När man som jag har tid för att surfa runt på internet hittar riktiga pärlor! För ett par dagar sedan hittade jag en artikel i Världen idag från 2011. Artikeln har rubriken ”Mattias Irving kallar foster för cellklumpar”. Jag är inte förvånad att Mattias Irving har den åsikten. Åsikten dyker upp titt som tätt i diskussionen. Jag delar inte Irvings uppfattning, men i kväll vill jag diskutera Mattias Irvings bildspråk. Jag vet sen min tid som aktiv politiker och debattör hur viktigt det att få till talande och förklarande bilder. När jag på ett offentligt möte i Matfors högg till med ”Sverige är USA-imperialismens lilla asgam.” Jag var säker på att mina åhörare direkt förstod bilden. Den behövde inte då och inte i dag förklaras.
När Mattias Irving säger: Tänk dig en tavla. Har man en bara en massa färger på en duk, så är det inte en tavla. På samma sätt kan man inte säga att en cellklump är en människa än, så lyckas han inte få till en bild som förklarar vare sig ett konstnärligt skapande eller människans utveckling. Låt mig ta exemplet med konstnären. Jag är ingen konstnär oavsett vilken genre vi än talar om. Däremot kan jag säga, att när jag blev god vän med konstnären Bror-Eric fick jag en viss inblick i det konstnärliga processen. Vad är det som styr processen? Är det färgen eller konstnärens vision. Jag vet inte hur många gånger Bror-Eric berättade om sina drömmar som ledde till nya tavlor. Det hände, inte alltför ofta, att jag besökte Bror-Eric i hans ateljé. Höll han då på en tavla som han berättat drömvisionen om, då kunde t o m jag se konstverket med mitt inre öga. Det jag är helt säker på, är att Bror-Eric hade sett konstverket och att det var den visionen som styrde skapandet och inte färgen. Min bild må vara naiv, men så tror jag det hela sker. För det finns inte en forskare av kvinna född, som efter analyser av färgen Bror-Eric använde, skulle kunna ge en beskrivning om hur tavlan skulle bli.
Låt mig nu ta er till Mattias Irvings ”cellklumpar”. Ni har säkert upplevt att ni själva eller goda vänner fått beskedet att här väntas det barn! Det folkliga uttrycket för ”jag är gravid” är ju inte för inte ”jag är med barn!” Inte med cellklump, embryo, foster eller andra uttryck som används i abortdebatten. Redan vid det första beskedet om att vi är med barn, har vi en hyfsad klar bild av det vi väntar på. Från första stund är barnet det väntade barnet. Det är min, möjligen, naiva uppfattning, men jag delar uppfattningen med många. I motsats till forskarnas möjlighet att beskriva den färdiga tavlan genom att undersöka färgen som konstnären använder. Har forskarna kunnat visa den märkliga individualitet som ”cellklumparna” besitter. Man kan säga om det blir en flicka eller pojke. De kan vissa sjukdomar eller medfödda funktionshinder. Kunskaperna hanteras inhumant. Staten erbjuder att spåra och döda barn före födseln, om de t ex har Downs syndrom. Staten och sjukvården ligger på forskarna, att de ska spåra fler icke önskvärda egenskaper hos ”cellklumparna”. Jag förstår inte, om jag ska vara ärlig, varför det för så många verkar vara viktigt, att definiera ”cellklumparna” som ickemänskliga. Hur kan man ur en människas utveckling kapa en tidsperiod och påstå att de veckorna inte har med den blivande människan att göra?
Jag ska avsluta med ett kristet perspektiv. Det finns en likhet mellan konstnären och Gud. Bägge ser vad de vill skapa. Jag försökte ge min förklaring på det här mysteriet i en lekmannapredikan i Bjuråkers kyrka. Jag försökte förklara för deltagarna, att när jag står inför domaren en dag, då frågar han inte varför blev jag inte som den eller den. Han frågar med sorg: Varför blev du inte den människa du var ämnad att bli?
Jag länkar till ett videoinslag som har bäring till blogginlägget. Vad svarar vi på Marte Wexelsen Goksöyr rop för sig själv, alla de som lever i Norge med Downs syndrom och alla de som inte fick födas och som inte får födas i en framtid. JAG VILL LEVA!
.