Dagens andakt med Bonhoeffer

30 maj, 2013

Men saliga era ögon som ser och era öron som hör. (Matteus 13:16)

Endast Guds ord

”Det kommer alltid att vara så, att det klokaste lärjungen kan göra är att endast hålla sig till Guds ord.” (Efterföljelse)

”Vi kan göra alltsammans mycket svårt för oss. Vi kan till och med fördunkla den goda nyheten. Vi kan göra den till föremål för historisk forskning eller till ett ämne för filosofisk eller etisk avhandling – istället för till ett ord som vänder sig till oss och utmanar oss att tro vad det säger och leva efter det. Det svåra med Bibeln är inte så mycket att förstå den som att leva efter den.”

ORD ATT TÄNKA PÅ: Lärjungen vill höra Mästarens ord. Och eftersom han älskar Mästaren och är älskad av honom, finner han det rimligt att tro
Mästarens ord och leva efter dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Kan uppgiften verkligen vara sann?

28 maj, 2013

När jag surfar runt bland tidningar stöter jag ofta på små notiser, som får mig att lyfta på ögonbrynen och undra – kan det här verkligen stämma?

Alldeles nyss råkade jag läsa Dagbladet och stötte på en artikel om att socialnämndens ordförande i Sundsvall, Else Ammor (M), hävdar att hon utsatts för trakasserier och hot. Hon menar, vad jag förstår, att det är moderater som ligger bakom hoten och ryktesspridningen, att Ammor skulle vara psykiskt sjuk. Moderaterna har uttryckt att de inte har förtroende för Else Ammor längre och uppmanar henne att lämna uppdraget som socialnämndens ordförande.

Jag har full förståelse för att Else Ammor känner sig illa behandlad och att hon mår dåligt, men ändå. Går det verkligen att sjukskriva sig på det här sättet? Artikelförfattaren Arne Åkerlund skriver: ”I dag sjukskrev sig Else Ammor på obestämd tid.” Här har jag under flera år läst om hårdare sjukskrivningsregler. Läst om hur människor kastas ut ur försäkringen och hänvisas till Arbetsförmedlingen, trots allvarliga, ibland livshotande sjukdomar. För ett antal år sedan deltog jag i en demonstration på Gågatan i Hudiksvall mot omänskliga sjukförsäkringsbestämmelser. Det var inte bara i Hudiksvall som det demonstrerades, utan runt om i hela landet.

Då känns det märkligt, att Else Ammor kan sjukskriva sig på obestämd tid. Har jag missat något nytt riksdagsbeslut i frågan? Eller är det så, att politiskt förtroendevalda har egna särbestämmelser? För när jag tänker efter, är det nog inte första gången jag mött påståendet, att en politiker sjukskriver sig när det stormar kring uppdraget.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Vilken märklig inställning

27 maj, 2013

Läser i DN om ett ytterst märkligt uttalande av en socialdemokratisk minister i Danmark. ”Invandrarföräldrar i Danmark bör kunna straffas ekonomiskt om de inte bryr sig om sina söners uppfostran. Det är innebörden av nya signaler från social- och integrationsministern, socialdemokraten Karen Hækkerup.”

Undras om Danmark håller sig med landshövdingar, som vi har Sverige. I så fall har Karen Hækkerup, likt Barbro Holmberg på sin tid, med råge kvalificerat sig för ett sådant uppdrag. Och sen talar vi inte mer om den saken! Egentligen är det förvånande vad socialdemokratiska integrationsministrar kan häva ur sig. Både i Sverige och i Danmark.

”Med tydlig adress till danska invandrarföräldrar säger Hækkerup till tidningens Berlingske Tidende att hon vill aktivera föräldrar som sitter bakom ”nedrullade gardiner” med ”tända paraboler”. Undras om inte ett sådant uttalande skulle bli ett uteslutningsärende i Sverigedemokraterna?

När jag återigen skriver i frågan, vill jag påminna om att jag länge väntat på mediedrevet mot Ilmar Reepalus och Morgan Johanssons beryktade förslag om temporärt medborgarskap, som av någon anledning av medierna inte ansågs som en fråga av större nyhetsvärde. Vad jag förstår anser också Socialdemokraterna att både Reepalu och Johansson är hedervärda representanter för partiet. Det bör alla väljare ha i åtanke, när de lägger sin röst i kommande val.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Alla ber inte till samma Gud, men det är bara en som hör alla böner

22 maj, 2013

Jag kan inte förneka, att jag är något, för att uttrycka det milt, förvånad över att så många svenskkyrkliga präster börjat hävda att alla religioner ber till samma Gud. Jag har också en känsla av, kan ha fel, att det här synsättet fått en stor spridning under de senaste åren och börjat utvecklas till att bli en vattendelare mellan påstådda fundamentalister och påstått reformvilliga. Som vanligt är det de ”öppna och reformvilliga” som formulerat etiketterna. Den minnesgode minns säkert hur Ewa Lindqvist Hotz fick till det på Svenska Kyrkans hemsida, när hon läste Johannesevangeliets 10:e kapitel. Det är inte lite vi fundamentalister får oss till livs. Vi har nog lite ansvar för Breiviks handlingar också.

Det var egentligen inte minnet av Ewa Lindqvist Hotz text som fick mig att börja fundera den här gången. För några dagar sedan läste jag en krönika i Dagens Seglora skriven av Helena Ekhem med rubriken Gud är större! Helena skriver:

”En liknande känsla infann sig nyligen när jag var med på middagsbön i en moské i Leicester i England. Att få vara med under bönen i en moské fyller mig med vördnad; en slags närhet och respekt för de människor som söker sig hit för att med sitt uttryck helga livet. Även om deras uttryck inte överensstämmer med mitt eget, så tänker jag att de böner som bes i moskén riktar sig till samma Gud som jag ber till.”

Visst låter det inkluderande och varmt, men blir det sant för det? Det skulle ha varit intressant att fått läsa hur imamen reagerat på tanken, att hans bön i moskén riktade sig till samma Gud som vi kristna ber till. Nu blev det tydligen ett samtal om avsaknaden av kvinnor i moskén, vilket är tråkigt. För jag anar, att imamen, med rätta, skulle ha avvisat tanken, att han riktade sina böner till Jesus. Det kan visserligen också vara så, att Helena Ekhem inte heller riktar sina böner till Jesus, utan till något abstrakt större. För är det inte så, att om vi börjar överbetona att alla ber till samma Gud, så reduceras också allas vår gudsbild? Jag ställer mig också frågande till om det verkligen innebär brist på respekt för andras tro, om vi framhåller, att centrum i den kristna tron är Jesus Kristus? Jag är övertygad om, tills någon kan överbevisa mig, att människor med annan tro inte kräver det av oss. Det är ett helt ensidigt och oombett åtagande.

Jag har försökt hantera frågan på skilda sätt. I en lekmannapredikan i Norrbo kyrka nyårsdagen efter Tsunamikatastrofen försökte jag med följande förklaring:

”Vem hörde bönen, om det bara finns en Gud och det är ju vår tro, när alla dessa tusentals och åter tusentals människor skrek ut sin vånda och bad om hjälp i dödsögonblicket? Tror någon att Jesus inte greps av medlidande och hörde allas bön och höll om varenda en och bar dem in i sin egen framtid?” Detta helt oavsett till vem alla dessa ångestfyllda böner riktade sig. Det är min fasta tro och övertygelse och samtidigt det glada budskapet jag frimodigt ska berätta om för andra. Jag förväntar mig att Svenska kyrkan stödjer mig i den uppgiften. Men visst, helt säker på det stödet är jag inte, det måste jag erkänna.

Bloggtips: Utan Kristus

KT

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,


Mobbarnas egenrättfärdiga onda uppsyn

18 maj, 2013

Har under dagen läst lite varstans om hur kristna (säkert andra också) motdemonstranter hotat och förhindrat en HBT-demonstration i Tbilisi. Jag har vid tidigare tillfällen skrivit, att jag inte förstår varför kristna och allra minst präster går i täten och använder hot om våld och våld för att förhindra homosexuella att föra fram de krav de anser vara berättigade i det samhälle de lever i. Än mindre förstår jag talet från kyrkliga företrädare, att vissa åsikter från minoriteter inte får framföras.  Jag är nästintill yttrandefrihetsfundamentalist och anser att yttrandefriheten är i första hand till för minoriteter med åsikter som majoriteten tycker illa om. Det är inte heller rimligt att en majoritet bestämmer, vilka minoritetsuppfattningar, som den kan acceptera.

Det viktigaste är ändå frågan om våldet. Jag kan inte förstå varför kristna anser sig ha rätten att hota med våld än mindre att använda sig av våld. Våldsanvändningen blir än mer oförsvarlig, när det inte ens går att hävda, att det är i självförsvar. På vilket sätt hotar HBT-personer vare sig samhället eller kyrkan? Skulle nog på stående fot räkna upp ett antal större hot, men jag nöjer mig med girigheten. Jag undrar om någon mänsklig egenskap mer bidrar till ondskan i världen och världens bortvändhet från Gud, än girigheten? Men det får bli en annan diskussion. Oavsett hur kristna kyrkor ser på homosexualitet, så finns bara ett sätt att hantera frågan och det är genom undervisning. Inte våld och tvång.

Till sist vill jag uppmana er som läser inlägget gå in på DN-artikeln som jag länkar till och leta er fram till bild tre i bildspelet. Där hittar ni en bild på ett antal förnöjsamma mobbare, som anser sig utfört en god gärning. Den bilden är snarlik ett antal bilder på uniformerade nazister i Ungern, som vi fått ta del av den senaste tiden. Samma förnöjsamma miner, som alla mobbare visar, oavsett kulturell bakgrund, när de fått möjlighet att förödmjuka, hota och slå svaga och utsatta grupper på käften. Sådant beteende bör vi kristna med stor kraft ta avstånd ifrån och inte uppmuntrande springa i täten och skräna!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , ,


Byråkratins banala ondska

11 maj, 2013

Dagens Hudiksvalls tidning berättar en historia, som vi läst många gånger. Tyvärr kan jag inte länka till berättelsen, den finns inte tillgänglig, vad jag kan förstå, på nätet. Jag återberättar berättelsen något förkortat.

Sabina Quliyiva kom till Sverige från Azerbajdzjan för drygt fyra år sedan. Här i Sverige träffar hon iranske Salam Mohammed Ali, som bott i Sverige i 6 år. Kärlek uppstod och med tiden får de en dotter, Sandra. Född samma dag som prinsessan Estelle. Ingen i familjen har fått asyl. Klockan halv två på natten mellan den 25 och 26 april dyker polisen upp i familjens hem och hämtar Sabina och Sandra för vidaretransport till ett tidigt morgonflyg till Baku. (Jag har frågat mig många gånger, varför svensk polis använder metoden om nattliga ingripanden, som diktaturer alltid använt sig av?) Självfallet var inte familjen underrättad om det nattliga besöket, utan några som helst möjligheter till planering, hade de bara att följa med. Kvar i hemmet blev Salam.

Berättelsen har vi, som sagt var, hört många gånger och vi lär få lyssna till berättelsen i många nya versioner även i framtiden. Familjer splittras och barnen har inga egna rättigheter. Lilla Sandra är född i Sverige, men av staten anses hon vara invandrare, utan asylskäl. Än har ingen lyckats förklara den logiken för mig. När jag läser vidare i berättelsen dyker det upp en biträdande rättschef på Migrationsverket, Carl Bexelius. Han har mycket att säga, bl. a att vi har en reglerad invandring. Vad det nu har med Sandra att göra? Hon är ju inte invandrare. Självfallet finns det en byråkratisk förklaring till det också. Så här säger Bexelius och nu citerar jag direkt ur artikeln:

”Vuxna personer som inte har fått asyl och som skaffar barn får ta konsekvenserna av det.” 

Läs meningen en gång till. Är det verkligen föräldrarna som får ”ta konsekvenserna?” För mig är det helt uppenbart att det är dottern, Sandra som får ta konsekvenserna, av den ansvarslöshet, som Migrationsverket anser, föräldrarna visat. Konsekvensen för Sabina är utvisning, men den konsekvensen drabbar också Sandra, som troligen får sämre förutsättningar i Azerbajdzjan än vad hon skulle få i Sverige. Eftersom som Sveriges riksdag inte gjort FN:s barnkonvention till en lag, kan myndigheten fortsätta att betrakta barn som bihang till sina föräldrar. Istället för att se barnen som egna rättssubjekt. Hade Migrationsverket varit tvungen att utreda vad som skulle ha varit bäst för Sandra, undrar jag verkligen om myndigheten kunnat ta ett beslut om att utvisa Sandra. Åtminstone skulle de inte kunnat hävda, med någon moralisk tyngd, att det skulle varit bäst för barnet. Det kanske är här förklaringen till riksdagens senfärdighet och uppenbara ovilja, att besluta om att göra FN:s deklarations om barnets rätt till en bindande lagstiftning, kan hittas. Utan lagstiftning blir det inte så krångligt, utan byråkratin får ta besluten. Självfallet med mångordiga förklaringar om att de ser till helheten och där ingår barnen som en del. Förklaringen känns varken trovärdig eller rättssäker, utan öppnar för godtycke.

Berättelsen om Sabina, Salam och Sandra har följt mig hela dagen. Dels för att den är så vardaglig, vi läser den varje dag, men dels för att den tydliggör den vardagliga och byråkratiska ondskans ansikte. Kalla det gärna ondska i filttofflor, men ondska är det och lagstiftarna i vår riksdag står bakom hanteringen. Nu när vi så sakteligen går in i valrörelser, kommer vi medborgare få oss till livs vackra tal om att alla skall med och om alla människors lika värde. När ni hör talen, tänk på Sandra och säg till talarna, om ni har det modet: ”Alla barn i Sverige, inte ens de som är födda här, har lika värde! Alla får inte vara med. En del förpassas, helt orättfärdigt ut ur landet.” 

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , ,


Ett inlägg i debatten om Kyrkans uppgift i världen

8 maj, 2013

Min dagliga andakt med Charles Ringmas bok ”Fånga dagen med Dietrich Bonhoeffer” kändes osedvanligt aktuell, när jag läste dagens nummer av KT. Nu till andaktstexterna för den 8 maj.

”Älska inte världen och det som finns i världen.
Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek
i honom” (1 Johannesbrevet 2:15)

Kärleken till världen

”Det finns ingen sann kärlek till världen
förutom den kärlek med vilken Gud har älskat den
genom Jesus Kristus.” (Efterföljelse)

Vi uppmanas att älska världen innerligt. Vi
ska älska och vårda naturen. Vi ska glädjas
över och berika den kultur vi lever i. Vi ska
älska människorna, antingen de är kristna eller
inte. Men vi ska inte älska ”världsligheten”
med dess högmod och uppror mot Gud.
Kärleken till världen kan vi bara hålla fast vid
om vi låter Jesu kärlek inspirera oss och flöda
över i våra hjärtan.”

ORD ATT TÄNKA PÅ: Kristi kärlek drar oss alltid mot
världen och inte ifrån den.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Funderingar, troligtvis rakt ut i tomheten

6 maj, 2013

Jag har, ett antal gånger, den senaste tiden uttryckt förvåning och viss frustration över den märkliga tystnad, som feminister med muslimsk bakgrund drabbas av när de försöker göra sina röster hörda. Jag får en känsla av, att när S-kvinnornas förre ordförande Nalin Pekgul uttalar sig, så blir hon betraktad som något som katten släpat in i debattens finsalonger. Jag tar det från början och nu kan det, om det vill sig illa, bli långt!

Någon gång under 60-talet blev jag intresserad av kvinnors frigörelsekamp. Fråga mig inte vad som väckte intresset, men intresserad blev jag. Jag läste en hel del om kvinnors tuffa kamp för rösträtten och alla de strider för rätten till myndighet, arbete och att bli betraktade som fullvärdiga medborgare. Patriarkatet slog tillbaka, ofta med stor fysisk brutalitet, men också med förment vetenskapliga argument, men oftast bara löje. Kvinnosakskvinnorna var fula, alltför sällan fått känna på en riktig karl, de var hysteriska och framför allt frigida. Mellan alla argumenten snirklade sig den ständigt närvarande anklagelsen om manshat.

Nu ett snabbt hopp till slutet av 60-talet och när vi män inom vänstern fick möta, inte alltför välvilliga synpunkter, av vår syn på kvinnor och kvinnors frigörelse. Visst försökte vi hävda den unkna ståndpunkten från den tidiga arbetarrörelsen, att klasskampen var viktigare än kvinnokampen. Vi vet vilka framgångar feminismen och jämställdhetsarbetet haft sen Grupp 8 bildades. Den minnesgode minns säkert också allt hån som kvinnorna i Grupp 8 mötte. De var fula, de var bittra, de borde få känna på en riktig karl. Ja ni minns säkert. Runt alla argumenten snirklade sig den ständigt närvarande anklagelsen om manshat.

Jag har lite då och då, de senaste 20 åren skrivit insändare till lokaltidningarna i Västmanland och Hälsingland i samband med 8 mars. Insändarna har inte varit några mästerverk, men i alla insändare jag skickat in, har jag koncentrerat mig på mäns våld mot kvinnor. Speciellt våldet i nära relationer. Varje gång jag fått en insändare publicerad, inträffade det märkliga, att någon svarade. Det är jag inte van vid, när jag skrivit insändare. Nästan utan undantag blev jag anklagad för att generalisera. Alla män slår inte. Vilket jag inte heller hade, vare sig skrivit eller ens antytt. Självfallet är det så, att alla män inte slår, men det motsäger ju inte verkligheten, att ett förfärande antal kvinnor just i detta nu misshandlas av män de haft eller har en relation till. Att alla män inte slår motsäger inte heller den skrämmande verkligheten att många kvinnor under 2013 kommer att avlida till följd av misshandeln.

I den efterföljande diskussionen, har jag både skriftligt och muntligt hävdat som en sanning, vilket ingen motsagt, att misshandeln sker i alla sociala miljöer. Misshandeln sker i på Solsidan likaväl som i miljonprogramområden. Vänstermän, borgerliga män, kristna män, judiska män, buddhistiska män, ateistiska män slår. Män av alla nationaliteter slår. Det har kvinnor vittnat om och vi har lyssnat till vittnesmålen. Visst har samhällets och statens försök att skydda kvinnorna ofta varit och är tafatta, men ändå, det är ingen total förnekelse av sanningshalten i kvinnornas berättelse.

Det är nu det märkliga uppstått. Där män tidigare anklagade feminister för manshat, har nu blivit anklagelser om islamofobi. När kvinnor i allmänhet berättar om sina utsatta situationer, då lyssnar vi och utgår inte per automatik att berättelserna är osanna. Den välviljan gäller inte berättelser från kvinnor med muslimsk bakgrund. De sprider, enligt besserwissrar, rasistiska stereotyper och islamofobi. De ljuger helt enkelt, det är den enda slutsats jag kan dra av alla de förstuckna angrepp som möter feminister med muslimsk bakgrund, men inte bara det. Besserwissrarna förnekar med sitt argument de muslimska feministerna rätten till sin egen sociala och kulturella tillhörighet. Ett övergrepp i sig.

Nu känner jag att risken är stor att jag upprepar mig och blir tjatig. Så till sist. Är det verkligen orimligt att tänka sig att den könsmaktsordning som existerar i samhället i stort inte skulle vara giltig även i sociala miljöer med muslimsk majoritet? Jag anser att det förhåller sig så och då är det inte orimligt att inse att förtrycket skapar motstånd och organisering. På samma sätt som det skedde och fortfarande sker i det övriga samhället. När så sker då har vi att välja, att stödja kampen på kvinnornas egna villkor eller säga, som arbetarrörelsens pionjärer sa till rörelsens kvinnor. Ni måste tåla er. Kvinnors frigörelse kommer när männen först fått sin frigörelse! Det är verkligen ytterst märkligt att så många väljer att förneka problemet.

Det är lite tråkigt, att jag inte fick inspiration att skriva en insändare till Hudiksvalls tidning i ämnet den 8 mars. Nåja, det blir 8 mars nästa år också och ämnet lär vara aktuell även då.

Innan Socialdemokrater för Tro och Solidaritet placerar mig i kategorin etnisk kristen svensk islamofob, vill jag påpeka att jag till hälften är en etnisk kristen finnpajsare!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Två månader utan reaktioner

3 maj, 2013

Jag är envis och ofta också långsint och vill nu återigen påminna om mitt erbjudande. Den 3 mars skrev jag ett inlägg: ”Är det någon som kan tänkas vilja svara?” Det har nu gått två månader och hittills har ingen nappat på erbjudandet att få skriva gästinlägg i min blogg ”Tankar i natten”. Är frågorna ointressanta eller inser de partier som ställer upp i kyrkovalet att de inte kan argumentera för sina ståndpunkter? Ja, hur ska jag kunna veta, när S, C och SD inte önskar motivera varför de som sekulära partier vill styra trossamfundet Svenska Kyrkan och bara den.

Så här skrev Carin Jämtin i april i SvD:

”Socialdemokraterna är i grunden ett sekulärt parti – vi bygger våra politiska ställningstaganden fritt från religiösa föreställningar – och det är en förutsättning just för att människor av olika trosriktningar samtidigt ska kunna vara verksamma hos oss. Våra principer är glasklara när det gäller allas lika värde, antirasism, antisemitism, kamp mot alla former av diskriminering, för sexuellt likaberättigande och jämlikhet mellan män och kvinnor. Som förtroendevald är det dessa principer som ska vara vägledande i alla sammanhang.”

I uttalandet slår Jämtin fast två viktiga principer. Dels att partiet är ett sekulärt parti och dels att partiet bygger sina politiska ställningstaganden fritt från religiösa föreställningar. En helt hedervärd inställning, men förstår Carin Jämtin det hon skriver? För det blir intellektuellt knepigt att förstå, hur ett parti som hävdar att de står fria från religiösa föreställningar ändå anser sig ha moralisk legitimitet, att styra Svenska Kyrkan. Svenska Kyrka står ju inte fri från religiösa föreställningar, om jag ska våga mig på ett, inte alltför djärvt uttalande.

Jag har fortfarande stora förhoppningar, att representanter för de partier som önskar styra Svenska Kyrkan, men även alla de enskilda som också fick erbjudandet att skriva i bloggen Tankar i natten, kommer med inlägg. Det är ju långt kvar till valet, men vänta inte till den sista veckan, det skulle inte bidra positivt till det demokratiska samtalet.

Och för allt i världen. Tro inte att jag kommer att glömma, att påminna om mitt erbjudande. Jag gör som det görs inom sportvärlden. Jag kör ända in i kaklet!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Ingen demonstration i år heller

1 maj, 2013

Det är bara att inse, att jag sen ett antal år etablerat en personlig tradition, att inte delta i något 1 maj-tåg. En del av den nya tradition är, att jag varje 1 maj reflekterar över mitt beslut och på det sättet skapat en egen liten 1 maj-bubbla, där jag går med min slitna kavaj, som en mantel av strålande ljus.

Skälen för beslutet att avstå från 1 maj-tågen är många. Ett av de viktigaste är nog att jag mer och mer upplevde det märkliga i att jag skulle demonstrera för ett speciellt parti och dess politik, oavsett om det är Socialdemokraternas tåg, Vänsterpartiets tåg eller Röd Front. Kraven i de olika tågen är partiernas egna dagsaktuella krav och inte klassens långsiktiga som i arbetarrörelsens barndom. 8 timmar arbete, 8 timmar fritid och 8 timmar sömn.

I vilket tåg finns kravet på arbetstidsförkortning, som ett av de bärande kraven? I vilket tåg manifesteras kraften och viljan hos fackföreningarna, att försvara sina medlemmar från att utnyttjas i förnedrande arbetsmarknadsåtgärder som t ex Fas 3? I vilket tåg finns kritiken av socialdemokratiska och vänsterstyrda kommuner, som låter människor städa trappor och röja sly utan lön, med motiveringen att arbetsuppgifterna inte är ordinarie arbetsuppgifter? I vilket av tågen finns en grundläggande kritik av den orimliga vurmen för en oändlig ekonomisk tillväxt, som i allt snabbare takt ödelägger vår planet? Kort sagt, i vilket tåg står det goda livet i centrum?

Klassens och människors krav är konkreta och tar inte i första hand ställning till vilket tåg är socialistisk, mer socialistisk eller mest socialistisk. De beskrivningarna är tomma och innehållslösa. Ändå hävdar, i olika grad, de flesta riktningarna Lenins tes, att jag som arbetare på egen hand inte kan uppnå annat ett enkelt och simpelt fackligt medvetande. Det krävs partier som höjer vårt medvetande. Nu när jag börjar närma mig åldern då jag trött och skumögd sitter på en parkbänk och matar duvor, känns det lite skämmigt att inse, att ingen av de där socialistiska teorierna inneburit, att arbetarklassen i vid mening, fått någon makt.

Det får vara hursom. Solen skiner och idag byter jag min svarta stetson mot sommarens vita! Vilket också är en icke oväsentlig 1 maj-tradition! Jag avslutar dagens fundering, som tidigare år, med en dikt av Birger Norman. Dikten förklarar den sinnesstämning jag kände 2007 då min nya 1 maj-tradition började. Sinnesstämningen kvarstår och så gör också diktens budskap:

1 maj

Bestig din smärtas berg och se
förlorade riken, förlorade drömmar
Mest förlorad är freden

Vi stod vid korsvägen, skiljevägen
Professorerna kom till oss
och våra kamrater ministrarna
De lade på oss ett ansvar
som var för gammalt och för tidigt
och som ledde oss undan ansvaret

Genom medvetandet om klassen
fanns ett medvetande om världen
och ett medvetande om människan
Vi övergav det trängre medvetande
som begärde vår trohet
och förlorade alla våra vägar   

 Intet blod må utkrävas
Förräderiet var redan berett i våra hjärtan

Bloggtips: Här

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,