Allt är inte guld som glimmar!

31 januari, 2014

Tidigt i morse fick jag ta del av följande omdöme om mig på Facebook: ” Tyvärr Leo- jag märker att Du i vissa värderingsfrågor hamnar allt längre ut på den borgerliga, kristna värderingstanken typ KD eller än värre det nya KV- lite av en svensk Tea Party-rörelse. Det stämmer ju också med det parti Du engagerat Dig i på den kyrkliga sidan. ” 

I min feberyrsel blev jag tvungen läsa meningen ett par gånger. Till sist blev jag tvungen att inse att Örjan Fridner, ordförande för socialdemokraterna i Ljusdal, fullt medvetet verkligen skrivit det som där stod. Tea Parti-rörelsen, det är inte kattskit det! Nå vad handlade diskussionen om som föranledde den bredsidan mot mig som person och Frimodig kyrka, som organisation? Jo, jag hade dristat mig till att hävda: Jag vill inte förbjuda eller kriminalisera aborter. För att vara lite ironisk. En väl känd uppfattning hos Tea Partyrörelsen. Min ståndpunkt innebär inte att jag förespråkar abort. I grunden är jag abortmotståndare, men inser tillvaron inte alltid fångas i enkla lösningar. Om moderns liv står på spel, kan jag t o m tänka mig att förespråka abort som en lösning. Jag känner ända in på kroppen den ilska och frustration som en våldtagen kvinna kan känna, när hon inser att hon blivit gravid. Jag kan också förstå, att det troligtvis inte finns många lösningar, när vi pratar om småflickor som blivit utsatta för incest.

Nå vad mer har jag hävdat. Jo, att jag anser det fullt rimligt att sjukvårdspersonal bör ha rätten att hänvisa till sitt samvete eller tro för att slippa utföra omskärelse av pojkar, trots att landsting tagit beslut om att utföra omskärelse. Inte heller är jag motståndare till omskärelse. Jag anser det inte orimligt att barnmorskor inte ska tvingas assistera vid aborter. Bakom knuten väntar ett beslut, tro mig, att sjukvården skall börja ägna sig åt aktiv dödshjälp. Så det är lika bra redan nu börja argumentera för rätten till samvetsfrid även i den frågan. Men jag tror det som irriterade Örjan Fridner var mitt motstånd till ”erbjudanden” om tester på foster om Downs syndrom. För det innebär att staten godkänner selektiv abort eller än värre, den ser sådana aborter som en önskvärd utveckling. Jag har skrivit om det ett antal gånger nu och märkligt nog har jag fått mycket lite gensvar.

I allt det här ser Örjan Fridner, att jag rört mig till höger. I sig ett djärvt påstående, så länge har Örjan och jag inte känt varandra. För att undvika alla missförstånd vill jag klart tydligt hävda att jag stått mycket stilla. Ovanstående har jag stått för ända sen åtminstone mitten av 60-talet. T o m att livet uppstår i befruktningsögonblicket. Allt annat är ovetenskapligt köksbordstyckande. Under stora delar av den tiden var jag ateist med olika slag av röda färgkulörer. Jag blev ju kristen, som många vet vid det här laget, 1 advent 1991. Min ”rörelse” kännetecknas nog mer av en tung blyfot än lättfotade rörelser hit eller dit.

De som verkligen kännetecknas av snabba läpprörelser är som de flesta vet våra makthavare. Vi hör hur munnen uttalar de vackra orden om allas lika värde, att ingen skall lämnas utanför och alla ska med! Det riktigt glimrar och många tror att det måste vara guld vi ser och hör. När vi börjar gräva i bråten av vackra ord, upptäcker vi, att det inte var guld vi såg, utan kattguld! Föräldrar med barn med skilda slag av funktionshinder får slita och kämpa för att de ska få stöd från staten. Staten fortsätter att pladdra sitt ”alla ska med” samtidigt som många föräldrar brister sönder av trötthet och frustration. I det läget får staten de tekniska möjligheter att i ett tidigt skede i fostrets utveckling få besked om kommande funktionshinder. Staten blir överlyckliga. Möjligheten att eliminera blivande barn med funktionshinder är guld värd för etablissemanget och det är det enda guld vi ser!

Nå, jag har uppmanat Örjan Fridner att botanisera bland mina drygt 900 inlägg på WordPress. Jag har lovat, att om han hittar ett enda inlägg som stödjer Tea Party-rörelsens vurm för nattväktarstaten, då skall han få bestämma till vilket ändamål jag ska skänka 1000 kronor.

Intressanta följdeffekter i Danmark.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Så är jag där igen! Det får bli en personlig tittarbojkott av tävlingarna i Sotji!

29 januari, 2014

Det börjar bli en vana, att jag, i min ensamhet, tittarbojkottar OS-spel. Av skilda anledningar satt jag, sommaren 2008, och lite tjurigt tittade på allt annat än de olympiska spelen i Peking. Detsamma hände vintern 2010, men då hade jag fått viss vana, så jag satt inte tjurigt och avstod från vinterspelen i Vancouver. Sommarspelen 2012 i London följde jag. Många anser säkert att jag var inkonsekvent, men jag tar den diskussionen när någon påtalar inkonsekvensen.

Jag har alldeles nyss kommit ner från övervåningen och tittandet på Uppdrag granskning. I programmet fick vi oss till livs hur 1000-tals och åter 1000-tals gästarbetare arbetade månadsvis utan lön när de gjorde det möjligt för Rysslands överhet att glänsa i skenet av beröm från det internationella finfolket, När allt är nästan färdigbyggt skickas gästarbetarna tillbaka utan lön och skuldsatta. I programmet fick jag också höra en rysk byggnadsarbetare, bosatt i Sotji. berätta om tortyren i en poliscell, när han krävt att arbetsgivaren skulle betala ut hans lön. Han erkände till slut att han stulit av sin arbetsgivare, när han fick ett järnspett inkörd i anus! Under den senaste månaderna har  det också redovisats i TV och andra medier vilket pris invånarna i Sotji fått betala för skrytarrangemanget.

Allt sammantaget gör att det inte blir någon uppoffring att bojkotta tittandet av årets vinterspel. Men om jag ändå skulle ta ett exempel på varför det känns omöjligt att sitta framför TV-apparaten. Tänk er själva, när Kalla jublande går i mål och den enda bild du har på näthinnan är ett järnspett instucken i röven på en misshandlad byggnadsarbetare! Det utsätter jag mig inte för!

Jag avslutar inlägget med, att för andra gången i dag utropa: Släng er i väggen IOK! Första gången var när jag gav LRF samma uppmaning. Sprider jag månne hat på nätet nu?

Till sist ett gammalt inlägg från tiden för vinterspelen i Vancouver: ”Be för de bortmotade. Inte för snö i Vancouver.”

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Tystnaden är öronbedövande! Stor risk, att jag drabbas av hörselskador!

28 januari, 2014

Under de senaste åren har jag etablerat en tradition för den 27 januari. Jag lägger alla andaktsböcker åt sidan och tar fram ”Hjältar i det tysta. En bok om medmänsklighet under Hitlertiden” skriven av Eric Silver. Boken handlar om ett fyrtiotal människor som riskerade både sina egna och anhörigas liv för att rädda förföljda judar. Det är en tröst att få höra talas om den lilla grupp, men ändå inte helt obemärkt, som stod det onda emot. Beslutet att hjälpa kom inte efter moget övervägande, utan oftast var det ett omedelbart ja eller nej som gällde. Ofta fanns det inte heller tid till familjerådslag, utan svaret fick komma där och då. En ytterligare styrka med boken är att den lär oss att det inte går att i förväg säga, vilka som kommer att hjälpa. Det finns inga gemensamma kännetecken på de som hjälpte. De kunde bara inte säga nej!

Osäkerheten över vem som hjälper med några sekunders betänketid har gett mig några tänkvärda insikter. Varje år när jag läser Silvers bok sitter jag funderar över, vem skulle jag vända mig till i Bjuråker, om jag vilket Gud förbjude, i desperation skulle behöva dra med fara för mitt liv. Enligt boken kan jag inte på förhand veta vem som kommer att hjälpa. Det kan vara den där osympatiska Sverigedemokraten, vad vet väl jag. Det kan också vara så illa, att den starkt kristet troende Leo Holtter säger nej, när någon desperat människa står vid min dörr. Självfallet med många och goda argument, det är jag övertygad om. Vi vet inte hur vi eller andra kommer att handla. Vem som är den goda samariten det vet vi inte. Inte förrän vi själva står där översiggivna eller möter en medmänniska i desperat behov av hjälp. Kommer vi att gå förbi eller stannar vi och ser?

När jag läser och funderar får jag också, varje år, andra minnesbilder av andra grupper som ansågs vara mindre värda och utan existensberättigande. Ni vet, romer, homosexuella, slaver, socialdemokrater, kommunister. Uppräkningen kan göras hur lång som helst. I år har jag tänkt mycket på elimineringen av människor med medfödda funktionshinder t ex utvecklingsstörning. De här människorna var helt prisgivna. De fanns ofta på institutioner och var skulle de flytt om de haft möjligheten? Inte heller hade människor med skilda slag av funktionshinder några kraftfulla försvarare. Det var väl på 30-talet som det är i dag, att det mest är läpparnas bekännelse, när det talas om alla människors lika värde. För staten, då som nu, var det och är det oftast fråga höga kostnader som kunde användas till bättre ändamål, som t ex stridsplan. Skulle det inte sitta gott med en rejäl JAS-flotta?

Orsaken till varför jag i år, i slutet av dagen, började fundera över elimineringen av personer med utvecklingsstörning, är ökningen av aborter av foster med Downs Syndrom. När vi minns fasorna och ondskan i Europa inte för så länge sen, brukar vi utropa mantrat. ”Det får inte hända en gång till. Vi får inte glömma!” Ändå så händer det igen och igen. antisemitismen frodas, romer förföljs och diskrimineras i den dag som i dag är. Även i Sverige. Flyktingar utvisas i parti och minut. Sverige kräver inte i dag, att det ska stämplas särskilda stämplar i passen, som skedde för inte så länge sen. Ett J i passet och du kom inte in i landet, men i dag har vi andra byråkratiska metoder. Alla dessa grupper kan vi solidarisera oss med. Vi kan t ex gömma flyktingar och andra papperslösa. De är utsatta, men inte totalt hjälplösa.

När jag funderar över situationen för personer med skilda slag av funktionshinder, så slås jag av två saker. Dels hur ofta staten och dess företrädare talar om kostnader och det sker inte bara i dag. Jag har erfarenhet från ABF och Tärna folkhögskola av samarbete med handikapporganisationerna i Västmanland. En stor del av handikapporganisationernas tid gick åt att försöka förklara för det politiska systemet hur orättfärdig politiken var. Jag har också erfarenheter av att som politiskt förtroendevald förvalta ett orättfärdigt system. Det är ingenting jag minns med stolthet. Men ändå, det går fortfarande att hoppas att det ska bli bättre. Kanske när staten fått bygga tillräckligt många JAS-plan. Det jag oroar mig för att dagens politiska system har hittat en fiffigare lösning på problemet med personer md funktionshinder, än vad den tyska statsledningen kunde tänka sig. I vår moderna stat har vi kunskaper om hur man kan hitta anlag för t ex Downs Syndrom redan i fosterstadiet. Jag har vid några tillfällen hävdat att det som är tekniskt möjligt mycket snabbt blir moraliskt accepterat. Nu har läkarvetenskapen gett staten ett instrument till hur den ska lösa det problem som den tyska statsledningen stod inför. Dagens stat behöver inte ens öppet motivera sina beslut, det önskvärda sker till synes helt utan statlig påverkan. I Danmark i dag föds nästan inga barn med Downs syndrom, de är eliminerade i ett tidigt skede av graviditeten. I Sverige är vi på väg i samma riktning. Det som gör mig förtvivlad är att det sker under en dånande samhällelig tystnad! Var finns rösterna från högtidstalen om alla människors lika värde? För det är väl ingen som tror att staten kommer att stanna vid att utrota Downs syndrom? Det finns många, för staten kostsamma, funktionshinder att eliminera i framtiden. Det är egentligen fascinerande att se hur mycket individuella särdrag man kan hitta i cellklumpen, som det talas om i abortdebatten. Det önskvärda slutresultatet är tydligen, att det lättare att tala om allas lika värde om alla är friska och starka! Tro´t den som vill!

Som aktiv i Svenska kyrkan är jag på djupet bedrövad över den tystnad kyrkan delar med det övriga samhället. Tystnaden är ovärdig en kristen kyrka. Jag ser i en förfärande vision, hur brudgummen en dag möter en brud i solkiga kläder!

Inlägget har blivit för lång,men det hjärtat är fullt av skriver fingrarna. Som avslutning ett citat ur en av Birger Schlaugs bloggar:

”Teknik kan aldrig ligga i träda. Det är därför det inte alls är överraskande eller chockerande att den amerikanska staten utnyttjar den teknik som finns. Gamla kommunistdiktaturer utnyttjade sin tids teknik. Bolag utnyttjar den teknik som finns för att få avkastning på insatt kapital. Tekniken förändrar normer, värderingar, uppfattningen om normalitet. Det som tidigare betecknats som rashygien, och som förknippades med nazisterna, är idag vardagsmat eftersom gentekniken förflyttat vad som uppfattas som moral, etik och värdighet. Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets. Vi sitter på ett sluttande plan, märker inte att vi glider och varje läge på planet för en stund blir normalitet. Det är i alla fall ganska smart om vi inser att det är så det förhåller sig. Allt annat är ju bara en form av livslögn.”

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


När det gäller aga av barn i ”uppfostringssyfte” är jag okristligt oförsonlig!

23 januari, 2014

Läser i DN om ett par från Malaysia, som sitter häktade för att de i ”uppfostringssyfte agat sina barn. Hur uppfostringen gått till står det inte i artikeln, men den har i vart fall pågått mellan juni 2011 och in i december 2013. I artikeln kan vi också läsa att upprördheten är stor i Malaysia. Där finns tydligen, till stor skam för landet, inget förbud mot barnaga i ”uppfostringssyfte”. I civiliserade länder borde förbud mot misshandel av barn vara förbjudet. Malaysia är inget civiliserat land!

Jag har skrivit många gånger om mina känslor inför aga av barn. Varje gång jag läser eller hör talas om att barn blir agade störtar minnen från barndomen över mig. Jag minns hur lärare hotade, luggade eller slog mina kamrater. Och det var inte vid enstaka tillfällen. Jag mådde fysiskt illa varje gång det hände. Jag fick inga örfilar, för jag var en feg och rädd liten skit Jag satt stilla och lyssnade på läraren och försökte svara rätt på alla frågor han gav. Vilket lyckades över förväntan, vilket i sin tur kunde leda till slagsmål på rasterna. Vuxenvåldet på lektionerna ledde till våld på rasterna, men då var jag inte rädd. I slagsmål med jämbördiga fick man ju slå tillbaka. Vilket jag också gjorde!

Skolagan förbjöds 1958 (?), men agan i ”uppfostringssyfte” i hemmen var tillåten i många år till. Där blir minnena alltför personliga, så jag avstår att skriva om det. Jag känner med det malaysiska parets barn. De behöver inte ta skada av den aga de fysiskt fått uppleva. Troligen kommer någon av barnen att som vuxen förneka att de varit utsatta för aga som barn. Det är åtminstone min erfarenhet, när jag pratar om frågan med mina generationskamrater. De kan inte minnas att de blivit agade i skolan eller i hemmen. Och om de minns, så förminskar de upplevelserna eller tar på sig skulden för att de blivit agade. Ja, vilken försvarsstrategi som är bäst. Att glömma eller minnas, det låter jag vara osagt. Eller så är det så, att vi inte väljer. Det blir som det blir.

Jag hoppas i det aktuella fallet, att föräldrarna inte frikänns på grund av kulturella skäl. Jag kräver inte hårda straff, men en påföljd måste det bli. Tror att barnen skulle känna en tillfredsställelse att få uppleva att det finns en vuxenvärld som står på deras sida. Oavsett hur de kommer att minnas i vuxen ålder, så är deras minne helt kristallklart just nu, som barn.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Som jag minns det.

21 januari, 2014

Jag följer upp mitt inlägg från i går med en något illa skrivet inlägg. Inlägget är en kommentar i Frimodig kyrkas blogg. Kommentaren hade två syften, dels att visa sexliberalernas ambitioner och dels visa på det feministiska motståndet mot sexliberalernas målsättningar. Samtidigt ville jag också lite försiktigt ifrågasätta om vi verkligen upplevt någon sexuell frigörelse under min livstid. Hur ser den i så fall ut? Vilka vinster kan vi se? Eller som som jag avslutar kommentaren med Hjördis Levins ord: ”Vad är det för fel på den sexuella frigörelsen, eftersom den medfört så mycket som vi kvinnor är missnöjda med?” Det vore en fråga väl värd att samtala om.

Jag har inte ändrat något i inlägget, trots att den skulle vunnit på en redigering.

—————————————————————————————————————-

Som snart 70-årig har jag väl inte några större kunskaper kring teoribildningen för queerfrågor. Det jag däremot vet en hel del om är striden kring den sexuella frigörelsen. Jag minns som igår hur jag höll en föreläsning kring Kristina Ahlmark-Michaneks bok ”Jungfrutro och dubbelmoral” på Sundsvalls högre allmänna läroverk tidigt 60-tal. Här startade för min del mitt engagemang i frågan om sexuell frigörelse. Vi vet hur det gick och vi vet också hur det kunde gått. De s k sexliberalerna var verkligen på hugget och förordade att det mesta, i frihetens namn, skulle vara tillåtet.En av de tongivande debattörerna läkaren Lars Ullerstam förordade statliga institutioner för allehanda målgrupper. Bl. a skrev han i boken ”De erotiska minoriterna” följande: ”man bör hjälpa sadisten till hans speciella lycka under förutsättning att hans önskemål inte är alltför bloddrypande…” Vilka som skulle stå till tjänst i dessa statliga bordeller kan vi ju ana.

1970 antog riksdagen en lag som enligt den dåvarande justitieministern Geijer speglade den rådande samhällsuppfattningen. Geijer hävdade: ”Jag tycker inte att det som föreslås i denna proposition är något särskilt högt pris för att slå vakt om yttrande- och tryckfriheten.” Med de vackra orden blev blev exploateringen av barn tillåten. De fick betala priset. Så här skulle jag kunna hålla på sida upp och sida ner och beskriva vad sexliberalerna egentligen menade med sin sexuella frigörelse, men jag avstår och uppmanar alla att gå till läggen, som Jan Myrdal brukar säga.

När jag följt debatten genom åren har påståendet, att kyrkan och dess präster skulle varit de främsta motståndarna mot utvecklingen, förvånat mig. För sanningen är ju den, att det är kvinnorörelsen som gått i bräschen för motståndet. I kampen mot porrindustrin, i kampen mot prostitution och utnyttjandet av barn både i pornografin men också inom sexturismen. Det motståndet har lett till förändringar i rättspraxis (trots att det finns mer att göra), större medvetenhet om kvinnors rätt att säga nej och mycket mer. Även här gäller uppmaningen. Gå till läggen, allra helst ni som inte var med.

Kvinnorörelsens motstånd mot sexliberalerna är inte ett 60-talsfenomen, utan har en lång historia. Kvinnorörelsen har, åtminstone sen 1800-talet, varit ytterst tveksamma till den av män drivna sexuella frigörelsen. För ett antal år sedan hittade jag på ett loppis i Friggesund, en bok jag hade hört talas om: ”Testiklarnas herravälde – sexualmoralens historia” 1986 1989 på Natur och kultur, skriven av Hjördis Levin. Boken är en guldgruva när det gäller kartläggningen av den historiska striden mellan kvinnorörelsen och sexliberalerna.Boken kan vara svår att få tag på, men på bibliotek och på något välsorterat antikvariat borde den finnas.

Som sagt, jag är snart 70 år och ser mig omkring och upplever att mycket i dag är sig förfärande likt, som när jag höll min föreläsning i ämnet. Unga kvinnor blir kallade horor, slampor och andra tillmälen, när de lever enligt normen för den sexuella frigörelsen. Kvinnor fraktas från det ena landet efter det andra för att stå till tjänst. Sexturismen ökar och nu kan också män i Sverige beställa bilder i realtid av plågade barn. Jag ser inte mycket av den vision jag trodde mig se, där på Sundsvalls högre allmänna läroverk tidigt 60-tal. Visionen har vissnat betänkligt.

Till sist den fråga som Hjördis Levin försöker få svar i sin forskning: Vad är det för fel på den sexuella frigörelsen, eftersom den medfört så mycket som vi kvinnor är missnöjda med?”


Avdelningen för märkliga domslut: Din mun sa förvisso nej, nej, men tyvärr sa dina ögon ja, ja!

20 januari, 2014

Jag har vid ett antal tillfällen berättat om den indoktrinering pojkar, ynglingar och unga män utsattes för under 50-talet i kontakter med det motsatta könet. Ni som var med eller sett gamla filmer vet hur det brukade gå till. I slutet av filmen grabbar hjälten tag i den kvinnliga huvudpersonen och drar henne till sig. Till en början värjer sig kvinnan, men när hjälten kysser henne kommer hennes armar, först lite tveksamt, och tar om hjälten och högerfot lyfts lite kokett från golvet.

Om detta inte var tillräckligt tillkom också ytterligare indoktrineringsexempel. I sånger och obskyra skrifter frammanades bilden av att det var fullständigt normalt att anta att kvinnor inte menar nej, när de avvisar närmanden från män. Männen kan utgå från att de egentligen menar ja. Poetiskt skildrades det som ”dina läppar säger nej, men dina ögon säger ja!

Det känns oerhört märkligt för att inte säga, att jag drabbas av en overklighetskänsla att jag vid 70-års ålder får uppleva att jag lever i ett samhälle med ett rättssystem, som lever efter den kvinnnofientliga indoktrineringen från min ungdom. Det händer att jag reagerar över hyllningar av vår påstådda sexuella frigörelse. Det är inte sant. För om det vore sant, då skulle vi inte behöva diskutera en samtyckeslag 2014.

Jag skulle vilja utropa, som vår rektor Erik Bohman på Sundsvalls högre allmänna läroverk gjorde, när han vid en morgonsamling i aulan skällde ut oss pojkar. Han avslutade med ett kraftfullt:

”Ni är en skam för mitt kön!”

Läs även andra bloggares åsikter om ,


Hur ska det här förstås?

5 januari, 2014

Ibland dyker det upp påståenden i samhällsdebatten, som åtminstone jag har stora svårigheter, att riktigt förstå och än mindre att förhålla mig till. Ett argument som jag mött ganska ofta de senaste åren och som jag skulle behöva hjälp med att få förklarad är: ”Jag/vi kritiserar inte enskilda muslimer, Jag/vi kritiserar Islam!” Varje gång jag stött på uttalandet har jag funderat några dagar över vad de som hävdar ståndpunkten egentligen är ute efter. Nu frågar jag. Kan någon förklara för mig vad uttalandet vill säga? När jag läser de blogginlägg jag skrivit i ämnet så inser jag att jag tänker helt tvärtom. Om jag skulle göra en generaliserande sammanfattning av min inställning, så skulle det väl mer bli: ”Jag kritiserar muslimer. Islam vet jag nog för lite om.”  När jag i ett inlägg för ett par år sedan kritiserade en muslimsk lynchmobb som stenade en våldtagen ung flicka, så utgick jag från att de som deltog i steningen var personligt ansvariga både inför sig själva och omvärlden. Det var inte islam som stenade flickan.

Jag har samma grundläggande uppfattning när jag läser om hur muslimska terroristgrupper spränger bomber vid varandras moskéer. Terroristgrupperna har ofta namn och de grupperna bör kritiseras. Det är inte Islam som spränger moskéer. När enskilda muslimer eller muslimska grupper förföljer eller dödar kristna, då skall de kritiseras och dåden fördömas. Allt annat vore helt orimligt. Det är inte Islam som förföljer eller dödar kristna.

Den som känner sig manad kan väl försöka ge mig en förklaring eller ett svar. Tänker jag fel?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,