Jag kan inte annat än vara nöjd med resultatet!

Den som följer min blogg ”Tankar i natten” vet att jag från och till vädrat mitt missnöje med att sekulära partier önskar styra (och också i stor utsträckning gör det) Svenska Kyrkan. Det har hänt att jag kallat systemet perverst. Jag har också känt stort missnöje med partiernas ovilja att diskutera frågan. I mars i år fick jag den fiffiga idén att erbjuda representanter för de partier som ställer upp kyrkovalet att få nyttja min blogg och förklara varför de vill styra Svenska Kyrkan. Samtidigt erbjöd jag också enskilda medlemmar med skilda bakgrunder att skriva gästinlägg på min blogg. Nå det erbjudandet har tydligen inte väckt någon större entusiasm.

När några månader gått började jag ana att det inte skulle dyka upp några blogginlägg, men snart fick min gode vän Örjan Fridner, S-ordförande i Ljusdal, mig att inse att jag nog kastat yxan i sjön för tidigt. Inte bara det, Örjan hade utvecklat min tanke ytterligare ett steg och föreslog en folkbildningslösning! Som f d studieombudsman ansåg jag det vara en helt förträfflig idé!

Den 12 juli möttes Örjan och jag på min altan för att planera ett folkbildningsupplägg på frågan om partiers ställning i SvK. Förutom det korta budskapet från den helige Anden enades vi om följande upplägg.

Vi genomför två samtalskvällar kring ämnet om politiska partiers engagemang i de kyrkliga valen, dels i Ljusdal och dels i Delsbo. Vi inbjuder mycket brett till samtalskvällarna, som inte skall tillåtas sväva ut i allehanda frågor, utan vara helt inriktade på ämnet för kvällen. Örjan och jag inleder kvällen med varsina inlägg och några repliker, sen släpper vi in åhörarna. Vi är övertygade om att många vill yttre sig eller ställa frågor. Kvällen avslutas med att Örjan och jag gör varsina avslutningsinlägg.  Självfallet har jag erbjudit Örjan att skriva ett gästinlägg på min blogg och Örjan i sin tur erbjudit mig att delta i ett samtal i socialdemokraternas närradio.

På det här sättet anser både Örjan och jag att vi tagit vårt ansvar för att ge spridning i Hälsinglands norra kontrakt åt en viktig fråga i de kyrkliga valen.  Jag för min del, kan ju inte tala för Örjan Fridner, kan mycket väl tänka mig att ställa upp som inledare om andra vill väcka diskussioner om de politiska partiernas närvaro i Svenska Kyrkan, men helst inom norra kontraktet.

Jag kan också passa på att varna för kommande blogginlägg. Av naturliga skäl kommer det att bli mycket om valet den närmsta tiden. Jag passar på att länka till ett inlägg, som efter fattig förmåga beskrev hur det kommer sig att jag kandiderar till stiftsfullmäktige för Frimodig kyrka i Uppsala stift.

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Kyrkan, Kyrkoval, Socialdemokraterna, Frimodig kyrka

Den helige Anden skickar överraskande budbärare!

Jag brukar inte skriva om egna sjukdomar. Det känns för det mesta alldeles för privat. Nu ska jag göra ett undantag, annars blir inlägget något obegriplig. Jag tar det kort. 2004 på hösten konstaterade njurmottagningen i Gävle, att jag drabbats av en sjukdom, Wegener granulomatos. Kroppens immunförsvar angriper kroppens vävnader och ofta också njurarna. Vid mitt första samtal med Alfonso, fick jag beskedet att han inte kunde bota mig, men möjligen genom medicinering hitta en nivå, som det skulle gå att leva med. Under de här snart tio åren har jag drabbats av ett antal återfall och fått börja om från början med cellgiftsbehandlingar, kortison och andra mediciner mot biverkningar. Det senaste återfallet fick jag i början av det här året och jag var återigen på ruta ett.

Den här gången klarade jag inte av återfallet psykiskt, utan kände bara djup känsla av att så här vill jag inte leva längre. Jag vet inte hur mycket orsakades av depression eller av kroppslig svaghet, men hela sommaren har jag åkt, som ett exempel, till folks stora förvåning, den korta biten till gudstjänsterna i Bjuråkers kyrka med bil och ändå varit totalt utpumpad av den korta promenaden från parkeringen till kyrkan. Oerhört mycket sömn har det också blivit.

Nu till det jag vill berätta. Den 12 juli sitter min gode vän Örjan Fridner och jag på vår altan och planerar ett par intressanta kvällsmöten kring temat, de politiska partiernas närvaro i Svenska Kyrkan. (Jag berättar om de planerna mer utförligt i morgon). Bäst vi sitter där och samtalar (ja, ni vet hur det kan bli när två personer träffas första gången efter många år) så kan jag inte låta bli att klaga över, att det senaste återfallet inneburit, att livslusten totalt försvunnit. Örjan tittar på mig och säger, lite försiktigt, att jag borde tänka på det jag ändå har. Vackert hus, en vacker trädgård, en trevlig fru, goda vänner och en församling jag trivs i. Det var modigt av Örjan. Jag kunde ju ha tolkat det han sa, som ett hurtigt ”ta dig i kragen”-uppmaning.

Vi fortsatte och gjorde färdig vår planering. Örjan tackade för kaffet och åkte till hjortronlandet. Jag gick till datorn och funderade, dels över vad vi beslutat, dels ( kanske mest) över vad Örjan sagt om min livssituation. Jag insåg, att Örjan utan falsk sentimentalitet påminde mig om, att jag fullständigt glömt bort att tacka för allt jag har och bara koncentrerat mig på det som varit svårt. En riktig ynkepynk! Jag är säker på att Örjan agerade som budbärare från Gud och den helige Anden hjälpte mig att förstå det korta budskapet.  För det var verkligen ett kort budskap.

Det tog väl några dagar att smälta insikten, men sakta sjönk den in och jag bejakade känslan och insåg allt jag hade anledning att vara tacksam över.  Snabbt fick jag också gensvar. När jag den 21 juni skulle ta mig till Bjuråkers kyrka och gudstjänsten som inleder Bjuråkersstämman upptäckte jag till min förvåning, att jag inte kände något behov av att åka bil till kyrkan. Jag gick som jag brukar göra, med händerna på ryggen och kände mig stark! Framme vid kyrkan kände jag ingen trötthet, utan bara glad och förväntansfull. Jag njöt av gudstjänsten och Evelyns predikan. Sjukdomen fanns där, men den berörde mig inte.

Jag kanske blev något övermodig, vad vet jag, men när jag skulle ta Kyrkstigen till stämman, så fick jag yrselanfall, samtidigt som jag trampade i en grop och föll handlöst. Det blev ingen stämma, utan biltransport hem istället. Lite förargligt var det, men det gjorde mig inte nedstämd.

Jag har tänkt mycket och med stor tacksamhet de senaste dagarna över hur Gud arbetar. Örjan fick de rätta orden till sig och vågade förmedla budskapet och jag fick hjälp att ta till mig och förstå. Sjukdomen har inte försvunnit, den gör sig hela tiden påmind, men den är inte längre det som livet kretsar kring. Det finns annat, som t ex att sjunga önskepsalmer på Dellenbaden som vi gjorde ikväll!