En patetiskt liten skara med groteskt självförtroende

I går kunde den som var intresserad ta del av en mycket intressant ledare i HT skriven av Anders Eklund. Ledaren hade rubriken ”Folkrörelser utan både folk och rörelse.” Jag citerar ur artikeln lite sifferuppgifter, som till stor del ligger till grund för mitt fortsatta funderande:

”Dagens Samhälle redovisade nyligen en undersökning som visar att 300 000 medlemmar försvunnit från partierna bara under de senaste 20 åren. Största medlemsraset har Centern med minus 67 procent, tätt följt av Socialdemokraterna och Moderaterna, båda med minus 62 procent. Störst ras i antal medlemmar har S som rasat från 262 000 medlemmar 1992 till dagens 99 000. Borta är alltså 163 000 medlemmar? På 20 år.” Ledarskribenten påpekar också att bara 3 % av medborgarna är medlemmar i något av de 8 riksdagspartierna. Det går att dra många slutsatser av medlemsraset, men det intressanta är att partierna inte verkar dra några slutsatser, utan går på som ingenting har hänt. Jag har alltid befunnit mig, under de 50 år jag varit politiskt aktiv medborgare, organisatoriskt och ideologiskt inom arbetarrörelsen i vid mening. Det kändes märkligt, när jag slutgiltigt lämnade det organiserade partipolitiken 2005, att uppleva hur ideologin inom både LO-facken och partiet utgick från att ingenting grundläggande ändrats sen arbetarrörelsens barndom. Rörelsens hela ideologiska skolning utgår från att det finns en rak och obruten utvecklingslinje från tiden med den explositionsartade egenorganiseringen inom den tidiga arbetarrörelsen till dagens situation. Skolningen av nya medlemmar, de förekommer, utgår ideologiskt som en sanning, att dagens parti är samma parti, som det som bildades 1889. Möjligen kan väl sägas, att ett är sig likt. Partivänstern Stockholm tillät inte P A Hansson att skriva i Stockholms Tidningen. De ansåg att Per-Albin tillhörde högern inom partiet, vilket till partiets lycka säkert var sant. Den uppgiften hittar man inte i någon officiell partiskrift eller skolningsmaterial. Ett parti eller rörelse som håller sig med en ideologisk verklighetsbild, som inte utgår från verkligheten i sin omgivning, får stora svårigheter att bli en mobiliserande och samhällsförändrande kraft. Istället fortsätter partiet och rörelsen att identifiera sig med sin historia och ser och förstår inte människors oro över samhällsutvecklingen här och nu. 

Från att ha varit en kraft mitt i en samhällsomdaning, med ett antal kraftbälten som fackföreningsrörelsen, ABF, folkhögskolor, Konsum, OK, Folksam för att ta några exempel. Till det styrkebältet måste också partiets interna organisation räknas. Partiet hade hängivna medlemmar, som på olika sätt förde ut och också kunde förklara partiets politik. Jag skrev för ett antal år sedan om Gustafsson, min barndoms vaktmästare på Radiogatan i Skönsmon, Sundsvall: ”Vi såg det komma.”  Var finns Gustafsson av idag? Återigen, partiet har behållit sina S-föreningar, men numer är deras roll reducerad till att nominera människor till kandidatlistor i olika val och vara basen för interna maktstrider i de lokala arbetarekommunerna, men den ideologiska bilden är att S-föreningarna fortfarande spelar en ingripande roll i sina stadsdelar eller byar.

Trots alla samhälleliga och organisatoriska förändringar, fortsätter socialdemokratin odla verklighetsbilden, att ingenting har förändrats i grunden. Med ett groteskt självförtroende tror de sig klara av att med 99 000 medlemmar rekrytera politiskt förtroendevalda till kommuner, landsting, riksdag, kommittéer och nämnder. Ja inte bara det, de 99000 skall också räcka till att förse LO-facken med tillräckligt antal duktiga förtroendevalda, så att de även i framtiden ska kunna kontrollera LO ideologiskt och politiskt. Jag tycker mig se, att socialdemokratin alltmer fått släppa inflytandet i KF, Folksam, HSB och andra organisationer, som rörelsen varit med om att bygga upp. I vart fall orkar inte de socialdemokratiska förtroendevalda bibehålla företagens karaktär av att vara demokratiska motkrafter i en för övrigt kapitalistisk omgivning. Men ändå, den stora utmaningen för socialdemokratins självbild är ändå den bristande sociala förankringen.  99000 medlemmar är inte en tillräcklig bas att vare sig fånga upp folkliga strömningar av missnöje eller att organisera motståndet mot missnöjets orsaker. Inte blir det heller lättare så länge partiet inte ser problemen, utan tror sig ha både organisatorisk och politisk kraft, att fortsätta som tidigare. 99000 medlemmar, där de flesta är passiva ska räcka till mycket!

Jag kan inte låta bli, att påminna om, att socialdemokratin också har ambitionen och viljan att med 99000 medlemmar i ryggen få än större makt över Svenska Kyrkan än de redan har. Nu är det inte längre frågan om ett groteskt självförtroende, utan en monumental självgodhet på gränsen till hybris!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Advertisements

7 kommentarer till En patetiskt liten skara med groteskt självförtroende

  1. Gunvor Vennberg skriver:

    Amen! Särskilt som partiet därtill anser sig vara mer upplyst och veta bättre än Guds ord i denna kyrka. Hybris var ordet! Min erfarenhet är att det socialdemokratiska partiet fungerar som en sekt. Det vore bättre för Svenska kyrkan om alla frikyrkliga gick med i samfundet och deltog i kyrkovalet under sina respektive samfundsnamn och vart och ett försökte få Sv k att gå i just sin riktning. Det kunde ju bli lite spännande jämfört med partier som tävlar om att få Sv k mest sekulariserad. Frimodiga kyrka, låt den Helige Ande förena dig!

  2. LeoH skriver:

    Intressant idé, Gunvor. Valdebatterna skulle i alla fall bli intressantare.

  3. Hur det står till inom det stora partiet har jag ingen aning om. Jag blir istället gripen av siffrorna du presenterar. Oavsett vad man kan tycka om enskilda partier så är den påtalade utvecklingen onekligen ett verkligt hot mot just den demokratiska struktur vi har i vårt land. Var ska kandidater rekryteras om partiengagerade saknas?

  4. LeoH skriver:

    Du har helt rätt i din oro, Torbjörn. Partierna kan fortfarande göra som de gjort tidigare. Skapa större enheter i de egna organisationerna och staten. Då krävs det ju färre förtroendevalda. Det är ju det som händer inom kyrkan just nu.
    Men den strategin har sina begränsningar i längden och vi verkar nått gränsen.

  5. Ulf Hjertén skriver:

    Hybris!? Förlegad självbild? Är det verkligen så? Av hälsoskäl kunde jag i stillhet följa S-kongressen och de ca 2,5 % av medlemmarna som där diskuterade. Inte var det bilden av en rörelse full av hybris som växte fram. Snarare bilden av en rörelse som sökte sin identitet och nya bärande idéer och visioner. Ombud som fick en påminnelse om att gamla organisationsstrukturer inte längre håller. Knappast medlemmar som slog sig för bröstet och tyckte att de var bäst i världen (hybris) eller att de trodde att det var de som var ”staten” (gammal självbild). Medlemsutvecklingen skrämmer S lika mycket som den skrämmer andra organisationer i vårt samhälle. Vi börjar få ett stort demokratiskt underskott över hela linjen. Senast demonstrerat hos såväl Stockholms fotbollsklubbar som Stockholms Arbetarekommun. Inte har vi det bättre i kyrkan. Många tycker att det är på tok att politiska partier nominerar folk till framförallt kyrkomötet. Jag är inte säker på att så värst många fler skulle engagera sig i valberedningsarbete om M, C och S drog sig ur. Även om det är en dröm så är den f.n knappast verklighetsförankrad. Medan vi väntar på att de ivriga unga ska ”växa till sig” är det nog bra att vi gamlingar strävar på så gott det går. Men vad händer om ”tillväxten” dröjer och vi gamla trillar av pinn? Jag bävar, precis som S-folket och fotbollnördarna. Så vi ska kanske sluta skälla på S och fotbollsstyrelserna och istället be för dem. Och givetvis för alla demokratiska rörelser i vårt samhälle. FÖRBÖN höves oss.

  6. Ulf Hjertén skriver:

    Ett slarvigt mattefel: Ca 0,25 % ska det vara. Samt medias kommenterande maktelit.

  7. LeoH skriver:

    Visst kan det väl vara så, Ulf att alla de erfarenheter jag har av dagens socialdemokrati blivit föråldrade sen jag lämnade 2005, men jag blir inte riktigt övertygad av det du skriver. Mina ståndpunkter bygger jag på de erfarenheter jag fått som facklig förtroendevald inom Metall, förtroendevald politiker på kommunal nivå, både för VPK och S. Var också anställd en kort tid som ombudsman för arbetarekommunen i Västerås. Min senaste anställning var som studieombudsman på ABF Ljusdal. Jag slutade pga sjukdom hösten 2004. Jag kan med gott samvete hävda, att jag inte bara sitter och gissar, utan har god empirisk kunskap om läget.

    När det gäller partierna och kyrkan, så har vi skilda ståndpunkter. Jag förstår inte vad sekulära partier som S, V, M och SD har för legitimitet att styra ett trossamfund. Annat än att de själva fattat beslutet. (Ja, SD var inte med vid det tillfället). För mig är det en absurditet och den absurditeten har ingen lyckats teologiskt förklara. 99000 medlemmar, där alla inte är aktiva, alla inte är medlemmar i kyrkan, utan har lämnat eller tillhör andra kyrkor eller helt andra trossamfund, anser att de inte bara ska nominera förtroendevalda, utan de ska ska också besluta om kyrkans innehåll. Oftast utan att nämna kyrkans Herre Jesus. Ytterst märkligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: