Tänk om jag haft oturen, att dö i tron att Stefan Löfven är världens frälsare!

Ett sådant oturligt öde skulle ha inneburit att jag på domens dag på frågan: ”Vad gjorde du för Guds rikes utbredning under ditt liv?” Blivit tvungen att svara: ”Jag lyfte på arslet och bidrog till att Svenska kyrkan gav Stefan Löfven en nationell valframgång inför supervalåret 2014!”

Nu undrar säkert vän av ordning: Varför sådana bisarra tankar en helt vanlig domsöndag? Bara lugn, det ska jag förklara. Igår deltog jag på en bibelstudiedag i EFS-kyrkan i Njutånger. Under lunchen bad vår vägledare för dagen, Hans Lindholm, att jag efter lunchen skulle berätta om min väg till tro. Jag gjorde som Hans bad mig om. Jag avstår att dra själva berättelsen, för det har ni hört så många gånger nu, men jag berättar gärna om de intressanta erfarenheterna jag gjorde, när jag efter 30 års mentala frånvaro återvänder till kyrkan. Trots fem präster i Badelunda församling fick jag överhuvudtaget ingen vägledning att förstå den kyrka jag återvände till och inga förklaringar till kyrkans tro. Jag fick känslan att det förväntades inget av mig och än mindre av kyrkan. Känslan var densamma, som när jag blev medlem i Unga Örnar. Det rullade på. Inte behövde jag ändra vare sig inställning, förståelse eller tro. Det räckte gott att jag var socialdemokrat.

I dag fortsatte samtalet, men nu med Martin, pastor i Betelförsamlingen i Norrberg. Under samtalet slog det mig, att om jag bott kvar i Västerås, då kan jag tänka mig, att jag dött i tron, att himmelriket är ett socialdemokratiskt paradis och Jesus bara en tankekonstruktion! Domsöndagen ger verkligen anledning till reflektion!

Tänk vilken nåd jag fick uppleva, att få Guds kallelse att bosätta mig i Bjuråker! Här tillfrisknade jag!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, Domsöndagen, EFS Njutånger, Betel, Norrberg

Annonser

Jag tillåter mig vara lite av en köksbordspsykolog!

Helt utan vetenskaplig tyngd, att åberopa. Då är detta sagt, så vi slipper en diskussion om mina vetenskapliga tillkortakommanden. Jag har inte följt årets kyrkomöte på webben, utan förlitat mig på skrivna rapporter. Min främsta kunskapskälla har varit Håkan Sunnlidens blogg. Håkan har rapporterat om vilka beslut som tagits på kyrkomötet, men också gett mig teologiska analyser till besluten. Det är verkligen sorgligt, att Håkan Sunnliden saknas i det nya kyrkomötet.

Om det här kunde jag skriva mycket, men jag avstår och går direkt till mitt ärende. När jag för ett par dagar sedan läste Håkan Sunnlidens blogg, fick jag ta del av ett frontalangrepp från ÖKA:s gruppledare, Bo Hansson mot Dan Sarkar Frimodig Kyrka. Sunnliden skriver:

”Och så kom dagens bottennapp levererat av ÖKA:s Bo Hansson. Han har plumpat till det förr. När Dan Sarkar talat för sin motion om att vi ska förbereda oss för polygami ifrågasatte Hansson detta å det kraftigaste. Han ifrågasatte Dans motiv och menade att syftet med motionen inte var allvarlig. Den var endast avsedd att genera kyrkomötet, att motionen var en provokation och att motionären först och främst men sedan också hela FK skulle skämmas. Om jag känner Dan rätt var och är han seriös. Men Hansson har misskrediterat motionärer förr och jag är ledsen för att jag inte försvarade Dan. Men jag tror vi alla blev överrumplade. Dan sa endast i en replik: ”Jag har inget gott att säga om detta påhopp därför avstår jag”. Så kan det gå till.”

Nu till mitt psykologiserande vid köksbordet. Min enda förklaring till angreppet från Bo Hansson är att han känner sig träffad. Han vet eller på goda grunder anar, att ÖKA och han själv kanske redan till nästa kyrkoval står inför frågan att behöva ta ställning. Därför vill han och många andra inte bli låsta av diskussioner innan beslutet skall tas. Tills dess vill Bo Hansson, tillsammans med andra stå med ett blött finger i luften och känna vartåt det blåser. Som sagt, kösksbordspsykologiserande, jag vet. Ibland är jag kanske överdrivet cynisk.

Jag blev mycket glad åt Dan Sarkars motion, när jag läste i motionsfloden inför kyrkomötet. Motionen hade ett innehåll som jag var mycket intresserad av och som jag också i ett blogginlägg vågat mig på en förutsägelse. En förutsägelse som jag upplever att Bo Hansson indirekt bekräftat.

KT

Läs och avgör om jag är i ogjort väder. Så här skrev jag i blogginlägget: ”När blir frågan aktuell på ett kyrkomöte?” den 10 januari 2013.

Läs även andra bloggares åsikter om Kyrkomötet, Frimodig kyrka, ÖKA, Polygami

Morgondagen blir en spännande dag!

I morgon ska jag delta i mitt första stiftsfullmäktigemöte efter valet. Jag vet hur det går till. Var ju med om det efter förra valet. Det som skiljer morgondagen från dagen för fyra år sedan är, som de flesta vet, som följer min blogg, att jag bytt nomineringsgrupp.

Förra mandatperioden orkade jag inte fullfölja av två skäl. Dels en vacklande hälsa, men också starka tvivel på att jag tänkte och handlade rätt. Jag avgick från mitt uppdrag och trodde nog inte, att jag skulle engagera mig något mer utanför församlingen, men det ville sig annorlunda. Eftertanke och reflektion och goda förebilder (ska inte räkna upp någon, men många av er vet vilka jag menar. Ganska många kvinnor, måste jag säga) ledde till en stark frontförskjutning och nu åker jag i morgon till Uppsala för att som ersättare representera Frimodig kyrka i stiftsfullmäktige.

Jag tar mig an framtiden med stor tillförsikt. Har genomfört en valrörelse för Frimodig kyrka och lärt känna många människor, som jag känner stor kärlek till och stor trygghet med. Finns det någon bättre grund för engagemang än det?

Jo, det finns en ytterligare grund och det är vissheten att ingenting kan uppnås utan hjälp från den helig Ande. Utan den vägledningen står jag mig fullständigt slätt och kan också lätt förfalla till missmod.

Be för mig och Frimodig kyrkas lilla grupp i stiftsfullmäktige, men också för alla andra ledamöter. Vi behöver alla era förböner och goda tankar.

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska kyrkan, Uppsala stift, Stiftsfullmäktige, Frimodig kyrka

En orolig fråga från en lekman: Är inte påskens vittnen längre tillförlitliga?

Jag är sen några timmar hemma från en mycket givande kväll på missionskapellet i Sjövik. Där bjöds det på ett musikcafé som inte gick av för hackor, vare sig det gällde sånginnehållet eller den efterföljande kaffegemenskapen.

Trion Leif Eriksson och Ewa och Ove Timan bjöd på blandade sånger både från amerikanska och svenska textförfattare och musikskapare. Det handlade mycket om tro och att Jesus går att lita på. Han är trofast även när vi sviktar. Kvällen blev inte sämre av Karin Nilsson finstämda andakt.

Jag kom på mig själv att jag nästan vid varje sång tänkte – är det verkligen en tankekonstruktion som sången handlar om? Som KG Hammar, om jag förstått saken rätt, anser. Eller beskriver sångerna något från det förflutna, som inte var tänkt att gälla i 2000 år som biskop Eva Brunne hävdar?

Är inte Petrus längre ett sanningsvittne, när han säger i Apostlagärningarna 2:32-33: ”Denne, nämligen Jesus, har Gud låtit uppstå, och vi kan alla vittna om det. Gud har upphöjt honom med sin högra hand, och sedan han enligt löftet tagit emot den heliga anden av Fadern har han nu utgjutit den, som ni här ser och hör.”  Är det verkligen rimligt att anta att Petrus efter många dagars kontakt med den uppståndne Jesus, skulle vara offer för en tankekonstruktion? Eller är det verkligen rimligt, att som biskop Brunne hävdar, att det inte var tänkt att Petrus och de andra apostlarnas vittnesmål skulle gälla i 2000 år? Är jag missledd, när jag helt och fullt tror på giltigheten i apostlarnas vittnesmål?

Om det är så, att jag är missledd. Vem eller vilka är det som missleder mig? Är det kyrkans biskopar, när de säger en sak i kyrkan och något annat i debattartiklar och intervjuer?