Den folkliga antirasismen behöver inga självutnämnda livvakter

Jag har de senaste dagarna känt ett stort behov av att yttra mig i debatten om organisationer som använder våld i kampen mot högerextremismen. Att vi behöver sätta ned foten och kraftfullt säga nej till allehanda extrema högerkrafter, vare sig de är klädda i Dressmankostymer eller inte, står över all diskussion.

Jag tänker hänga upp mina kommande synpunkter på två synpunkter jag mött när jag surfat runt på FB och bloggosfären. De är inte de enda, men de utgör en bra grund för fortsatta samtal. Jag hittade följande påstående på en tråd på FB. Markus Allard, utesluten ur Ung Vänster lär ha sagt, att han i situationer där polisen inte klarar av sitt uppdrag att skydda antirasister på demonstrationer – har han hyst tacksamhet mot Revolutionära fronten.

På bloggen Sallstromism hittade jag följande: ”Jag mår illa av tanken på vad som skulle kunna ha hänt om inte AFA/RF var på plats i Kärrtorp. Vi hade fått begrava våra egna.”

Eftersom jag inte var på plats i Kärrtorp kan jag självfallet inte uttala mig om hela förloppet, men att den var farlig för deltagarna i manifestationen är fullt klarlagd. Det jag ställer mig undrande till när jag läser Markus Allards och Sallstromism uttalanden är, vilka slutsatser drar de av sina ståndpunkter. Om jag delade deras uppfattning skulle jag med kraft stödja skapandet av RF-celler eller AFA-grupper runt om i landet. För behovet av kamp mot rasister, fascister och nazister kommer ju inte att under överskådlig framtid att minska. Det kan innebära fler Kärrtorp runt om i landet. Trots det vill jag inte se en utveckling, där RF och AFA växer till sig. Det av många skäl.

Det sägs ju ofta att vi ska lära av historien. Om vi ser till mellankrigstiden i Europa, så tror jag inte någon skulle stödja tanken på att antinazisterna inte slogs tillräckligt på gator och torg. Resultatet innebar i många länder att mittkrafterna i politiken maldes ner av ytterkanterna. I Sverige var utvecklingen helt annorlunda. Visst slogs det här också, men vi hade förmånen av starka fackföreningar och ett parti med stort förtroende hos folket. Vi har inte motsvarande situation i dag och därför är det oerhört viktigt att vi alla försöker göra det vi kan, att skapa ett motsvarande politiskt kraftfält i Sverige även i dag. Jag är väl i och för sig inte alltför optimistisk över möjligheten att vi lyckas med det.

Det finns också en annan skiljelinje i dagens situation till den historiska situationen. Kommunistpartiets uniformerade skyddstrupper var under partiets kontroll. Vilket innebar att bygget av skyddet organiserades av partiet och att det var partiet som bestämde den politiska inriktningen. Nu var det ingen garanti för kloka politiska beslut. Jag är övertygad om att många med sorg beklagade, att socialdemokratin anklagades för att vara socialfascister. Men jag måste ändå ställa frågan. Vem kontrollerar RF och AFA? Hur togs besluten och av vilka, att skapa organisationerna? Hur ser den politiska analysen ut och vilka är målen med aktiviteterna? Vad jag förstår frågar inte organisationerna ansvariga för en demonstration, om de anser sig behöva skydd, utan det är RF och AFA, som ensidigt tar besluten om var och vilka som ska beskyddas.

Jag dristar mig till ett, för säkert många, lite naivt förslag. Under stor del av arbetarrörelsens långa verksamhet, skyddades demonstrationer av demonstrationsvakter ur de egna leden. Jag minns från min barndom hur mamma på 1 maj-demonstrationer i Jakobstad gick med en banderoll över axlarna. Hon var utsedd av fabriksarbetarfacket för att hålla koll på sin del av demonstrationen. I min barndom berättades det många gånger om hur barn och kvinnor skickades hem från demonstrationer i Kemi och hur morfar kom hem med sönderslitna kläder efter slagsmål med antingen polis eller medlemmar ur lapporörelsen. Morfar var sågverksarbetare och det behövdes inga andra skyddspatruller och självfallet var han omaskerad! Varför inte fullt ut återuppväcka den traditionen?

En sista reflektion. Jag känner mig osäker och också otrygg, när de som ska skydda mig är okända. När jag inte känner till den politiska agendan. Vad är det som garanterar att jag inte plötsligt anses som fiende, enbart för att mina åsikter inte passar en anonym grupp? Den frågan borde många ställa sig.

Några bloggtips, som på skilda sätt berikar det fortsatta samtalet:

Ulf Bjereld: Tre lärdomar av nazistöverfallet i Kärrtorp

Mattias Irving: Ge tid för eftertanke

Johan Westerholm: Det sista demokratiskt valda partiet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

One Response to Den folkliga antirasismen behöver inga självutnämnda livvakter

  1. LeoH skriver:

    Reblogga detta på Tankar i natten och kommenterade:

    Efter att sett uppdrag granskning publicerar jag det här blogginlägget. Det jag ytterligare vill varna för att självutnämnda livvakter också lätt utvecklas till självutnämnda ståndrätter och menar att de skulle ha den moraliska rätten att angripa vem som helst. T ex att slå sönder en lägenhet för föräldrar till en påstådd högerextremist eller att kasta in tårgas in i lägenhet, utan att veta mormor med sitt barnbarn i rummet. Hur löd anklagelsen, när nazisterna angrepp demonstrationen i Kärrtorp? Var det inte att de kastade glasflaskor och annat in i en demonstration med pensionärer och barn? Jomenvisst var det så!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: