Dagens andakt med Bonhoeffer

30 maj, 2013

Men saliga era ögon som ser och era öron som hör. (Matteus 13:16)

Endast Guds ord

”Det kommer alltid att vara så, att det klokaste lärjungen kan göra är att endast hålla sig till Guds ord.” (Efterföljelse)

”Vi kan göra alltsammans mycket svårt för oss. Vi kan till och med fördunkla den goda nyheten. Vi kan göra den till föremål för historisk forskning eller till ett ämne för filosofisk eller etisk avhandling – istället för till ett ord som vänder sig till oss och utmanar oss att tro vad det säger och leva efter det. Det svåra med Bibeln är inte så mycket att förstå den som att leva efter den.”

ORD ATT TÄNKA PÅ: Lärjungen vill höra Mästarens ord. Och eftersom han älskar Mästaren och är älskad av honom, finner han det rimligt att tro
Mästarens ord och leva efter dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

Kan uppgiften verkligen vara sann?

28 maj, 2013

När jag surfar runt bland tidningar stöter jag ofta på små notiser, som får mig att lyfta på ögonbrynen och undra – kan det här verkligen stämma?

Alldeles nyss råkade jag läsa Dagbladet och stötte på en artikel om att socialnämndens ordförande i Sundsvall, Else Ammor (M), hävdar att hon utsatts för trakasserier och hot. Hon menar, vad jag förstår, att det är moderater som ligger bakom hoten och ryktesspridningen, att Ammor skulle vara psykiskt sjuk. Moderaterna har uttryckt att de inte har förtroende för Else Ammor längre och uppmanar henne att lämna uppdraget som socialnämndens ordförande.

Jag har full förståelse för att Else Ammor känner sig illa behandlad och att hon mår dåligt, men ändå. Går det verkligen att sjukskriva sig på det här sättet? Artikelförfattaren Arne Åkerlund skriver: ”I dag sjukskrev sig Else Ammor på obestämd tid.” Här har jag under flera år läst om hårdare sjukskrivningsregler. Läst om hur människor kastas ut ur försäkringen och hänvisas till Arbetsförmedlingen, trots allvarliga, ibland livshotande sjukdomar. För ett antal år sedan deltog jag i en demonstration på Gågatan i Hudiksvall mot omänskliga sjukförsäkringsbestämmelser. Det var inte bara i Hudiksvall som det demonstrerades, utan runt om i hela landet.

Då känns det märkligt, att Else Ammor kan sjukskriva sig på obestämd tid. Har jag missat något nytt riksdagsbeslut i frågan? Eller är det så, att politiskt förtroendevalda har egna särbestämmelser? För när jag tänker efter, är det nog inte första gången jag mött påståendet, att en politiker sjukskriver sig när det stormar kring uppdraget.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Vilken märklig inställning

27 maj, 2013

Läser i DN om ett ytterst märkligt uttalande av en socialdemokratisk minister i Danmark. ”Invandrarföräldrar i Danmark bör kunna straffas ekonomiskt om de inte bryr sig om sina söners uppfostran. Det är innebörden av nya signaler från social- och integrationsministern, socialdemokraten Karen Hækkerup.”

Undras om Danmark håller sig med landshövdingar, som vi har Sverige. I så fall har Karen Hækkerup, likt Barbro Holmberg på sin tid, med råge kvalificerat sig för ett sådant uppdrag. Och sen talar vi inte mer om den saken! Egentligen är det förvånande vad socialdemokratiska integrationsministrar kan häva ur sig. Både i Sverige och i Danmark.

”Med tydlig adress till danska invandrarföräldrar säger Hækkerup till tidningens Berlingske Tidende att hon vill aktivera föräldrar som sitter bakom ”nedrullade gardiner” med ”tända paraboler”. Undras om inte ett sådant uttalande skulle bli ett uteslutningsärende i Sverigedemokraterna?

När jag återigen skriver i frågan, vill jag påminna om att jag länge väntat på mediedrevet mot Ilmar Reepalus och Morgan Johanssons beryktade förslag om temporärt medborgarskap, som av någon anledning av medierna inte ansågs som en fråga av större nyhetsvärde. Vad jag förstår anser också Socialdemokraterna att både Reepalu och Johansson är hedervärda representanter för partiet. Det bör alla väljare ha i åtanke, när de lägger sin röst i kommande val.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Alla ber inte till samma Gud, men det är bara en som hör alla böner

22 maj, 2013

Jag kan inte förneka, att jag är något, för att uttrycka det milt, förvånad över att så många svenskkyrkliga präster börjat hävda att alla religioner ber till samma Gud. Jag har också en känsla av, kan ha fel, att det här synsättet fått en stor spridning under de senaste åren och börjat utvecklas till att bli en vattendelare mellan påstådda fundamentalister och påstått reformvilliga. Som vanligt är det de ”öppna och reformvilliga” som formulerat etiketterna. Den minnesgode minns säkert hur Ewa Lindqvist Hotz fick till det på Svenska Kyrkans hemsida, när hon läste Johannesevangeliets 10:e kapitel. Det är inte lite vi fundamentalister får oss till livs. Vi har nog lite ansvar för Breiviks handlingar också.

Det var egentligen inte minnet av Ewa Lindqvist Hotz text som fick mig att börja fundera den här gången. För några dagar sedan läste jag en krönika i Dagens Seglora skriven av Helena Ekhem med rubriken Gud är större! Helena skriver:

”En liknande känsla infann sig nyligen när jag var med på middagsbön i en moské i Leicester i England. Att få vara med under bönen i en moské fyller mig med vördnad; en slags närhet och respekt för de människor som söker sig hit för att med sitt uttryck helga livet. Även om deras uttryck inte överensstämmer med mitt eget, så tänker jag att de böner som bes i moskén riktar sig till samma Gud som jag ber till.”

Visst låter det inkluderande och varmt, men blir det sant för det? Det skulle ha varit intressant att fått läsa hur imamen reagerat på tanken, att hans bön i moskén riktade sig till samma Gud som vi kristna ber till. Nu blev det tydligen ett samtal om avsaknaden av kvinnor i moskén, vilket är tråkigt. För jag anar, att imamen, med rätta, skulle ha avvisat tanken, att han riktade sina böner till Jesus. Det kan visserligen också vara så, att Helena Ekhem inte heller riktar sina böner till Jesus, utan till något abstrakt större. För är det inte så, att om vi börjar överbetona att alla ber till samma Gud, så reduceras också allas vår gudsbild? Jag ställer mig också frågande till om det verkligen innebär brist på respekt för andras tro, om vi framhåller, att centrum i den kristna tron är Jesus Kristus? Jag är övertygad om, tills någon kan överbevisa mig, att människor med annan tro inte kräver det av oss. Det är ett helt ensidigt och oombett åtagande.

Jag har försökt hantera frågan på skilda sätt. I en lekmannapredikan i Norrbo kyrka nyårsdagen efter Tsunamikatastrofen försökte jag med följande förklaring:

”Vem hörde bönen, om det bara finns en Gud och det är ju vår tro, när alla dessa tusentals och åter tusentals människor skrek ut sin vånda och bad om hjälp i dödsögonblicket? Tror någon att Jesus inte greps av medlidande och hörde allas bön och höll om varenda en och bar dem in i sin egen framtid?” Detta helt oavsett till vem alla dessa ångestfyllda böner riktade sig. Det är min fasta tro och övertygelse och samtidigt det glada budskapet jag frimodigt ska berätta om för andra. Jag förväntar mig att Svenska kyrkan stödjer mig i den uppgiften. Men visst, helt säker på det stödet är jag inte, det måste jag erkänna.

Bloggtips: Utan Kristus

KT

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , ,


Mobbarnas egenrättfärdiga onda uppsyn

18 maj, 2013

Har under dagen läst lite varstans om hur kristna (säkert andra också) motdemonstranter hotat och förhindrat en HBT-demonstration i Tbilisi. Jag har vid tidigare tillfällen skrivit, att jag inte förstår varför kristna och allra minst präster går i täten och använder hot om våld och våld för att förhindra homosexuella att föra fram de krav de anser vara berättigade i det samhälle de lever i. Än mindre förstår jag talet från kyrkliga företrädare, att vissa åsikter från minoriteter inte får framföras.  Jag är nästintill yttrandefrihetsfundamentalist och anser att yttrandefriheten är i första hand till för minoriteter med åsikter som majoriteten tycker illa om. Det är inte heller rimligt att en majoritet bestämmer, vilka minoritetsuppfattningar, som den kan acceptera.

Det viktigaste är ändå frågan om våldet. Jag kan inte förstå varför kristna anser sig ha rätten att hota med våld än mindre att använda sig av våld. Våldsanvändningen blir än mer oförsvarlig, när det inte ens går att hävda, att det är i självförsvar. På vilket sätt hotar HBT-personer vare sig samhället eller kyrkan? Skulle nog på stående fot räkna upp ett antal större hot, men jag nöjer mig med girigheten. Jag undrar om någon mänsklig egenskap mer bidrar till ondskan i världen och världens bortvändhet från Gud, än girigheten? Men det får bli en annan diskussion. Oavsett hur kristna kyrkor ser på homosexualitet, så finns bara ett sätt att hantera frågan och det är genom undervisning. Inte våld och tvång.

Till sist vill jag uppmana er som läser inlägget gå in på DN-artikeln som jag länkar till och leta er fram till bild tre i bildspelet. Där hittar ni en bild på ett antal förnöjsamma mobbare, som anser sig utfört en god gärning. Den bilden är snarlik ett antal bilder på uniformerade nazister i Ungern, som vi fått ta del av den senaste tiden. Samma förnöjsamma miner, som alla mobbare visar, oavsett kulturell bakgrund, när de fått möjlighet att förödmjuka, hota och slå svaga och utsatta grupper på käften. Sådant beteende bör vi kristna med stor kraft ta avstånd ifrån och inte uppmuntrande springa i täten och skräna!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , ,


Byråkratins banala ondska

11 maj, 2013

Dagens Hudiksvalls tidning berättar en historia, som vi läst många gånger. Tyvärr kan jag inte länka till berättelsen, den finns inte tillgänglig, vad jag kan förstå, på nätet. Jag återberättar berättelsen något förkortat.

Sabina Quliyiva kom till Sverige från Azerbajdzjan för drygt fyra år sedan. Här i Sverige träffar hon iranske Salam Mohammed Ali, som bott i Sverige i 6 år. Kärlek uppstod och med tiden får de en dotter, Sandra. Född samma dag som prinsessan Estelle. Ingen i familjen har fått asyl. Klockan halv två på natten mellan den 25 och 26 april dyker polisen upp i familjens hem och hämtar Sabina och Sandra för vidaretransport till ett tidigt morgonflyg till Baku. (Jag har frågat mig många gånger, varför svensk polis använder metoden om nattliga ingripanden, som diktaturer alltid använt sig av?) Självfallet var inte familjen underrättad om det nattliga besöket, utan några som helst möjligheter till planering, hade de bara att följa med. Kvar i hemmet blev Salam.

Berättelsen har vi, som sagt var, hört många gånger och vi lär få lyssna till berättelsen i många nya versioner även i framtiden. Familjer splittras och barnen har inga egna rättigheter. Lilla Sandra är född i Sverige, men av staten anses hon vara invandrare, utan asylskäl. Än har ingen lyckats förklara den logiken för mig. När jag läser vidare i berättelsen dyker det upp en biträdande rättschef på Migrationsverket, Carl Bexelius. Han har mycket att säga, bl. a att vi har en reglerad invandring. Vad det nu har med Sandra att göra? Hon är ju inte invandrare. Självfallet finns det en byråkratisk förklaring till det också. Så här säger Bexelius och nu citerar jag direkt ur artikeln:

”Vuxna personer som inte har fått asyl och som skaffar barn får ta konsekvenserna av det.” 

Läs meningen en gång till. Är det verkligen föräldrarna som får ”ta konsekvenserna?” För mig är det helt uppenbart att det är dottern, Sandra som får ta konsekvenserna, av den ansvarslöshet, som Migrationsverket anser, föräldrarna visat. Konsekvensen för Sabina är utvisning, men den konsekvensen drabbar också Sandra, som troligen får sämre förutsättningar i Azerbajdzjan än vad hon skulle få i Sverige. Eftersom som Sveriges riksdag inte gjort FN:s barnkonvention till en lag, kan myndigheten fortsätta att betrakta barn som bihang till sina föräldrar. Istället för att se barnen som egna rättssubjekt. Hade Migrationsverket varit tvungen att utreda vad som skulle ha varit bäst för Sandra, undrar jag verkligen om myndigheten kunnat ta ett beslut om att utvisa Sandra. Åtminstone skulle de inte kunnat hävda, med någon moralisk tyngd, att det skulle varit bäst för barnet. Det kanske är här förklaringen till riksdagens senfärdighet och uppenbara ovilja, att besluta om att göra FN:s deklarations om barnets rätt till en bindande lagstiftning, kan hittas. Utan lagstiftning blir det inte så krångligt, utan byråkratin får ta besluten. Självfallet med mångordiga förklaringar om att de ser till helheten och där ingår barnen som en del. Förklaringen känns varken trovärdig eller rättssäker, utan öppnar för godtycke.

Berättelsen om Sabina, Salam och Sandra har följt mig hela dagen. Dels för att den är så vardaglig, vi läser den varje dag, men dels för att den tydliggör den vardagliga och byråkratiska ondskans ansikte. Kalla det gärna ondska i filttofflor, men ondska är det och lagstiftarna i vår riksdag står bakom hanteringen. Nu när vi så sakteligen går in i valrörelser, kommer vi medborgare få oss till livs vackra tal om att alla skall med och om alla människors lika värde. När ni hör talen, tänk på Sandra och säg till talarna, om ni har det modet: ”Alla barn i Sverige, inte ens de som är födda här, har lika värde! Alla får inte vara med. En del förpassas, helt orättfärdigt ut ur landet.” 

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , ,


Ett inlägg i debatten om Kyrkans uppgift i världen

8 maj, 2013

Min dagliga andakt med Charles Ringmas bok ”Fånga dagen med Dietrich Bonhoeffer” kändes osedvanligt aktuell, när jag läste dagens nummer av KT. Nu till andaktstexterna för den 8 maj.

”Älska inte världen och det som finns i världen.
Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek
i honom” (1 Johannesbrevet 2:15)

Kärleken till världen

”Det finns ingen sann kärlek till världen
förutom den kärlek med vilken Gud har älskat den
genom Jesus Kristus.” (Efterföljelse)

Vi uppmanas att älska världen innerligt. Vi
ska älska och vårda naturen. Vi ska glädjas
över och berika den kultur vi lever i. Vi ska
älska människorna, antingen de är kristna eller
inte. Men vi ska inte älska ”världsligheten”
med dess högmod och uppror mot Gud.
Kärleken till världen kan vi bara hålla fast vid
om vi låter Jesu kärlek inspirera oss och flöda
över i våra hjärtan.”

ORD ATT TÄNKA PÅ: Kristi kärlek drar oss alltid mot
världen och inte ifrån den.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,