Hur gammal är det ”moderna” perspektivet på jungfrufödseln?

Det är lika bra, att först som sist erkänna mina grunda kunskap både i historia i allmänhet och religionshistoria i synnerhet. Det innebär att jag gärna blir rättad av alla dem som vet mer än jag.

Jag har vid det här laget läst, ett antal gånger, ledaren, ”Inte ”udda” att ha ett modernt perspektiv på jungfrufödseln” I Dagens Seglora skriven av Hanna Stenström. Jag är något förvånad över ordet modern i sammanhanget. För mig framstår det som en fråga som uppkommit nära i tid. Första gången jag kom i kontakt med ifrågasättande av jungfrufödseln var under konfirmationstiden 1958/59. Vår konfirmandledare Kh Carl-Filip Ullner fick svara, många gånger, på frågan om hur rimligt det kunde vara med jungfrufödsel. Nåja, slutet av 50-talet kan väl räknas till modern tid, men vad jag minns är, att inte var det många kristna eller präster som förnekade jungfrufödseln vid den tiden. Möjligen då mellan skål och vägg.

Med åren fick jag större kunskaper och fick lära mig att mycket tidigt i kristendomens historia ifrågasattes jungfrufödseln. Jag såg i ett program i AxessTV, där man t o m namngav den romerska soldaten som var biologisk far till Jesus. Som sagt, utan att ha större kunskaper i religionshistoria, har jag för mig, att det t o m fanns strömningar inom unga kristna rörelsen som ifrågasatte jungfrufödseln.

När kyrkan med hjälp av den helige Anden till slut antog den Nicenska trosbekännelsen, var det en avgränsning mot den tidens ”modernister”, som ifrågasatte jungfrufödseln. Detsamma gäller Bibelns texter, efter noggrann prövning, bön och med stöd från den helige Ande, togs ett gemensamt beslut av kyrkan om innehållet i NT, som, vad jag förstår, gäller än i dag. Jag har också förstått, utan att dra för långtgående slutsatser för dagens debatt, att det nästan alltid varit fiender till kristen tro och kyrkan, som angripit synen på jungfrufödseln. Av samma anledning som Jesus kroppsliga uppståndelse blivit ifrågasatt.

Jag ska avsluta med det jag skrivit så många gånger vid det här laget. Det mesta jag har lärt mig är ändå i gudstjänsten. Där har jag hört texterna (har själv läst ett antal under de år jag var kyrkvärd), deltagit i trosbekännelsen och lärt mig att tro på det som sägs och undervisas av de präster jag mött i gudstjänsten. I Bjuråker-Norrbo församling har jag förmånen att lyssna till tydliga och pedagogiska präster, Lena, Bengt och Evelyn. Jag har också deltagit i församlingens bibelstudier och fått en fördjupad och fastare tro. Nu dyker den ena prästen och biskopen upp och säger, att jag blivit lurad till att tro på ovetenskapliga sanningar och blivit en förstockad fundamentalist. Det tog nästan 20 år att komma dit jag kommit och nu försöker många inom kyrkan påstå att det varit en möda utan mening. Jag vägrar att ta till mig av det påståendet. Den helige Ande har, det är jag övertygad om, stått vid min sida och väglett mig. Läs mina 903 blogginlägg och ni ser den taffliga utvecklingen. Den må vara tafflig, men det är en utveckling jag inte skulle ha klarat av på egen hand och jag hoppas utvecklingen och fördjupningen fortsätter några år till. Vid snart 70 år är det väl en rimlig önskan?

Kan inte låta bli, så här i natten, att ställa en fråga. Hur många av alla er präster, som ifrågasätter jungfrufödseln accepterar tanken på att män kan föda barn? Inte för 2000 år sedan, utan i dag?

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

9 Responses to Hur gammal är det ”moderna” perspektivet på jungfrufödseln?

  1. Ulf Hjertén skriver:

    Varifrån kommer frågeställningen om män kan föda barn? När det ex. står Ulfs son så menas det att jag är pappa. Är det så märkvärdigt? Det är väl ingen som ens kan komma i närheten av tanken att jag fött fram min son?

  2. Andreas Holmberg skriver:

    Men snälla Ulf! På vilken planet har du bott de senaste åren? Känner du inte till att ”män” fr.o.m. 1 juli 2013 kan föda barn i Sverige? D.v.s. att en människa som föder sitt barn på BB kan få registreras som man och pappa till barnet – om det föreligger en upplevelse av att vara man och att vara inkarnerad i fel kropp? (Man borde nog då också avvakta med att registrera barnets kön även om inga uppenbara missbildningar föreligger – tills barnet kan berätta om sitt ”upplevda kön”). Det är nu alltså ingen som kan dra några som helst slutsatser om ditt s.k. biologiska kön av att du heter Ulf. En pastoral utmaning för såväl evangelisk-katolskt troende som liberalteologiska präster.

    Tror förresten att vi med anledning av uttalandena från ÄB electus borde skriva om julspelet vi framför i Enånger-Njutångers församling och ge Josef (som kyrkoherden eller jag brukar få äran att spela) en mer framträdande roll i själva avlelsen. Det var nog han som var framme ändå. Jag gillar inte att lura skolbarn, som knappast har en chans att genomskåda symboliska subtiliteter som ”teologisk jungfrudom”.

  3. LeoH skriver:

    Ulf, lyssna till Andreas. Det har jag gjort. Möjligen kan jag påminna om att förra året (?) besöktes Pride i Stockholm av en amerikan som påstod att han fött barn. Några månader senare såg jag ett TV-program i väntrummet på njurmottagningen i Gävle. Programmet handlade om en man i USA som varit kvinna och genomgått hormonbehandlingar och opererat bort brösten. När han senare ville ha barn, var han tvungen att genomgå stora hormonbehandlingar för att bli biologisk kvinna igen, men ändå så hävdades det att det var en man som fött barnet.

  4. Gunvor Vennberg skriver:

    Läs gärna min uppsats där ämnet behandlas, finns på nätet ”Moder och modern?:Svenskkyrklig mariologi och synen på kön och kyrka 1920-2010.”

  5. Ulf Hjertén skriver:

    Tack för upplysningen. Jag har inte noterat den lagstiftningsförändringen. Men det förändrar inte min inställning i den märkligt infekterade debatten om jungfrufödelsen och om den kan tolkas biologiskt eller symboliskt. För mig är det en ganska perifer fråga. Betydligt viktigare och allvarligare är att på ett bra sätt kunna synliggöra Jesus i ord och handlingar idag för de människor som jag möter i samtalsgrupper, gudstjänster, andakter och i mitt kristna vardagsliv. Eftersom vi befinner oss i en missionssituation så söker jag – har alltid gjort det ända sen studietiden på Johannelund – hela tiden finna nya ord, tolkningar, melodier och ritualer för att visa min samtids sökare hur Jesus möter oss idag, hur han är en älskande skapares svar på alla våra kyrie ”Herre förbarma dig över oss och möt oss”. Jag har skickat ett litet aktstycke till Kyrkans tidnings debattsida om detta. Där jag efterlyser ett respektfullt samtal istället för etiketter som liberalteolog, dunbolsterteolog, bokstavstroende m.m. I samtalet kan vi säkert snart nog finna att det vi har tillsammans är klart mycket större än det som skiljer oss. Så har det varit genom kyrkans hela historia. Och än lever hon. Vi får väl se om inlägget publiceras och vad det kan komma för reaktioner. Men på den här bloggren kan vi ju samtala. Och det är bra.

  6. LeoH skriver:

    Det känns bra Ulf, att du anser att vi på den här bloggen kan samtala. Jag hoppas vi kan fortsätta, det är i vart fall min ambition.

    I den här kommentaren ska jag försöka undvika polemik, utan mer förklara hur jag ser min roll som enskild kristen och medlem i kyrkan. En liten knorr kan jag ändå inte låta bli. Delar av kyrkans trosbekännelse kan aldrig vara en perifer fråga. Möjligen för dig och mig, men aldrig för kyrkan.

    Du och jag som enskilda kristna verkar och arbetar utifrån det vi tror på. I samtal med andra kristna eller personer utgår vi från våra personliga erfarenheter och den kunskap vi har.

    Med tiden fick jag också ett annat perspektiv, som inte talar emot mitt förra perspektiv. Jag har varit och är aktiv i kyrkan, Inte enbart som flitig besökare av gudstjänster, utan som förtroendevald, kyrkvärd, cirkelledare och har även vid ett antal tillfällen lett gudstjänster och också predikat. I alla de här rollerna, representerar jag kyrkan, som jag ser det. Jag skrev vid något tillfälle, ”där jag är, där är också Svenska kyrkan!” Det innebär att jag har ett ansvar att förklara och ibland försvara det Svenska kyrkan står för. Hur vet vi vad Svenska kyrkan då står för? Gudstjänsten är ett sådant tillfälle, som ger kunskaper. T ex predikan, textläsningarna och trosbekännelsen, men också syndabekännelsen och förlåtelsen är viktiga element av kyrkans arbete. För att inte tala om nattvarden, då vi får del av kristi kropp och blod och blir ett med honom.

    Svenska kyrkan säger sig vara en episkopal kyrka. Vilket, som jag förstår det, innebär att kyrkans biskopar är direkta arvtagare till apostlarna. Biskopens uppgift är att vara trons försvarare och det åligger inte den enskilde biskopen att göra egna tolkningar eller förändringar av centrala delar av kyrkans tro. Du skrev i en kommentar till mitt inlägg om Bonnier, att han inte gillade att trospoliserna pekade med hela handen och ville bestämma vad människor skall tro. Helt rätt, men nu gällde kritiken den blivande ärkebiskopens och nuvarande biskopens Antje Jackeléns uttalanden. Hon uttalar sig alltid som biskop, trons försvarare. Det borde åtminstone vara hennes uppgift. När hon inte gör det, då är det tillåtet för lekfolket, präster, diakoner och andra biskopar att kritisera och hävda att hon har fel.

    Till sist, på ett redan för långt inlägg, har jag också rollen som ansvarstagande i kyrkan. Eftersom jag är i opposition mot den utveckling som kyrkan är i och jag vill rida spärr mot den utvecklingen har jag organiserat mig i Frimodig kyrka, som är den mest konsekventa oppositionen i kyrkan i dag.

  7. Andreas Holmberg skriver:

    Hon besökte Pride 2011. Jag skriver ”hon” eftersom hon bekräftade att hon fött barn, vilket för mej och större delen av mänskligheten är ett avgörande tecken på att någon är kvinna. (Jfr legenden om påvinnan Johanna – den är i sak ohistorisk men ett viktigt historiskt vittnesbörd om att barnafödande i alla tider ställt en persons könstillhörighet utom alla tvivel). Man kan vara riktig kvinna utan att ha fött barn, men när någon föder barn är den biologiska könstillhörigheten – finns det någon annan könstillhörighet? – definitivt fastställd. Eller ska vi börja säga ”livfader” också?

    Nu när Ulf är ”upplyst” står han inför samma teologiska och moraliska dilemma som våra stiftschefer. Ska han anse den sekulära eller queergnostiska dogmen om barnafödande män som en viktig lära, en följd av allas lika värde (annars anses man nämligen förespråka ett återinförande av tvångssteriliseringar) men anse Kristi födelse av en verklig jungfru som en perifer lära?

    (Vill man vara rolig kan man hävda att jungfrufödelsen lärs ut av dubbelt så många evangelister – Matteus och Lukas – som läran om barnafödande män: Matteus enligt 1917 års översättning: ”Abraham födde Isak, Isak födde Jakob” o.s.v.):

  8. Ulf Hjertén skriver:

    Om jag förstår Leos och Andreas inlägg rätt tycker ni nog att en rätt kristen i Sv. kyrkan omfattar minsta prick i svenska kyrkans lag, det som sammanfattas i den tjocka boken som kallas sv. kyrkans bekännelseskrifter. Jag ställer mig frågande till en sådan tolkning. Jag tror nog mer på Luthers hållning ”reformera alltid”. Varken kyrka eller enskilda troende existerar i en statisk kontext. Just nu läser jag en intressant bok av Eskil Frank. Han beskriver en miljö som jag kom i kontakt med i samband med EFS läger på Klädesholmen i Göteborgs skärgård och en tvåveckors predikotid med Åstol i centrum. Denna miljö var en sluten miljö och jag har hjälpt många ungdomar att bryta sig ut till andligt friskare sammanhang. Och än en gång: Jag säger inte att tron på avelsen i traditionell tappning är fel tro. För mig är ni inga kättare. Men jag säger att det finns också en symbolisk tolkning i kyrkans historia och idag som ger mig dialogisk stimulans men som inte får någon framträdande plats därför att min kraft går åt till väsentligt viktigare saker i vår kyrka och i mitt eget trosliv. Detta är INTE något dilemma för mig.

  9. LeoH skriver:

    Ulf, jag måtte vara fruktansvärt dålig skribent eftersom du tolkar det jag skriver och skrivit i mängder av inlägg, att det är en stor skillnad mellan vad jag som enskild medlem tror och kyrkans tro. Det är nästan så att jag funderar på att sluta blogga, när de åsikter jag för fram tolkas till sin motsats. Men återigen det är en stor skillnad mellan mig och en biskop. Biskopens uppgift är att försvara och förklara kyrkans tro t ex till mig som ibland tvivlar eller brister i kunskaper.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: