När det gäller aga av barn i ”uppfostringssyfte” är jag okristligt oförsonlig!

Läser i DN om ett par från Malaysia, som sitter häktade för att de i ”uppfostringssyfte agat sina barn. Hur uppfostringen gått till står det inte i artikeln, men den har i vart fall pågått mellan juni 2011 och in i december 2013. I artikeln kan vi också läsa att upprördheten är stor i Malaysia. Där finns tydligen, till stor skam för landet, inget förbud mot barnaga i ”uppfostringssyfte”. I civiliserade länder borde förbud mot misshandel av barn vara förbjudet. Malaysia är inget civiliserat land!

Jag har skrivit många gånger om mina känslor inför aga av barn. Varje gång jag läser eller hör talas om att barn blir agade störtar minnen från barndomen över mig. Jag minns hur lärare hotade, luggade eller slog mina kamrater. Och det var inte vid enstaka tillfällen. Jag mådde fysiskt illa varje gång det hände. Jag fick inga örfilar, för jag var en feg och rädd liten skit Jag satt stilla och lyssnade på läraren och försökte svara rätt på alla frågor han gav. Vilket lyckades över förväntan, vilket i sin tur kunde leda till slagsmål på rasterna. Vuxenvåldet på lektionerna ledde till våld på rasterna, men då var jag inte rädd. I slagsmål med jämbördiga fick man ju slå tillbaka. Vilket jag också gjorde!

Skolagan förbjöds 1958 (?), men agan i ”uppfostringssyfte” i hemmen var tillåten i många år till. Där blir minnena alltför personliga, så jag avstår att skriva om det. Jag känner med det malaysiska parets barn. De behöver inte ta skada av den aga de fysiskt fått uppleva. Troligen kommer någon av barnen att som vuxen förneka att de varit utsatta för aga som barn. Det är åtminstone min erfarenhet, när jag pratar om frågan med mina generationskamrater. De kan inte minnas att de blivit agade i skolan eller i hemmen. Och om de minns, så förminskar de upplevelserna eller tar på sig skulden för att de blivit agade. Ja, vilken försvarsstrategi som är bäst. Att glömma eller minnas, det låter jag vara osagt. Eller så är det så, att vi inte väljer. Det blir som det blir.

Jag hoppas i det aktuella fallet, att föräldrarna inte frikänns på grund av kulturella skäl. Jag kräver inte hårda straff, men en påföljd måste det bli. Tror att barnen skulle känna en tillfredsställelse att få uppleva att det finns en vuxenvärld som står på deras sida. Oavsett hur de kommer att minnas i vuxen ålder, så är deras minne helt kristallklart just nu, som barn.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

12 Responses to När det gäller aga av barn i ”uppfostringssyfte” är jag okristligt oförsonlig!

  1. Andreas Holmberg skriver:

    Redan omkring 1650 stod i en stadga för ”Barne-Scholor”:som visserligen inte alldeles utesluter riset men dock säger:

    ”Ingen driste sig, med hand eller eljest det, som kan skada lem eller ledamot, dänga eller slå de små barnen, med mindre han tänker efteråt att svara till skadan, som följa kan. Ty skolan är ingen slaktbänk och lärjungarna icke åsnor. Det haver grymhet med sig slå barnen i huvud, giva dem kindpustar, vrida deras näsa, njupa deras öron, lugga riva elelr rycka deras hår, häva dem omkull, spjärna och stöta dem et c. Därföre skall en sådan obeskedlighet alldeles vara förbuden.” (Cit. efter Grimberg Svenska folkets underbara öden del 3 Norstedts Sthlm 1938, s. 325)

  2. LeoH skriver:

    Vilken härlig text! 🙂 Den ska jag kopiera och sprida. Allt som står i regelverket var vardagsmat i Skönsmons skola i Sundsvall. (Jag minns inte att våra lärare vred om näsan på någon).

    Om man nu var så klok på 1600-talet hur kom det sig skolagan ändå fortsatte långt in på 1950-talet?

  3. Klaus Seigel skriver:

    Ja, man kan undra hur detta gått upp och ner i historien. Kanske fanns våld och ”rättning i leden” under vissa skeenden pga en samtidsanda av krig och nationalism? Ett slags vardaglig återklang av samma strömmar som kom att leda till fascism? Spekulerar bara.

  4. Andreas Holmberg skriver:

    Ja, Leo och Klaus, visst kan man fundera. Även Martin Luther kritiserade ju sina föräldrars och sin skolgångs övermått av fysiska bestraffningar, även om ”riset” fortfarande var en självklar sak för honom (”äpplet ska inte ligga långt från riset”, tyckte han dock).

    Det finns en definitionsfråga här som är viktig att vara medveten om. ”Aga” kan, liksom f.ö. ”tuktan”, fattas i både en allmän och en särskild (”riset”, typ). Rent allmänt, fattad som tillrättavisning, både verbal och fysisk, är ”aga” naturligtvis ett självklart inslag i all uppfostran, jfr ”den agalös lever och lagalös, han ärelös dör.” Kollar man in en äldre användning av ”aga” kunde ordet användas också om fruktträd och annat.

    För att nu inte bli missförstådd är det väl bäst att jag ger några exempel. Att i kraft av sin vuxna övermakt bända isär några krampaktigt fastlåsta barnaarmar (vare sej det är ett barn som tar fast sej i klädhängaren när vi ska iväg med bussen eller två högröda barn vars fribrottning gått överstyr), att med milt våld bära iväg en vilt skrikande 5-åring till sitt rum, att försiktigt men bestämt dra in en högstadieelev som är på väg att klättra ut genom fönstret et c et c et c är naturligtvis en form av aga enligt bred definition som vuxna i alla tider – än i dag om de inte övertolkat agalagen – tillämpat, och då i all synnerhet på sina egna barn, varför jag anser att Nya testamentets ord om agan som ett – oväntat! – tecken på barnaskap har sin fulla tillämpning. (Jag ingriper mycket sällan mot grannens barn eller mot några elever jämfört med hur ofta jag med skarpa tillsägelser eller i förekommande fall rent fysiskt inskrider i en konflikt med eller mellan mina egna barn).

    Det är faktiskt riktigt tråkigt att hela agabegreppet blivit oanvändbart p.g.a. den på alla sätt välmenta agalagen från 1979. Vi saknar liksom ord för de fysiska ingripanden som inte är misshandel eller slag och örfilar, men som alla vet att de flesta föräldrar fortfarande (lite skuldmedvetet?) ägnar sej åt när orden inte räcker till. Lärare i förskolan och grundskolan – oftast kvinnor – är i en särskilt knepig sits; de skulle egentligen liksom andra ”ordningsvakter” behöva mer utbildning både i verbal konfliktlösning OCH i goda grepp som inte skadar ett vilt fäktande barn men ändå fyller sin funktion; nu upplever sej många bara kunna stå och titta på och eventuellt ropa i egen högröd upprördhet, medan andra i moderlig/faderlig visdom går in med sin kropp och kanske ”kramar” fast en bråkstake. (Ibland slappnar barnet av, likt högstadiekillen jag drog in genom fönstret, ibland blir barnet ännu mer ”vansinnigt” då men kommer i varje fall inte åt att fortsätta dänga spaden i huvudet på sin kompis).

    En god stämning och en stor portion humor förebygger det mesta – men sådana här saker HÄNDER faktiskt, fast man sällan låtsas om det. Psykologilektor och teol hed dr Erik Petrén lär ha sagt att mycket av innehållet i officiella skoldokument är en utmärkt beskrivning av människan – före syndafallet…

  5. Andreas Holmberg skriver:

    Observera att allt konkretiserande tal om ”riset” i samband med aga hör Gamla testamentet och dess apokryfer till! Om jag inte sett fel. Alltså är vi i Nya förbundets tid – oavsett hur aga tillämpades på Paulus´ eller Martin Luthers tid – fullständigt fria att utforma den nödvändiga och ofrånkomliga delen av uppfostrande ”aga” på ett sätt som utesluter slag och pisk, men som alltså inte – ens om vi tillämpar 1979 års agalag – bör eller behöver utesluta rimliga fysiska ingripanden.

  6. LeoH skriver:

    Här hade jag skrivit en lång kommentar och nu är den borta! 😦
    Jag återkommer senare.

  7. Andreas Holmberg skriver:

    Ja, återkom gärna, Leo! Skriv gärna längre än jag – jag blev alldeles paff när jag såg hur långt jag skrivit, men ämnet engagerar mej som pappa och f.d. högstadielärare. Det engagerar även andra föräldrar och lärare, när man tar upp frågan. (En ung kvinna som lämnat sitt arbete på grundskolan för att jobba med förskolebarn instämde högljutt när jag yttrade att lämpliga och oskadliga ”brottargrepp” borde ingå i grundskollärarutbildningen).

    Men var lugn, jag är lika ”kristligt oförsonlig” som du när det gäller det agalagen verkligen åsyftar. Vi är i NT förbjudna att göra våra barn såväl ”uppretade” som ”klenmodiga”, och att slå eller spöa dom är verkligen ett säkert sätt att åstadkomma både och. Däremot vore det intressant att veta exakt vad paret från Malaysia gjort mot sina barn – och om den ganska drastiska åtgärden att ta ifrån dem barnen står i proportion mot detta. (Vilket jag på intet sätt utesluter).

    Pappas taffliga försök att ge mej smisk på byxorna 1977 – jag minns fallet eftersom det var unikt i min barndom! – sedan jag i hans frånvaro konsekvent vägrat att lyda mamma och komma in från leken på gården hade jag säkert kunnat berätta om för några andra vuxna; men sedan agalagen införts skulle det ha kunnat leda till rättegång. Rimligt? Ja, i den bemärkelsen att andra, verkligt och upprepat hårdslående föräldrar inte ska få ha något ”kryphål” i lagen. Nej, i den bemärkelsen att pappa smiskade så löjligt löst och att jag utmärkt väl förstod den pedagogiska poängen. (Hellre det än utegångsförbud eller indragen veckopeng).

    I min egen vardagspraxis har jag t.ex. aldrig luggat något barn i efterhand som ”straff”. Däremot har jag dragit en av mina långhåriga killar i håret när han vägrat släppa en skrikande storasysters hår. Det var rätt effektivt, faktiskt. Men var det vettig, illustrativ pedagogik eller var det ett brott mot agalagen? Lite osäker, faktiskt.

    Men nu skrev jag för långt igen ;o) Jag beklagar att ditt svar försvann men hoppas att du orkar ge respons och att du inte håller med mej om allt ;o).

  8. LeoH skriver:

    Jag ska försöka igen. Jag utgår, som förra gången från din kommentar, där du beskriver vad ordet ”aga” kan innehålla. Det är möjligt att du har rätt i din beskrivning, men jag vill ändå fortsättningsvis begränsa betydelsen till fysisk bestraffning, möjligen också till psykisk. Jag kan också, rent principiellt, säga att bestraffningar i egentlig mening inte har något med uppfostran att göra. (Säger jag med den breda erfarenheten av en dotter född -71 😉 ).

    Bestraffningar är oftast, som jag ser det mer en frustration hos den vuxne och därmed också ett vuxenproblem. Låt mig ta ett exempel ur min erfarenhet. Från det min dotter föddes beslöt jag för en princip, som jag nog följde mycket konsekvent: Ett ja behöver inte motiveras, däremot ett nej måste alltid motiveras. Så här långt höll d flesta med. Däremot upplevde jag att många vuxna också kräver att barnet accepterar det kloka i nejet och inte protesterar. Det hände ofta att min dotter skrek av ilska, när hon möttes av ett nej och jag upplevde att det var fullständigt normalt. För så gör ju jag fortfarande. Hur många demonstrationer har jag inte stått och hojtat slagord i, när myndigheter eller det politiska systemet sagt nej till något behjärtansvärt ändamål. Självfallet måste även ett barn ha rätt att visa sitt missnöje vid ett nej. Genom åren har jag upplevt hur vuxna blivit svettiga av frustration över att barnet inte vill acceptera nejet och då står fan själv bakom knuten med ”gå upp på ditt rum!” när barnet inte vill acceptera isoleringsstraff blir de med tvång fösta in på sitt rum och då vill greppet om barnet gärna bli för hårt. Föräldern bestraffar barnets protest. Dålig uppfostringsmetod! Vad lär sig barnet av det? Älska makten, den har alltid rätt!

    Metoden att inte bestraffa protesten utmanades många gånger. När min dotter var tre fyra år, blev vi utkastade från järnvägsfiket i Uppsala. Irja fick för sig att hon ville ha godis ur en godisautomat. Det såg ju spännande ut. Vi föräldrar sa lugnt och sansat ”nej, du har ju ätit tåggodis ända från Sundsvall.” Vi köpte kaffe/saft och bullar. Irja la sig under bordet och ylade ”jag vill ha godis!” Visst var det svårt att se likheten med det protestvrålet och slagordet ”Känner ni stanken från Enskilda banken!” Vi blev avvisade från kafféet och protesterna upphörde när vi gick förbi godisautomaten. Principen höll. Vi motiverade vårt nej, men accepterade att Irja protesterade. Visst var jag svettig av frustration, men jag klarade prövningen!

    Nu hojtar Gun att maten är färdig. Jag återkommer!

  9. LeoH skriver:

    Självklart hade min metod att acceptera protester sina brister. Bristerna var inte uppenbara när Irja var liten, men mycket synliga allteftersom. När jag i min självgodhet motiverat mitt nej och accepterade att protesterna var högljudda, så kunde självgodheten bli så stor att jag inte lyssnade. Ett resultat med metoden innebar att min dotter slutade att be om saker. Det var ju oftast meningslöst. Tro mig. Det var ingen upplyftande insikt. Att acceptera protester mot ett nej, men att inte lyssna innebär ju en kränkning av barnet. Hennes åsikter har ingen betydelse. Den vuxne vet alltid bäst och vet han inte bäst, så har han ändå makten att backa upp sitt nej med.

    Återigen ett exempel. En morgon skulle det gås till dagis. Jag tog fram en grön T-tröja och Irja plockade fram en röd. Hon vägrade ta på sig min gröna. Hon grät, skrek och slingrade sig och jag blev allt mer svettig. Jag vet inte hur länge vi höll på, men till slut slog mig insikten: varför proppsar jag på en grön T-tröja, när den röda som Irja vill ha är helt likvärdig? Det var en lättnad att kunna säga till Irja: Jag är dum, förlåt! Ta den röda. Efter den upplevelsen försökte jag lyssna in om det låg någonting i protesterna.

    Nu skildrar jag mig i bättre dager än jag är. Vi i vänstern hade våra syndakataloger, som med all säkerhet var oerhört förtryckande. För ett antal år sedan satt jag till svars, när en nybliven granne på fest anklagande frågade mig varför hennes föräldrar, som också tillhört vänstern, t ex förbjudit Barbiedockor.

    Nå, ska sanningen fram så bottnar nog inte mina uppfostringsmetoder i några intellktuella överväganden, utan på det löfte jag gav mig själv i det sena 40-talet. ”När jag blir stor ska jag aldrig slå mina barn!” Eller min första självständiga teologiska fundering tidigt 50-tal. Varför inte ett elfte bud? Du ska inte slå dina barn! Löftet och den teologiska funderingen har jag levt upp till. Om jag varit/är en bra förälder är inte upp till mig att säga. I den frågan finns bara en med tolkningsföreträde!

  10. Andreas Holmberg skriver:

    Intressant, Leo! Jag delar absolut din syn att man som förälder måste kunna erkänna att ett barn kan ha rätt och att man inte av prestigeskäl alltid måste insistera på Lydnad. (Själv har jag – i motsats till min fru – gärna låtit dem ta på sej kläder bak och fram et c). Att alltid motivera ett nej är ju också en bra idé, även om motiveringen troligen oftast underkänns av barnet.

    Jag håller också med Alf B Svensson om att det inte blir bra ens för barnen själva ”när barnen tar makten” (fast jag minns med vilken förtjusning jag läste Dr Gormander som barn på 70-talet, hur dagisfröknarna blev bundna och fick fil i håret). Och jag går aldrig med på att en 5-åring ska få hela familjen att missa bussen – då tar jag till slut 5-åringen under armen eller hellre på axlarna – och knallar iväg till busshållplatsen. Även om protesterna hörs över hela stan. (En 11-åring kan man ju bevars lämna hemma, om det ska vara så). Men jag märker ju att det är stor skillnad på temperament, både beträffande barn och oss föräldrar. Svårt att behandla alla barn lika – en del hävdar att det rent av är dumt. Men vi får verkligen inte misshandla dem, det finaste vi fått.

    Äsch, egentligen håller jag med dej i det mesta, Leo. Framför allt är det ju viktigt att svensk lag gäller i Sverige och att man inte kan spöa ungarna och säga ”så här gör vi i Malaysia”.

  11. Klaus Seigel skriver:

    Intressant diskussion mellan er båda. När våra barn var små hade vi en ovana att liksom argumentera med barnen, totalt omöjligt med barn (och vuxna!) som just då har superstarka känslor. Däremot att kunna följa upp sedan, i en lugn stund, och resonera om vad som hände där i mataffären, det funkade ofta bra.
    Att ibland lyfta bort eller lyfta med sig barnet tycker jag inte är något övergrepp, det skulle nog vara mer så för en tonåring men de är svårare att lyfta…

  12. LeoH skriver:

    Det finns oändligt med nyanser, Klaus. Du har helt rätt att det inte var läge för diskussioner eller samtal när barnen är mitt i protestfasen. Visst kan vi försöka, men oftast är det lönlöst. Jag minns hur en vän, Lasse vädjande sa till sin treåring, som skrikande och sparkande vägrade ta på sig skor när vi skulle ut på promenad. ”Jag vädjar till ditt förnuft!” Treåringen lyssnade inte. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: