Under ett hyfsat långt politiskt liv har det ofta känts bra att jag kunnat ta rygg på personer och organisationer som kunnat leda mig rätt.

I förgår lovade jag att jag skulle fortsätta min kritiska granskning av identitetspolitik med funderingar kring internationell solidaritet. Så här med ett par dagar av eftertanke, inser jag att jag varken har tiden eller orken att dela med er mina erfarenheter över hela samhällsfältet. Så jag gör mitt sista inlägg i ämnet med att analysera mina erfarenheter av jämställdhetsarbetet.

Jag tar min startpunkt i 1967. Det var för mig ett avgörande år på många sätt. Jag hade lämnat socialdemokratin och gått med i dåvarande VPK (formellt gick med i SKP). Basen för mitt politiska arbete var den lokala FNL-gruppen. Första åren som kommunist levde jag med den då förhärskande symbolerna. Ni vet, den där bilden av muskulösa manliga arbetare i bästa Amelinstil. Vi läste böcker om starka, tuffa och oerhört kloka manliga ledare. Jag kommer ihåg när Eva beskrev en socialrealistisk arbetarhjälte. Han må få armarna och benen bortskjutna, huvudet får också bli bortskjuten, men ändå står vår hjälte där med knuten näve och ropar leve socialismen! Grupp 8 dök upp och där fanns den där kloka organisationen som jag kunde ta rygg på! Det var ingen bekväm rygg, utan oerhört kravfylld. Kvinnorörelsen gav ingen nåd och visade ingen förståelse för vår kulturella fostran. Vi skulle ta ställning för eller emot! Många män inom vänstern blev stressade och anklagade kvinnorörelsen för att vara småborgerlig och dra bort intresset från klasskampen. Den försvarslinjen hade historiskt varit framgångsrik manlig strategi, vilket bl a innebar att först på 50-talet togs paragrafer om kvinnolöner bort ur Metalls avtal med arbetsgivaren. Kvinnorörelsen föll inte i den fällan, utan menade nog att kvinnornas och klassens frigörelse kunde vara en samtidig process.

Mitt personliga förhållningssätt till kampen var att den skulle föras av kvinnor och min uppgift var att efter bästa förmåga stödja och inte motarbeta. Det är först när undertryckta grupper själva börjar känna, att så här vill vi inte ha det, som en självständig kamp för förändring kan ta sin början. Det är också så, att det är de undertryckta som har tolkningsföreträde om kampen nått sitt slutmål. Jag är övertygad om att alla aktiva kvinnor har fått höra och får höra: ”Måste ni ha så bråttom? Ni har ju nått så stora framgångar, är det inte tid att lugna ner tempot? Ni skrämmer bort människor som gärna skulle stödja er, men ni är ju så aggressiva.” Argumenten är många, men vem avgör om kampen måste fortsätta? Självfallet de som har allt att vinna, men också allt att förlora Som en parentes bara, tänk om arbetarklassen behållit kontrollen över sin samhällsvision och inte skänkt den till partiet, då kanske vi haft ett starkt samhälle i dag istället för den starka stat som byggdes upp efter kriget.  Risken att levande sociala rörelser överlåter kampen åt politiska partier är alltid stor och när de gör det försvinner kraften i rörelsen mals sönder i parlamentariska kompromisser. Se hur det gick med kampen mot kärnkraften. Nu sitter vi vid sidan av och väntar på att höra den senaste kompromissen i riksdagen. Varje kompromiss har ju bara inneburit att avvecklingen flyttas framytterligare ett år. När F! efter valet hamnar i riksdagen hoppas jag, att de medlemmar som inte blir invalda, inte känner sig bundna av de kompromisser som riksdagsgruppen blir tvungen att ingå, utan fortsätter att agera som om inte kompromissen fanns.

Det börjar bli dags att avrunda och det gör jag med att berätta att den där ryggen jag tagit rygg på sen slutet av 60-talet inte riktigt finns där längre. För några år sedan blev jag uppmärksammad på eller rättare blev sagt medveten om att det rörde sig i Tensta och andra förorter i Stockholm. Nalin Pekgul, före detta riksdagsledamot för S, dåvarande ordförande för S-kvinnorna och troende muslim berättade för alla som ville lyssna vad som höll på att ske i Tensta. Att islamistiska krafter på olika sätt ville pressa på kvinnor påstådda klädkoder. Pekgul kunde också berätta att det organiserades motstånd mot de islamistiska krafterna. När jag nåddes av de här uppgifterna reagerade jag med ryggmärgen. Kvinnor börjar ta strid mot mansförtryck och jag tog rygg! Då händer det märkliga att Peter Weiderud kliver in i debatten och tar tydlig ställning för islamisterna och påstår efter vad jag kan förstå Nalin Pekgul och andra kvinnor ljuger. Weiderud markerar också en tydlig skillnad mellan att vara troende muslin och praktiserande muslim. En mer eller mindre öppen kampanj pågår mot Nalin Pekgul, men också Carina Hägg, att de skulle vara rasister och som vanligt i de här sammanhangen psykiskt sjuka. Carina Hägg petades från riksdagslistan till kommande val. Det som är ytterst allvarligt är att så många kvinnor både inom S och V stöttar mansgrisarna och baktalar modiga kvinnor. Jag har tagit rygg och tänker inte ändra mig!

Samtidigt som det här sker inom socialdemokratin så organiserar sig kvinnor mot hedersrelaterat våld. Ni vet, flickor övervakas t o m av sina yngre bröder, som kan känna sig stora märkvärdiga. De värnar om familjens heder! Flickor blir bortgifta med kusiner i familjens forna hemländer. Flickor (men även pojkar) får utså fysisk misshandel och ytterst riskerar att dödas av sin far eller bröder. Återigen agerar jag med ryggmärgen. Det här är ju klassiska fall av kvinnoförtryck. Och det organiseras motstånd! Jag tar rygg! Nu händer återigen något märkligt. Mattias Irving en av chefsideologerna på Dagens Seglora skriver en artikel, där han för till en historisk lögn. Han påstår att även den svenska kulturen innehåller hedersvåld! Vi har i en förfärande omfattning våld mot kvinnor, som också i en grotesk omfattning leder till många kvinnors död. Vi har domstolar på hovrättsnivå som en frikänner en man, därför att åklagaren inte bortom allt rimligt tvivel, att mannen verkligen förstod, att kvinnan som skrek nej, verkligen menade nej. Våldet, hur hemsk den än är, har aldrig, under min livstid kallats för hedersrelaterat våld. Artikelns enda syfte var att förminska engagemanget för kvinnor, som utsätts för hedersrelaterat våld. Organisationer som engagerar sig blir öppet anklagade att vara rasister och självfallet psykiskt sjuka. Och lite så där vid sidan om: Är det inte märkligt många liberaler som är engagerade? Då får man till lite klasskampsretorik också. Jag har tagit rygg och tänker inte ändra mig!

Det blev ett långt inlägg till. Blogginläggen får ses som ett personligt försök till förståelse hur jag genom åren tänkt och agerat. Jag upplever inte att jag behöver några nya analysinstrument. De gamla håller. Med dem kan jag identifiera problemen och också inse behovet att agera. Självfallet är det så, att jag in på skinnet inte kan säga vad en annan människa upplever. Det må gälla män eller kvinnor. Den sanningen gällde även på 60-talet. Jag förstår inte på vilket sätt identitetspolitik skulle fördjupa min förståelse att kvinnor är diskriminerade?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

One Response to Under ett hyfsat långt politiskt liv har det ofta känts bra att jag kunnat ta rygg på personer och organisationer som kunnat leda mig rätt.

  1. Peter T skriver:

    Det är så tänkvärt att männsikor utifrån försöker beskriva det lokala, så som du beskriver att Weiderud & Irving gör. Kanske även Carina Hägg.

    En del i problematiken är att man blundar för det lokala av nationellt politiska skäl, i detta fall med Tensta som exempel.

    Jag har hört från några kristna vänner, boende i Hammarkullen och medlemmar i en frikyrkoförsamlig där, att de vid ett av de återkommande tillfällena då de hade bokbord på torget i Hammarkullen och delade ut kristen litteratur så kom det fram människor som tyckte att det inte skulle göra det med motiveringen ”vad gör ni är, detta är ett muslimskt område?”.

    Problematiken är inte att det bor muslimer i Hammerkullen och Tensta, problemet är att somliga vill ta sig rätten att utestänga vissa från lokalsamhället (kristna i Hammarkullen), eller påtvinga klädkoder på visa grupper genom hot om våld.
    Upplever de marginaliserade grupperna att det är ett problem, så är det ett problem för dem, oavsett vad vissa debattörer säger.

    För in del ser jag varje hot om tvångssegregerade bostadsområden eller våld p.g.a. klädsel som en del av ett samhällsproblem. Det är dock inte var sig ras, etnicitet eller religion som ligger till grund för problemet, det är vissa gruppers självpåtagna rätt att marginalisera andra.

    Det sorgliga är att man inte kan ta en debatt om denna typ av problematik utan att få epitet slängda i ansiktet på sig, speciellt från debattörer som likt Weiderud & Irving vill maginalisera dem som vill stå upp för de marginaliserade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: