Blev inte försoningen lite väl ensidig?

Jag har sedan jag nåddes av nyheten att Nelson Mandela avlidit, känt alltmer irritation och frustration. Kväll efter kväll har jag hamnat hos olika TV-bolag som på skilda sätt gett en bild av Mandelas liv och betydelse. Självklart har jag varje kväll delat uppfattningen att Nelson Mandela var en stor man, stor politisk ledare, men framförallt en stor människa.

De delarna av programmen har inte väckt någon irritation. Nelson Mandela visade stort ledarskap, när han lyckades förmå majoriteten att acceptera försoningens väg och inte välja våldets eller hämndens väg. Det som verkligen irriterat mig i alla dessa kvällars minnesprogram är hur frånvarande den vita överklassen var i försoningsprocessen. Apartheidsystemets offer visade stor vilja att förlåta och gå vidare. Vilket med all säkerhet innebar att Sydafrika undvek ett förödande inbördeskrig, utan någon självklar segrare. Mandela insåg faran och lyckades få folket att inse klokheten i Mandelas strategi. Alla ni som var med minns nog som jag, hur de tidigare makthavarnas suck av lättnad hördes ända till Västerås, där jag då bodde.

Som vanligt, när det gäller Nobels fredspris, visade den norska Nobelkommittén den goda smaken att dela på priset mellan förtryckare och förtryckta. De Klerk och Mandela fick dela på priset. Mandela för sin ambition till en fredlig övergång och de Klerk för att han lovat att upphöra med morden på landets majoritetsbefolkning. För vi kan vara vissa om att de Klerks enda ambition var att rädda så mycket som möjligt av den vita överhetens makt som överhuvudtaget var möjligt. Gärna i allians med en framväxande svart elit. Jag tror inte att jag överdriver, när jag hävdar att de Klerk uppnått mycket av sin målsättning. Det var inte så länge sen strejkande gruvarbetare, i gammal god stil, sköts ihjäl. Vad händer den dag folket inser att de ensidigt försonat sig med de forna fienderna, men att processen aldrig var tänkt att vara ömsesidig från överhetens sida?

Jag avslutar inlägget med en dikt av Elmer Diktonius, ”Gruvan ur diktsamlingen Taggiga lågor 1924:

GRUVAN

En skock svarta människor vid ingången.
De stirrar på några magra lik.
Ingen talar
men hatet dansar över deras huvud
som blodröda taggiga lågor.

Då skriker en nervöst:
Vi lever i mörker och gör deras ljus!
Vi fryser och vi producerar deras värme!
Vi hungrar och bakar deras bröd!
Vårt benmjöl göder deras åkrar!
Bröder det måste bli slut på det här!

Och liken och hatet och orden gör dem galna.
Och de springer mot maskingevären.
Och de skjutes alla ned.
Och sparkas i en grop.
Och deras kamrater går ned i gruvan så tyst.
Men över deras huvud dansar
blodröda taggiga lågor.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

4 Responses to Blev inte försoningen lite väl ensidig?

  1. Ulf Hjertén skriver:

    Kanske en liten udda kommentar. 1972 deltog jag i ett föräldramöte om vad barn läser i serietidningar bl.a. Jag nämnde som ett varnande ex. hur Joakim von Anka behandlade sina afrikanska gruvarbetare och hur groteska dessa hade tecknats. Kalle Anka. Jag blev nästan idiotförklarad för att ha sådana negativa synpunkter på något så ”oskyldigt” som Kalle Anka tidningen. Det finns folk i riksdagen som än idag är irriterade på Sveriges agerande mot apartheidregimen i Sydafrika. Och det är inte bara Carl Bildt som inte vill be om ursäkt.

  2. LeoH skriver:

    Inte udda alls! 1972 kunde jag ha hamnat i en liknande diskussion. Känselhåren var mer allerta då. De har stelnat till betänkligt med åren.

  3. Klaus Seigel skriver:

    Uppskattar jättemycket din strävan till ärlighet och sanning. Inte bara i detta inlägg utan i andra också. Jag kanske inte alltid delar ditt synsätt, men som sagt, jag uppskattar ditt sätt i dessa avseenden (och så kan det ju vara så ibland att jag faktiskt har fel, fastän jag inte klarar att se det!)

  4. LeoH skriver:

    Tack Klaus. Jag har sen min ungdom ansett att jag tar en risk varje gång jag deltar i ett samtal, diskussion eller debatt. Det kan ju innebära, vilket det gjort många gånger att jag fått ändra uppfattning. När jag var yngre kändes det lite skrämmande det får jag erkänna, men i längden backade jag inte utan tog risken. Tänk vad roligt jag haft.
    Ett seriöst samtal behöver definitivt inte innebära att man är ense, utan samtalet kan bli mer spänstigt när olikheter möts i ett respektfullt samtal.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: