2013 in review

31 december, 2013

Ingen stor blogg, men några inlägg är jag riktigt stolt över.

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2013 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

The concert hall at the Sydney Opera House holds 2,700 people. This blog was viewed about 38,000 times in 2013. If it were a concert at Sydney Opera House, it would take about 14 sold-out performances for that many people to see it.

Click here to see the complete report.

Annonser

2013 både sorg och glädje!

30 december, 2013

Det ska inte bli någon lång återblick på 2013, jag lovar!

Året började inte bra. Jag fick mitt fjärde rejäla återfall sen 2004 på min kroniska sjukdom. Det var att börja om med cellgifter, gigantiska doser av kortison, diabetesen dök upp på nytt och njurarna blev angripna. I det läget kände jag bara, att  så här vill jag inte ha det. Livskvalitén kändes som i fullständigt bottenläge. Kortisondosen innebar att kroppen sväller, andra tabletter innebär att jag blir infektionskänslig. Mot detta måste andra piller tas. Jag var deprimerad långt in i juli. Då inträffade det jag skrev om i ett blogginlägg: Den helige Anden skickar överraskande budbärare! Efter den dagen har jag inte känt någon depression alls. Tack för den dagen Örjan! Jag lär inte glömma vår sittning på altanen.

Under våren, trots depressionen, orkade jag ändå fundera över läget i SvK och hur jag skulle agera. Jag kände att min spontana känsla att inte alls engagera mig i valrörelsen, inte kändes alltför genomtänkt. Om inte annat så stod känslan helt mot mina tidigare personliga erfarenheter och definitivt mot min personlighet. Att säga nej till en strid? Icke då. Jag studerade och tänkte och till slut tog jag beslutet att ansluta mig till Frimodig kyrka. Jag försökte förklara mitt ställningstagande i ett blogginlägg: En vandring tar slut och genast börjar en ny. Det steget ledde till en hel rad mycket positiva händelser, som också bidrog till att depressionen bara försvann senare under året. Alla som anser Frimodig kyrka som en sträng och exkluderande organisation, vet inte vad de talar om. Jag lärde känna många nya människor, som kändes som gamla vänner. Mycket glädje mitt i allvaret. Min anslutning till Frimodig kyrka innebar också att jag lärde känna EFS i Njutånger,med många nya bekantskaper. Det kändes nästan som att komma hem. Lär söka medlemskap i EFS under 2014.

Den 29 augusti drabbades jag och hela Dellenbyggden av en stor sorg. Bror-Eric avled! Jag är oändligt tacksam att jag under sommaren kommit över min depression, för det innebar att jag klarade att hantera sorgen efter en god vän och framförallt en god medmänniska. Nu har sorgen förbytts i en saknad, som jag försöker hantera genom samtal med Bror-Eric varje gång jag passerar minneslunden på min väg till gudstjänst i Bjuråkers kyrka.

Vänner ger styrka! Tack för det. Utan er, nya som gamla vänner, skulle 2013 blivit fullständigt outhärdligt!

Imorgon ska jag redovisa ett eller två nyårslöften.


GOD JUL!

25 december, 2013

”Go, Tell It On The Mountain”

While shepherds kept their watching
Over silent flocks by night,
Behold throughout the heavens,
There shone a holy light:
Go, Tell It On The Mountain,
Over the hills and everywhere;
Go, Tell It On The Mountain
That Jesus Christ is born.

The shepherds feared and trembled
When lo! above the earth
Rang out the angel chorus
That hailed our Saviour’s birth:
Go, Tell It On The Mountain,
Over the hills and everywhere;
Go, Tell It On The Mountain
That Jesus Christ is born.

Down in a lowly manger
Our humble Christ was born
And God send us salvation,
That blessed Christmas morn:
Go, Tell It On The Mountain,
Over the hills and everywhere;
Go, Tell It On The Mountain
That Jesus Christ is born.

When I am a seeker,
I seek both night and day;
I seek the Lord to help me,
And He shows me the way:
Go, Tell It On The Mountain,
Over the hills and everywhere;
Go, Tell It On The Mountain
That Jesus Christ is born.

He made me a watchman
Upon the city wall,
And if I am a Christian,
I am the least of all.
Go, Tell It On The Mountain,
Over the hills and everywhere;
Go, Tell It On The Mountain
That Jesus Christ is born.


Den folkliga antirasismen behöver inga självutnämnda livvakter

20 december, 2013

Jag har de senaste dagarna känt ett stort behov av att yttra mig i debatten om organisationer som använder våld i kampen mot högerextremismen. Att vi behöver sätta ned foten och kraftfullt säga nej till allehanda extrema högerkrafter, vare sig de är klädda i Dressmankostymer eller inte, står över all diskussion.

Jag tänker hänga upp mina kommande synpunkter på två synpunkter jag mött när jag surfat runt på FB och bloggosfären. De är inte de enda, men de utgör en bra grund för fortsatta samtal. Jag hittade följande påstående på en tråd på FB. Markus Allard, utesluten ur Ung Vänster lär ha sagt, att han i situationer där polisen inte klarar av sitt uppdrag att skydda antirasister på demonstrationer – har han hyst tacksamhet mot Revolutionära fronten.

På bloggen Sallstromism hittade jag följande: ”Jag mår illa av tanken på vad som skulle kunna ha hänt om inte AFA/RF var på plats i Kärrtorp. Vi hade fått begrava våra egna.”

Eftersom jag inte var på plats i Kärrtorp kan jag självfallet inte uttala mig om hela förloppet, men att den var farlig för deltagarna i manifestationen är fullt klarlagd. Det jag ställer mig undrande till när jag läser Markus Allards och Sallstromism uttalanden är, vilka slutsatser drar de av sina ståndpunkter. Om jag delade deras uppfattning skulle jag med kraft stödja skapandet av RF-celler eller AFA-grupper runt om i landet. För behovet av kamp mot rasister, fascister och nazister kommer ju inte att under överskådlig framtid att minska. Det kan innebära fler Kärrtorp runt om i landet. Trots det vill jag inte se en utveckling, där RF och AFA växer till sig. Det av många skäl.

Det sägs ju ofta att vi ska lära av historien. Om vi ser till mellankrigstiden i Europa, så tror jag inte någon skulle stödja tanken på att antinazisterna inte slogs tillräckligt på gator och torg. Resultatet innebar i många länder att mittkrafterna i politiken maldes ner av ytterkanterna. I Sverige var utvecklingen helt annorlunda. Visst slogs det här också, men vi hade förmånen av starka fackföreningar och ett parti med stort förtroende hos folket. Vi har inte motsvarande situation i dag och därför är det oerhört viktigt att vi alla försöker göra det vi kan, att skapa ett motsvarande politiskt kraftfält i Sverige även i dag. Jag är väl i och för sig inte alltför optimistisk över möjligheten att vi lyckas med det.

Det finns också en annan skiljelinje i dagens situation till den historiska situationen. Kommunistpartiets uniformerade skyddstrupper var under partiets kontroll. Vilket innebar att bygget av skyddet organiserades av partiet och att det var partiet som bestämde den politiska inriktningen. Nu var det ingen garanti för kloka politiska beslut. Jag är övertygad om att många med sorg beklagade, att socialdemokratin anklagades för att vara socialfascister. Men jag måste ändå ställa frågan. Vem kontrollerar RF och AFA? Hur togs besluten och av vilka, att skapa organisationerna? Hur ser den politiska analysen ut och vilka är målen med aktiviteterna? Vad jag förstår frågar inte organisationerna ansvariga för en demonstration, om de anser sig behöva skydd, utan det är RF och AFA, som ensidigt tar besluten om var och vilka som ska beskyddas.

Jag dristar mig till ett, för säkert många, lite naivt förslag. Under stor del av arbetarrörelsens långa verksamhet, skyddades demonstrationer av demonstrationsvakter ur de egna leden. Jag minns från min barndom hur mamma på 1 maj-demonstrationer i Jakobstad gick med en banderoll över axlarna. Hon var utsedd av fabriksarbetarfacket för att hålla koll på sin del av demonstrationen. I min barndom berättades det många gånger om hur barn och kvinnor skickades hem från demonstrationer i Kemi och hur morfar kom hem med sönderslitna kläder efter slagsmål med antingen polis eller medlemmar ur lapporörelsen. Morfar var sågverksarbetare och det behövdes inga andra skyddspatruller och självfallet var han omaskerad! Varför inte fullt ut återuppväcka den traditionen?

En sista reflektion. Jag känner mig osäker och också otrygg, när de som ska skydda mig är okända. När jag inte känner till den politiska agendan. Vad är det som garanterar att jag inte plötsligt anses som fiende, enbart för att mina åsikter inte passar en anonym grupp? Den frågan borde många ställa sig.

Några bloggtips, som på skilda sätt berikar det fortsatta samtalet:

Ulf Bjereld: Tre lärdomar av nazistöverfallet i Kärrtorp

Mattias Irving: Ge tid för eftertanke

Johan Westerholm: Det sista demokratiskt valda partiet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Johan Westerholm, jag skäms!

15 december, 2013

Jag har under en längre tid följt Johan Westerholm och hans blogg Mitt i steget. (Här ett exempel) Under en lång tid var det mer sporadiskt, men allteftersom blev jag mer och mer imponerad av djupet i analyserna av samhällsläget. Jag placerade bloggen i min egen bloggsida, för att inte missa några inlägg. Jag har inte haft någon anledning att ångra det beslutet. Johan Westerholm tillhör en, som jag alltmer upplever, en försvinnande grupp samhällsanalytiker som breddar förståelsen av skeendet. Det innebär inte att jag alltid håller med Westerholm. Jag är nog för vänsterpräglad för det, men det är en annan fråga, som får behandlas i ett annat blogginlägg.

Som ni nog förstår gäller inte skammen här vid datorn, att jag på något sätt skulle skämmas över att jag följer bloggen Mitt i steget och också tar till mig av analyserna. Däremot finns det mycket jag kan vara mindre stolt över under den period jag följt Johan Westerholms skriverier. Från och till har Westerholm berättat om hur illa han blivit behandlad av sitt parti socialdemokraterna som, betraktar hans kritik av partiets sätt att att angripa hotet från den framväxande högerextremismen, med stor misstänksamhet. Partivänner har betraktat Westerholms kritik, inte bara med misstänksamhet, utan partiorganisationen har varit rent fientlig. Om man inte rakt av hävdade att han spelade på främlingsfientligheten. Vad gjorde jag, när jag läste Johans berättelser? Jag teg och fortsatte att läsa!

För några dagar sedan skrev Johan Westerholm att han kanske skulle lägga ner bloggen Mitt i steget. En av orsakerna, efter vad jag förstod, var att han började tvivla på att hans varningar om extremismens framgångar ledde till något resultat och om det personliga priset var värt ansträngningen. Vad gjorde jag, när jag läste? Skrev jag några uppmuntrande kommentarer? Inte då, jag teg och fortsatte att läsa. Visserligen tänkte jag lite beklagande, att det var ju synd. Från vem ska jag nu få de så viktiga analyserna, som också ger kraft att bekämpa det onda?

Så kom dråpslaget för några dagar sedan. Aftonbladet beskrev bloggen Mitt i steget som en hatsajt. (Tidningen har senare tagit tillbaka påståendet) Nu reagerade jag. Inte omedelbart, med en viss fördröjning länkade jag ett kritiskt blogginlägg på FB och kallade Aftonbladet för en skittidning. En uppfattning jag inte backar från.

Nå, vad har jag lärt mig av det här? Självfallet, att det inte går att låta någon med goda ambitioner kämpa den goda kampen ensam. Visserligen anser jag att böner i det tysta också är ett kraftfullt instrument, men det motsäger inte att vi också ska ge stödet offentlighet och det utan fördröjning.

Hoppas du orkar fortsätta Johan. De kloka rösterna är få och du behövs!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Blev inte försoningen lite väl ensidig?

10 december, 2013

Jag har sedan jag nåddes av nyheten att Nelson Mandela avlidit, känt alltmer irritation och frustration. Kväll efter kväll har jag hamnat hos olika TV-bolag som på skilda sätt gett en bild av Mandelas liv och betydelse. Självklart har jag varje kväll delat uppfattningen att Nelson Mandela var en stor man, stor politisk ledare, men framförallt en stor människa.

De delarna av programmen har inte väckt någon irritation. Nelson Mandela visade stort ledarskap, när han lyckades förmå majoriteten att acceptera försoningens väg och inte välja våldets eller hämndens väg. Det som verkligen irriterat mig i alla dessa kvällars minnesprogram är hur frånvarande den vita överklassen var i försoningsprocessen. Apartheidsystemets offer visade stor vilja att förlåta och gå vidare. Vilket med all säkerhet innebar att Sydafrika undvek ett förödande inbördeskrig, utan någon självklar segrare. Mandela insåg faran och lyckades få folket att inse klokheten i Mandelas strategi. Alla ni som var med minns nog som jag, hur de tidigare makthavarnas suck av lättnad hördes ända till Västerås, där jag då bodde.

Som vanligt, när det gäller Nobels fredspris, visade den norska Nobelkommittén den goda smaken att dela på priset mellan förtryckare och förtryckta. De Klerk och Mandela fick dela på priset. Mandela för sin ambition till en fredlig övergång och de Klerk för att han lovat att upphöra med morden på landets majoritetsbefolkning. För vi kan vara vissa om att de Klerks enda ambition var att rädda så mycket som möjligt av den vita överhetens makt som överhuvudtaget var möjligt. Gärna i allians med en framväxande svart elit. Jag tror inte att jag överdriver, när jag hävdar att de Klerk uppnått mycket av sin målsättning. Det var inte så länge sen strejkande gruvarbetare, i gammal god stil, sköts ihjäl. Vad händer den dag folket inser att de ensidigt försonat sig med de forna fienderna, men att processen aldrig var tänkt att vara ömsesidig från överhetens sida?

Jag avslutar inlägget med en dikt av Elmer Diktonius, ”Gruvan ur diktsamlingen Taggiga lågor 1924:

GRUVAN

En skock svarta människor vid ingången.
De stirrar på några magra lik.
Ingen talar
men hatet dansar över deras huvud
som blodröda taggiga lågor.

Då skriker en nervöst:
Vi lever i mörker och gör deras ljus!
Vi fryser och vi producerar deras värme!
Vi hungrar och bakar deras bröd!
Vårt benmjöl göder deras åkrar!
Bröder det måste bli slut på det här!

Och liken och hatet och orden gör dem galna.
Och de springer mot maskingevären.
Och de skjutes alla ned.
Och sparkas i en grop.
Och deras kamrater går ned i gruvan så tyst.
Men över deras huvud dansar
blodröda taggiga lågor.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Känner stor sorg

5 december, 2013

Jag har inte lyssnat på radio eller sett TV-nyheter på hela kvällen. Råkade alldeles nyss se på sena rapport och får höra nyheten om Nelson Mandelas död. Jag förflyttades mentalt snabbt till tidiga 60-talet och mina första mer genomtänkta internationella solidaritetshandlingar. Solidariteten med de svartas frihetskamp i Sydafrika. Det är ingen överdrift, när jag säger att Nelson Mandela varit närvarande under hela mitt dryga 50 som en samhällsengagerad person.

Under alla dessa år har många, både svenska och utländska politiska ledare fångar mitt intresse. En del som hjältar och andra som skurkar. Många av hjältarna, om ens någon, visade sig inte hålla måttet under årens lopp. En fanns där Nelson Mandela! När han frigavs axlade han hjälterollen med stor värdighet och än har jag inte blivit besviken.

Lika snabbt som jag mentalt förflyttades till ungdomens entusiasm är jag tillbaka till gamlingens något mer melankoliska sinnesstämning. Det är personer med den resningen som Nelson Mandela ägde, som gör att melankolin inte förbytts till cynism!