Frågan är större än en persons trovärdighet

De senaste dagarnas nyhetsrapportering kring Omar Mustafas eventuella antisemitism har, enligt mitt tycke, i alltför stor utsträckning koncentrerats på hur trovärdiga Mustafas bedyranden om att han inte är antisemit. Från min utkikspunkt mot världen kan jag självfallet inte avgöra vad Omar Mustafa innerst inne anser, men det kan inte heller Löfven, Jämtin, Ardin eller någon annan, vars åsikt medierna efterfrågar. Oftast är det, vad jag förstår, enbart personligt tyckande.

Jag tar som utgångspunkt för mina funderingar i en röst, som märkligt nog verkar tala för döva öron. Evin Baksi skrev häromdagen ett inlägg på Newsmill: ”Mustafas värderingar strider mot allt vad vi socialdemokrater står för.”  I motsats till de flesta andra som uttalar sig om Omar Mustafas personliga trovärdighet, analyserar Evin Baksi organisationen som Omar Mustafa är ordförande för. Det är väl inget orimligt antagande, att Omar Mustafa inte ensam avgör vilka som skall inbjudas till föreningen som talare? Hur förhåller sig Islamiska förbundet i Sverige till antisemitiska uttalanden som Sions vises protokoll och judiska ritualmord? Evin Baksi ger en rimlig förklaring till varför Islamiska förbundet har sådana kontakter. Hon hävdar att Islamiska förbundet i Sverige är en gren av Muslimska brödraskapet med centrum i Egypten. Den uppgiften vore väl värd att granska. Om uppgiften är sann, då är också föreningens talarkontakter fullt förklarliga.

En av de inbjudna talare, vars antisemitiska åsikter redovisas medierna, Yousef Al-Qaradawi, anser det vara rätt, att som en sista åtgärd, slå sina fruar. Det som i dagligt tal kallas för hustrumisshandel eller juridiskt, ”våld i nära relationer.” Då faller pusselbitarna från Uppdrag granskning på plats. Först ville ju Omar Mustafas hävda att uppgifterna var islamofobiska och bara gynnade högerextrema krafter, när uppgifterna inte kunde förnekas blev förklaringen okunskap hos rådgivarna, när de uppmanade kvinnor att inte polisanmäla eventuell misshandel. Sanningen är ju, att det inte är en kunskapsfråga, utan en inställningsfråga. Rådgivarna anser, vad jag kan förstå, att det är tillåtet för män att slå sina fruar och då ska de inte springa till polisen och anmäla! Nu blir frågan. Vad anser, inte bara Islamska förbundets ordförande Omar Mustafas personligen, utan vad säger förbundet?

I Evin Baksi hävdar, som jag från min horisont här i Bjuråker har svårt att bedöma, är uppgiften i inlägget om en medveten strategi, att infiltrera politiska partier. Uppgiften är inte helt osannolik, men faller utanför mina möjligheter, att kontrollera sanningshalten i. Det är inte första gången jag läst om uppgiften. Jag minns den tystnad som spreds, när Nalin Pekgul i januari 2010 i ett inlägg i Newsmill, ”Vi demokrater måste mobilisera mot islamismen.” Nalin Pekguls inlägg bekräftar det Evin Baksi hävdar. Borde vara en intressant fråga för undersökande journalistik.

De senaste dagarnas skriverier får mig att ställa frågan om vad den omtalade dialogen egentligen handlar om. Vilka frågor behandlas i samtalen och vilka är resultaten? Det talas mycket, men de konkreta rapporterna lyser med sin frånvaro.

Jag får också en obehaglig känsla av att dialogen sker med grupper, som jag genom åren i diskussioner med både kristna, Sverigedemokrater och andra med allmänt främlingsfientliga åsikter med viss frenesi hävdat inte representerar Islam. Nu upptäcker jag med viss bestörtning, att jag inte vet vilka det samtalas med. Sådan ignorans går ju inte att leva med hur länge som helst. Kunskapsbristen måste åtgärdas!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

9 Responses to Frågan är större än en persons trovärdighet

  1. T. Axelson skriver:

    Hennes perspektiv är mycket intressant. Om man från S identifierat ”antiislamism” (islamofobi) som en av de rörelser (tillstånd?) man varnar för och starkast tar avstånd ifrån, är risken att man inte riktigt förmår analysera vad olika muslimska subgrupper står för. ”Antiislamism” blir ett ord som både innefattar avståndstagande (och värre) mot Islam och muslimer, och mot Islamismen. Den senare är ju politisk och vill bygga samhället enligt muslimska värderingar och är rimligen totalt oförenlig med den samhällssyn som alla riksdagspartier delar, med sekulär stat och religionsfrihet för alla. Kan det vara så att den inom S som har specialkunskaper (t.ex inifrånkunskap) om vad någon muslimsk organisationer i Sverige står för, kanske inte självklart vill framföra detta, med tanke på de s-märkta vakthundarnas effektivitet som vi sett i åtminstone kyrkliga sammanhang. I så fall har de (och vi) problem. Jag anar att det också kan finnas en risk att etiketter som ”rasist” och ”antisemit” blir analysverktyg. De kanske tillsammans med ”antiislamism” fungerar som avgränsning mot extremhögern, men när de riktas mot extrema muslimer, så glider dessa förbi. Ingen renlärig muslim kan rimligen vara rasist. Islam vänder sig ju till alla människor, och det finns muslimer av alla tänkbara ”etniska härkomster”, förstås. Och antisemit kan de i strikt mening omöjligen heller vara, då araberna och därmed profeten och hans tidigaste anhängare därmed var ”semiter” och arabiskan, som har en grundläggande betydelse för muslimsk tro, är ett semitiskt språk. Frågan gäller alltså inte ”semiter” utan specifikt nutida judar i världen, i staten Israel och i muslimska länder. Vilka rättigheter och vilken respekt ska de visas? Det hör ju till saken att man från detta håll ibland framhåller att judarna inte är ”riktiga semiter”, utan snarare består av diverse khazarer och andra som anammat judisk tro genom århundradena, och därmed skulle de sakna hemortsrätt i Israel (Palestina)! Det man måste fokusera på, och pröva, är alltså sådant som ”förhållandet till judar idag”, ”flickors rätt att forma sitt eget liv”, ”homosexuella (muslimer)s rättigheter”, ”synen på det sekulära samhället” etc. Jag antar att någon som är ordförande i t.ex Livets Ord skulle ha påtagliga svårigheter att accepteras i partistyrelsen, även efter att ha bedyrat att han inte är varken islamofob eller rasist. Kanske är jag fördomsfull…?

    Kan det vara så att det flitiga bruket av grova etiketter inte bara förpestar samtalsklimatet utan också försämrar förmågan att lyssna av och analysera? Etiketterandet och den högljuda ”vakthållningen” har kanske allvarligare följder än ett havererat samtalsklimat?

  2. LeoH skriver:

    Jag är övertygad om att muslimer i Sverige, allra helst de med bakgrund i mellanöstern och afrika, är utsatta för diskriminering. Den insikten behöver inte innebära att jag accepterar, som jag förstår att du också menar, att vi accepterar avsteg från jämställdhet, barnens rätt till integritet etc osv. Inte heller är det acceptabelt att anklaga judar i allmänhet för Israels brott mot folkrätten i ockuperade områden. Oavsett om kampen mot skilda slag av förtryck är legitim innebär det inte att alla kampformer är legitima. Sådana företeelser är det helt rätt att protestera mot och kritiskt granska.

    För mig blir det islamofobi om jag skulle hävda, att t ex självmordsbombare eller stening av våldtagna flickor, är en del av Islams sanna natur. Vilket jag menar att det inte är och som jag också hävdat med en dåres envishet under mängder av år.
    Nu har jag fått den obehagliga känslan att starka krafter inom bl a S anser att vi ska visa förståelse för Islamska förbundets något tveksamma kvinnosyn eller synen på judar. Jag förstår inte varför. Det är ju fullständigt orimligt att påstå att det skulle vara naturliga delar i en muslimsk identitet.

  3. T. Axelson skriver:

    Precis så. Och inom Islam är spännvidden minst lika stor som inom kristenheten – kanske större. Man kan inte bunta ihop Westboro Baptist Church och Svenska Missionskyrkan och mena att de är kristna som kristna. När exempelvis Saudiska pengar används för byggen och löner, så finns anledning att dra öronen åt sig. Pengarna kommer nog knappast ensamma. Jämfört med wahhabismen synes t.o.m Åkesson och Kjersgaard snarast sympatiska. Men för att inte ge de senare vatten på sin kvar, måste svenska debattörer och politiska rörelser förstå vilka frågor som behöver ställas, och vilka signalord och uttryckssätt man ska lyssna efter, så att de extrema inte bereds jordmån och växer till. För att förstå hur skiljelinjer går och landskapet ser ut, behövs personer med inifrånerfarenhet och kunskap från de muslimska sammanhangen. Och analysredskap mer än slagkraftiga etiketter. Hoppas SAP lärt sig något på vägen.

  4. LeoH skriver:

    Kan bara säga: Skulle inte kunna uttrycka det bättre själv. 🙂

  5. Leif W. Östborg skriver:

    Intressant och spännande resonemang, Men lite off topic: använd inte ordet ”islamofobi”. Att vara negativ till islam är ingen sjukdom eller åkomma. Se här vad en fobi är:
    http://www.fobikliniken.se/vad-ar-en-fobi/

  6. LeoH skriver:

    Leif: Låt mig göra en kringgående rörelse. För många år sedan på Tärna folkhögskola i Sala diskuterade en av klasserna frågan om rasism. Upprinnelsen till diskussionen var att en av kursdeltagarna upplevde att det inte var tillåtet att kritisera invandrare, när de betedde sig felaktigt. Hon upplevde, att hon då blev anklagad för att vara rasist eller främlingsfientlig.

    Jag försökte med följande förklaring: Om någon med turkisk bakgrund slår mig på käften, då är det fullt rimligt, att jag ogillar och kritiserar den personen. Om någon utnyttjar händelsen till att börja dra generella slutsatser om hur turkar är, då är det antingen rasism eller främlingsfientlighet. Frågan skulle inte bli bättre belyst om någon skulle vilja diskutera turkarnas eventuella kulturella syn på våld.

    Om jag diskuterar en muslimsk organisation, så är det den organisationen eventuella tillkortakommanden jag diskuterar. Om kritiken leder till att jag eller någon annan drar generella slutsatser om muslimer eller islam, då använder jag begreppet islamofobi. För jag förstår inte varför frågan skulle bli bättre belyst om vi skulle lyfta frågan till ett teologiskt plan.

  7. Leif W. Östborg skriver:

    Nej, nej Leo! Det var inte teologi jag tänkte på. Snarast socialt och medicinskt. Vi tycker inte att någon skall kallas CP, allra minst som ett invektiv. Detta av hänsyn till dem som har CP som funktionsnedsättning. Nu finns det en hel del som lider av fobier och som måste kunna känna det kränkande att vi så lätt slänger oss med det begreppet, just som ett nedsättande ord. Den som anklagas för islamofobi lider ju inte medicinskt av en fobi, utan kan av olika själ vara negativ till Islam eller dess uttryckssätt. Detta är ju ingen vare sig psykisk eller medicinsk åkomma. Alltså använder vi ordet för att i det sociala sammanhanget trycka ner någon som tycker annorlunda än vi själva. Samma sak med homofobi. Vanligtvis är det ju inte någon som lider av en skräck för homosexuella vi talar om då, utan om någon som har en uppfattning/åsikt i frågan. Detta gör att jag menar att vi, inte minst av hänsyn till dem som lider av fobier, skall låta bli att använda ordet som invektiv eller nedlåtande.

  8. LeoH skriver:

    Leif, jag sitter och försöker få till ett nytt blogginlägg, kanske inte som ett svar på din första kommentar, men som något mer utvecklar det jag skrivit i det här inlägget. Hoppas det nya inlägget ger förutsättningar till ett ännu mer utvecklat samtal i ämnet.
    Du ska ha tack för dina kommentarer. Tro inte annat än att de känts stimulerande och också utmanande.

  9. […] ett par dagar sedan skrev jag ett blogginlägg: ”Frågan är större än en persons trovärdighet.” Inlägget hade sin upprinnelse i diskussionen om det lämpliga i att välja Omar Mustafa som […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: