Johan Westerholm, jag skäms!

Jag har under en längre tid följt Johan Westerholm och hans blogg Mitt i steget. (Här ett exempel) Under en lång tid var det mer sporadiskt, men allteftersom blev jag mer och mer imponerad av djupet i analyserna av samhällsläget. Jag placerade bloggen i min egen bloggsida, för att inte missa några inlägg. Jag har inte haft någon anledning att ångra det beslutet. Johan Westerholm tillhör en, som jag alltmer upplever, en försvinnande grupp samhällsanalytiker som breddar förståelsen av skeendet. Det innebär inte att jag alltid håller med Westerholm. Jag är nog för vänsterpräglad för det, men det är en annan fråga, som får behandlas i ett annat blogginlägg.

Som ni nog förstår gäller inte skammen här vid datorn, att jag på något sätt skulle skämmas över att jag följer bloggen Mitt i steget och också tar till mig av analyserna. Däremot finns det mycket jag kan vara mindre stolt över under den period jag följt Johan Westerholms skriverier. Från och till har Westerholm berättat om hur illa han blivit behandlad av sitt parti socialdemokraterna som, betraktar hans kritik av partiets sätt att att angripa hotet från den framväxande högerextremismen, med stor misstänksamhet. Partivänner har betraktat Westerholms kritik, inte bara med misstänksamhet, utan partiorganisationen har varit rent fientlig. Om man inte rakt av hävdade att han spelade på främlingsfientligheten. Vad gjorde jag, när jag läste Johans berättelser? Jag teg och fortsatte att läsa!

För några dagar sedan skrev Johan Westerholm att han kanske skulle lägga ner bloggen Mitt i steget. En av orsakerna, efter vad jag förstod, var att han började tvivla på att hans varningar om extremismens framgångar ledde till något resultat och om det personliga priset var värt ansträngningen. Vad gjorde jag, när jag läste? Skrev jag några uppmuntrande kommentarer? Inte då, jag teg och fortsatte att läsa. Visserligen tänkte jag lite beklagande, att det var ju synd. Från vem ska jag nu få de så viktiga analyserna, som också ger kraft att bekämpa det onda?

Så kom dråpslaget för några dagar sedan. Aftonbladet beskrev bloggen Mitt i steget som en hatsajt. (Tidningen har senare tagit tillbaka påståendet) Nu reagerade jag. Inte omedelbart, med en viss fördröjning länkade jag ett kritiskt blogginlägg på FB och kallade Aftonbladet för en skittidning. En uppfattning jag inte backar från.

Nå, vad har jag lärt mig av det här? Självfallet, att det inte går att låta någon med goda ambitioner kämpa den goda kampen ensam. Visserligen anser jag att böner i det tysta också är ett kraftfullt instrument, men det motsäger inte att vi också ska ge stödet offentlighet och det utan fördröjning.

Hoppas du orkar fortsätta Johan. De kloka rösterna är få och du behövs!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: