Kyrkans tro och mina tvivel

För några dagar sedan fick jag följande kommentar till ett av mina blogginlägg:

”Om jag förstår Leos och Andreas inlägg rätt tycker ni nog att en rätt kristen i Sv. kyrkan omfattar minsta prick i svenska kyrkans lag, det som sammanfattas i den tjocka boken som kallas sv. kyrkans bekännelseskrifter. Jag ställer mig frågande till en sådan tolkning.”

Andreas får svara för sig, men för egen del blev jag mycket förvånad över kritiken. den första tanken blev att jag måtte skriva oerhört otydligt, att en sådan tolkning av mina uppfattningar skulle vara möjlig. Jag har ägnat några dagar åt att läsa bakåt i mina inlägg. Visst är det mesta taffligt skrivet, men ändå så pass tydliga, att jag måste anse tolkningen som medvetet illvillig.

Låt mig påminna om 1 advent 1991 då jag kände den helige Andens kallelse. Jag gick in i min nya kristna identitet med allt bråte jag samlat i min ryggsäck. Jag tror t o m Helle Klein skulle ha blivit förvånad över mina dåvarande uppfattningar av kristen tro. Jag vill ändå hävda, att jag var lika kristen då, som jag är i dag. Med tiden fördjupades min tro i samtal, gudstjänstbesök, studiecirklar och polemiken, som ofta är hård, inom kyrkan. Nu står jag här jag står. Var jag befinner mig om fem år, om livet blir så långt, vet jag inte. Kanske har jag då sökt mig till Nordiska Katolska Kyrkan.

Trots den uppenbara risken, att inlägget blir för långt ska jag ta ett exempel till. För ett antal år sedan lyckades jag vidtala en imam från Västerås att komma till Tärna folkhögskola, där jag var, en oerhört obehörig lärare i historia, samhällskunskap och livsåskådning. Imamen berättade om Islam och klassen var mycket intresserad. Många frågor och många bra svar. Jag minns en fråga och ett svar mycket väl. En kursdeltagare frågade: ”Om jag förstått rätt, så får inte muslimer dricka alkohol. Jag känner många muslimer som dricker. Är de ändå muslimer?”  Imamen svarade: ”Om någon kallar sig muslim, är det inte upp till mig eller någon annan, att hävda att han inte är det. Det är något mellan personen och Gud.” Jag minns hur jag nästan studsade till av sanningen i imamens påstående. Efter dubbellektionen kunde jag bara säga till imamen tack för det oerhört kloka och sanna påståendet. (Jag har för mig att jag skrivit om det här tidigare) Efter den dagen har jag sett på alla som kallar sig kristna på samma sätt. Vem är väl jag att döma om deras kristna tro, det är något mellan Gud och dem. Jag vill också påminna om att jag inte hävdar, att de personer jag diskuterar med eller kritiserar, inte är kristna. Så länge någon kallar sig kristen, utgår jag från att hon är det. Det innebär inte att jag avstår från att polemisera om jag anser det nödvändigt.

Nu torde det vara dags, att skyndsamt komma till kyrkans tro. Jag anser, rätt eller fel, att vi inte kan bedöma kyrkor som vilken enskild kristen som helst. Den världsvida kyrkan har en deklarerad bekännelse. Där det sägs att Gud är treenig, Fader, Son och Ande. Att Jesus var sann människa och en sann Gud. Född av jungfrun Maria. Korsfäst, död och begraven. Uppstånden igen från de döda. (Kroppsligen) och uppstigen till himlen. Det här är enligt min mening det minimum som krävs för att ett samfund ska kunna kalla sig kristen. Under de första åren av min kristna utveckling tenderade jag att tvivla på jungfrufödseln, men jag skulle med kraft ha argumenterat mot att Svenska Kyrkans biskopar inte försvarade kyrkans tro. Mina tvivel är en sak, då befinner jag mig på helig mark, som en präst i Badelunda församling predikade en påsk. Det innebär inte att kyrkan också ska börja lära ut ”sanningar” som stryker mina tvivel medhårs. Kyrkan har en undervisande roll. Här har kyrkans biskopar ett stort ansvar, vilket de inte helhjärtat tar på sig. Jag upplever, att Svenska kyrkan befinner sig i en märklig fas av tvivel, på gränsen till förnekelse, vilket givetvis försvårar hennes möjligheter till korrekt undervisning, för att inte tala om mission.

Till sist en något illvillig knorr. Jag upplever det som mycket märkligt, att när jag försvarar Svenska kyrkans tro, då blir jag kallad, konservativ, fundamentalist och bokstavstroende! Vad ska då de kallas för, som inte försvarar Svenska kyrkans tro, men ändå vill behålla formuleringarna som de står. Hycklare, kanske?

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Advertisements

23 kommentarer till Kyrkans tro och mina tvivel

  1. kyrkis skriver:

    Det är inte modernt att försvara kyrkans tro. Naturligtvis kan man inte ta tron från någon. Men det måste finnas nån gräns där det personer tror måste förklaras inte vara kyrkans lära.

    Du är inte ensam om att av vissa kallas bakåtsträvare och fundamentalist. Men det finns också dom som uppskattar och tackar för att man vågar tala om tro och lära. Som vill och behöver evangeliet om synd och nåd och en uppstånden Herre.

  2. LeoH skriver:

    Du har så rätt Kyrkis, som vanligt. Det skulle inte bli bättre om jag försökte få till det bättre!

  3. Alma-Lena skriver:

    Så sant, Leo. De som känner dig skulle aldrig tro att du är högerkonservativ, tvärtom kristen radikal och det är en helt annan sak än konservativ. Kyrkan var inte bättre förr vi går mot bättre tider om vi ska tro Jesus som säger att vi ska ledas till hela sanningen av den Heliga Ande. ”Svåra tider” för kyrkan är reningstider så en som verkligen tror ser framåt inte bakåt, Vi vill inte bevara kyrkan som den var 1112, 1957 eller 1983, vi vill att kyrkan ska vara Guds rike synligt på jorden just nu och i framtiden till dess han kommer i härlighet.

  4. LeoH skriver:

    Helt rätt Alma-Lena. Inte ett steg tillbaka. Bara framåt med hjälp av den helige Anden.

  5. Ulf Hjertén skriver:

    Ber dig ännu en gång läsa min kommentar 21 okt kl. 14.15 under rubriken ”Hur gammal…”. Det inlägget kan du läsa som ett vittnesbörd om min tro, mitt val och mitt kristna liv. Märk väl att jag inte kallar dig någonting av de etiketter du räknar upp. Jag lever precis som du djupt inne i kyrkans tro och liv. Som lärjungar har gjort i 2000 år. Jag samtalar ofta med andra kristna precis som du gör. Ibland spretar våra samtal och svävar ut, dynamiken skapar spänning, men oftast sammanstrålar vi i bön och delar bröd och vin och njuter ett gott kyrkkaffe. Tacksamma för att vi får höra till ett stort sammanhang. Precis som människor gjort alltsedan himmelfärdsbergets dagar. Kyrkan är VI. Kyrkan är en. Kyrkan Jesus Kristus. En kyrka som är som ett träd med många grenar. Ett träd där det sitter många fåglar och sjunger sina vackra sånger. Ett träd där det också sitter några i skuggan och sjunger sorgesånger. Lidandets och längtans sånger. Precis som en gång i Babel. Till sist: Har du tänkt på hur mycket tid vi ägnar att diskutera våra bekännelser och skrifter med deras 2000 åriga historia med aldrig sinande förändringsvindar? När det egentligen finns en mycket kort och kärnfull bekännelse, den äldsta dopbekännelsen: Jesus är Herre. Den räcker långt. I alla fall för mig och bland mina vänner. Då får vi också mera tid och kraft till vittnesbörd och medmänskligt engagemang.

  6. LeoH skriver:

    Orsaken till varför jag inspirerades att skriva inlägget var din, som jag fortfarande ser det, illvilliga tolkning av vad jag anser. Inlägget blev allmänt hållet, riktad även till andra, än bara dig. Nu hoppas jag att jag skrivit klart och tydligt, hur jag ser på skillnaden mellan kyrkans tro och enskilda kristnas, så jag slipper anklagelser att alla som vill kalla sig kristna måste läsa kyrkans bekännelseskrifter, vilket jag personligen inte gjort.

    Visst kan det räcka med trosbekännelsen ”Jesu är Herre!”, men låt inte Seglorianerna höra dig, för då lär du lär du bli beskylld för att exkludera medlemmar av andra trossamfund.

  7. Ulf Hjertén skriver:

    Om jag skriver så här kanske jag inte uppfattas som illvillig: Min tro är inte en tro på kyrkans tro och tusentals skrifter och traditioner. . Min tro är en tro på Jesus. Först Jesus. Sedan tar jag till mig vad kyrkan sagt och tecknat ner under 2000 år. Uppsalamötet i slutet på 1500-talet. Kyrkomötetena på 2000-talet. Herdabrev och biskopsbrev. Allt studerar jag med intresse. Om mycket tycker jag. Men grunden för min kyrkotillhörighet och mitt aktiva kyrkoliv är min tro på Jesus. Och till mina medmänniskor säger jag som de första lärjungarna: Kom och se! Se Jesus. Det kanske finns nyansskillnader mellan oss såvida du inte likställer vikten av att tro på kyrkans tro och tron på Jesus. För då är det en skillnad.

  8. LeoH skriver:

    Jesus är vår uppenbarelse och vi ska följa honom med hjälp av den helige Anden. Där skiljer vi oss inte åt, trots att du verkar tro det.

    Du verkar ha svårt att ta till dig att jag skiljer på kyrkans tro och enskildas tro. Jag anser det inte heller orimligt, att kyrkans företrädare skall försvara kyrkans tro. Som enskild kristen och medlem i Svenska kyrkan kan jag inte kräva att kyrkan skall vara som en vindflöjel och ändra sin tro för varje människa hon möter. Kyrkan har en tro, som är dokumenterad i Bibeln, bekännelseskrifter och kyrkans rika tradition. Det har prästerna i sina vigningslöften lovat följa och det är den tron jag vill möta, när jag kommer med mina tvivel eller mina personliga tolkningar och övertygelser.

    När jag försvarar kyrkans tro mot gnostiska läror, som kyrkans trosbekännelse är en avgränsning mot, då blir jag något förvånad att så pass många, bl a du Ulf, hävdar att jag har fel eller att jag på något sätt skulle kräva att varje kristen måste tro på alla kyrkans bekännelseskrifter. Vilket är nonsens, för det har jag ju aldrig hävdat.

  9. Tony Malmqvist skriver:

    Du skriver onekligen rätt intressant, får nog länka till dig 🙂

  10. LeoH skriver:

    Tack Tony!

  11. Marie Fredin skriver:

    Hej Leo!
    Gillar det du skriver om skillnaden mellan kyrkans tro och den enskilde kristnes personliga tro. Kyrkan har funnits i 2000 år och under den tiden har mängder av kloka människor studerat, trott bekänt och försökt tolka den kristna tron. Det ger oss en tradition till hjälp idag, vi som lever just idag är inte alltings mått. Som enskild Kristen är det lätt att gå vilse. Vi behöver fördjupa oss i kyrkans tro för att utveckla vår personliga tro. Individualismen idag sprider sig ju också inom kyrkan, och gör att i debatten och i predikan handlar det alltför mycket om den personliga tron.

  12. LeoH skriver:

    Tack Marie!

  13. Klaus S skriver:

    När jag läser detta så förstår jag (tror jag) vad du menar och håller spontant med, men jag funderar på en sak:

    Jag har läst att en del katoliker är fly förbaskade på den nye påven, de anser att han tar sig otillåtna friheter, att han brister som bevarare och försvarare av kyrkan.
    (Själv gillar jag honom oerhört mycket och menar att han förstår någonting väldigt centralt, att det finns saker som är viktiga, att det finns saker som är viktigare och att det finns saker som är viktigast).
    Enligt ett mer konservativt sätt att se på kyrkan, har de fly förbaskade rätt när de hårt kritiserar påven? Borde han ha förblivit Jorge Mario och aldrig accepterat rollen som överhuvud?
    Själv anser jag inte det.

    Eller kan man ta sig sådana friheter när man har en tillräckligt stark position?

    Tänker på Jesus själv som inte precis framstår bevarare först och främst även om han säkert insåg värdet i stabilitet också, det är svårt att bygga saker under pågående jordbävning.

    Jesus bröt med ett antal regler verkar det som, men han sa också att inte en prick i lagen ska förgås.

    Så det kanske inte var bröt Jesus gjorde, det kanske inte var emot Jesus gick. Han gick väl utöver vilket är något annat än att gå emot.
    Och utöver gick han ofta.

    Men att ta upp Jesus i sammanhanget kanske blir för häftigt, men ok, Påven då.

    Påven kanske också går utöver, inteemot.

    Hur skiljer man på utöver och emot?

    Vilka får göra sådant? Inte kyrkans ledare? Varför inte?

  14. Klaus S skriver:

    Kommenterar mig själv..

    Att gå utöver kräver att man bottnar.

  15. LeoH skriver:

    Tack Lars!

  16. Andreas Holmberg skriver:

    Ulf – varför är du inte med i Equmeniakyrkan? På samma sätt som jag undrar varför en del EFS-are med en väldigt, ur min synvikel, rigid ”bokstavstro” inte är med i ELM-BV(Bibeltronga vänner). Vi har ju olika samfund just för att vi har olika teologi och bibelsyn, och den som inte vill ha någon mer utvecklad bekännelse än ”Jesus är Herre” (fast finner ens den nåd inför en feministteologisk analys?) borde rimligtvis ansluta sej till Equmeniakyrkan. Som det nu är tillhör vi vad det verkar ofta vissa samfund och missionsorganisationer mer p.g.a. tradition, släkt- eller kompisskap än av ideologisk övertygelse.

    Svenska kyrkan kan ju antingen definieras som ”folkkyrkan”, kyrkan med stort k här i Sverige, den kyrka man är med i av födsel och ohejdad vana, som en säck eller påse utan annat innehåll än det vi behagar stoppa i, ELLER som ett evangeliskt-lutherskt trossamfund, eller egentligen ett något reformerat katolskt, som faktiskt står för vissa urgamla bekännelser och läror. Nu har jag aldrig hävdat att varje medlem måste eller kan vara lika övertygad om alla dessa läror (allraminst om att påven är antikrist), och vi kan inte bilda en kyrka var allt efter hur många vi ”prickar av”, men någonstans går definitivt en gräns: här är Svenska kyrkan, här är Andreas Holmberg eller Ulf Hjerten eller K-G Hammar eller Antje Jackelén inte längre i någon rimlig mening evangelisk-luthersk. Eller ens kristen. Tror vi med Modern Kyrkan och äter vi tacksamt den mat som serveras – ”allt på tallriken!” – eller önskar vi plocka ihop vår egen bufféreligion där vi kan undvika vissa ingredienser?

    Dessutom måste t.o.m. bekännelsen ”Jesus är herre” kvalificeras. Betyder det ett oförarligt konstaterande att Jesus är/var man (jfr ”mina damer och herrar”)? Eller betyder det att han var en betydelsefull ledare? Eller betyder det att han är HERREN, Kyrios, världens Skapare och Frälsare? (Bl.a. för att besvara sådana frågor har vi våra trosbekännelser).

  17. LeoH skriver:

    Bra skrivet Andreas. Hoppas Ulf läser din kommentar.

  18. Ulf Hjertén skriver:

    Jag har just läst kommentaren. ”Jesus är Herre” var ju urkyrkans dopbekännelse. Den utrycker det mest väsentliga i min kristna tro. Att sedan kyrkan valt olika vägar och markerat detta med olika bekännelsedokument är ju inte så konstigt. Kyrkan består ju av människor. Människor söker och behöver nyanserad kunskap. Också jag. Att jag skulle välja någon annan kyrka än den Lutherska sv. kyrkan är inte aktuellt. Har aldrig varit. På Johannelund lärde vi oss, i slutet av 50-talet och en bra bit in på 60-talet (rektor Torsten Nilssons tid), att inte hamna i bokstavstrofällan. Det har väglett mig under hela min 50 åriga predikantgärning. Jag förkastar inte svenska kyrkans digra bekännelseskrifter. Men jag är klok nog att inse att mycket behöver tolkas för att tjäna i en ny tidskontext. Somt kan säkert med fördel tas bort och fyllas med nytt innehåll. Det håller ju också flera av våra duktigaste teologer på med. Om detta bör man lugnt kunna samtala om utan att rekommendera? att söka sig till andra samfund eller sekter.

  19. Rudbeckius skriver:

    Ulf, jag förstår att du inte uppskattar uppmaningen att byta samfund. Betänk dock att de kyrkliga elit och de biskopar du ständigt applåderar på bloggar och i kyrkans tidning ofta ägnar sig åt just sådana uppmaningar. Men då är det förstås den helt politisk korrekta linjen som talar. Förre biskopen i Stockholm t.ex. tyckte ju att alla s.k. kvinnoprästmotståndare borde lämna Svenska kyrkan. Då protesterade inte många.
    Sedan var det kul att veta att du studerat för Torsten Nilsson. Hans skrifter om ämbetet är ju vedervärdiga.

  20. Alma-Lena skriver:

    Andreas Holmberg, vad menar du med att man måste vara med i ett samfund som passar precis? Det är väl ingen, då får vi ju varsin kyrka? Man kan ju vara med i både SvK och andra samfund och det är bra-Gud har bara en kyrka. Och varför denna, som jag ser det, överlägsna, nästan föraktfulla, hållning mot EQ? Där finns en enorm bredd och de flesta jag mött, typ nästan alla utom en, är oerhört bibeltrogna och riktiga läsare i ordets alla bemärkelser. Där får ordet vridas och vändas på och nästan ingen är stenhård Waldenströmare utan diskuterar med och emot honom i viktiga frågor, i EQ finns inte alls den överdrivna vördnad för grundaren som man kan möta i tex EFS. Det är Jesus som ska ha äran. Hela äran. Med andra ord tycker jag Ulf Hjertén gör rätt. Vi ska inte svika i första taget, där har jag två gamla stötar som förebilder Fransiscus av Assissi och Lewi Pethrus.

  21. Alma-Lena skriver:

    Klaus S: Håller helt och hållet med dig! Jag är dessutom en stor beundrare av påven Frans (tips av Andreas Holmberg att vi bör ge honom ett svenskt namn). B16 som de förkortar Benedictus XVI, eller Bengt den sextonde, gillar jag också helt skarpt. Det var modigt att bryta trenden och släppa fram Frans.

    Men jag känner mig kluven inför vår snart tillträdande nya ärkebiskop. Hon ger verkligen kloka och kristliga svar ibland speciellt i frågor om hur tro och vetenskap förhåller sig till varandra. Ja, fram till utfrågningen innan valet tyckte jag hon verkade mycket sympatisk. Men under utfrågningen tyckte jag hon tog avstånd från mig och andra inom SvK som tror på exempelvis jungfrufödseln, och det är en dålig egenskap hos en ledare för ett samfund att från början ta avstånd från sina mest hängivna medlemmar, vilket vi nog kan sägas vara utan att jag för den skull förringar dem som inte tror som jag ifråga om jungfrufödseln.

  22. Alma-Lena skriver:

    Andreas igen: Jesus är Herre är väl knappast oförargligt. Tyvärr dör människor för den bekännelsen varje dag. Jag kommer från trakter där vi lever i tron att andevärlden existerar och den bekännelsen tycker vi får mörkrets makter att vika direkt. Min farmorsmor var rädd för mörkret , åskan, och alla väsen och makter som ville henne ont men med ”Gud och hans vänskap” kände hon sig trygg. Bekännelsen Jesus är Herre” eller ”Tack Jesus för blodet” fick alla skrämmande varelser att försvinna med svansarna mellan benen.

    Men visst håller jag med i sak. Kyrkans ledare ska stå för kyrkans bekännelse, tex Jesus är Herre, de ska inte ens andas att Muhammed kan vara lika stor. Sedan måste alla få växa i tron, inte måste alla från dag ett omfatta allt i den kristna bekännelsen i kyrkan, det är ju så självklart så det borde inte ens behöva påpekas. Men det verkar ju som det. Tack,Leo, återigen för detta inlägg som klarlägger detta så fint!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: