA, att komma och föreläsa på Sundsvalls FNL-gruppens möten. Varför skulle jag gjort det? Däremot borde Omar Mustafa självfallet accpeterat en inbjudan att föreläsa på någon muslimsk konferens för antisemiter och där satt ner foten och påtalat hur fel de har.

    Jag menar, att ingenting av det jag säger står på något sätt i motsättning till en respekt för den enskilda människan. Jag hade inga problem med det, när jag var en ateistisk kommunist och självfallet inte nu när jag är kristen. (Inte allmänt religiös.) Den respekten kan inte manifesteras i det tysta, utan den måste vara synligt.

    Det jag möjligen kan tycka vara lite gulligt att jämföra den frenesi med vilken många försvarar Omar Mustafas rätt att föra dialog med allsköns knäppgökar och ändå inte vara rasist, med kravet att jag och FK ska utesluta Dag Sandahl. Både Omar och Dag har ett likartat försvar för sina ageranden, men bara Dag Sandahl sprider antisemitism. Omar gör möjligen en taktisk miss, men kan fortsätta att sitta i partistyrelsen. Som på på 60- och 70-talet, man mäter med skilda måttband. Jag uteslöts och andra frotterade sig med diktaturer.

    Ursäkta att jag svamlat. Kanske borde jag väntat med kommentaren till i morgon.

  15. Mattias Irving skriver:

    Hej!

    Svammel är det verkligen inte frågan om. Och om det vore svammel att diskutera vad det innebär att diskutera, då tror jag att vi behöver svamla mera.

    Det finns få rörelser jag uppskattar så mycket som Exit-program, oavsett om det handlar om kvinnomisshandlare, högerextrema eller spelberoende. Där finns de stora mänskliga behoven av vägledning och stöttning till en ny och bättre tillvaro. Där måste vi se människan som aldrig förr.

    Den här länken blev viral för något år sedan, men illustrerar hur finurligt genialt man kan arbeta för att få folk att börja tänka på vad de håller på med. http://www.nydailynews.com/news/world/neo-nazis-punk-german-right-wingers-free-t-shirts-turn-bear-message-inclusion-article-1.948464

    Jag tror att även föreläsningar kan vara en väg framåt, och det är modigt att ge sig in i det, som du har gjort.

    Samtidigt måste det finnas ett samspel mellan att hjälpa folk ur dessa grupper och att förhindra att andra ens vill gå med. Då måste vi också se de större strömningarna i samhället. Vad gynnar de extrema grupperna, och hur mattar vi av deras tillväxt? Där finns ett stort förebyggande arbete att göra – inte minst genom att informera om antisemitism och övrigt främlingshat i samhället.

    Ord som ”fascist” och ”rasist” var ju från början bara politiska beteckningar. Men sedan andra världskriget och slutet på den klassiska kolonialismen har orden gått från att vara beteckningar till att bli skällsord. Häromdagen funderade jag på detta. Kanske finner vi en viktig anledning till att debatten ofta verkar ”uppskruvad” i detta att de ord som vi använder som politiska beteckningar av läsare oftare upplevs som skällsord istället? Det försvårar onekligen det journalistiska uppdraget och kräver nytänkande.

  16. LeoH skriver:

    Jag minns den kritik, från både politiker och tjänstemän, Anders Carlberg och Fryshuset fick uppleva, när de började arbeta med bl a skinnskallar. Anders svar var om jag nu minns det rätt: ”Gör det bättre själva!” Numer är det ingen som ifrågasätter, att Fryshuset i det stora hela gjorde rätt.

    Den erfarenheten innebär att vi alltid måste ställa oss frågan var hittar vi dem som är i farozonen eller möjliga att omvända. Självfallet i de högerextrema grupperna eller i dess omedelbara närhet. Det är dit vi måste nå. För att lyckas, så måste vi inse att det inte finns bara en metod. För mig har, sen jag övervann min blyghet från barndomen, det alltid varit naturligt att gå in och ta debatter. I sådana situationer har jag alltid varit fullständigt orädd. Däremot är jag fullständigt kass på det lilla personliga samtalet. I sådana situationer blir jag osäker. Den insikten innebar att jag aldrig tog på mig uppdrag som kamratstödjare eller försäkringsansvarig i facket. Det fick Tore Hallström ägna sig åt och som han gjorde det! Jämställdhetsansvarig passade mig bättre!

    När vi nått så här långt, så måste vi ge människor möjlighet, att utan alltför stora åthävor komma in i vår gemenskap. När jag efter 20 års frånvaro från socialdemokratin, så skedde det utan större åthävor. Inga provperioder och inga långrandiga förklaringar. Accepterades om studiesekreterare i ABF och var också en kort period partiombudsman. Den attityden måste vi också visa människor från andra kanten. Det fanns de som inte var trygga, men konstigt nog, så var det många som ärligt påpekade det direkt till mig. ”Jag litar inte på dig. Du får vara hur duktig som helst.” Det tolkade jag så, att jag under de tjugo årens oppositiotion vårdat mina sociala relationer och visat respekt.

    Trots att det blir långt, så ska jag ta ett exempel. I början av 80-talet blev jag invald för VPK i fullmäktige i Västerås. Inför mandatsperiodens första möte skulle en kamrat och jag berätta vad vi skulle säga våra jungfrutal. Kamraten hade fått S på sin lott och jag skulle ta mig an moderaternas gruppledare Luttrop. Kamraten beskrev vilket frontalangrepp han skulle göra på sossen Engvall och fick många lovord av VPK-gruppen. Jag konstaterade, att det var ett skittal. Om jag skulle markera, att VPK ansåg att det fanns en skillnad mellan S och M, skulle jag bli tvungen att kalla Luttrop för fascist, vilket han inte var. Jag påpekade också att mina kamrater på ASEA aldrig skulle acceptera det antagonistiska tonfallet mot S. Kan du tänka dig? Min kamrat sa, utan några protester från de andra: ”Vi kan inte ta hänsyn till vilka vänner du har.” Jag svarade enkelt, ”men det gör jag.” Insåg att det här kommer bli jobbigt.

    Det är också oftast kontraproduktivt att kalla människor för rasister, homofober, islamofober eller vad vi vill hugga till med i diskussionens hetta. Begreppen betyder ingenting för de flesta vi samtalar eller diskuterar med. De blir bara frustrerade och låser sig. Ett exempel till. När jag gick tillbaka till kyrkan anslöt jag mig till en pågående studeicirkel ”inför söndagen.” I cirkeln deltog en äldre man (ungefär i den ålder jag just nu befinner mig i). Från och till samtalade vi om homosexualitet. Vi var inte eniga, om man så säger. En dag kom gubben fram till mig och plockade fram en insändare, som jag skrivit i VLT i ämnet. Han berättade att insändaren gjort att han ändrat uppfattning. Jag var så rörd att jag nästan grät. Om jag bemött honom i de tidigare diskussionerna med påpekanden om att han var homofob, då är det inte säkert att han varit mottaglig för innehållet i min insändare. Sen pratade vi inte mer om att han ändrat uppfattning.

    Just här någonstans finns förklaringen till den ilska och frustration jag känner för Dagens Seglora eller för att vara ärlig Helle och dig personligen. I det offentliga samtalet vårdar ni er inte om nyanserna. Jag känner igen det från tiden i DFFG. Stalinisterna skulle alltid ha fiender, som på skilda sätt svek saken. Det var oftast VPK, men också trotskister, anarkister syndikalister eller allmänt flummiga människor. Det fick aldrig vara vildvuxet och levande, som det var i Sundsvall tills vi också drabbades av KFML, KFML (r) och MLK. Tonfallet skärptes och den trygga vänskapen tynade bort.

    Du och Helle liknar stalinisterna till attityden. Det är inte bara kampen mot rasism som driver er utan jag får en känsla av att ni också vill ha organisatorisk och personlig kontroll över kampen. Det sista är möjligen en övertolkning av mina livserfarenheter. Ta det för vad det är. Däremot backar jag inte ett steg från, att ni bedriver en kontraproduktiv konfrontationslinje. Vilket jag är den förste att beklaga.

  17. Mattias Irving skriver:

    Leo,

    jag skriver för att jag har ett personligt intresse av tankar kring samtal och konflikten mellan att möta människor politiskt och personligt. Jag kommer inte att inlåta mig i diskussioner om vår redaktionella linje. Sådana får föras i kommentarsfält under berörda artiklar.

    I korthet: Vi ägnar oss inte åt personliga vendettor, utan gör research och berättar vad vi ser, som alla tidningar gör. Dagens Seglora är självklart partipolitiskt obunden men har en maktkritisk, feministisk och antirasistisk profil.

    Jag ifrågasätter starkt din attityd att vi inte ska benämna det vi ser, för att det kan försvåra en omvändelse. Vackra ord går bra så länge ingenting står på spel, men när det gäller andra människors liv och säkerhet måste vi bli extremt tydliga.

    Det kan vara livsfarligt att låta exempelvis fascismen få fritt spelrum utan att benämna den för vad den är. Då får man leva med att bli kallad ”åsiktspolis” (men det är första gången jag blir kallad ”stalinistisk”). När det kommer till de demokratiska grundfrågorna måste kompromisslös konsekvens vara ledstjärna.

  18. LeoH skriver:

    Okey, Mattias. Så kan det gå ibland. Jag har tydligen inte förstått vad jag svarat på och då är det självklart så, att du inte heller förstår vad jag svarar.

  19. Ulf Hjertén skriver:

    Jag har med spänning följt vad Seglora själva skriver och vad andra skriver om Seglora. Jag förstår inte riktigt den ibland hårda tonen mot tankesmedjan Seglora. Tyvärr tror jag att det egentligen handlar om gamla motsättningar i svårtolkade teologiska frågor. Vilken sida som är ärligast och vilken som döljer sig är jag inte säker på. Men spänningen känns tydligt.

  20. LeoH skriver:

    För min del har jag inga gamla motsättningar till Seglora. För mig räcker de aktuella mer än väl och då kanske det inte i första hand är kring svårtolkade teologiska frågor, utan mer kring politiska.

  21. Rucdeckius skriver:

    Ulf. ”Den hårda tonen mot Seglora smedja”?? Du måste väl mena ”den hårda tonen från Seglora smedja”? Annars är du bra hemmablind.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: