Mattias Irving, det här var väl ingen intellektuell höjdare?

30 juni, 2014

När man som jag har tid för att surfa runt på internet hittar riktiga pärlor! För ett par dagar sedan hittade jag en artikel i Världen idag från 2011. Artikeln har rubriken ”Mattias Irving kallar foster för cellklumpar”.  Jag är inte förvånad att Mattias Irving har den åsikten. Åsikten dyker upp titt som tätt i diskussionen. Jag delar inte Irvings uppfattning, men i kväll vill jag diskutera Mattias Irvings bildspråk. Jag vet sen min tid som aktiv politiker och debattör hur viktigt det att få till talande och förklarande bilder. När jag på ett offentligt möte i Matfors högg till med ”Sverige är USA-imperialismens lilla asgam.” Jag var säker på att mina åhörare direkt förstod bilden. Den behövde inte då och inte i dag förklaras.

När Mattias Irving säger: Tänk dig en tavla. Har man en bara en massa färger på en duk, så är det inte en tavla. På samma sätt kan man inte säga att en cellklump är en människa än, så lyckas han inte få till en bild som förklarar vare sig ett konstnärligt skapande eller människans utveckling. Låt mig ta exemplet med konstnären. Jag är ingen konstnär oavsett vilken genre vi än talar om. Däremot kan jag säga,  att när jag blev god vän med konstnären Bror-Eric fick jag en viss inblick i det konstnärliga processen. Vad är det som styr processen? Är det färgen eller konstnärens vision. Jag vet inte hur många gånger Bror-Eric berättade om sina drömmar som ledde till nya tavlor. Det hände, inte alltför ofta, att jag besökte Bror-Eric i hans ateljé. Höll han då på en tavla som han berättat drömvisionen om, då kunde t o m jag se konstverket med mitt inre öga. Det jag är helt säker på, är att Bror-Eric hade sett konstverket  och att det var den visionen som styrde skapandet och inte färgen. Min bild må vara naiv, men så tror jag det hela sker. För det finns inte en forskare av kvinna född, som efter analyser av färgen Bror-Eric använde, skulle kunna ge en beskrivning om hur tavlan skulle bli.

Låt mig nu ta er till Mattias Irvings ”cellklumpar”. Ni har säkert upplevt att ni själva eller goda vänner fått beskedet att här väntas det barn! Det folkliga uttrycket för ”jag är gravid” är ju inte för inte ”jag är med barn!” Inte med cellklump, embryo, foster eller andra uttryck som används i abortdebatten. Redan vid det första beskedet om att vi är med barn, har vi en hyfsad klar bild av det vi väntar på.  Från första stund är barnet det väntade barnet. Det är min, möjligen, naiva uppfattning, men jag delar uppfattningen med många. I motsats till forskarnas möjlighet att beskriva den färdiga tavlan genom att undersöka färgen som konstnären använder. Har forskarna kunnat visa den märkliga individualitet som ”cellklumparna” besitter. Man kan säga om det blir en flicka eller pojke. De kan vissa sjukdomar eller medfödda funktionshinder. Kunskaperna hanteras inhumant. Staten erbjuder att spåra och döda barn före födseln, om de  t ex har Downs syndrom. Staten och sjukvården ligger på forskarna, att de ska spåra fler icke önskvärda egenskaper hos ”cellklumparna”. Jag förstår inte, om jag ska vara ärlig, varför det för så många verkar vara viktigt, att definiera ”cellklumparna” som ickemänskliga. Hur kan man ur en människas utveckling kapa en tidsperiod och påstå att de veckorna inte har med den blivande människan att göra?

Jag ska avsluta med ett kristet perspektiv. Det finns en likhet mellan konstnären och Gud. Bägge ser vad de vill skapa. Jag försökte ge min förklaring på det här mysteriet i en lekmannapredikan i Bjuråkers kyrka. Jag försökte förklara för deltagarna, att när jag står inför domaren en dag, då frågar han inte varför blev jag inte som den eller den. Han frågar med sorg: Varför blev du inte den människa du var ämnad att bli?

Jag länkar till ett videoinslag som har bäring till blogginlägget. Vad svarar vi på Marte Wexelsen Goksöyr rop för sig själv, alla de som lever i Norge med Downs syndrom och alla de som inte fick födas och som inte får födas i en framtid. JAG VILL LEVA!

KT

.


Vi får inte låta självgodheten vara tolkningsramen för vår samhällsförståelse. Risken är alltför stor att vi inte vill se verkligheten.

30 juni, 2014

Det är lätt och fullt förståeligt att vi inte vill identifieras med de onda krafterna i världen. Vi svenskar anser oss nog vara goda och värna om alla människors lika värde, men är den bilden sann, vare sig på kort eller lång sikt? De som följt min blogg sen februari 2007, vet att jag gärna målar den svenska moraliska hållningen i svarta färger. Går vi tillbaka i tiden till 60-talet. När jag samlade pengar till FNL på torget eller systembutikerna i Sundsvall, då mötte jag ofta argumentet: USA är ju ändå en demokrati! Jag kunde bara konstatera som svar, att även demokratier kan starta och delta i orättfärdiga krig. USA tillhörde inte då och tillhör inte heller i dag de goda krafterna i världen. Nu gäller det att jag tar tag i frågan jag tänkte skriva om och inte skriva om självklarheter, att USA tillhör ondskans axelmakter.

Det är ju den svenska ”godheten” jag avsåg att skriva om. Jag tar min utgångspunkt Per Albin Hanssons folkhemstal. Ett mycket vackert tal, men varje gång jag kommer till avsnittet där PA Hansson, säger att det goda hemmet inte känner till några styvbarn, inser jag att det bara är tom retorik. Låt mig peka på några styvbarn, som PA Hansson inte såg eller ville se. Jag börjar med judarna.

Jag minns hur förvånad jag blev i ungdomsåren, när jag läste mig till att Sverige inte ville ha någon judisk flyktinginvandring. För att kunna stoppa judarna redan vid gränsen, krävde Sverige att Tyskland skulle stämpla ett J i judarnas pass. Resultatet blev att judarna möjligheter att lämna Tyskland blev obefintlig och de låstes in i Tyskland, med känt resultat, när Tyskland tog beslutet om den slutgiltiga lösningen. Vissa styvbarn tillhörde fel ras, som svenska staten inte kunde ta ansvar för. En i grunden rasistisk hållning.

Ungefär samtidigt med Sveriges krav, att Tyskland skulle stämpla in ett J i judarnas pass, tog svenska staten beslutet att Romer inte var välkomna till Sverige. Romerna levde under stor press i Tyskland och det var fullt rimligt att de önskade sig därifrån. Men Sveriges beslut att inte tillåta Romer att komma hit, innebar att de blev inlåsta i Tyskland. Romerna drabbades också av den ”slutgiltiga lösningen.” Beslutet att Romer inte var välkomna till Sverige avskaffades på 50-talet. Jag tror inte att någon blir förvånad om jag stämplar behandlingen av styvbarnen romer som rasistisk.

Nu kanske vän av ordning hävdar att jag drar för långtgående slutsatser av Sveriges behandling av styvbarn som önskade komma till Sverige. Låt mig då för allan del granska den svenska hållningen mot landets ”egna” styvbarn. Låt mig få påminna om behandlingen av romer. Alla som läst Katarina Taikons berättelser om den romska flickan Katitzi eller läst böckerna för sina barn, vet hur staten behandlade våra inhemska romer. De fick stanna i kommunen några sen kom polisen och skuffade dem till en annan kommun. Först på 60-talet gavs romska barn möjligheter till en ordnad skolgång. Behandlingen av romer kännetecknas inte, med bästa vilja i världen, att de räknades in bland de svenska styvbarnen, trots att romerna  bott här i generationer. Politiken var i grunden rasistisk.

Det har inte undgått någon med någorlunda historiska kunskaper, att staten ville förbättra den svenska folkstammen. Kvinnor och män kunde, på rent administrativa grunder hållas instängda i skilda slag av förvar. På dessa förvar hamnade kvinnorna och männen i rena utpressningssituationer.   ”Låt sterilisera dig och du blir utsläppt. Om inte blir du kvar här på förvaret.” Steriliseringen drabbade romer och tattare och i den delen var åtgärden helt rasistisk. I andra fall var åtgärden fullständigt avsaknad av empati och vetenskaplig kunskap. Det fanns under hela tidsperioden som tvångssteriliseringen pågick ingenting som tydde på att den svenska folkstammen förbättrades. Det var nog det som ledde till att tvångssteriliseringen upphörde på 70-talet.

Behandlingen av barn, var om möjligt än värre och nu tänker jag inte på lärares och föräldrarnas rätt att fysiskt misshandla barn. Jag tänker på den fullständiga rättslöshet som de barn, som hamnade i samhällets vård, drabbades av. Under många år drev barnen, nu som vuxna , krav på att staten skulle erkänna sitt ansvar för vanskötseln av barnen som haft oturen att hamna i statens vårdapparat. Till slut gav staten efter och vi minns alla hur staten bad om förlåtelse och också erkände att staten också borde betala skadestånd för vanvården. Sagt och gjort, en summa bestämdes och ett regelverk beslutades . Och självfallet vilken myndighet med uppgiften att hålla skadeståndsutbetalningar så låga som möjligt. Nu kränks, regelbundet, barnen en gång till. Först en förlåtelse som staten tydligen inte fullt ut menade, sedan ett ständigt ifrågasättande av berättelserna som de, nu vuxna, barnen berättar för myndigheten. Egentligen är det lite märkligt att brevet med avslaget om skadestånd inte har en bilaga undertecknad av statsministern, där staten tar tillbaka sin ursäkt till just den personen!

Ett enda exempel till. Trots att staten tog beslutet att upphöra med tvångssterilisering, hade inte staten släppt tanken på att förbättra den svenska folkstammen. Jag kan tänka mig glädjen hos den politiska makteliten när de fick kunskap om genteknikens möjligheter. Nu kan staten ”erbjuda”, fortfarande i blygsam skala, kvinnor att uppspåra och döda foster med t ex downs syndrom. Resultatet har blivit över förväntan! I Danmark har nog det sista barnet med Downs syndrom blivit född. Där kan det politiska etablissemanget börja räkna på hur mycket pengar staten sparar, när det inte föds några barn med Downs syndrom. Min tro är att de också med stort iver väntar på uppgiften om nya funktionshinder, som läkarvetenskapen kan uppspåra och avrätta fostret. Möjligheterna att förbättra folkstammen är med den nya tekniken obegränsad. Vad ska det här kallas annat än en rasistisk önskedröm. En önskedröm som redan blivit en mardröm!

Som avslutning vill jag påminna om att våra politiska inte blivit tvingade att genomföra något av mina exempel. Allt har tagits utan tvång och enbart av det skälet att partierna, ingen nämnd och ingen glömd, önskat utvecklingen. Det kan vara svårt för många att ta till sig att när det politiska etablissemanget offentligt talar om alla människors lika värde, så sitter de och planerar för en diametralt motsatt politik. Jag skulle önska att de inom kyrkan, som vill att kyrkklockor skall varna för 600 nynazister, skulle inse vilka det är som banar väg och bärare av den fascistoida människouppfattningen. I Almedalen representerad av  partiledarna. Så illa är det!

Jag väntar på reaktioner på Martes fråga. Reaktionerna har varit få. Här.

KT

 

 


Låt kyrkklockorna i Bjuråker-Norrbo församling dåna dygnet runt!

27 juni, 2014

Det har de senaste tiden diskuterats en hel del om ringandet i kyrkklockor i samband med demonstrationer av Svenskarnas parti. Ringandet i kyrkklockorna skall, enligt många, vara ett återupplivande av en gammal kyrklig tradition. Efter vad jag förstår så är påståendet falskt. Kyrkklockor har inte, historiskt, använts för att varna. Det är en myt av samma klass, som myten att midsommarstången skulle vara en rest från förkristen tid. Stången kom som så många andra av våra ”äktsvenska” traditioner från Tyskland. Möjligen på 1800-talet. En del av kommentarerna kring klockringningen i Visby under Almedalsveckan blir smått patetiska, när det påstås domprost Hermansson är modig, när han låter kyrkklockorna ringa vid ett möte anordnad av Svenskarnas parti. Vari modet består, är det ingen som förklarar.

Så här tänkte jag, tills jag läste en ironisk kommentar av min gode vän Andreas Holmberg, vars åsikter jag har stor respekt för. Andreas skrev kommentaren till en artikel om ringning av kyrkklockor i Visby i Kyrkans tidning:

”Det är bra att Mats Hermansson vill ringa och varna för de 681 nynazisterna i Svenskarnas parti. Men det som är RIKTIGT bra är att ringningen sker just när självaste riksdagspartierna samlas till möte, så att även de hör och inser att Svenska kyrkan inte står bakom deras rashygieniska idéer om att det på något sätt hör till välfärden att slippa föda handikappade barn. Ni vet det där med att vi numera erbjuds uppspårning och avlivning av t.ex. foster med Downs syndrom (de där som inte blir fridlysta ens efter 18:e veckan som ”normala” och av samhället önskade foster blir). Bra att du ringer så att ALLA partier hör, Mats Hermansson!”

När jag läste Andreas kommentar blev jag glad och upplivad. Tänk om kyrkan använde sina kyrkklockor, inte för att varna för vad 681 nynazisterna i Svenskarnas parti kan tänkas ställa till med i framtiden, utan låta kyrkklockorna väcka människor till insikt om vad som faktiskt sker. Det har, som jag förstått saken, alltid varit kyrkans och den kristnes plikt, att sprida evangelium och samtidigt påpeka att omvändelse är av nöden. I ett sådant syfte kanske ringning i kyrkklockor skulle fylla en uppgift. Som sagt inte för att varna, utan att påtala att staten med stöd av, vad jag förstår alla partier (åtminstone i Gävleborgs landsting), ägnar sig åt en nazistisk praktik, att sortera ut  vissa människor som mindre värda eller som Birger Schlaug skrev i ett blogginlägg:

”Tekniken förändrar normer, värderingar, uppfattningen om normalitet. Det som tidigare betecknats som rashygien, och som förknippades med nazisterna, är idag vardagsmat eftersom gentekniken förflyttat vad som uppfattas som moral, etik och värdighet. Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets. Vi sitter på ett sluttande plan, märker inte att vi glider och varje läge på planet för en stund blir normalitet. Det är i alla fall ganska smart om vi inser att det är så det förhåller sig. Allt annat är ju bara en form av livslögn.”

Jag får intrycket, argumentera emot om ni tror annat, att Svenska Kyrkan och dess biskopar stöder landstingens ”uppspårning och avlivning av t.ex. foster med Downs syndrom…” som Andreas Holmberg skrev i sin kommentar i Kyrkans tidning. Mycket bra och sant formulerat! Om församlingar och kyrkoherdar i Gävleborg anser att ringning i kyrkklockor inte är en bra metod att väcka människor, vilket jag kan ha förståelse för, är det ändå fullt rimligt att förvänta sig, att våra kyrkoherdar och andra präster i sina predikningar och på annat sätt påtalar den nazistiska praktik som landstinget ägnar åt och med kraft tar avstånd. Då kunde vi tala om mod! Det skulle vara en kristen hållning. Tänk er vilken upplevelse det skulle vara, om Gävleborgs alla kyrkoherdar skulle bli kallade inför domkapitlet och biskop Ragnar för att stå till svars för sin kristna hållning, att värna om allas lika värde! En förutsättning är väl ändå, att foster med t ex Downs syndrom får leva! Vad svarar kyrkan på Martes fråga?

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Under ett hyfsat långt politiskt liv har det ofta känts bra att jag kunnat ta rygg på personer och organisationer som kunnat leda mig rätt.

25 juni, 2014

I förgår lovade jag att jag skulle fortsätta min kritiska granskning av identitetspolitik med funderingar kring internationell solidaritet. Så här med ett par dagar av eftertanke, inser jag att jag varken har tiden eller orken att dela med er mina erfarenheter över hela samhällsfältet. Så jag gör mitt sista inlägg i ämnet med att analysera mina erfarenheter av jämställdhetsarbetet.

Jag tar min startpunkt i 1967. Det var för mig ett avgörande år på många sätt. Jag hade lämnat socialdemokratin och gått med i dåvarande VPK (formellt gick med i SKP). Basen för mitt politiska arbete var den lokala FNL-gruppen. Första åren som kommunist levde jag med den då förhärskande symbolerna. Ni vet, den där bilden av muskulösa manliga arbetare i bästa Amelinstil. Vi läste böcker om starka, tuffa och oerhört kloka manliga ledare. Jag kommer ihåg när Eva beskrev en socialrealistisk arbetarhjälte. Han må få armarna och benen bortskjutna, huvudet får också bli bortskjuten, men ändå står vår hjälte där med knuten näve och ropar leve socialismen! Grupp 8 dök upp och där fanns den där kloka organisationen som jag kunde ta rygg på! Det var ingen bekväm rygg, utan oerhört kravfylld. Kvinnorörelsen gav ingen nåd och visade ingen förståelse för vår kulturella fostran. Vi skulle ta ställning för eller emot! Många män inom vänstern blev stressade och anklagade kvinnorörelsen för att vara småborgerlig och dra bort intresset från klasskampen. Den försvarslinjen hade historiskt varit framgångsrik manlig strategi, vilket bl a innebar att först på 50-talet togs paragrafer om kvinnolöner bort ur Metalls avtal med arbetsgivaren. Kvinnorörelsen föll inte i den fällan, utan menade nog att kvinnornas och klassens frigörelse kunde vara en samtidig process.

Mitt personliga förhållningssätt till kampen var att den skulle föras av kvinnor och min uppgift var att efter bästa förmåga stödja och inte motarbeta. Det är först när undertryckta grupper själva börjar känna, att så här vill vi inte ha det, som en självständig kamp för förändring kan ta sin början. Det är också så, att det är de undertryckta som har tolkningsföreträde om kampen nått sitt slutmål. Jag är övertygad om att alla aktiva kvinnor har fått höra och får höra: ”Måste ni ha så bråttom? Ni har ju nått så stora framgångar, är det inte tid att lugna ner tempot? Ni skrämmer bort människor som gärna skulle stödja er, men ni är ju så aggressiva.” Argumenten är många, men vem avgör om kampen måste fortsätta? Självfallet de som har allt att vinna, men också allt att förlora Som en parentes bara, tänk om arbetarklassen behållit kontrollen över sin samhällsvision och inte skänkt den till partiet, då kanske vi haft ett starkt samhälle i dag istället för den starka stat som byggdes upp efter kriget.  Risken att levande sociala rörelser överlåter kampen åt politiska partier är alltid stor och när de gör det försvinner kraften i rörelsen mals sönder i parlamentariska kompromisser. Se hur det gick med kampen mot kärnkraften. Nu sitter vi vid sidan av och väntar på att höra den senaste kompromissen i riksdagen. Varje kompromiss har ju bara inneburit att avvecklingen flyttas framytterligare ett år. När F! efter valet hamnar i riksdagen hoppas jag, att de medlemmar som inte blir invalda, inte känner sig bundna av de kompromisser som riksdagsgruppen blir tvungen att ingå, utan fortsätter att agera som om inte kompromissen fanns.

Det börjar bli dags att avrunda och det gör jag med att berätta att den där ryggen jag tagit rygg på sen slutet av 60-talet inte riktigt finns där längre. För några år sedan blev jag uppmärksammad på eller rättare blev sagt medveten om att det rörde sig i Tensta och andra förorter i Stockholm. Nalin Pekgul, före detta riksdagsledamot för S, dåvarande ordförande för S-kvinnorna och troende muslim berättade för alla som ville lyssna vad som höll på att ske i Tensta. Att islamistiska krafter på olika sätt ville pressa på kvinnor påstådda klädkoder. Pekgul kunde också berätta att det organiserades motstånd mot de islamistiska krafterna. När jag nåddes av de här uppgifterna reagerade jag med ryggmärgen. Kvinnor börjar ta strid mot mansförtryck och jag tog rygg! Då händer det märkliga att Peter Weiderud kliver in i debatten och tar tydlig ställning för islamisterna och påstår efter vad jag kan förstå Nalin Pekgul och andra kvinnor ljuger. Weiderud markerar också en tydlig skillnad mellan att vara troende muslin och praktiserande muslim. En mer eller mindre öppen kampanj pågår mot Nalin Pekgul, men också Carina Hägg, att de skulle vara rasister och som vanligt i de här sammanhangen psykiskt sjuka. Carina Hägg petades från riksdagslistan till kommande val. Det som är ytterst allvarligt är att så många kvinnor både inom S och V stöttar mansgrisarna och baktalar modiga kvinnor. Jag har tagit rygg och tänker inte ändra mig!

Samtidigt som det här sker inom socialdemokratin så organiserar sig kvinnor mot hedersrelaterat våld. Ni vet, flickor övervakas t o m av sina yngre bröder, som kan känna sig stora märkvärdiga. De värnar om familjens heder! Flickor blir bortgifta med kusiner i familjens forna hemländer. Flickor (men även pojkar) får utså fysisk misshandel och ytterst riskerar att dödas av sin far eller bröder. Återigen agerar jag med ryggmärgen. Det här är ju klassiska fall av kvinnoförtryck. Och det organiseras motstånd! Jag tar rygg! Nu händer återigen något märkligt. Mattias Irving en av chefsideologerna på Dagens Seglora skriver en artikel, där han för till en historisk lögn. Han påstår att även den svenska kulturen innehåller hedersvåld! Vi har i en förfärande omfattning våld mot kvinnor, som också i en grotesk omfattning leder till många kvinnors död. Vi har domstolar på hovrättsnivå som en frikänner en man, därför att åklagaren inte bortom allt rimligt tvivel, att mannen verkligen förstod, att kvinnan som skrek nej, verkligen menade nej. Våldet, hur hemsk den än är, har aldrig, under min livstid kallats för hedersrelaterat våld. Artikelns enda syfte var att förminska engagemanget för kvinnor, som utsätts för hedersrelaterat våld. Organisationer som engagerar sig blir öppet anklagade att vara rasister och självfallet psykiskt sjuka. Och lite så där vid sidan om: Är det inte märkligt många liberaler som är engagerade? Då får man till lite klasskampsretorik också. Jag har tagit rygg och tänker inte ändra mig!

Det blev ett långt inlägg till. Blogginläggen får ses som ett personligt försök till förståelse hur jag genom åren tänkt och agerat. Jag upplever inte att jag behöver några nya analysinstrument. De gamla håller. Med dem kan jag identifiera problemen och också inse behovet att agera. Självfallet är det så, att jag in på skinnet inte kan säga vad en annan människa upplever. Det må gälla män eller kvinnor. Den sanningen gällde även på 60-talet. Jag förstår inte på vilket sätt identitetspolitik skulle fördjupa min förståelse att kvinnor är diskriminerade?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Är det jag som ändrat mig eller är det förklaringarna av verkligheten som ändrats?

22 juni, 2014

För ett par dagar sedan hamnade jag i en mycket märklig diskussion på FB. Orsaken till diskussionen var mitt fel. Jag förstod inte och förstår fortfarande inte vad jag sa som var så förgripligt. Jag skrev:

”Den senaste tiden har jag funderat mycket över en märklig tendens i debatten. Det talas mycket om, i negativa termer, om vita medelålders män som vågar ta sig ton i debatten. Jag har väl inget emot att bli kallad vit medelålders man, för det är jag ju med råge. Det som ändå gör att argumentet blir märkligt är att den som utdelar domen ofta är yngre vita män eller vita kvinnor i varierande ålder!”

När jag skrev statusuppdateringen hade jag inga djupare funderingar, annat än att jag var förvånad. Efter några inlägg på tråden så förstod jag att uttalandet tydligen antogs säga något om verkligheten, som undgått mig. Enligt uttalandet skulle jag som vit man (medelålders är det väl svårt att hävda, när jag är 70 år) ha en gemensam identitet och intressen med alla andra vita män i samma ålder. Analysen är så horribel, att jag inte kan ta till mig den! Nå, det får vara hur det vill, min nyfikenhet är väckt och då måste frågan undersökas. Som vanligt, när mina ståndpunkter kritiseras eller ännu värre, att jag övergett mina värderingar, då går jag tillbaka i tiden då mina ståndpunkter och värderingar formades. Ikväll går jag till en av mina stora föredömen Martin Luther King J:r. Jag länkar till en artikel jag hittat på nätet, där kan ni följa mina resonemang. Låt er inte störas av att artikeln är skriven av, vad jag förstår, en trotskist. Se till innehållet! Artikeln inleds med ett citat av Martin Luther King:

”Jag har valt att identifiera mig med de underprivilegierade, jag har valt att identifiera mig med de fattiga. Jag har valt att ge mitt liv för dem som lämnats utan möjligheter. Detta är den väg jag valt att gå. Om det innebär uppoffringar, om det innebär att jag måste lida, så kommer jag att gå den vägen. Om det innebär att jag kommer att dö för dem, så kommer jag att gå den vägen” (Martin Luther King, 1966).

Här markerar King något mycket viktigt. Han hävdar frimodigt, att trots att han är född i en svart medelklassfamilj, kan välja att identifiera sig med alla underprivilegierade och fattiga! Jag delar och har under mina år som aktiv samhällsmedborgare delat den insikten. King var inte fångad i en ”svart medelålders man-kuvös” han kunde frigöra sig och då borde även vita medelålders män kunna göra det. Mycket ofta fanns det personer och grupper som kritiserade King för att han välkomnade vita att delta i kampen. Han stod på sig och menade att alla som ville delta var välkomna. Svensk arbetarrörelse hade också liknande diskussioner. August Palm lär inte ha varit glad åt alla intellektuella och representanter för överklassen som anslöt sig till rörelsen. LO:s första ordförande var miljonär om jag nu i hastigheten minns rätt. Vi som var aktiva i slutet av 60-talet minns Svarta Pantrarna . Stolta och heroiska, ja rent av vackra, men med liten betydelse för utgången av medborgarrättskampen.

Det som slutgiltigt ledde fram till att Martin Luther King Jr blev skjuten var när han började ge sig på grundvalarna för överklassens makt. Arbetarklassens splittring efter rasmässiga gränser. Uppfattningen att en vit fattig medelålders man skulle ha något gemensamt med en vit medelålders man ur överklassen. King hävdade med kraft och hela sin retoriska förmåga att arbetarna, oavsett ras, hade mer gemensamt med varandra för att uppnå mänsklig värdighet. Jag minns en dokumentär som jag grät till för många år sedan. I ett avsnitt av programmet visades en picket line med sopåkare i Memphis. Bistra svarta män gick med handmålade skyltar som sa: I`m a man. Jag tolkade då som jag tolkar nu, att de strejkande renhållningsarbetarna inte i första hand hävdade att de var män, utan de sa ” jag är människa!” Den skylten kan alla fattiga, undertryckta arbetare oavsett rasskillnader bära på bröstet som ett adelsmärke. Det var Martin Luther Kings budskap, som ledde till hans död. Nu höll jag på att glömma. Martin Luther King hade ju allt aktivare argumentera mot kriget i Vietnam. Han såg sambandet mellan arbetarklassens underläge och kriget. Muhammed Ali förklarade, nästan övertydligt, varför han vägrade att låta sig inkallas för tjänstgöring i Vietnam. ”Ingen vietnames har kallat mig för nigger!” Ja, varför skulle han eller någon fattig svart eller vit slåss i överklassens krig?

När jag så här möter min ungdoms åsikter, kan jag inte låta bli att känna glädje. Åsikterna och värderingarna håller troligtvis de år jag har kvar. I morgon ska jag försöka mig på att möta ungdomens åsikter, när det gäller den internationella solidariteten. Det ska bli spännande!

Till sist, Ett avsnitt ur Martin Luther Kings sista tal kvällen före  de dödande skotten:

Jag har varit uppe på bergets topp.

Nja, jag vet inte vad som kommer att hända nu. Vi har några jobbiga dagar framför oss.
Men det spelar i sanning ingen roll för mig nu, för jag har varit uppe på bergets topp. Och det har jag inget emot.
Precis som alla andra skulle jag vilja leva ett långt liv. Ett långt liv har sin värdighet. Men jag bryr mig inte om det nu. Jag vill bara följa Guds vilja. Och Han har tillåtit mig att bestiga berget.
Och jag har skådat över till den andra sidan och jag har sett det Förlovade landet.
Jag kanske inte kommer dit med er, men jag vill att ni ska veta här ikväll att vi som ett folk kommer att komma till det Förlovade landet.
Så jag är lycklig här ikväll.
Jag oroar mig inte för något. Jag fruktar ingen människa.

Mina ögon har skådat saligheten i Herrens ankomst.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 

 


Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?

19 juni, 2014

Jag har deltagit i en studiecirkel i Bjuråker-Norrbo församling. Cirkeln studerade Matteusevangeliet i en mycket behaglig takt och det tog sin tid. Jag brukar, så här kring midsommar (notera att det heter midsommar och inte missommar) ta tag i funderingar som under kortare eller längre tid engagerat mig. Bergspredikan är en guldgruva, när det gäller att stångas med besvärliga texter.

Kvällens fundering gäller när Jesus säger de hårda orden:

”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: låt mig ta bort flisan ur ditt öga – du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken i ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.” Matt 7: 3 – 5

Jag anser inte att texten är svårförståelig. Möjligen kan det vara så att vi tror att vi kan använda Jesusorden på andra än oss själva. Jag har genom åren då och då stött på företeelsen att någon mästrar ett kristet syskon, även jag har gjort det, som varit fördömande på något sätt, med orden ”tänk på bjälken!” Jag är övertygad om att det är en felaktig tolkning av det Jesus säger. Visserligen riktar Jesus orden till ett kollektiv, men orden drabbar mig som individ. Vad Jesus menar, enligt mitt förstånd, är att jag som individ ska vända mig bort från synden, innan jag kan döma mina trossyskon. Jag tror inte heller att borttagandet av bjälken sker genom att jag jämför mig med andra i en tävling. Bjälkens borttagande är en fråga om efterföljelse och kan bara ske med hjälp av den helige Anden. Varje dag inser jag mitt misslyckande och får vända mig till Gud och be: Herre Jesus Kristus, Guds son förbarma dig över mig syndare!

Frågan om bjälken och flisan är en fördjupning av det jag skrev för några dagar sedan, när jag skildrade ett tänkt möte med Jimmie Åkesson på en gata här i Kyrkbyn. I det mötet möter jag en person som Gud älskar eller man kan också säga att där på vägen möts två syndare. Efter att ha läst i Matteusevangeliet, måste insiktenbli: Här möts två personer. En med en flisa i ögat och en med en bjälke. Den med bjälken är jag!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Det är inte ok…

18 juni, 2014

De senaste dagarna har jag haft mycket svårt att få ord på de tankar jag har kring kyrkans utveckling. Jag delar Kyrksysters oro!

kyrksyster

Utifrån erfarenheten från Svenska Kyrkan på Gran Canaria har jag tänkt och grubblat. Jag har följt vissa debatter i media om trosbekännelse och vad kyrkan är o s v.

Är det så illa att allt är ok förutom klassisk kristendom? Hela tiden anpassas allt för att tilltala den mänsklighet som inte på några villkor vill leva ett liv i Gud.

Prästkandidater med stadig tro avvisas medan de som flyter omkring anses äkta och därför antas.

Jag vet egentligen ingenting. Är bara fylld av oro.

View original post