Tystnaden är öronbedövande! Stor risk, att jag drabbas av hörselskador!

Under de senaste åren har jag etablerat en tradition för den 27 januari. Jag lägger alla andaktsböcker åt sidan och tar fram ”Hjältar i det tysta. En bok om medmänsklighet under Hitlertiden” skriven av Eric Silver. Boken handlar om ett fyrtiotal människor som riskerade både sina egna och anhörigas liv för att rädda förföljda judar. Det är en tröst att få höra talas om den lilla grupp, men ändå inte helt obemärkt, som stod det onda emot. Beslutet att hjälpa kom inte efter moget övervägande, utan oftast var det ett omedelbart ja eller nej som gällde. Ofta fanns det inte heller tid till familjerådslag, utan svaret fick komma där och då. En ytterligare styrka med boken är att den lär oss att det inte går att i förväg säga, vilka som kommer att hjälpa. Det finns inga gemensamma kännetecken på de som hjälpte. De kunde bara inte säga nej!

Osäkerheten över vem som hjälper med några sekunders betänketid har gett mig några tänkvärda insikter. Varje år när jag läser Silvers bok sitter jag funderar över, vem skulle jag vända mig till i Bjuråker, om jag vilket Gud förbjude, i desperation skulle behöva dra med fara för mitt liv. Enligt boken kan jag inte på förhand veta vem som kommer att hjälpa. Det kan vara den där osympatiska Sverigedemokraten, vad vet väl jag. Det kan också vara så illa, att den starkt kristet troende Leo Holtter säger nej, när någon desperat människa står vid min dörr. Självfallet med många och goda argument, det är jag övertygad om. Vi vet inte hur vi eller andra kommer att handla. Vem som är den goda samariten det vet vi inte. Inte förrän vi själva står där översiggivna eller möter en medmänniska i desperat behov av hjälp. Kommer vi att gå förbi eller stannar vi och ser?

När jag läser och funderar får jag också, varje år, andra minnesbilder av andra grupper som ansågs vara mindre värda och utan existensberättigande. Ni vet, romer, homosexuella, slaver, socialdemokrater, kommunister. Uppräkningen kan göras hur lång som helst. I år har jag tänkt mycket på elimineringen av människor med medfödda funktionshinder t ex utvecklingsstörning. De här människorna var helt prisgivna. De fanns ofta på institutioner och var skulle de flytt om de haft möjligheten? Inte heller hade människor med skilda slag av funktionshinder några kraftfulla försvarare. Det var väl på 30-talet som det är i dag, att det mest är läpparnas bekännelse, när det talas om alla människors lika värde. För staten, då som nu, var det och är det oftast fråga höga kostnader som kunde användas till bättre ändamål, som t ex stridsplan. Skulle det inte sitta gott med en rejäl JAS-flotta?

Orsaken till varför jag i år, i slutet av dagen, började fundera över elimineringen av personer med utvecklingsstörning, är ökningen av aborter av foster med Downs Syndrom. När vi minns fasorna och ondskan i Europa inte för så länge sen, brukar vi utropa mantrat. ”Det får inte hända en gång till. Vi får inte glömma!” Ändå så händer det igen och igen. antisemitismen frodas, romer förföljs och diskrimineras i den dag som i dag är. Även i Sverige. Flyktingar utvisas i parti och minut. Sverige kräver inte i dag, att det ska stämplas särskilda stämplar i passen, som skedde för inte så länge sen. Ett J i passet och du kom inte in i landet, men i dag har vi andra byråkratiska metoder. Alla dessa grupper kan vi solidarisera oss med. Vi kan t ex gömma flyktingar och andra papperslösa. De är utsatta, men inte totalt hjälplösa.

När jag funderar över situationen för personer med skilda slag av funktionshinder, så slås jag av två saker. Dels hur ofta staten och dess företrädare talar om kostnader och det sker inte bara i dag. Jag har erfarenhet från ABF och Tärna folkhögskola av samarbete med handikapporganisationerna i Västmanland. En stor del av handikapporganisationernas tid gick åt att försöka förklara för det politiska systemet hur orättfärdig politiken var. Jag har också erfarenheter av att som politiskt förtroendevald förvalta ett orättfärdigt system. Det är ingenting jag minns med stolthet. Men ändå, det går fortfarande att hoppas att det ska bli bättre. Kanske när staten fått bygga tillräckligt många JAS-plan. Det jag oroar mig för att dagens politiska system har hittat en fiffigare lösning på problemet med personer md funktionshinder, än vad den tyska statsledningen kunde tänka sig. I vår moderna stat har vi kunskaper om hur man kan hitta anlag för t ex Downs Syndrom redan i fosterstadiet. Jag har vid några tillfällen hävdat att det som är tekniskt möjligt mycket snabbt blir moraliskt accepterat. Nu har läkarvetenskapen gett staten ett instrument till hur den ska lösa det problem som den tyska statsledningen stod inför. Dagens stat behöver inte ens öppet motivera sina beslut, det önskvärda sker till synes helt utan statlig påverkan. I Danmark i dag föds nästan inga barn med Downs syndrom, de är eliminerade i ett tidigt skede av graviditeten. I Sverige är vi på väg i samma riktning. Det som gör mig förtvivlad är att det sker under en dånande samhällelig tystnad! Var finns rösterna från högtidstalen om alla människors lika värde? För det är väl ingen som tror att staten kommer att stanna vid att utrota Downs syndrom? Det finns många, för staten kostsamma, funktionshinder att eliminera i framtiden. Det är egentligen fascinerande att se hur mycket individuella särdrag man kan hitta i cellklumpen, som det talas om i abortdebatten. Det önskvärda slutresultatet är tydligen, att det lättare att tala om allas lika värde om alla är friska och starka! Tro´t den som vill!

Som aktiv i Svenska kyrkan är jag på djupet bedrövad över den tystnad kyrkan delar med det övriga samhället. Tystnaden är ovärdig en kristen kyrka. Jag ser i en förfärande vision, hur brudgummen en dag möter en brud i solkiga kläder!

Inlägget har blivit för lång,men det hjärtat är fullt av skriver fingrarna. Som avslutning ett citat ur en av Birger Schlaugs bloggar:

”Teknik kan aldrig ligga i träda. Det är därför det inte alls är överraskande eller chockerande att den amerikanska staten utnyttjar den teknik som finns. Gamla kommunistdiktaturer utnyttjade sin tids teknik. Bolag utnyttjar den teknik som finns för att få avkastning på insatt kapital. Tekniken förändrar normer, värderingar, uppfattningen om normalitet. Det som tidigare betecknats som rashygien, och som förknippades med nazisterna, är idag vardagsmat eftersom gentekniken förflyttat vad som uppfattas som moral, etik och värdighet. Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets. Vi sitter på ett sluttande plan, märker inte att vi glider och varje läge på planet för en stund blir normalitet. Det är i alla fall ganska smart om vi inser att det är så det förhåller sig. Allt annat är ju bara en form av livslögn.”

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

2 Responses to Tystnaden är öronbedövande! Stor risk, att jag drabbas av hörselskador!

  1. Andreas Holmberg skriver:

    Bra att DU hörs i alla fall, Leo. Bra också att du är konsekvent i din aversion mot att utsätta ”dessa våra minsta” för obefogat våld (jfr föregående bloggpost). När jag allt oftare hör ”samvetsömma” läkare gå till storms mot den judisk/muslimska sedvänjan att skära av en bit av förhuden på småpojkar men själva vill försvara den kristna(?) seden att avliva oönskad avkomma blott några månader tidigare i livet, ja då storknar jag och undrar om det ändå inte är antisemitism bakom?

    Jag är ju kristen och gillar inte heller rituella omskärelser av småpojkar, men jämfört med flickomskärelser som ju ofta är rena könsstympningen är det småpotatis. Och vi kan väl i fridens dar inte tillåta fosterfördrivningar (för att de annars görs ändå men under kvacksalvarförhållenden) men förbjuda gossomskärelser (som vi hittills också erbjudit läkarassistans till av samma skäl)?

    Ja, nu kom jag lite ifrån ämnet. Trist att rashygien i ”modern” form alltmer breder ut sej, precis som du säger. Håller på att försöka översätta Chestertons bok ”Rashygien och annat ont”, som Maciej Zaremba rosade i sin bok ”De rena och de andra”. Se http://rashygien.blogspot.se/

  2. […] 2014 skrev jag ett inlägg med anledning av boken, ett inlägg som jag anser står sig fortfarande. Tystnaden är öronbedövande! Stor risk, att jag drabbas av hörselskador! Jag anser också att en minnesdag kring förintelsen också måste innehålla en självkritisk […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: