Kyrkans tro och mina tvivel

26 oktober, 2013

För några dagar sedan fick jag följande kommentar till ett av mina blogginlägg:

”Om jag förstår Leos och Andreas inlägg rätt tycker ni nog att en rätt kristen i Sv. kyrkan omfattar minsta prick i svenska kyrkans lag, det som sammanfattas i den tjocka boken som kallas sv. kyrkans bekännelseskrifter. Jag ställer mig frågande till en sådan tolkning.”

Andreas får svara för sig, men för egen del blev jag mycket förvånad över kritiken. den första tanken blev att jag måtte skriva oerhört otydligt, att en sådan tolkning av mina uppfattningar skulle vara möjlig. Jag har ägnat några dagar åt att läsa bakåt i mina inlägg. Visst är det mesta taffligt skrivet, men ändå så pass tydliga, att jag måste anse tolkningen som medvetet illvillig.

Låt mig påminna om 1 advent 1991 då jag kände den helige Andens kallelse. Jag gick in i min nya kristna identitet med allt bråte jag samlat i min ryggsäck. Jag tror t o m Helle Klein skulle ha blivit förvånad över mina dåvarande uppfattningar av kristen tro. Jag vill ändå hävda, att jag var lika kristen då, som jag är i dag. Med tiden fördjupades min tro i samtal, gudstjänstbesök, studiecirklar och polemiken, som ofta är hård, inom kyrkan. Nu står jag här jag står. Var jag befinner mig om fem år, om livet blir så långt, vet jag inte. Kanske har jag då sökt mig till Nordiska Katolska Kyrkan.

Trots den uppenbara risken, att inlägget blir för långt ska jag ta ett exempel till. För ett antal år sedan lyckades jag vidtala en imam från Västerås att komma till Tärna folkhögskola, där jag var, en oerhört obehörig lärare i historia, samhällskunskap och livsåskådning. Imamen berättade om Islam och klassen var mycket intresserad. Många frågor och många bra svar. Jag minns en fråga och ett svar mycket väl. En kursdeltagare frågade: ”Om jag förstått rätt, så får inte muslimer dricka alkohol. Jag känner många muslimer som dricker. Är de ändå muslimer?”  Imamen svarade: ”Om någon kallar sig muslim, är det inte upp till mig eller någon annan, att hävda att han inte är det. Det är något mellan personen och Gud.” Jag minns hur jag nästan studsade till av sanningen i imamens påstående. Efter dubbellektionen kunde jag bara säga till imamen tack för det oerhört kloka och sanna påståendet. (Jag har för mig att jag skrivit om det här tidigare) Efter den dagen har jag sett på alla som kallar sig kristna på samma sätt. Vem är väl jag att döma om deras kristna tro, det är något mellan Gud och dem. Jag vill också påminna om att jag inte hävdar, att de personer jag diskuterar med eller kritiserar, inte är kristna. Så länge någon kallar sig kristen, utgår jag från att hon är det. Det innebär inte att jag avstår från att polemisera om jag anser det nödvändigt.

Nu torde det vara dags, att skyndsamt komma till kyrkans tro. Jag anser, rätt eller fel, att vi inte kan bedöma kyrkor som vilken enskild kristen som helst. Den världsvida kyrkan har en deklarerad bekännelse. Där det sägs att Gud är treenig, Fader, Son och Ande. Att Jesus var sann människa och en sann Gud. Född av jungfrun Maria. Korsfäst, död och begraven. Uppstånden igen från de döda. (Kroppsligen) och uppstigen till himlen. Det här är enligt min mening det minimum som krävs för att ett samfund ska kunna kalla sig kristen. Under de första åren av min kristna utveckling tenderade jag att tvivla på jungfrufödseln, men jag skulle med kraft ha argumenterat mot att Svenska Kyrkans biskopar inte försvarade kyrkans tro. Mina tvivel är en sak, då befinner jag mig på helig mark, som en präst i Badelunda församling predikade en påsk. Det innebär inte att kyrkan också ska börja lära ut ”sanningar” som stryker mina tvivel medhårs. Kyrkan har en undervisande roll. Här har kyrkans biskopar ett stort ansvar, vilket de inte helhjärtat tar på sig. Jag upplever, att Svenska kyrkan befinner sig i en märklig fas av tvivel, på gränsen till förnekelse, vilket givetvis försvårar hennes möjligheter till korrekt undervisning, för att inte tala om mission.

Till sist en något illvillig knorr. Jag upplever det som mycket märkligt, att när jag försvarar Svenska kyrkans tro, då blir jag kallad, konservativ, fundamentalist och bokstavstroende! Vad ska då de kallas för, som inte försvarar Svenska kyrkans tro, men ändå vill behålla formuleringarna som de står. Hycklare, kanske?

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Nu vet jag hur gammal det ”moderna” perspektivet på jungfrufödseln är

22 oktober, 2013

I mitt förra inlägg om jungfrufödseln efterlyste jag, att någon med större kunskaper i religionshistoria än jag, gärna fick rätta mig om jag hade fel. Nu har min vän på Facebook Tauno Matias Roto kommit till min hjälp. Inte så, att han säger att jag har fel, utan han bistår med fakta. Tack för det Tauno!

Under gamla tiden var det Celsus , Κέλσος , en grekisk filosof, som levde andra århundradet e.Kr., som år 177 skrev verket Λόγος Ἀληθής , Det sanna ordet. Han var den förste som offentligt skrev mot jungfrufödelsen. Han t.ex. påstod att en romersk soldat Tiberius Iulius Abdes Pantera (ca 22 f.Kr. – 40 e.Kr.) hade varit pappan till Jesus. Han var också den förste som ifrågasatte den gamla traditionen att Maria är en evig jungfru.”

Man kan förmoda, att åsikten var äldre än så, men att det blev offentligt år 177. Så var det med den moderniteten! Det vi med säkerhet kan säga är, att när kyrkan, med stöd av den helige Anden, 381 tog beslutet om formuleringarna i den Nicenska trosbekännelsen var de åsikter som Celsus förfäktade väl kända. Ändå enades kyrkan om formuleringen:

”…och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, (Gud av Gud,) ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen (grek. ὁμοούσιος) som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa;…”

Jag vill återigen vara tydlig. Trosbekännelsen uttrycker kyrkans tro. Jag som enskild medlem kan tvivla och rent av förneka, men kyrkan måste stå fast i sin bekännelse. I försvaret för kyrkans tro är det biskoparna, som har det yttersta ansvaret att försvara och förklara kyrkans tro. Gör de inte det, då bör de kritiseras.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Hur gammal är det ”moderna” perspektivet på jungfrufödseln?

21 oktober, 2013

Det är lika bra, att först som sist erkänna mina grunda kunskap både i historia i allmänhet och religionshistoria i synnerhet. Det innebär att jag gärna blir rättad av alla dem som vet mer än jag.

Jag har vid det här laget läst, ett antal gånger, ledaren, ”Inte ”udda” att ha ett modernt perspektiv på jungfrufödseln” I Dagens Seglora skriven av Hanna Stenström. Jag är något förvånad över ordet modern i sammanhanget. För mig framstår det som en fråga som uppkommit nära i tid. Första gången jag kom i kontakt med ifrågasättande av jungfrufödseln var under konfirmationstiden 1958/59. Vår konfirmandledare Kh Carl-Filip Ullner fick svara, många gånger, på frågan om hur rimligt det kunde vara med jungfrufödsel. Nåja, slutet av 50-talet kan väl räknas till modern tid, men vad jag minns är, att inte var det många kristna eller präster som förnekade jungfrufödseln vid den tiden. Möjligen då mellan skål och vägg.

Med åren fick jag större kunskaper och fick lära mig att mycket tidigt i kristendomens historia ifrågasattes jungfrufödseln. Jag såg i ett program i AxessTV, där man t o m namngav den romerska soldaten som var biologisk far till Jesus. Som sagt, utan att ha större kunskaper i religionshistoria, har jag för mig, att det t o m fanns strömningar inom unga kristna rörelsen som ifrågasatte jungfrufödseln.

När kyrkan med hjälp av den helige Anden till slut antog den Nicenska trosbekännelsen, var det en avgränsning mot den tidens ”modernister”, som ifrågasatte jungfrufödseln. Detsamma gäller Bibelns texter, efter noggrann prövning, bön och med stöd från den helige Ande, togs ett gemensamt beslut av kyrkan om innehållet i NT, som, vad jag förstår, gäller än i dag. Jag har också förstått, utan att dra för långtgående slutsatser för dagens debatt, att det nästan alltid varit fiender till kristen tro och kyrkan, som angripit synen på jungfrufödseln. Av samma anledning som Jesus kroppsliga uppståndelse blivit ifrågasatt.

Jag ska avsluta med det jag skrivit så många gånger vid det här laget. Det mesta jag har lärt mig är ändå i gudstjänsten. Där har jag hört texterna (har själv läst ett antal under de år jag var kyrkvärd), deltagit i trosbekännelsen och lärt mig att tro på det som sägs och undervisas av de präster jag mött i gudstjänsten. I Bjuråker-Norrbo församling har jag förmånen att lyssna till tydliga och pedagogiska präster, Lena, Bengt och Evelyn. Jag har också deltagit i församlingens bibelstudier och fått en fördjupad och fastare tro. Nu dyker den ena prästen och biskopen upp och säger, att jag blivit lurad till att tro på ovetenskapliga sanningar och blivit en förstockad fundamentalist. Det tog nästan 20 år att komma dit jag kommit och nu försöker många inom kyrkan påstå att det varit en möda utan mening. Jag vägrar att ta till mig av det påståendet. Den helige Ande har, det är jag övertygad om, stått vid min sida och väglett mig. Läs mina 903 blogginlägg och ni ser den taffliga utvecklingen. Den må vara tafflig, men det är en utveckling jag inte skulle ha klarat av på egen hand och jag hoppas utvecklingen och fördjupningen fortsätter några år till. Vid snart 70 år är det väl en rimlig önskan?

Kan inte låta bli, så här i natten, att ställa en fråga. Hur många av alla er präster, som ifrågasätter jungfrufödseln accepterar tanken på att män kan föda barn? Inte för 2000 år sedan, utan i dag?

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Försök inte få på mig en dumstrut, biskop Bonnier!

15 oktober, 2013

Det händer ibland när jag läser texter, att märkliga minnen dyker upp. I går läste jag Åke Bonniers reflektioner kring debatten om vem som ska bli ny ärkebiskop. Blogginlägget är inte långt, men innehåller en del märkliga påståenden, vars främsta syfte är, vad jag kan förstå, att vi inom lekfolket ska känna oss lite skamset dumma.

Först minnet. På våren 1968 deltog jag på ett möte med styrelsen för de förenade  FNL-grupperna (DFFG). Mitt under mötet stormar det in ett upphetsat gäng, som hojtar nått om att vi är revisionister och sätter en dumstrut på förbundets ordförande Sköld Peter Matthis. Jag sitter jämte Sköld Peter och anar att de kanske vill sätta en dumstrut även på viceordförandens huvud. Jag ser mig om efter en vägg att ställa mig emot. Jag dör hellre än att acceptera en dumstrut på huvudet. Nu behövde jag inte visa något proletärt hjältemod. Sköld Peter löste den akuta situationen på sitt lugna sätt, men ska jag vara ärlig ansåg jag nog att han var lite väl mesig.

Nå, vad har det här gammelmansminnet med Åke Bonniers blogginlägg att göra? Läs och begrunda vilken bild han vill förmedla, när han beskriver alla oss för att vara trospoliser, som har en annan syn på vad som tillhör en biskops viktigaste arbetsuppgifter, än vad en majoritet inom Svenska kyrkan har. För mig är det oerhört viktigt att våra biskopar försvarar kyrkans tro. Jag upplever inte att de flesta av våra biskopar delar min uppfattning. Det märkliga med kyrkans trospoliser är att de tydligen alltid drabbar makten, som på sedvanligt känner sig kränkta och orättvist behandlade. Min erfarenhet av politiskt, fackligt och numer också kyrkligt arbete är, att sveken oftast kommer från organisationernas ledningar. Ledningarna har oftast mest att vinna på anpassningar och taktiska överväganden.

Det finns också en maktaspekt på dumstruten. Barn bestraffades ofta i den gamla skolan med att de tvingades stå i skamvrån med dumstrut på huvudet. Det är nog mer så Åke Bonniers dumstrut fungerar. Bonnier skriver:

”I Svenska kyrkan borde det inte handla om att tro på trosbekännelsernas formuleringar. I Svenska kyrkan borde det handla om att förstå vad dessa formuleringar vill uttrycka och hur vi kan förstå dem idag. Vi behöver kunskap i dogmhistoria och kunskap i tolkningsmöjligheter.”

Det är här det blir problematiskt för mig som lekman och en del av den gudstjänstfirande församlingen. Nu talar jag bara för mig. Jag deltar i Bjuråker-Norrbo församlings gudstjänster, i stort sett varje söndag. I gudstjänster är jag med och bekänner kyrkans tro. Det kan hända att jag från och till tvivlar på formuleringarna i trosbekännelsen, men vid sådana tillfällen har jag tröstat mig med, att trosbekännelsen är kyrkans. Vad säger säger Bonnier och vad gör han. Han vill sätta på mig dumstruten. Jag inser inte behovet av dogmhistoria och de krav på eventuella ändringar i trosbekännelsen. Jag gör som jag gjorde på styrelsemötet, ser mig om efter en vägg att ställa mig vid, för jag tar då inte på mig dumstruten.

Visst kan det verka lite dumt att sitta i kyrkan och tro på det som sägs av våra präster och biskopar och inte inse, allt behöver man inte ta på orden! Kalla mig gärna för konservativ, fundamentalist och bokstavstroende, men visa mig ändå den respekten och förklara för mig, varför ni vill ändra i trosbekännelsen eller varför den blivit omodern. Trosbekännelsen tillkom ju inte på en konferens med middag, utan efter en långvarig strid inom Kyrkan. Den striden har pågått länge och lär intensifieras under kommande år. Det hade jag ingen aning om, den där söndagen jag blev kristen, men jag hade inte backat om någon berättat det för mig.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Konspirationsteorier som är tillåtna för Dagens Seglora, är väl också tillåtna för mig?

12 oktober, 2013

Den oerhört bidragsberoende bloggportalen Dagens Seglora har ilat till Antje Jackeléns försvar. Inlägget, ”Varför kampanjar Kyrkans Tidning mot Antje?” innehåller ett antal ögonbrynshöjande påståenden, men jag ska koncentrera mig på enbart ett exempel. Redaktionen, mer än antyder en konspiration till stöd för Ragnar Persenius, när de skriver:

”Att bedriva negativ kampanj mot den kandidat som är favorit i alla kyrkans stift utom två är komprometterande för en tidning som vill vara hela kyrkans tidning. Det blir inte mindre besvärande av att Jackeléns främsta utmanare Ragnar Persenius är ordförande i Berling Press, som driver Kyrkans Tidning. Därtill sitter tidningens debattredaktör Barbro Matzols med vid samma styrelsebord.”

För många år sedan ändrade jag ett gammalt talesätt, till. ”Kasta inte gurkor när du sitter i växthus!” Talesättet slår tillbaka på Dagens Seglora. Har det inte gått en liten rännil av penningar från Lunds stift till Dagens Seglora? Är misstanken, att orsaken till försvaret av Antje Jackelén, är ett resultat av förskottsbetalningar från Lunds stift för kommande tjänster från Dagens Seglora, egentligen så långsökt? Vi kanske också ska se stöden från Stockholms stift och församlingar med samma konspiratoriska glasögon, i kommande diskussioner?

När det gäller mitt stöd till Ragnar Persenius, kan jag med gott samvete säga, att jag står helt fri, från vare sig personlig vänskapskorruption eller penninggåvor till bloggen ”Tankar i natten.”

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Jag vågar, Mattias. Vågar Dagens Seglora?

9 oktober, 2013

Mattias Irving, Dagens Seglora har kommenterat ett blogginlägg jag skrev för några dagar sedan: ”Är det läge att börja bli lite orolig?” Egentligen kommenterar Mattias inte mitt inlägg, utan han besvarar en kommentar från en läsare av mitt blogginlägg. Mattias beskriver vilken policy redaktionen har för publicering av artiklar till Dagens Seglora. Mattias skriver:

”Men dessa kan ta många former och uttryck. Till exempel antirasism är en bred rörelse. Om en antirasistisk högerdebattör, exempelvis Andreas Johansson Heinö skulle välja att publicera sig i Dagens Seglora skulle hans text naturligtvis bedömas redaktionellt på samma sätt som en debattör stående till vänster.”

När jag läste kommentaren började hjärnan att arbeta och en idé började ta form. Idén blommade ut när jag nästan samtidigt läste Sofia Jönssons beskrivning på Facebook av ledare och krönikor i Dagens Seglora. Hon skrev:

”Jag skriver ”tidningen” inom citationstecken eftersom Dagens Seglora knappast är en tidning. Jag skulle kalla den en dyr blogg med ledare (bloggposter) och krönikor (andra bloggposter). Det som kallas kultur håller aldrig halten av att vara riktig kulturjournalistik utan är rewrites, pressmeddelanden, notiser OM kulturhändelser – man har alltså inte ens uppfattat vad en kultursida är. Presstöd skulle de inte få på det här materialet. Det är en rent kvantitativ bedömning.”

Nu började idén jag tidigare bara anat ta form och i dag har jag tänkt färdigt. Lyssna nu Mattias! Jag håller med Sofia Jönsson (inte första gången och inte lär det vara sista heller) att Dagens Seglora är en bloggportal och att det mesta av det som skrivs i Dagens Seglora är blogginlägg. Citaten från Mattias Irving och Sofia Jönsson har fått mig att ge Dagens Seglora följande förslag:

Skapa en bloggportal dit jag kan överföra mina blogginlägg. Självklart skall inläggen kallas för bloggar, för det är dom. Och självfallet skall det inte utgå något arvode för bloggposterna. Jag är ingen krönikör. Har ingen känsla för hur krönikor bör skrivas och Dagens Seglora erbjuder ju inga förebilder. Det enda önskemål om någon form av ”belöning” är att överföringen av bloggposterna sker på sådant sätt att statistiken på besökare också registreras på min ordinarie blogg.

Jag publicerar mellan 1- 3 bloggposter i veckan. Om det känns lite för mycket, Mattias, så kan jag tänka mig 1 – 2 inlägg i månaden. Det skulle innebära ett mindre urval av de bloggar jag skriver. Jag ser framför mig, att de inläggen skulle kunna vara skrivna ur ett befrielseteologiskt perspektiv, men med udden riktad mot det politiska fältet i vid mening, men ändå befinna sig i spänningsfältet kyrka och samhälle. Dagens Seglora har ju oftast det omvända perspektivet. Från det politiska mot det kyrkliga.

Se mitt förslag som gåva som kan bidra till ökad spänst för publikationen.  För alla ni som skriver i Dagens Seglora, måste väl ändå inse hur slätstruket hela innehållet är? Det känns ju mer som klubb för intern beundran. Och det här är inget jag tror, utan det bygger på insikter jag fått när jag i stort sett varje dag läser vad ni åstadkommer. Allting är så förutsägbart. Jag anser nog att ni inte kan säga nej till mitt erbjudande. Det kostar er ingenting, men kan bli ett lyft för Dagens Seglora.

Vad vinner jag på det här? Ja inte vet jag, men visst skulle det vara roligt att få slå ur underläge i en smått fientlig omgivning. Det skulle nästan kännas som att återigen få uppleva rastdiskussionerna på läroverket. Det var oerhört stimulerande att stå där, som ordförande i SSU Fraternitas, mitt i högen av medlemmar i Konservativ skolungdom.

Dagens Seglora

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Hur många stenar kan plockas ur bygget, utan att den rasar?

8 oktober, 2013

Nicenska trosbekännelsen

Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader,
skapare av himmel och jord,
av allt vad synligt och osynligt är;
och på en enda Herre,
Jesus Kristus, Guds enfödde Son,
född av Fadern före all tid,
Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud,
född och icke skapad, av samma väsen som Fadern,
på honom genom vilken allting är skapat;
som för oss människor och för vår salighets skull
har stigit ned från himmelen och tagit mandom
genom den helige Ande av jungfrun Maria
och blivit människa;
som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus,
lidit och blivit begraven;
som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna,
och stigit upp till himmelen
och sitter på Faderns högra sida:
därifrån igenkommande i härlighet
till att döma levande och döda,
på vilkens rike icke skall varda någon ände;
och på den helige Ande, Herren och livgivaren,
som utgår av Fadern och Sonen,
på honom som tillika med Fadern och Sonen
tillbedes och äras
och som har talat genom profeterna;
och på en enda, helig allmännelig och apostolisk kyrka,
Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse,
och förväntar de dödas uppståndelse
och den tillkommande världens liv. Amen

Bli inte förvånade att jag inleder mitt nattliga inlägg med Nicenska trosbekännelsen.  Syftet med tilltaget är tvåfaldig. Många av mina vänner undrar ofta vad det är jag diskuterar egentligen i många av mina blogginlägg. Nu kan dessa vänner, som ofta inte har någon psalmbok att kontrollera mot, följa mitt resonemang och eventuella kommentatorers synpunkter.

Det andra syftet med avskrivningen av trosbekännelsen är att den underlättar för dem som vill svara på min fråga i rubriken. Låt mig ta några exempel. De senaste dagarna har Antje Jackeléns svar på hearingen diskuterats på Facebook och bloggosfären. Om vi tar bort jungfrufödelsen ur trosbekännelsen, innebär det några konsekvenser på synen av inkarnationen? Jackelén hävdar ju också att judar, muslimer och kristna tillber samma Gud. Vilken roll får treenigheten med en sådan syn? Jag ska inte styra frågorna mer, utan var och en får utifrån sin syn ta bort eller försvara det som står. Ja det är t o m tillåtet att lägga till något nytt.

Eftersom jag är medlem i Frimodig kyrka och vi blir ju ofta anklagade, att vi ställer alltför stora troskrav på enskilda, så vill jag å det bestämdaste påpeka, att jag diskuterar Svenska Kyrkans tro, inte enskilda människors tro. Den är som den är och som i mitt fall utvecklas den genom kontakten med kyrkan, andra kristna och genom läsning av Bibeln. Här vill jag också påminna om gudstjänstens roll för utvecklingen av tron.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,