Som jag minns det.

Jag följer upp mitt inlägg från i går med en något illa skrivet inlägg. Inlägget är en kommentar i Frimodig kyrkas blogg. Kommentaren hade två syften, dels att visa sexliberalernas ambitioner och dels visa på det feministiska motståndet mot sexliberalernas målsättningar. Samtidigt ville jag också lite försiktigt ifrågasätta om vi verkligen upplevt någon sexuell frigörelse under min livstid. Hur ser den i så fall ut? Vilka vinster kan vi se? Eller som som jag avslutar kommentaren med Hjördis Levins ord: ”Vad är det för fel på den sexuella frigörelsen, eftersom den medfört så mycket som vi kvinnor är missnöjda med?” Det vore en fråga väl värd att samtala om.

Jag har inte ändrat något i inlägget, trots att den skulle vunnit på en redigering.

—————————————————————————————————————-

Som snart 70-årig har jag väl inte några större kunskaper kring teoribildningen för queerfrågor. Det jag däremot vet en hel del om är striden kring den sexuella frigörelsen. Jag minns som igår hur jag höll en föreläsning kring Kristina Ahlmark-Michaneks bok ”Jungfrutro och dubbelmoral” på Sundsvalls högre allmänna läroverk tidigt 60-tal. Här startade för min del mitt engagemang i frågan om sexuell frigörelse. Vi vet hur det gick och vi vet också hur det kunde gått. De s k sexliberalerna var verkligen på hugget och förordade att det mesta, i frihetens namn, skulle vara tillåtet.En av de tongivande debattörerna läkaren Lars Ullerstam förordade statliga institutioner för allehanda målgrupper. Bl. a skrev han i boken ”De erotiska minoriterna” följande: ”man bör hjälpa sadisten till hans speciella lycka under förutsättning att hans önskemål inte är alltför bloddrypande…” Vilka som skulle stå till tjänst i dessa statliga bordeller kan vi ju ana.

1970 antog riksdagen en lag som enligt den dåvarande justitieministern Geijer speglade den rådande samhällsuppfattningen. Geijer hävdade: ”Jag tycker inte att det som föreslås i denna proposition är något särskilt högt pris för att slå vakt om yttrande- och tryckfriheten.” Med de vackra orden blev blev exploateringen av barn tillåten. De fick betala priset. Så här skulle jag kunna hålla på sida upp och sida ner och beskriva vad sexliberalerna egentligen menade med sin sexuella frigörelse, men jag avstår och uppmanar alla att gå till läggen, som Jan Myrdal brukar säga.

När jag följt debatten genom åren har påståendet, att kyrkan och dess präster skulle varit de främsta motståndarna mot utvecklingen, förvånat mig. För sanningen är ju den, att det är kvinnorörelsen som gått i bräschen för motståndet. I kampen mot porrindustrin, i kampen mot prostitution och utnyttjandet av barn både i pornografin men också inom sexturismen. Det motståndet har lett till förändringar i rättspraxis (trots att det finns mer att göra), större medvetenhet om kvinnors rätt att säga nej och mycket mer. Även här gäller uppmaningen. Gå till läggen, allra helst ni som inte var med.

Kvinnorörelsens motstånd mot sexliberalerna är inte ett 60-talsfenomen, utan har en lång historia. Kvinnorörelsen har, åtminstone sen 1800-talet, varit ytterst tveksamma till den av män drivna sexuella frigörelsen. För ett antal år sedan hittade jag på ett loppis i Friggesund, en bok jag hade hört talas om: ”Testiklarnas herravälde – sexualmoralens historia” 1986 1989 på Natur och kultur, skriven av Hjördis Levin. Boken är en guldgruva när det gäller kartläggningen av den historiska striden mellan kvinnorörelsen och sexliberalerna.Boken kan vara svår att få tag på, men på bibliotek och på något välsorterat antikvariat borde den finnas.

Som sagt, jag är snart 70 år och ser mig omkring och upplever att mycket i dag är sig förfärande likt, som när jag höll min föreläsning i ämnet. Unga kvinnor blir kallade horor, slampor och andra tillmälen, när de lever enligt normen för den sexuella frigörelsen. Kvinnor fraktas från det ena landet efter det andra för att stå till tjänst. Sexturismen ökar och nu kan också män i Sverige beställa bilder i realtid av plågade barn. Jag ser inte mycket av den vision jag trodde mig se, där på Sundsvalls högre allmänna läroverk tidigt 60-tal. Visionen har vissnat betänkligt.

Till sist den fråga som Hjördis Levin försöker få svar i sin forskning: Vad är det för fel på den sexuella frigörelsen, eftersom den medfört så mycket som vi kvinnor är missnöjda med?”

Annonser

3 Responses to Som jag minns det.

  1. LeoH skriver:

    Det hände något när jag kopierade inlägget från Frimodig kyrkas blogg. Ni får ursäkta stilblandningarna!

  2. Alma-Lena skriver:

    Helt sant, du har ju längre perspektiv än jag men nog är det på männens villkor och under ett tryggat patriarkat ”frigörelsen” ofta skett. Jag läser i Brott och straff från 1862 hur tongångarna gick där. Också där var det mannens rätt att fritt och för intet loigga runt som egentligen värnades härligt att Dostojevskij -och hans fru/sekreterare- satiriserar över denna unkna inställning till sex. Den enda ”frigörlesepunkten” som verkligen varit bra för kvinnor är ju äktenskapslagstiftningens reformering och det är ju egentligen något helt annat.

    Läste du Ebba Witt-Brattströms debattinlägg om de galna domsluten du kritiserat. Nu är alla kvinnor 1800-talets prostituerade och det är unga kvinnor som får betala priset för ”frigörelsen”.

  3. LeoH skriver:

    Nej tyvärr, jag har inte läst debattinlägget. Ska leta fram den. Hjördis Levins bok är en guldgruva, med alla sina exempel från 1800-talet och framåt. Jag tror att det var i ”Testiklarnas herravälde” jag läste det patetiska utropet av Ivar Lo: ” Släpp till flickor!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: