Byråkratins banala ondska

Dagens Hudiksvalls tidning berättar en historia, som vi läst många gånger. Tyvärr kan jag inte länka till berättelsen, den finns inte tillgänglig, vad jag kan förstå, på nätet. Jag återberättar berättelsen något förkortat.

Sabina Quliyiva kom till Sverige från Azerbajdzjan för drygt fyra år sedan. Här i Sverige träffar hon iranske Salam Mohammed Ali, som bott i Sverige i 6 år. Kärlek uppstod och med tiden får de en dotter, Sandra. Född samma dag som prinsessan Estelle. Ingen i familjen har fått asyl. Klockan halv två på natten mellan den 25 och 26 april dyker polisen upp i familjens hem och hämtar Sabina och Sandra för vidaretransport till ett tidigt morgonflyg till Baku. (Jag har frågat mig många gånger, varför svensk polis använder metoden om nattliga ingripanden, som diktaturer alltid använt sig av?) Självfallet var inte familjen underrättad om det nattliga besöket, utan några som helst möjligheter till planering, hade de bara att följa med. Kvar i hemmet blev Salam.

Berättelsen har vi, som sagt var, hört många gånger och vi lär få lyssna till berättelsen i många nya versioner även i framtiden. Familjer splittras och barnen har inga egna rättigheter. Lilla Sandra är född i Sverige, men av staten anses hon vara invandrare, utan asylskäl. Än har ingen lyckats förklara den logiken för mig. När jag läser vidare i berättelsen dyker det upp en biträdande rättschef på Migrationsverket, Carl Bexelius. Han har mycket att säga, bl. a att vi har en reglerad invandring. Vad det nu har med Sandra att göra? Hon är ju inte invandrare. Självfallet finns det en byråkratisk förklaring till det också. Så här säger Bexelius och nu citerar jag direkt ur artikeln:

”Vuxna personer som inte har fått asyl och som skaffar barn får ta konsekvenserna av det.” 

Läs meningen en gång till. Är det verkligen föräldrarna som får ”ta konsekvenserna?” För mig är det helt uppenbart att det är dottern, Sandra som får ta konsekvenserna, av den ansvarslöshet, som Migrationsverket anser, föräldrarna visat. Konsekvensen för Sabina är utvisning, men den konsekvensen drabbar också Sandra, som troligen får sämre förutsättningar i Azerbajdzjan än vad hon skulle få i Sverige. Eftersom som Sveriges riksdag inte gjort FN:s barnkonvention till en lag, kan myndigheten fortsätta att betrakta barn som bihang till sina föräldrar. Istället för att se barnen som egna rättssubjekt. Hade Migrationsverket varit tvungen att utreda vad som skulle ha varit bäst för Sandra, undrar jag verkligen om myndigheten kunnat ta ett beslut om att utvisa Sandra. Åtminstone skulle de inte kunnat hävda, med någon moralisk tyngd, att det skulle varit bäst för barnet. Det kanske är här förklaringen till riksdagens senfärdighet och uppenbara ovilja, att besluta om att göra FN:s deklarations om barnets rätt till en bindande lagstiftning, kan hittas. Utan lagstiftning blir det inte så krångligt, utan byråkratin får ta besluten. Självfallet med mångordiga förklaringar om att de ser till helheten och där ingår barnen som en del. Förklaringen känns varken trovärdig eller rättssäker, utan öppnar för godtycke.

Berättelsen om Sabina, Salam och Sandra har följt mig hela dagen. Dels för att den är så vardaglig, vi läser den varje dag, men dels för att den tydliggör den vardagliga och byråkratiska ondskans ansikte. Kalla det gärna ondska i filttofflor, men ondska är det och lagstiftarna i vår riksdag står bakom hanteringen. Nu när vi så sakteligen går in i valrörelser, kommer vi medborgare få oss till livs vackra tal om att alla skall med och om alla människors lika värde. När ni hör talen, tänk på Sandra och säg till talarna, om ni har det modet: ”Alla barn i Sverige, inte ens de som är födda här, har lika värde! Alla får inte vara med. En del förpassas, helt orättfärdigt ut ur landet.” 

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , ,

Annonser

8 Responses to Byråkratins banala ondska

  1. Jag håller med om att detta är ondska. Men håller inte med om barnets-bästa-resonemanget. Antag att Sabina varit svenska som begett sig till Azerbajdzjan, och Salam varit tysk. Skulle det då ha varit okej om azerbajdzjanska myndigheter deporterat Sabina och Sandra till Sverige, utifrån att Sverige skulle ge Sandra bättre framtidsutsikter?

  2. LeoH skriver:

    Du får ursäkta, Anders, men jag förstår inte frågeställningen. Om Sabina varit svenska och sökt asyl i Azerbajdzjan skulle det väl vara rimligt att inte deportera vare sig Sabina eller Sandra till Sverige. Ofta är det kontraproduktivt, att konstra till frågeställningarna.

  3. Gunnel Thörn skriver:

    Jag trodde att barn hade rätt till både en mor och en far. Förr var det väldigt viktigt. Tydligen inte när det gäller flyktingar.

  4. LeoH skriver:

    Det finns många undantag från sans och vett, när det gäller flyktingar.

  5. Staffan Wadström (Staffanw) skriver:

    Ondska är naturligtvis ett hårt omdöme. De som arbetar inom Migrationsverket är väl helt vanliga människor. Men man kan uppleva verket som en mycket byråkratisk organisation med en likartad organisationskultur. Som inneburit att handläggarens personliga etik ersatts av en organisationsetik. Där de anställda bara gör det arbete som är deras uppgift utifrån fakta och teknik utan att se konsekvenserna. Utan att över huvud taget se på moralen, vilket skapar en form av social reproduktion av moralisk likgiltighet. Regelverket ger naturligtvis utrymme för både medmänsklighet och moral, men kulturen gör att ingen vågar använda detta utrymme. Hursomhelst – det är tragiskt med fall som du beskriver, och som vi möts av allt oftare. Och ett underbetyg åt Sveriges Regering och Riksdag.

  6. LeoH skriver:

    Jag tolkar nog begreppet ondska något vidare än enbart som en personlig egenskap. Statliga beslut, strukturer eller byråkratiska ordningar kan i sig vara onda, utan att den enskilde ens tänker på det.
    Däremot är jag helt enig med dig om underbetyget åt Sveriges regering och riksdag.

  7. Gunvor Vennberg skriver:

    Jo, jo: ”båda blir bäst” (ur försäkringskassans kampanj för att få fler pappor att ta ut föräldrapenning.) När det kommer till kritan är en pappa inget värd, barnet är ett bihang till mamman tydligen… Var de gifta? Om de var det, varför har vi överhuvudtaget en äktenskapsbalk som ska garantera möjligheten till livslång samlevnad och trygga uppväxtvillkor för barnen?

  8. LeoH skriver:

    Så är det, Gunvor. Frågorna är många, men svaren är svåra att hitta!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: