Den 26 mars 2011 skrev jag ett blogginlägg, som handlade om hur svenskar köpte fattiga människors njurar bl a i Pakistan. Tanken var att det skulle följas av fler inlägg, men annat har kommit emellan. I dag blev jag påmind om min föresats, när jag läste Birger Schlaugs bloggpost. Det som fick mig att reagera var bl. a följande:
”Teknik kan aldrig ligga i träda. Det är därför det inte alls är överraskande eller chockerande att den amerikanska staten utnyttjar den teknik som finns. Gamla kommunistdiktaturer utnyttjade sin tids teknik. Bolag utnyttjar den teknik som finns för att få avkastning på insatt kapital. Tekniken förändrar normer, värderingar, uppfattningen om normalitet. Det som tidigare betecknats som rashygien, och som förknippades med nazisterna, är idag vardagsmat eftersom gentekniken förflyttat vad som uppfattas som moral, etik och värdighet. Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets. Vi sitter på ett sluttande plan, märker inte att vi glider och varje läge på planet för en stund blir normalitet. Det är i alla fall ganska smart om vi inser att det är så det förhåller sig. Allt annat är ju bara en form av livslögn.”
Jag kan inte, hur gärna jag än skulle vilja, förneka att jag varit passiv och kanske inte heller alltid velat se det sluttande planet vi befinner oss på. Vill inte tro, att jag fegat ur, men säker är jag inte. Det kan vara så enkelt. En frustrerande tanke!
Abortfrågan är också ett bra exempel på, det har Schlaug rätt i, hur omärklig det sluttande planet är. Vi som var med och anslöt oss till kvinnorörelsens krav på fri abort och att det skulle vara kvinnorna som hade kontrollen om beslutet. I den striden segrade kvinnorörelsen och vi fick den abortlagstiftning, som fortfarande i det stora hela är giltig. Det som däremot inte längre är giltig är de argument som förekom i debatten innan beslutet togs. Vi som förespråkade den fria aborten var oftast mycket tydliga med att vi inte såg aborter som något i sig bra. Tvärtom, vi ville inte se någon ökning av aborter och vi var mycket tydliga med att aborter inte fick utvecklas till en preventivmetod bland andra. Här ser jag en mycket märklig åsiktsförskjutning. Jag ser i tidningar, i debattartiklar och på många andra arenor, att det talas om abortmotståndare och abortförespråkare. Det som förvånat mig är att de som försvarar dagens abortlagstiftning inte reagerar kraftfullt mot att bli kallade abortförespråkare. För så var det inte tänkt. Vi förespråkade inte abort! Vi ansåg, och här mitt minne mycket tydlig, att det kunde finnas goda skäl för kvinnor att söka abort. Jag skriver det en gång till. Ingen seriös debattör förespråkade abort för 40 år sedan!
Jag kan inte minnas, men här är jag inte helt säker, att frågan om när livet börjar, var något stort diskussionsämne. Den frågan hade i egentlig mening ingen påverkan på stödet till kvinnor som ansågs ha skäl till att söka abort. Ni vet, våldtäktsoffer, incest, fattigdom eller andra sociala problem. Minns att abort inte skulle vara en alternativ preventivmetod. När jag började blogga, (kan det ha varit 2006?) upptäckte jag att frågan om när livet börjar hade blivit mycket viktig. Genom alla år som ateistisk socialist hade det varit helt självklart för mig, att livet börjar vid befruktningen. Hur skulle det kunna vara på annat sätt? Kan det vara så att frågan om när livet börjar, blir viktig när vi började acceptera att bli kallade abortförespråkare? (Här får jag, om jag orkar och hinner, ägna mig åt lite undersökande verksamhet.)
Nu är vi här i dagens situation, den som Birger Schlaug skriver om. ”Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets.” Jag har väntat på en kraftfull reaktion från alla oss, som argumenterade för den abortlagstiftning vi har i dag, men jag har väntat förgäves. Tigandet är öronbedövande! Det vi 20-30 år sedan ansåg för moraliskt helt otänkbart, att staten skulle tillåta selektiva aborter enbart på grund av det var tekniskt möjligt, är en vardagshändelse i dag. Om jag förstått utvecklingen i Danmark rätt, så föds där nästan inga barn med Downs syndrom längre. Orsaken är, vad jag förstår, att staten mycket aktivt uppmuntrar havande kvinnor att testa fostret och det har gett ett för staten glädjande resultat. Sverige har inte kommit lika långt, men var så säkra, det kommer! Sverige har ju historiska erfarenheter av att försöka förbättra folkstammen. Det är inte helt otroligt, att de som är betydligt yngre än jag kan få uppleva tragedin att Hudiksvalls stolthet Glada Hudik-teatern får läggas ned på grund av brist på skådespelare. För att inte tala om hur dagens skådespelare kommer att känna sig, när de inser att de egentligen inte är önskvärda, trots alla vackra ord på högtidsdagar och stående ovationer för lyckade teaterföreställningar.
Är det inte läge, att vi sätter klackarna i marken och säger nej till utvecklingen? Det kanske inte stoppar utvecklingen, men hellre ett misslyckande än att vi fortsätter att leva med en livslögn och passivt leds, likt får, in i ett människofientligt samhälle.
Men visst har hänt att jag reagerat!
KT
Läs även andra bloggares åsikter om Selektiv abort, Abortförespråkare, Downs syndrom, Glada Hudik-teatern,
Publicerat av Leopold Holtter 
